Filmvisning
Glad Midsommar
ja, så är då Arvid snart fem månader och livet är liksom bara helt underbart! I helgen har vi firat midsommar och trots att pappa Andreas har en arbetshelg kunde han vara ledig på midsommarafton och vara med sin familj, Det kändes extra härligt det.
I går (lördag) ville de på TV4 att man skulle mmas:a in sim midsommarbild och berätta vad man gjort, så det gjorde jag och här kan ni se resultatet! Vi har haft annat att tänka på också den senaste veckan då vi har tittat på ett hus som vi så starkt kände för. Vi sa; men titta - där står det ju! Vårt hus! Allt vi drömmer om finns där. En levande landsbygd med ett aktivt föreningsliv. En byförening som arbetar för bygdens bästa, håller sjön i gott skick, plogar snö om vintern, planerar festdagar i byn och mycket, mycket mer. Öppen förskola och grundskola 1-6 finns, och det verkar vara många barn i byn som Arvid skulle kunna växa upp med.
Vi la ett bud på huset och allt verkade så ljust, så ljust. Tills en annan budgivare lade sig i, alldeles på slutet och gav säljaren ett bud hon inte tackade nej till. Ett bud som vi inte kunde kontra.
Så... det var faktiskt lite tugnt härom dagen. Vi ville ju så gärna.
Men har vi hittat ett hus till nästa år så firar vi nog midsommar där, med god mat, umgänge och lekar i trädgården! Det drömmer vi om i alla fall.
Det som stundar närmast är ju att göra allt finlir innan bröllopet den 9:e augusti. Placeringskort, bordsplacering, psalmval och lite sånt... Det är väldigt spännande! Om mindre än två månader är jag fru Forsell! Det ni!!!!!!!!
Nu önskar vi en fortsatt trevlig sommar och hoppas att solen skall skina sådär lagom...
Ann-Sofi
I går (lördag) ville de på TV4 att man skulle mmas:a in sim midsommarbild och berätta vad man gjort, så det gjorde jag och här kan ni se resultatet! Vi har haft annat att tänka på också den senaste veckan då vi har tittat på ett hus som vi så starkt kände för. Vi sa; men titta - där står det ju! Vårt hus! Allt vi drömmer om finns där. En levande landsbygd med ett aktivt föreningsliv. En byförening som arbetar för bygdens bästa, håller sjön i gott skick, plogar snö om vintern, planerar festdagar i byn och mycket, mycket mer. Öppen förskola och grundskola 1-6 finns, och det verkar vara många barn i byn som Arvid skulle kunna växa upp med.
Vi la ett bud på huset och allt verkade så ljust, så ljust. Tills en annan budgivare lade sig i, alldeles på slutet och gav säljaren ett bud hon inte tackade nej till. Ett bud som vi inte kunde kontra.
Så... det var faktiskt lite tugnt härom dagen. Vi ville ju så gärna.
Men har vi hittat ett hus till nästa år så firar vi nog midsommar där, med god mat, umgänge och lekar i trädgården! Det drömmer vi om i alla fall.
Det som stundar närmast är ju att göra allt finlir innan bröllopet den 9:e augusti. Placeringskort, bordsplacering, psalmval och lite sånt... Det är väldigt spännande! Om mindre än två månader är jag fru Forsell! Det ni!!!!!!!!
Nu önskar vi en fortsatt trevlig sommar och hoppas att solen skall skina sådär lagom...
Ann-Sofi
En dag med Arvid
Arvid sitter med oss mer och mer vid bordet och han har börjat med smakportioner, som han faktiskt gillar ganska bra! han tycker om att vara med oss och skall gärna sitta så nära det bara går!
Att bada är förunderligt härligt och nu kan han, men stöd från oss, sitta och plaska i vattnet. Det leder till många ljuvliga skratt och mycket vatten i hela badrummet. Hur ska det bli när han leker helt själv däri??? Men vad gör det å andra sidan... jag torkar gärna, bara mina barn är lyckliga!
Arvid vaknar alltid helt felfri, men modern är väl inte helt stylad för dagen. Nejdå, skämt åsido... Det är frukostdags och Arvid ville inte vara någon annanstans än i mitt knä. Jag njuter för fulla drag!
Mormor byter blöjan. Då passar vi på att busa lite också.
arvid...
Några bilder...
Ann-Sofi
Arvids dop
Ja så har då den ena av de två stora festerna vi ska ha i sommar förlöpt i helgen. Arvid hade sitt dop i lördags och nu tillhör han Svenska Kyrkan precis som sina föräldrar. Det känns skönt att allt är i sin ordning och det var sannerligen mycket att hålla i huvudet hela helgen. Tack alla som hjälpte mig.
Jag hade beställt smörgåstårtor som jag noga hade kollat skulle räcka gott och väl till alla. Jag kan säga att det verkligen inte gjorde det. Det blev taberas på maten innan alla hade fått. Tja, kanske kan man väl säga att alla fick varsin liten bit, men då fanns det inte så mycket som en räka kvar på brickorna...
Och detta föjler mig nu kan jag säga... Allt gick finemang utom det och nog fasen skall det grusa hela alltet bara för det...
Jag vet att det inte är nått att älta, men det är det värsta som kan hända och för alla som känner mig vet ju hur jag brukar laga mat annars. Det är stooora mängder så det gott och väl räcker till alla för en rejäl portion med omtag. Så, förstå hur svettig och ledsen jag blev när detta uppdagades.
Nåja, festen gick fint ändå och Arvid sov sig igenom hela kalaset! Han var så himla duktig i kyrkan och det var två pojkar till som döptes och alla var lika fina!
Vi hade familjen från Stockholm här så klart och det var himla mysigt att ses igen! Det tar lång tid mellan dejterna, men jag tycker ändå att vi får ut mycket tillsammans när vi ses! Nu är det vecka 27 som gäller nästa gång och då är det vår tur att åka till Stockholm. Arvids farbror Mats fyller år och det är kalas i Stavsnäs!
I skrivande stund pustar jag ut litegrand då Arvid har varit en supergo kille hela dagen, men inte sovit speciellt mycket. Två stora lass i blöjan har det också blivit och en hel del kräkande på det mesta som finns i närheten. Nu sover han gott på ballis precis som vanligt, dock. Han sitter ju i sin tripptrappstol nu och är med oss vid måltiderna och det dröjer kanske inte så himla länge innan vi börjar med smakportioner... Vi får väl se.
Nu ska jag softa lite. Andreas jobbar till kl 23 ikväll.
Här är Arvid i sin dopklänning. En dopklänning som är 60 år gammal. Min pappa och hans bror är döpta i den, precis som tre av deras kusiner, jag, min bror, hans två pojkar och nu Arvid. Det är väldigt fint att ha fått döpa Arvid i den, men nästa bäbis som döps i den får gärna vara en tjej, för det börjar bli ont om plats på pojksidan där vi borderat in namn, dopdatum och kyrka.
Ann-Sofi
Jag hade beställt smörgåstårtor som jag noga hade kollat skulle räcka gott och väl till alla. Jag kan säga att det verkligen inte gjorde det. Det blev taberas på maten innan alla hade fått. Tja, kanske kan man väl säga att alla fick varsin liten bit, men då fanns det inte så mycket som en räka kvar på brickorna...
Och detta föjler mig nu kan jag säga... Allt gick finemang utom det och nog fasen skall det grusa hela alltet bara för det...
Jag vet att det inte är nått att älta, men det är det värsta som kan hända och för alla som känner mig vet ju hur jag brukar laga mat annars. Det är stooora mängder så det gott och väl räcker till alla för en rejäl portion med omtag. Så, förstå hur svettig och ledsen jag blev när detta uppdagades.
Nåja, festen gick fint ändå och Arvid sov sig igenom hela kalaset! Han var så himla duktig i kyrkan och det var två pojkar till som döptes och alla var lika fina!
Vi hade familjen från Stockholm här så klart och det var himla mysigt att ses igen! Det tar lång tid mellan dejterna, men jag tycker ändå att vi får ut mycket tillsammans när vi ses! Nu är det vecka 27 som gäller nästa gång och då är det vår tur att åka till Stockholm. Arvids farbror Mats fyller år och det är kalas i Stavsnäs!
I skrivande stund pustar jag ut litegrand då Arvid har varit en supergo kille hela dagen, men inte sovit speciellt mycket. Två stora lass i blöjan har det också blivit och en hel del kräkande på det mesta som finns i närheten. Nu sover han gott på ballis precis som vanligt, dock. Han sitter ju i sin tripptrappstol nu och är med oss vid måltiderna och det dröjer kanske inte så himla länge innan vi börjar med smakportioner... Vi får väl se.
Nu ska jag softa lite. Andreas jobbar till kl 23 ikväll.
Här är Arvid i sin dopklänning. En dopklänning som är 60 år gammal. Min pappa och hans bror är döpta i den, precis som tre av deras kusiner, jag, min bror, hans två pojkar och nu Arvid. Det är väldigt fint att ha fått döpa Arvid i den, men nästa bäbis som döps i den får gärna vara en tjej, för det börjar bli ont om plats på pojksidan där vi borderat in namn, dopdatum och kyrka.
Ann-Sofi
jag vet inte vad som händer...
jag bestämmer mig kanske en gång om dagen att jag ska börja blogga mer frekvent här, men jag lyckas aldrig tycker jag, Arvid tar upp all min vakna tid och jag vill inget annat heller. Han och Andreas är ljuset i mitt liv och jag kan inte andas utan dem,
Bloggen ja... Jag har vid fler och fler tillfällen faktiskt tänkt tanken att stänga ner denna... Jag har liksom tagit ett nytt steg åt ett annat håll. Jag vet inte jag... Jag har kvar min mobilblogg som jag tycker är ganska bra och som jag tror att många uppskattar. Främst vår släkt utomsoknes. Eller vad säger ni i Stockholm och Dalarna? Är min mobilblogg bra? Grejjen med mobilbloggen är ju att det kostar pengar. Denna är i alla fall gratis. Men det spelar ingen roll tycks det, eftersom jag slutat utnyttja den. På lördag ska vi ha dop och i augusti gifter vi oss, Andreas och jag. jag har liksom fokus på lite annat håll, men vill liksom inte riktigt skiljas från denna bloggen. Man vet ju aldrig. En vacker dag kanske jag börjar skriva igen och då är denna bra att ha. Det går ju förvisso att skaffa en ny men...
Jag vet inte vad som händer och jag kan inte besluta mig för om jag ska stänga ner denna eller behålla den och lägga den i viloläge...
Här kommer lite bilder på Arvid:
Ann-Sofi
Bloggen ja... Jag har vid fler och fler tillfällen faktiskt tänkt tanken att stänga ner denna... Jag har liksom tagit ett nytt steg åt ett annat håll. Jag vet inte jag... Jag har kvar min mobilblogg som jag tycker är ganska bra och som jag tror att många uppskattar. Främst vår släkt utomsoknes. Eller vad säger ni i Stockholm och Dalarna? Är min mobilblogg bra? Grejjen med mobilbloggen är ju att det kostar pengar. Denna är i alla fall gratis. Men det spelar ingen roll tycks det, eftersom jag slutat utnyttja den. På lördag ska vi ha dop och i augusti gifter vi oss, Andreas och jag. jag har liksom fokus på lite annat håll, men vill liksom inte riktigt skiljas från denna bloggen. Man vet ju aldrig. En vacker dag kanske jag börjar skriva igen och då är denna bra att ha. Det går ju förvisso att skaffa en ny men...
Jag vet inte vad som händer och jag kan inte besluta mig för om jag ska stänga ner denna eller behålla den och lägga den i viloläge...
Här kommer lite bilder på Arvid:
Ann-Sofi
Här är jag!!!
Ja, jag vet att det skrivs alldeles på tok för sällan här! Jag är väl medveten om det och jag tänker varje dag att jag skall bättra mig. Och det är faktiskt så att jag har saker jag vill berätta. Det är inte bara för att jag skall skriva nått taget ur luften. Inte alls. Men fokuseringen har hamnat lite på sniskan kan jag säga. Alltså min bloggfokusering.
Jag älskar, och då menar jag verkligen ÄLSKAR livet nu! Arvid är den goaste lilla ängel som finns och han ger både mig och Andreas all energi att vilja fortsätta kämpa för oss! Tänk att du så trött du någonsin kan vara, hör tat det lilla livet rör på sig i sin bädd och du bara skall titta till honom och då möts av ett leende hämtat från himmelen! Där ligger han så nöjd och lycklig. Och vaken. Klockan är väl halv tre på natten. Nästan varje natt är sådan. Och när den är det betalar den sig med en gång. Då är det så enkelt att stiga upp, byta blöja och ge honom mat. Det är så enkelt!
Det finns stunder då han skriker helt otröstligt också. Det finns ingenting som hjälper förrän han somnar helt utmattad. Men jag försöker varje gång känna efter vad som hjälpte honom att komma till ro. Om jag kan undvika den totala förvtivlan nästa gång.
Arvid är ett utomhusbarn. Han sover allra bäst ute oavsett väder och tid på dygnet. Jag har kollat upp hur det ser ut med dagis framöver (ja, jag vet att det är lång tid kvar, men kolla kan man väl) och vi har endel friluftsdagis som jag tänker kontakta när det är dags.
Nu ska jag försöka tvätta mig och få på mig lite kläder. Kläder ja... Jag använder fortfarande mina mammabyxor då jag inte kommer i några andra kläder. Jag ska försöka pressa ner mig i ett par andra byxor så jag känner hur obekvämt det är och således kämpar lite hårdare för att göra något åt det. Jag ammar ju helt och pumpar dessutom överskottet till Neonatalavdelningen så banta har jag lovat att jag inte skall göra. Men för tusan... Jag ska ju gifta mig i augusti och vill i alla fall inte gå upp i vikt till dess. Jag kämpar vidare och skall försöka återkomma snart igen.
Under tiden hänvisar jag igen till min mobilblogg som uppdateras flera gånger varje dag.
Ann-Sofi
Jag älskar, och då menar jag verkligen ÄLSKAR livet nu! Arvid är den goaste lilla ängel som finns och han ger både mig och Andreas all energi att vilja fortsätta kämpa för oss! Tänk att du så trött du någonsin kan vara, hör tat det lilla livet rör på sig i sin bädd och du bara skall titta till honom och då möts av ett leende hämtat från himmelen! Där ligger han så nöjd och lycklig. Och vaken. Klockan är väl halv tre på natten. Nästan varje natt är sådan. Och när den är det betalar den sig med en gång. Då är det så enkelt att stiga upp, byta blöja och ge honom mat. Det är så enkelt!
Det finns stunder då han skriker helt otröstligt också. Det finns ingenting som hjälper förrän han somnar helt utmattad. Men jag försöker varje gång känna efter vad som hjälpte honom att komma till ro. Om jag kan undvika den totala förvtivlan nästa gång.
Arvid är ett utomhusbarn. Han sover allra bäst ute oavsett väder och tid på dygnet. Jag har kollat upp hur det ser ut med dagis framöver (ja, jag vet att det är lång tid kvar, men kolla kan man väl) och vi har endel friluftsdagis som jag tänker kontakta när det är dags.
Nu ska jag försöka tvätta mig och få på mig lite kläder. Kläder ja... Jag använder fortfarande mina mammabyxor då jag inte kommer i några andra kläder. Jag ska försöka pressa ner mig i ett par andra byxor så jag känner hur obekvämt det är och således kämpar lite hårdare för att göra något åt det. Jag ammar ju helt och pumpar dessutom överskottet till Neonatalavdelningen så banta har jag lovat att jag inte skall göra. Men för tusan... Jag ska ju gifta mig i augusti och vill i alla fall inte gå upp i vikt till dess. Jag kämpar vidare och skall försöka återkomma snart igen.
Under tiden hänvisar jag igen till min mobilblogg som uppdateras flera gånger varje dag.
Ann-Sofi
Lundmyr
... har nog de sötaste kläderna jag sett på länge. Arvid har en body med "Gullunge"-text på, som han fått av sin faster Ulrica.
Kolla vad jag hittade på tradera:
Vi får väl se om jag tar hem auktionen...
Kolla vad jag hittade på tradera:
Vi får väl se om jag tar hem auktionen...
Glad Påsk
Arvid, hans mamma och pappa önskar er alla en riktigt Glad Påsk!
Lite bilder
Jag har tagit lite bilder på Arvid som jag tänkte dela med mig av. Här kommer de:
Ann-Sofi
Ann-Sofi
Ett gott skratt förlänger livet...
Jag fick ett mail av en vän idag med citat av barn. Jag vill dela med mig av det, så här kommer det:
Om spermier från pappan inte träffar mammans ägg blir det bara en vanlig omelett av det.
/Mikael 6 år
För att få barn måste fröna tävla. Om de spurtar riktigt mycket är det risk att man får trillingar.
/Johan 7 år
För att det ska bli barn måste pappan spruta massvis av baciller in mammans ägg. Ägget är stort som ett gåsägg. Sedan slåss tjejbacillerna med killbacillerna. Och om tjejerna vinner så blir det en flickbaby.
/Julie 6 år
Om man inte kan få barn kan läkaren göra ett i provrör. Men de flesta barn är gjorda med vanliga rör.
/Fred 7 år
När babyn är inne i magen på sin mamma kallas den foster. Mamman kallas fostermor. Det första som bildas på fostret är öronen.
/Ida 6 år
Den stora kärleken blir större med åren. Den lilla går det inte lika bra för. Den minskar väldigt fort och slutar med skilsmässa med buller och bång
/Gun 7 år
Även om gamla tanter kan ha en väldigt stor anläggning är det helt slut på mjölkproduktionen.
/Håkan 7 år
Äldre kan inte få barn. Deras äggstockar har tagit slut och dessutom har mannen problem med protesen.
/Petter 9 år
Förr i tiden fick papporna inte lov att föda barn. De tyckte att det var omusikaliskt. Men idag är det vanligt att mamman och pappan föder barnet tillsammans.
/Kathrine 6år
Man måste inte gifta sig i kyrkan. Man kan gifta sig på socialkontoret.
Eller man kan flytta ihop utan att tala om det för någon. Det viktigaste är att man vet det själv.
/Nina 6år
Om man inte vill vara gift längre, för att mannen kanske var dummare än man trodde, så kan man skiljas som vänner.
/Marie 7år
När man gifter sig får man inte skratta. Och så får man inte säga nej.
/Cathrine 5år
Det är inte säkert att man vill gifta sig med vem som helst. Det är inte säkert att man vill klä av sig heller.
/Linn 7 år
När man gifter sig ger man varandra ett tysthetslöfte. Om man inte håller det, måste man skilja sig och då måste man dela på lamporna och knivarna och för det mesta kan man inte komma överens om vem som ska ha barnen. De som inte kommer överens om det måste gå till en börsmäklare. Han bestämmer att den ena ska ha barnen och då får den andra ett extra matbord istället.
/Regina 7år
Graverade mammor går med babyn i magen i ca 204 månader.
/Hedda 6 år
Det är inte så bra för gravida kvinnor att ha ägglikör i urinen.
/Tove 9 år
Håret blir grått för att hjärncellerna skrumpnar ihop.
/Erland 6 år
Gamla tanter tycker om att se nakna män, de vill bara inte erkänna det när han frågar.
/Tone 7 år
Kvinnor består av äggstockar och så tänker de mer.
/Siri 6 år
Männen har flera framdelar på kroppen.
/Julie 6 år
Mannen slutar aldrig att göra celler, men han kommer i en sorts ålder han också. Den kallas panikåldern.
/Stina 9 år
Kejsarsnitt betyder att man skär ut babyn genom nödutgången.
/Martina 6 år
Min pappa säger att min mamma är medvetslös när hon handlar kläder.
/Marion 6 år
Min mamma är i alla fall väldigt söt, för hon har så väldigt långa tuttar.
/Mia 4 år
Man kan inte rå för hur man ser ut. Det får Gud ta på sig skulden för.
/Hassan 6 år
En gynekolog är... en som inte vet så mycket om halsen på folk.
/Erland 6 år
Mormödrar och farmödrar har väldigt stora behåar. De är så stora att jag får in hela rumpan och två knän i den ena gropen. I den andra får min bror plats.
/Katja 7 år
På mormorar är tuttarna liksom dubbelt synliga. Det är för att de har mjölkat så många familjemedlemmar.
/Heidi 6 år
Farmor tycker inte om att sola toppless. Det är för att hennes toppar har blivit lite lösaktiga.
/Stina 6 år
En förnöjsam lördagmorgon
Jag tycker mig se en liten förändring i Arvids beteende det senaste dygnet. Han är inte lika knipig och ledsen, tycker jag. Jag har varit utan mjölkprodukter de senaste dagarna och kanske, kanske kan det förklara hur han mår.
Jag hoppas det, för så mysig som han var i morse vill jag uppleva igen! Han vaknade liksom nöjd...
Det är en helt magisk känsla när allt liksom flyter på. Även om det är i arla morgonstund när Arvid vaknar är jag så glad att han är där. Han gnyr mest för att tala om att han är vaken och lite hungrig. Våra morgonrutiner, tja jag tror inte de kan kallas för rutiner än förvisso, är så mysiga.
Jag mår fint.
Mjölkprodukterna har varit uteslutna i några dagar nu och jag vet inte om jag kan skönja en förändring. Jag tycker inte att han skriker som förut och han är liksom mer nöjd för övrigt. Han har inte kräkt idag, ännu, vilket är nytt rekord! Så, inte vet jag om det har med min koständring att göra, men jag fortsätter så länge jag tycker att det funkar!
Nu är Arvid så nöjd man kan vara. Han är nyäten, nytvättad och ligger på sin favoritplats; balkongen!
Idag är det lördag och jag är så lycklig!
Ann-Sofi, den lyckliga!
Jag hoppas det, för så mysig som han var i morse vill jag uppleva igen! Han vaknade liksom nöjd...
Det är en helt magisk känsla när allt liksom flyter på. Även om det är i arla morgonstund när Arvid vaknar är jag så glad att han är där. Han gnyr mest för att tala om att han är vaken och lite hungrig. Våra morgonrutiner, tja jag tror inte de kan kallas för rutiner än förvisso, är så mysiga.
Jag mår fint.
Mjölkprodukterna har varit uteslutna i några dagar nu och jag vet inte om jag kan skönja en förändring. Jag tycker inte att han skriker som förut och han är liksom mer nöjd för övrigt. Han har inte kräkt idag, ännu, vilket är nytt rekord! Så, inte vet jag om det har med min koständring att göra, men jag fortsätter så länge jag tycker att det funkar!
Nu är Arvid så nöjd man kan vara. Han är nyäten, nytvättad och ligger på sin favoritplats; balkongen!
Idag är det lördag och jag är så lycklig!
Ann-Sofi, den lyckliga!
Magknip och möjkfritt
Ja, som rubriken säger så tänkte jag testa att köra mjölkfritt ett tag för att se om Arvids lilla magknip försvinner. Det är inget alarmerande. Inte alls. Men jag tänkte kolla om det blir någon skillnad. Om jag kan göra det lite bättre för honom. Det kommer att bli en jävulsk omställning då jag är en riktig mjölkoman, men vad tusan... det måste gå!
Så, i morgon tänkte jag börja. Jag har handlat lite havremjölk ikväll som jag tänkte ha på frukostgröten i morgon. Gröt, ett äpple och en stor balja te borde funka som frulle!
Jag sa till mig själv och alla andra i min omgivning att jag på allvar skulle börja att banta nu, men det är visst inte så lätt som jag trodde. Jag fick för mig att min övertygelse var starkare än vad den var... Att det ska vara så svårt alltså... Men om jag nu kör med mjölkfritt kanske det kan bidraga med ett par hektos viktminskning. Hoppet är väl det sista som överger en, har jag hört.
Jag är ju bröstmjölksdonator och tanken med det är att man lämnar då man liksom har en skvätt över. Det är egentligen inte meningen att man skall öka sin produktion bara för att donera. Men jag känner verkligen hur viktigt det är och hur de små prematura bäbisarna behöver min mat. Så varför ska jag inte hjälpa till allt jag kan? Det är en sådan kort tid i livet som man ammar så jag tänker försöka ge så mycket mat jag kan och tycker är rimligt fungerande för mig.
Idag postade vi inbjudningarna till bröllopet! Det känns verkligen jätteskönt! De där har legat och tyngt mig ganska länge så att de nu ligger på lådan är verkligen toppen. Jag ska försöka få till en tid hos sömmerskan ganska omgående och prata om huruvida hon kan hjälpa mig, om min klänningsidé är genomförbar och när det är dags att sätta igång. Jag ska också kolla på ringar tänkte jag. Jag har inte bestämt ännu om jag ska ha en slät ring till eller om jag ska ha stenar i ringen. Ett ytterst ytligt bekymmer men jag tycker ändå att det är ganska trevligt.
I skrivande stund ligger Arvid i sin vagn på balkongen och sover. Kunde han skulle han nog välja själv att ligga där nätterna igenom. Jag kanske ska tillägga att klockan är strax 21.00.
Han mår som en prins där och just idag har hans utomhusbehov inte riktigt blivit stillat då den klumpiga mamman igår kväll glömde vagnen på balkongen och den har stått ute hela togregniga natten... I morse luktade inte fårskinnet speciellt gott, kan jag säga. Blöt ull är ingen höjdare! Så nu ikväll, när vagnen har torkat och luften är lite kall och klar ligger han där och myser... Så här ser det ut då:
Inatt skall Arvid och jag sova själva för andra gången då Andreas skall jobba, men det kommert att gå fint även om vi kommer att sakna honom.
Godnatt alla!
Ann-Sofi, den lyckligaste mamman i världen
Så, i morgon tänkte jag börja. Jag har handlat lite havremjölk ikväll som jag tänkte ha på frukostgröten i morgon. Gröt, ett äpple och en stor balja te borde funka som frulle!
Jag sa till mig själv och alla andra i min omgivning att jag på allvar skulle börja att banta nu, men det är visst inte så lätt som jag trodde. Jag fick för mig att min övertygelse var starkare än vad den var... Att det ska vara så svårt alltså... Men om jag nu kör med mjölkfritt kanske det kan bidraga med ett par hektos viktminskning. Hoppet är väl det sista som överger en, har jag hört.
Jag är ju bröstmjölksdonator och tanken med det är att man lämnar då man liksom har en skvätt över. Det är egentligen inte meningen att man skall öka sin produktion bara för att donera. Men jag känner verkligen hur viktigt det är och hur de små prematura bäbisarna behöver min mat. Så varför ska jag inte hjälpa till allt jag kan? Det är en sådan kort tid i livet som man ammar så jag tänker försöka ge så mycket mat jag kan och tycker är rimligt fungerande för mig.
Idag postade vi inbjudningarna till bröllopet! Det känns verkligen jätteskönt! De där har legat och tyngt mig ganska länge så att de nu ligger på lådan är verkligen toppen. Jag ska försöka få till en tid hos sömmerskan ganska omgående och prata om huruvida hon kan hjälpa mig, om min klänningsidé är genomförbar och när det är dags att sätta igång. Jag ska också kolla på ringar tänkte jag. Jag har inte bestämt ännu om jag ska ha en slät ring till eller om jag ska ha stenar i ringen. Ett ytterst ytligt bekymmer men jag tycker ändå att det är ganska trevligt.
I skrivande stund ligger Arvid i sin vagn på balkongen och sover. Kunde han skulle han nog välja själv att ligga där nätterna igenom. Jag kanske ska tillägga att klockan är strax 21.00.
Han mår som en prins där och just idag har hans utomhusbehov inte riktigt blivit stillat då den klumpiga mamman igår kväll glömde vagnen på balkongen och den har stått ute hela togregniga natten... I morse luktade inte fårskinnet speciellt gott, kan jag säga. Blöt ull är ingen höjdare! Så nu ikväll, när vagnen har torkat och luften är lite kall och klar ligger han där och myser... Så här ser det ut då:
Inatt skall Arvid och jag sova själva för andra gången då Andreas skall jobba, men det kommert att gå fint även om vi kommer att sakna honom.
Godnatt alla!
Ann-Sofi, den lyckligaste mamman i världen
Arvids första leende
Idag fick jag världens goaste leende av Arvid. Han hade legat och sovit i vagnen på balkongen flera timmar och när han vaknade och kom in i stugvärmen hände det.
Vid overallavklädningen ligger han och tittar på mig när jag pratar lite med honom och plötsligt fyrar han av det finaste leendet i världen!
Och i den stunden var nog mamman ett snäpp lyckligare än sonen...
Ann-Sofi, världens lyckligaste mamma!
Vid overallavklädningen ligger han och tittar på mig när jag pratar lite med honom och plötsligt fyrar han av det finaste leendet i världen!
Och i den stunden var nog mamman ett snäpp lyckligare än sonen...
Ann-Sofi, världens lyckligaste mamma!
Helgtankar
Idag var jag och Arvid ute på promenad och jag blev så full i skratt där jag gick. Jag mötte flera mammor med barnvagnar och det är som om vi var ett helt nytt eget släkte. Förmodligen tycker merparten av folket det också, men jag reagerade så himla starkt just idag. Där gick jag i alla fall och kände att jag ville hejja, nicka eller göra något annat för att visa att vi liksom hör ihop. Att vi gått igenom samma sak, har samma problem, bekymmer, glädjeämnen och tankar! Jag ville liksom vinka till den andra mamman som den kaxiga Land Rover ägaren gör när han kommer åkande och plötsligt möter en annan LandRover ägare och hälsar som om de vore närmsta familjen. Så kände jag att jag ville göra idag. Jag tillhör numer släktet förälder. Och nu förstår jag varför jag förr tyckte att de kom från en annan planet.
För, fy tusan vad drygt det är att som ensamstående utan barn vara nära en utomjording som en nybliven mamma är.
Men...
Jag älskar verkligen att jag har blivit förälder. Nu känns det som om jag kan ge igen lite. Nu är det min tur att fläska på i mina historier och berättelser om min Arvid och hans framfart i livet. Jag låter gärna andra få tycka att jag är en utomjording. För kunde jag så skulle jag presentera min nya värld för varenda en jag möter. Åh vad häftigt det är!
Mina fogsmärtor ger sig tillkänna emellanåt fortfarande och idag är en ganska tuff dag. Som tur är har jag fortfarande väktabletter kvar som jag fick utskrivet direkt efter förlossningen och de tar jag till när det är som allra jobbigast. Som idag till exempel. Det går ju inte alls att jämföra med hur det var innan Arvid kom, men stundom gör det faktiskt helvetiskt ont och då tar jag ett par värktabletter för att inte krevera fullständigt.
Jag är så lycklig och jag älskar min familj så oerhört. Jag skulle vilja överraska Andreas med något men jag kan inte komma på vad... Jag vill ge tillbaka av allt han har givit mig... Jag vill att han skall förstå hur viktig han är... Jag måste fundera ut något snart.
Vi planerar dop och bröllop allt vi kan och vad gäller inbjudningarna till bröllopet är de färdiga att skicka. Dock inte kuverten. För oklokt nog har jag valt en storklek på inbjudningskorten där det krävs specialbeställning av kuvert för att få det 100%. Nu har Andreas kommit på en annan helt okej lösning som vi ska pula lite med, och jag tror att det blir ganska bra, trots allt.
Det ska bli skönt när de är skickade faktiskt, för då tar andra vid.
Snart ska jag klippa mig hos frissan som skall göra min bruduppsättning och vi ska prata igenom lite hur jag vill ha det. Kan ni förstå... om mindre än ett halvår är jag Fru Forsell! HELT otroligt!
Nu ska jag och min familj fira helg tillsammans även om Andreas skall jobba både lördag och söndag.
Trevlig helg önskar jag er.
En särskillt varm kram till min lillebror PO som driver en alldeles egen kamp. Jag älskar dig, lillebror!
Kram mamma Ann-Sofi
För, fy tusan vad drygt det är att som ensamstående utan barn vara nära en utomjording som en nybliven mamma är.
Men...
Jag älskar verkligen att jag har blivit förälder. Nu känns det som om jag kan ge igen lite. Nu är det min tur att fläska på i mina historier och berättelser om min Arvid och hans framfart i livet. Jag låter gärna andra få tycka att jag är en utomjording. För kunde jag så skulle jag presentera min nya värld för varenda en jag möter. Åh vad häftigt det är!
Mina fogsmärtor ger sig tillkänna emellanåt fortfarande och idag är en ganska tuff dag. Som tur är har jag fortfarande väktabletter kvar som jag fick utskrivet direkt efter förlossningen och de tar jag till när det är som allra jobbigast. Som idag till exempel. Det går ju inte alls att jämföra med hur det var innan Arvid kom, men stundom gör det faktiskt helvetiskt ont och då tar jag ett par värktabletter för att inte krevera fullständigt.
Jag är så lycklig och jag älskar min familj så oerhört. Jag skulle vilja överraska Andreas med något men jag kan inte komma på vad... Jag vill ge tillbaka av allt han har givit mig... Jag vill att han skall förstå hur viktig han är... Jag måste fundera ut något snart.
Vi planerar dop och bröllop allt vi kan och vad gäller inbjudningarna till bröllopet är de färdiga att skicka. Dock inte kuverten. För oklokt nog har jag valt en storklek på inbjudningskorten där det krävs specialbeställning av kuvert för att få det 100%. Nu har Andreas kommit på en annan helt okej lösning som vi ska pula lite med, och jag tror att det blir ganska bra, trots allt.
Det ska bli skönt när de är skickade faktiskt, för då tar andra vid.
Snart ska jag klippa mig hos frissan som skall göra min bruduppsättning och vi ska prata igenom lite hur jag vill ha det. Kan ni förstå... om mindre än ett halvår är jag Fru Forsell! HELT otroligt!
Nu ska jag och min familj fira helg tillsammans även om Andreas skall jobba både lördag och söndag.
Trevlig helg önskar jag er.
En särskillt varm kram till min lillebror PO som driver en alldeles egen kamp. Jag älskar dig, lillebror!
Kram mamma Ann-Sofi
Mitt nya liv
Det märks att jag har annat att göra numer. Jag skriver inte alls lika frekvent längre, av naturliga anledningar så klart. Men också märker jag på besöksstatistiken att intresset svalnar. Och så klart... skrivs det inget är det ju inte roligt att läsa.
Mitt liv har ställts på ända totalt och allt är annorlunda. Fattas bara annat förresten. Arvid och Andreas tar upp all min tid i huvud, tanke och handling och jag gör saker jag aldrig trodde jag skulle göra.
För två år sedan trodde jag att jag kanske på sin höjd skulle skaffa mig ett husdjur. Inte trodde jag att jag skulle träffa min drömprins och få leva som alla andra. Inte trodde jag att jag skulle få uppleva hur det är att bli älskad rakt av med skavanker och allt. Andreas ser inga skavanker. Han ser bara mig. Hela mig. Tänk att jag skulle få uppleva detta. Jag nyper mig i armen varje dag och frågar Andreas om det är sant, det vi är med om...
Jag vill skriva mer här. Jag vill berätta för hela världen hur det är. Men jag finner inte ron längre. Jag har hittat annat att göra men trots det så vill jag ge mig tiden att skriva. Det har alltid varit viktigt för mig att få skriva ner hur jag mår, vad jag är med om och hur jag tänker. Och jag ska försöka även i fortsättningen, men ämnena kommer kanske att spetsas till av mina upplevleser av att vara mamma, dilemman jag ställs inför, kärleken jag möter hos min familj. Känslan av att faktiskt ha en familj och hur jag tycker att många tar det för givet. De ser inte ynnesten i att vara älskad. Jag tycker att många bara rycker på axlarna åt att ha ett hem, en man och barn omkring sig. De tror att det måste vara så. Men jag vet annorlunda. Jag vet att det inte alls är säkert och att man måste jobba hårt för att det ska fungera. Att man inte alls kan ta sitt liv för självklart. Det kan förändras i ett ögonblick och ta sig helt nya vägar.
Jag kan bli lite upprörd på dem som bara tror att barn liksom tillhör livet. Att det är självklart att man skaffar barn. För mig är Arvid något jag aldrig trodde jag skulle få uppleva. För mig är Arvid en ängel. Gud ville mig väl trots allt. Min Arvid och min familj kommer jag att gå genom eld för. Jag kommer att slåss för våra rättigheter och vår plats i samhället. Jag kommer aldrig att ge mig! Arvid och Andreas är mitt liv och utan dem stannar jag...
Ta aldrig varandra för givet. Ta aldrig era barn för självklara. Det är en ynnest att få uppleva ett föräldrarskap. Glöm aldrig det!
Jag ska försöka skriva mer. Jag ska verkligen försöka. Min andra blogg är oftare uppdaterad än denna och jag rekomenderar starkt att ni går dit och tittar varje dag. Där står det endel men framför allt finns det bilder...
Mamma Ann-Sofi
Mitt liv har ställts på ända totalt och allt är annorlunda. Fattas bara annat förresten. Arvid och Andreas tar upp all min tid i huvud, tanke och handling och jag gör saker jag aldrig trodde jag skulle göra.
För två år sedan trodde jag att jag kanske på sin höjd skulle skaffa mig ett husdjur. Inte trodde jag att jag skulle träffa min drömprins och få leva som alla andra. Inte trodde jag att jag skulle få uppleva hur det är att bli älskad rakt av med skavanker och allt. Andreas ser inga skavanker. Han ser bara mig. Hela mig. Tänk att jag skulle få uppleva detta. Jag nyper mig i armen varje dag och frågar Andreas om det är sant, det vi är med om...
Jag vill skriva mer här. Jag vill berätta för hela världen hur det är. Men jag finner inte ron längre. Jag har hittat annat att göra men trots det så vill jag ge mig tiden att skriva. Det har alltid varit viktigt för mig att få skriva ner hur jag mår, vad jag är med om och hur jag tänker. Och jag ska försöka även i fortsättningen, men ämnena kommer kanske att spetsas till av mina upplevleser av att vara mamma, dilemman jag ställs inför, kärleken jag möter hos min familj. Känslan av att faktiskt ha en familj och hur jag tycker att många tar det för givet. De ser inte ynnesten i att vara älskad. Jag tycker att många bara rycker på axlarna åt att ha ett hem, en man och barn omkring sig. De tror att det måste vara så. Men jag vet annorlunda. Jag vet att det inte alls är säkert och att man måste jobba hårt för att det ska fungera. Att man inte alls kan ta sitt liv för självklart. Det kan förändras i ett ögonblick och ta sig helt nya vägar.
Jag kan bli lite upprörd på dem som bara tror att barn liksom tillhör livet. Att det är självklart att man skaffar barn. För mig är Arvid något jag aldrig trodde jag skulle få uppleva. För mig är Arvid en ängel. Gud ville mig väl trots allt. Min Arvid och min familj kommer jag att gå genom eld för. Jag kommer att slåss för våra rättigheter och vår plats i samhället. Jag kommer aldrig att ge mig! Arvid och Andreas är mitt liv och utan dem stannar jag...
Ta aldrig varandra för givet. Ta aldrig era barn för självklara. Det är en ynnest att få uppleva ett föräldrarskap. Glöm aldrig det!
Jag ska försöka skriva mer. Jag ska verkligen försöka. Min andra blogg är oftare uppdaterad än denna och jag rekomenderar starkt att ni går dit och tittar varje dag. Där står det endel men framför allt finns det bilder...
Mamma Ann-Sofi
Min familj
Ja, nu har allt lugnar ner sig en aning och jag kan sitta en stund vid datorn. Jag ska försöka sammanfatta de senaste två veckorna och berätta hur allt hände sig.
Vi var hos barnmorskan den sista januari på återbesök och jag hade gått över tiden några dagar. Mina fogsmärtor började så smått stiga mig åt huvudet och jag var nästan helt låst till lägenheten. Men hjälp av kryckor kunde jag ta mig kortare sträckor, såsom till bilen.
På återbesöket sa barnmorskan att hon verkligen tyckte att det räckte nu. Nu har du haft ont färdigt, tyckte hon.
-Jag ringer till förlossningen och ber att de gör en bedömning på dig huruvida du är redo för en igångsättning.
Sagt och gjort. Hon ringde och vi fick en tid dagen efter, direkt på morgonen.
Så, fredagen den första februari åkte vi hemifrån strax innan sju på morgonen. Och ska sanningen fram var jag ganska uppgiven när vi åkte. Jag kände att vi nog snart var hemma igen. Men trots de där lite tråkiga vibbarna tog vi med oss både papper och förlossningsväskan.
När vi kommer in dit träffar vi en doktor som ska känna på livmodertappen hur mjuk den är och jag trodde då att jag skulle gå upp i atomer, så ont gjorde det. Det kändes som om hon var uppe i nacken på mig och grävde!
Men i alla fall så sa hon att det fanns bra potential för att bli igångsatt!
YES! Vi slipper åka hem! Nu ska här födas barn!!!!
Jag fick en gel satt på livmodertappen som skulle mjuka upp och sätta igång värkarbetet. De berättade också att det kan ta tid. Flera dagar om det vill sig illa. Men vad gjorde det nu när allt verkligen var på g...
Jag fick första geldosen kring halv elva på förmiddagen, men inte mycket hände av den. Jag vankade av och an i korridoren som jag blev tillsagd att göra. Och i efterhand har jag läst att de faktiskt gjorde en anteckning på hur tappert jag kämpade med mina promenader, trots de kraftiga foglossningarna!
Efter fem timmar var det så dags för geldos nr 2. Och den satte då fart på hela kalaset!
Med kraftiga värkar gick jag i korridoren. Pauserna mellan värkarna var på knappa minuten så det fanns inte mycket tid till återhämtning.
Jag fick bada en lång stund och det var ganska skönt men gav mig inte mycket lindring i mitt arbete. Det som egentligen hände var att bäbisen i magen reagerade på värmen i vattnet och pulsen gick upp litegrand.
Efter badet började jag promenera igen men klarade tillslut bara ut att gå ett par meter i taget innan det var dags för nästa värk. Så det var egentligen bara att fortsätta kämpa liggande istället. Jag ville så gärna föda barn den natten!
När klockan var kring midnatt gjordes en kontroll och jag hade inte öppnat mig mer än två centimeter. ALLT arbete var kvar alltså!
Det som började bli lite väl bekymmersamt var att bäbisens puls inte hade gått ner efter mitt bad, utan stannade på ca 170 i frekvens. Detta oroade läkaren ganska kraftigt och sa således att de inte vågade annat än att göra ett akutsnitt!
Det gjorde mig ingenting, då all min fokus låg på mitt barn!
De förberedde mig och körde ner mig till op strax efter ett på natten. Jag fick en ryggbedövning och kunde vara vaken när mitt barn kom till världen. Andreas var så tapper, och hade under hela dagen varit det allra bästa stödet! Åh vilken man jag har!
När klockan är 01.26 kommer vårt barn och talar om direkt att han finns! En välskapt gosse på 4395 gram och 53 cm lång vädrar lungorna direkt! Han passar även på att kissa på halva personalstyrkan när de håller på att pyssla om honom!
Detta ljud! Att få höra sitt barn för första gången! Jag har blivit mamma!!!!!!
Och det vackraste barn tittar på mig! Mitt barn! Vårt barn!
Andreas och bäbisen, tillsammans med en barnmorska går tillbaka till förlossningen för att göra en första kontroll att allt är som det ska, under tiden som de syr ihop mig.
När jag kommer tillbaka till förlossningen har de räknat alla fingrar och tår, kontrollerat gom och testiklar och allt är finemang! Blöja och kläder hade han också fått på sig!
Nu börjar det!!!! Livet med vårt barn!
När vi kom till BB upptäckte man att han började bli gul i huden och man satte in åtgärder såsom solning direkt. Dagarna blev lite tuffa då han var lite slö, orkade inte äta ordentligt och bilirubinvärdet bara steg.
Beslut om lite bättre åtgärder fattades och vi blev, ganska bryskt, utskrivna från BB och insrivna på Neonatal för att få sola. Det är nämligen så att ljuset förvändlar bilirubinet till slaggprodukter som går ut i avföringen, och när det väl händer blir bäbisen lite piggare och orkar äta lite bättre! Så, så blev det!
Vi hade under dagarna bestämt oss för att vårt barn heter Arvid och vi provade oss taffligt fram de första dagarna.
På fredagen, en vecka efter att vi åkt in för bedömning, blev vi utskrivna och vi fick åka hem!
Vi mår alldeles prima och trots att Arvid tappade ett halvt kilo nästan direkt efter födseln och inte riktigt har hämtat upp sig helt ännu, går allt som en dans. Vi är lyckligast i världen!
Ann-Sofi, Andreas och Arvid
Vi var hos barnmorskan den sista januari på återbesök och jag hade gått över tiden några dagar. Mina fogsmärtor började så smått stiga mig åt huvudet och jag var nästan helt låst till lägenheten. Men hjälp av kryckor kunde jag ta mig kortare sträckor, såsom till bilen.
På återbesöket sa barnmorskan att hon verkligen tyckte att det räckte nu. Nu har du haft ont färdigt, tyckte hon.
-Jag ringer till förlossningen och ber att de gör en bedömning på dig huruvida du är redo för en igångsättning.
Sagt och gjort. Hon ringde och vi fick en tid dagen efter, direkt på morgonen.
Så, fredagen den första februari åkte vi hemifrån strax innan sju på morgonen. Och ska sanningen fram var jag ganska uppgiven när vi åkte. Jag kände att vi nog snart var hemma igen. Men trots de där lite tråkiga vibbarna tog vi med oss både papper och förlossningsväskan.
När vi kommer in dit träffar vi en doktor som ska känna på livmodertappen hur mjuk den är och jag trodde då att jag skulle gå upp i atomer, så ont gjorde det. Det kändes som om hon var uppe i nacken på mig och grävde!
Men i alla fall så sa hon att det fanns bra potential för att bli igångsatt!
YES! Vi slipper åka hem! Nu ska här födas barn!!!!
Jag fick en gel satt på livmodertappen som skulle mjuka upp och sätta igång värkarbetet. De berättade också att det kan ta tid. Flera dagar om det vill sig illa. Men vad gjorde det nu när allt verkligen var på g...
Jag fick första geldosen kring halv elva på förmiddagen, men inte mycket hände av den. Jag vankade av och an i korridoren som jag blev tillsagd att göra. Och i efterhand har jag läst att de faktiskt gjorde en anteckning på hur tappert jag kämpade med mina promenader, trots de kraftiga foglossningarna!
Efter fem timmar var det så dags för geldos nr 2. Och den satte då fart på hela kalaset!
Med kraftiga värkar gick jag i korridoren. Pauserna mellan värkarna var på knappa minuten så det fanns inte mycket tid till återhämtning.
Jag fick bada en lång stund och det var ganska skönt men gav mig inte mycket lindring i mitt arbete. Det som egentligen hände var att bäbisen i magen reagerade på värmen i vattnet och pulsen gick upp litegrand.
Efter badet började jag promenera igen men klarade tillslut bara ut att gå ett par meter i taget innan det var dags för nästa värk. Så det var egentligen bara att fortsätta kämpa liggande istället. Jag ville så gärna föda barn den natten!
När klockan var kring midnatt gjordes en kontroll och jag hade inte öppnat mig mer än två centimeter. ALLT arbete var kvar alltså!
Det som började bli lite väl bekymmersamt var att bäbisens puls inte hade gått ner efter mitt bad, utan stannade på ca 170 i frekvens. Detta oroade läkaren ganska kraftigt och sa således att de inte vågade annat än att göra ett akutsnitt!
Det gjorde mig ingenting, då all min fokus låg på mitt barn!
De förberedde mig och körde ner mig till op strax efter ett på natten. Jag fick en ryggbedövning och kunde vara vaken när mitt barn kom till världen. Andreas var så tapper, och hade under hela dagen varit det allra bästa stödet! Åh vilken man jag har!
När klockan är 01.26 kommer vårt barn och talar om direkt att han finns! En välskapt gosse på 4395 gram och 53 cm lång vädrar lungorna direkt! Han passar även på att kissa på halva personalstyrkan när de håller på att pyssla om honom!
Detta ljud! Att få höra sitt barn för första gången! Jag har blivit mamma!!!!!!
Och det vackraste barn tittar på mig! Mitt barn! Vårt barn!
Andreas och bäbisen, tillsammans med en barnmorska går tillbaka till förlossningen för att göra en första kontroll att allt är som det ska, under tiden som de syr ihop mig.
När jag kommer tillbaka till förlossningen har de räknat alla fingrar och tår, kontrollerat gom och testiklar och allt är finemang! Blöja och kläder hade han också fått på sig!
Nu börjar det!!!! Livet med vårt barn!
När vi kom till BB upptäckte man att han började bli gul i huden och man satte in åtgärder såsom solning direkt. Dagarna blev lite tuffa då han var lite slö, orkade inte äta ordentligt och bilirubinvärdet bara steg.
Beslut om lite bättre åtgärder fattades och vi blev, ganska bryskt, utskrivna från BB och insrivna på Neonatal för att få sola. Det är nämligen så att ljuset förvändlar bilirubinet till slaggprodukter som går ut i avföringen, och när det väl händer blir bäbisen lite piggare och orkar äta lite bättre! Så, så blev det!
Vi hade under dagarna bestämt oss för att vårt barn heter Arvid och vi provade oss taffligt fram de första dagarna.
På fredagen, en vecka efter att vi åkt in för bedömning, blev vi utskrivna och vi fick åka hem!
Vi mår alldeles prima och trots att Arvid tappade ett halvt kilo nästan direkt efter födseln och inte riktigt har hämtat upp sig helt ännu, går allt som en dans. Vi är lyckligast i världen!
Ann-Sofi, Andreas och Arvid
Uppdatering
Hej alla!
Vi är hemma igen och vi har blivit en familj! Arvid kom till oss den 2 februari kl 01.26 med akut kejsarsnitt.
Vi mår som rena kungligheterna och är världens lyckligaste!
Jag kommer att skriva ett långt inlägg och berätta hur dagarna har varit, men just idag hinner jag inte!
Jag har inte glömt bort er dock!
Under tiden kan ni kolla på bilder här och se hur vi har det!
Kramar Ann-Sofi, Arvids mamma!
Vi är hemma igen och vi har blivit en familj! Arvid kom till oss den 2 februari kl 01.26 med akut kejsarsnitt.
Vi mår som rena kungligheterna och är världens lyckligaste!
Jag kommer att skriva ett långt inlägg och berätta hur dagarna har varit, men just idag hinner jag inte!
Jag har inte glömt bort er dock!
Under tiden kan ni kolla på bilder här och se hur vi har det!
Kramar Ann-Sofi, Arvids mamma!
I morgon...
...klockan 07.30 har vi fått tid på förlossningen för bedömning.
Vi kommer precis hem från barnmorskan som idag tyckte att jag har haft det jobbigt färdigt. Nu räcker det, sa hon.
När två vuxna får hjälpa mig att lägga mig ner på britsen, då är det färdigt.
Jag är trött, svullen och har skitont. Detta behövde jag aldrig säga till henne utan hon såg det på mig direkt.
Hon ringde förlossningen och sa att hon har en mamma hos sig som är helt slut. Hon är stor, svullen, trött och lite medtagen.
Jag har ett blodtryck som är avundsvärt för många (126/80) men har idag äggvita i urinen som också är en indikation på att jag bör kollas upp.
Det känns jättebra, och det är som sagt bara en undersökningl. Det kan mycket väl hända att vi blir hemskickade igen, men då har vi i alla fall blivit undersökta.
Så... kanske är det ändå min tur att få ha lite flyt...
Oavsett så ska fölossningsväskan med, för det kan ju trots allt vara så att de väljer att sätta igång mig i morgon.
Just nu är det så spännande!
Ann-Sofi
Övertid väntar...
...tror jag.
Inte mycket till förändring, och det hade jag kanske inte heller räknat med. Men från och med nu så går jag över tiden, liksom.
Så här såg jag ut i morse, måttligt road...
Må så gott alla... jag jobbar vidare!
Ann-Sofi
Inte mycket till förändring, och det hade jag kanske inte heller räknat med. Men från och med nu så går jag över tiden, liksom.
Så här såg jag ut i morse, måttligt road...
Må så gott alla... jag jobbar vidare!
Ann-Sofi
Vecka 40
Nu är jag här. I vecka 40. Tänk att jag trodde inte det när jag la upp blogginlägget med gravtestet i våras.
Vecka 40...
Jag har varit med om en resa jag aldrig, aldrig trodde att jag skulle få vara med om. Jag pratade om det med mina anhöriga för ett tag sedan då jag sa att det bara är ett och ett halvt år sedan jag var timmar ifrån att avsluta mitt liv. Den befriande känsla det var att ha bestämt sig. Att äntligen få slippa allt det mörka och jobbiga. Att äntligen känna att man valt rätt. Att valet att avsluta allt var behaglig.
Men så kom då min ängel. Gabriel. Han välte omkull allt, han rasade och rev alla mina fattade beslut och med sina vackra ögon och sin mjuka hand sa att han ville annorlunda. Och i och med det blev min resa och mina val helt andra än jag från början planerat. Livet stod framför mig och var plötsligt värt att kämpa för.
Det är bara ett och ett halvt år sedan...
Jag blev gravid i slutet av april förra året. Tillsammans med min drömprins har vi skapat ett nytt liv. Ett liv som under 40 veckor vuxit inuti mig och är redo att vilken dag som helst få träffa oss för första gången!
Jag ska bli mamma! Andreas, min älskade, ska bli pappa. När som helst!
Mina krämpor sätter stopp för ett normalt liv nu. Jag blir mer och mer bunden till hemmet och jag får med yttersta möda och kryckorna, gott om tid och ett stort tålamod ta mig annorstädes vid behov.
Bäbisen, min älskade bäbis, möblerar om mest hela tiden och det är en så himla häftig upplevelse när magen plötsligt ändrar form, sammadragningarna bara är i halva magen och den ibland blir alldeles kantig. De stunderna gör att smärtan går att genomlida. Efter halkolyckan har smärtorna i symfysen ökat olustigt mycket. Ryggslutet är bara en enda stor molande värkade muskel och det är lite tungt att andas emellanåt. Det är så det är bara... Men tyvärr så blir jag alldeles för påverkad av det för att bara lägga det åt sidan och strunta i det. Andreas drar ett superlass här hemma, även om han inte tycker det själv. Det är min känsla inuti som säger att jag måste kunna mer!
Vecka 40 ja... Det kan ju dra ut på tiden och vi går över två veckor. Vår barnmorska trodde inte vi skulle gå full tid, men se där fick hon fel! Hoppas inte hon har fel ang bäbisens storlek för hon säger varje gång vi ses att det är en lagom stor bäbis. Hon tror inte att den kommer att väga över 3800gram vid födseln.
Jag kollar på webbisarna varje dag och drömmer om att vår bild ska vara där. Jag undrar ju också NÄR vi kommer att åka... NÄR vår bäbis anländer...
Jag har dragit på mig galet mycket vatten och fötterna är så svullna emellanåt. Jag har känselbortfall i händerna som också är orsakat av vattenansamling. Det enda som är positivit med det är att jag snabbt kissar ut svullnaden så fort bäbisen är ute. Det går fortare att bli av med vatten än fett...
Så här såg mina fötter ut igår:
Vecka 40... Ja jag säger då det...
Ann-Sofi
Vecka 40...
Jag har varit med om en resa jag aldrig, aldrig trodde att jag skulle få vara med om. Jag pratade om det med mina anhöriga för ett tag sedan då jag sa att det bara är ett och ett halvt år sedan jag var timmar ifrån att avsluta mitt liv. Den befriande känsla det var att ha bestämt sig. Att äntligen få slippa allt det mörka och jobbiga. Att äntligen känna att man valt rätt. Att valet att avsluta allt var behaglig.
Men så kom då min ängel. Gabriel. Han välte omkull allt, han rasade och rev alla mina fattade beslut och med sina vackra ögon och sin mjuka hand sa att han ville annorlunda. Och i och med det blev min resa och mina val helt andra än jag från början planerat. Livet stod framför mig och var plötsligt värt att kämpa för.
Det är bara ett och ett halvt år sedan...
Jag blev gravid i slutet av april förra året. Tillsammans med min drömprins har vi skapat ett nytt liv. Ett liv som under 40 veckor vuxit inuti mig och är redo att vilken dag som helst få träffa oss för första gången!
Jag ska bli mamma! Andreas, min älskade, ska bli pappa. När som helst!
Mina krämpor sätter stopp för ett normalt liv nu. Jag blir mer och mer bunden till hemmet och jag får med yttersta möda och kryckorna, gott om tid och ett stort tålamod ta mig annorstädes vid behov.
Bäbisen, min älskade bäbis, möblerar om mest hela tiden och det är en så himla häftig upplevelse när magen plötsligt ändrar form, sammadragningarna bara är i halva magen och den ibland blir alldeles kantig. De stunderna gör att smärtan går att genomlida. Efter halkolyckan har smärtorna i symfysen ökat olustigt mycket. Ryggslutet är bara en enda stor molande värkade muskel och det är lite tungt att andas emellanåt. Det är så det är bara... Men tyvärr så blir jag alldeles för påverkad av det för att bara lägga det åt sidan och strunta i det. Andreas drar ett superlass här hemma, även om han inte tycker det själv. Det är min känsla inuti som säger att jag måste kunna mer!
Vecka 40 ja... Det kan ju dra ut på tiden och vi går över två veckor. Vår barnmorska trodde inte vi skulle gå full tid, men se där fick hon fel! Hoppas inte hon har fel ang bäbisens storlek för hon säger varje gång vi ses att det är en lagom stor bäbis. Hon tror inte att den kommer att väga över 3800gram vid födseln.
Jag kollar på webbisarna varje dag och drömmer om att vår bild ska vara där. Jag undrar ju också NÄR vi kommer att åka... NÄR vår bäbis anländer...
Jag har dragit på mig galet mycket vatten och fötterna är så svullna emellanåt. Jag har känselbortfall i händerna som också är orsakat av vattenansamling. Det enda som är positivit med det är att jag snabbt kissar ut svullnaden så fort bäbisen är ute. Det går fortare att bli av med vatten än fett...
Så här såg mina fötter ut igår:
Vecka 40... Ja jag säger då det...
Ann-Sofi
Dagens Ros
...till Birgit Olsson på Försäkringskassan i karlskrona som uppmärksammade ett fel i min utbetalning och rättade till det med omedelbar verkan, utan att jag behövde påpeka det. När jag ringde för förfrågan var felet redan åtgärdat!
Tack också för din trevliga och glada telefonröst! Det är enkelt att bli glad av sånt!
TACK!
Ann-Sofi
Tack också för din trevliga och glada telefonröst! Det är enkelt att bli glad av sånt!
TACK!
Ann-Sofi
När man har tråkigt...
...får man roa sig bäst man kan.
Min Obelix-look-a-like:
Ikväll jobbar Andreas och jag är ensam. Tack och lov har jag haft handbolls-EM som sällskap och hetsat upp mig mot de kaxiga tyskarna. Mycket tråkigt att Sverige förlorade, men trots det är jag grymt impad av våra svenska pojkar!
Jag har städat min garderob och ätit sushi...
Ingen vattenavgång och inga värkar. Såååå tråkigt!
Ann-Sofi
Min Obelix-look-a-like:
Ikväll jobbar Andreas och jag är ensam. Tack och lov har jag haft handbolls-EM som sällskap och hetsat upp mig mot de kaxiga tyskarna. Mycket tråkigt att Sverige förlorade, men trots det är jag grymt impad av våra svenska pojkar!
Jag har städat min garderob och ätit sushi...
Ingen vattenavgång och inga värkar. Såååå tråkigt!
Ann-Sofi
Försämring
Ja, alltså det kanske låter lite värre än vad det är, men faktum är att jag i min symfys mår mycket sämre än tidigare och detta beror på en halkolycka jag drabbades av igår.
Jag skulle köra Andreas till jobbet på morgonen och minusgraderna och pudret på gatan var ett faktum när klockan var halv sju.
Sakta tar jag mig mot bilen och går så försiktigt jag kan. Men under mig är det plötsligt en isfläck under pudret och mina fötter glider isär. Jag ramlar inte men rycker till mycket kraftigt med bäckenet och känner hur lederna får sig en rejäl smäll. Fogen framtill som sitter i blygdbenet är redan så uppmjukad och ganska ömtålig och med en ansträngning som det blev igår så känns det som om jag gick av på mitten. Sen blev jag ganska rädd också. Tänk om jag hade ramlat rakt fram och landat på magen...
Jag tog mig i alla fall in i bilen och körde Andreas till jobbet. Senare på förmiddagen skulle jag på fotvård och bestämde mig ändå för att åka dit. Det var skönt med lite fotvård men när jag skulle ta mig därifrån kände jag att smällen på morgonen tog ut sin rätt.
Med samlad kraft tog jag mig hem och rinde förlossningen. Egentligen vet jag ju att det inte är mycket man kan göra, men jag kände ändå att jag ville ringa och berätta. OM jag skulle börja blöda eller få vattenavgång så var det bra att jag redan hade ringt in och berättat om halkan.
De säger vad jag trodde de skulle säga; att jag kan ta två panodil och ta en dag i taget...
Jaha... så sitter jag här och kan hjälpligt ta mig till toa.
Jag har tänkt hela natten att jag önskar så himla mycket att det sätter igång snart. Det börjar bli ganska påfrestande att vara så bunden till hemmet. Jag längtar efter att kunna röra mig, ta en promenad, kvista ner i tvätttugan, städa...
Jag sitter mjukt med fötterna högt och är lite ensam idag...
Nån som vill dricka en kopp kaffe med mig?
Ann-Sofi
Jag skulle köra Andreas till jobbet på morgonen och minusgraderna och pudret på gatan var ett faktum när klockan var halv sju.
Sakta tar jag mig mot bilen och går så försiktigt jag kan. Men under mig är det plötsligt en isfläck under pudret och mina fötter glider isär. Jag ramlar inte men rycker till mycket kraftigt med bäckenet och känner hur lederna får sig en rejäl smäll. Fogen framtill som sitter i blygdbenet är redan så uppmjukad och ganska ömtålig och med en ansträngning som det blev igår så känns det som om jag gick av på mitten. Sen blev jag ganska rädd också. Tänk om jag hade ramlat rakt fram och landat på magen...
Jag tog mig i alla fall in i bilen och körde Andreas till jobbet. Senare på förmiddagen skulle jag på fotvård och bestämde mig ändå för att åka dit. Det var skönt med lite fotvård men när jag skulle ta mig därifrån kände jag att smällen på morgonen tog ut sin rätt.
Med samlad kraft tog jag mig hem och rinde förlossningen. Egentligen vet jag ju att det inte är mycket man kan göra, men jag kände ändå att jag ville ringa och berätta. OM jag skulle börja blöda eller få vattenavgång så var det bra att jag redan hade ringt in och berättat om halkan.
De säger vad jag trodde de skulle säga; att jag kan ta två panodil och ta en dag i taget...
Jaha... så sitter jag här och kan hjälpligt ta mig till toa.
Jag har tänkt hela natten att jag önskar så himla mycket att det sätter igång snart. Det börjar bli ganska påfrestande att vara så bunden till hemmet. Jag längtar efter att kunna röra mig, ta en promenad, kvista ner i tvätttugan, städa...
Jag sitter mjukt med fötterna högt och är lite ensam idag...
Nån som vill dricka en kopp kaffe med mig?
Ann-Sofi
