Ann-Sofi och Andreas

Idag har det regnat hela dagen och detta är ett väder som passar mig ypperligt. Jag har alltid gillat regn och rusk, då det ger en mer laglig möjlgihet att stanna inomhus, mysa och pula lite. Värmen tar kål på mig och jag är så glad att varje dag är en dag närmare hösten och det svalare vädret.
Jag dras med en envis förkylning som varken bryter ut eller drar sig tillbaka och med en liten lätt feber som grädde på moset.
Därför har jag med glädje varit inne idag.

Det har lugnat ner sig i själen en aning och jag känner ingen klump eller ångest, idag i alla fall. Risken att grubblerierna skulle gå i taket är ganska stora när jag bara är hemma utan att göra något. Därför såg jag till att i morse boka tvättstugan till i eftermiddag, jag har dammsugit, torkat golven, diskat och möblerat om en aning i köket. Jag har flyttat köksbordet från fönstret till väggen. Ingen drastisk förändring men ändå ett litet ansiktslyft. Jag har duschat, filat fötterna, smort in desamma, haft manikyr och målat färg på naglarna.
Jag har gjort det för min skull idag. Och jag har njutit av det. Idag är jag lugn inuti.

jag har som sagt mycket att tacka vädret för att jag trivs idag. Konstigt det där egentligen. Att vädret kan spela så stor roll. Men jag blir lugn inuti när det är rusk, blåst, kallt och regnigt ute. Låter det vettigt? Det kanske beror på att många "måsten" försvinner i och med att det inte är lika enkelt att vara utomhus. Det är okej att vara inne och göra fint. Det har jag gjort idag.

Idag är jag lugn inuti. Jag är förkyld och har feber. Men jag är lugn.


Ann-Sofi

Jag är så proppfull med känslor om precis allt. Just nu har jag drabbats av förkylning som faktiskt inte har brutit ut helt ännu. Den ligger där och mullrar och har inte bestämt om den ska fortsätta eller dra sig tillbaka. Jag låter lite täppt och tjock i halsen och det är faktiskt rätt skönt. För då HÖRS det i alla fall att jag inte är kry.
Det är en del i all min oro. Det syns inte utanpå hur jobbigt jag har det, och jag bryr mig fortfarande alldeles för mycket om vad andra säger, vad andra tycker och vad andra tänker om mig. Jag undrar hur folk ser på min krasch, min sjukskrivning, tiden det tar för mig att bli hel, min återhämtningsteknik, att jag visar mig bland folk...
Jag oroar mig hela tiden för vad andra tänker. Varför är det så?
Jag längtar så förfärligt efter att kunna jobba igen. Jag vill så mycket hela tiden, men möter motstånd jag inte reder ut. Jag försöker och jag vill. Ibland vågar jag inte, men gör det ändå och då är en attack ett faktum.
Jag tror att detta forum: bloggen, är ett sätt för mig att kunna förmedla mitt inre, mina tankar och min sjukdom så att andra kan förstå eller i alla fall försöka förstå.
Jag känner ibland att jag skulle kunna börja jobba rätt omgående. Den känslan kommer när jag är som starkast, när jag mår som bäst. Oftast varar den inte så länge, då jag tänker på oron och utsattheten att få en ångestattack igen. Att minnet sviker mig, min yrsel som bara blir värre och värre.
Jag  vill inte bli bortglömd på jobbet. Tänk om jag inte klarar av att komma tillbaka ännu. Jag har ett vikariat som sträcker sig till början av januari. Jag känner en press att jag måste bli frisk innan dess eftersom jag kanske inte får förlängt om jag fortfarande är sjukskriven. jag har absolut inga belägg för det jag skriver utan det är bara vad jag känner och tänker på.

Efter sammabrottet i onsdags har jag dragit mig tillbaka igen. Jag pressar inte lika hårt och jag utsätter mig inte för prövning i lika stor utstäckning.

Min vikt är ett annat dilemma. Jag har börjat gå upp i vikt igen och jag ser bara ett dallrigt fettberg när jag speglar mig. Jag kan inte för mitt liv se att det som finns där framför mig skulle vara nått fint och bra. Hur ska någon någonsin kunna ta i mig? Hur ska någon någonsin tycka om det? Och hur ska jag kunna förmedla trygghet och stabilitet när jag hatar vad jag ser? Och hur ska jag klara av att göra nått åt min kropp? Hur ska jag göra? Jag far illa av att bara tänka på hur det går utför med min vikt och ändå klarar jag inte att göra nått åt det.
Det är inte så att jag vräker i mig mat. Egentligen är det tvärt om. Jag äter slarvigt och lite. Och fel.

Oron över vad andra ska säga när de ser mig... att jag är ett fetto igen.

Hur ska jag kunna orka sluta tänka på vad andra tänker och endast fokucera på mig och min läkning.

Faan att det inte syns utanpå hur jobbigt allt är.

Jag försöker fortfarande att göra mina hemläxor som är desamma allt sedan starten hos terapeuten. Jag försöker göra saker för mig, för min egen skull och för mitt eget välbefinnande. Jag försöker verkligen. Det kan vara allt från ett fotbad, titta på en film, cykla en runda, ta en lång dusch, ha manikyr eller rent av sova en stund. Jag försöker verkligen att se att jag är värd det. Jag försöker tänka att jag har ett syfte med att finnas, att det är bra att jag lever. Jag försöker verkligen.

Och jag måste klara av det innan jag klarar av att börja jobba. Jag måste se att jag är bra för livet, för barnen, för min familj... och för mig. När jag kan värdesätta mitt eget liv kan jag värdesätta andras. Och det är det min utbildning syftar till. Att arbeta som sjuksköterska är att se behovet av att andra är värdefulla, att ge allt för andras liv, att hjälpa att läka, smärtstilla och finnas som stöd. Men innan jag klarar det måste jag tycka att JAG är värdefull. Och det gör jag inte nu. Inte ännu.

Förstår ni vad jag skriver? Förstår ni vad jag försöker förklara?

jag är orolig över mina känslor jag har. Vad andra tänker och hur lite jag ser i mig själv.

Kan ni förstå? Är det vettigt att jag har så lätt för att skriva ner vad jag tänker på och ändå inte ändra mitt sätt att tänka?

Varför kan jag inte sluta oroa mig för vad andra tycker och tänker?

Skit också....


Ann-Sofi

Föreställningen genomfördes helt okej igår. Bortsett från endel missöden som ingen kunde hjälpa med rasande rekvisita så klarade vi det. JAG klarade det. Jag kände mig helt okej både före, under och efter själva föreställningen trots att jag var rätt nervös innan. Men det var en skön nervositet som jag kände igen från tidigare föreställningar där jag varit nervös innan och sedan gjort bra ifrån mig.
Så var det igår också.
Och efteråt skulle allt packas ihop och flyttas till förrådet igen. Alla hjälptes åt och jag stannade också kvar och drog mitt strå till stacken.
När allt var klart var tanken att vi skulle gå ner till Rotundan. Det är studentkårens tillhåll i Karlskrona och alla nollorna, phaddrarna och andra studenter var där och festade. Jag hade blivit tillfrågad att följa med men jag vart lite osäker från början. Men efter föreställningen hade jag ingen klump i magen. Jag kände ingen som helt ångest. Jag ville verkligen följa med. Så det gjorde jag.
Väl där kändes det rätt okej men ändå lite läskigt. Hur ska jag bete mig nu? Jag vågar inte gå runt för mycket. Jag stod still på ett ställe och hade kamrater omkring mig. Det var faktiskt inte så farligt.
Men allt efter att tiden gick så kände jag mig mer och mer vilsen. Jag hade inget att prata om, inget att göra, liksom.
Jag bara stod där i en hörna och kände mig så felplacerad, så ensam, så uttittad. Jag tänkte på hur jag hade gjort innan jag blev sjuk. Förmodligen hade jag studsat runt till musiken, hängt i baren, flirtat, pratat och festat. Det var ytterst främmande för mig att göra så nu. Att den personen jag är nu skulle flirta???!!! Det finns ju inte på världskartan.
jag kände mig dummare, fulare, ensammare för varje minut och ångestattacken var ett faktum.
Yrseln var grövre än någonsin tidigare och jag var tvungen att hålla mig i väggen för att kunna stå upp över huvudtaget.
Mina vänner såg att allt inte stod rätt till och såg till att hjälpa mig ut ur lokalen. När jag skulle hämta min väska i garderoben kom tårarna...
Jag kämpade emot allt jag kunde för att inte skrika ut min ångest bland alla människorna. Jag kämpade allt jag kunde för att ta mig ut på gatan.
Väl där rasar jag ihop på marken i en stor hög.
Känslorna inuti snurrade bara runt. Jag hatar att känna ångest. Jag känner mig svag som blottar min sjukdom på det sättet.

Jag fick sedan hjälp in i en taxi som körde hem mig.

Jag hade tagit i för mycket. Jag hade töjt på mina gränser mer än vad jag klarar av. Jag trodde att mina småsteg upp ur det mörka var småsteg som var permaneta. Känslan av att om jag hade klarat att ta dom så hade jag för alltid tagit ett steg upp.
Jag trodde inte att jag kunde få bakslag, ramla ner ett par pinnhål, känna mig sämre.
Jag trodde verkligen att allt jag gjorde var förbättrande. Att hur mycket jag än töjde på gränserna så var det bara bra. Det var nödvändigt för min läkning. Det var så jag trodde att det var.

Men så är det inte.

Jag måste hitta en balans där jag pressar mig lagom hårt. "Lagom"... detta svenska, fantastiska ord.
Och att pressa sig lagom hårt är nästan omöjligt att veta vad det är. 

Min terapeut säger att jag ska försöka se detta bakslag som ett verktyg, en känska, ett minne att ta till och att tänka på när jag känner mig vilsen. Att jag ska tänka på att inte pressa mig FÖR hårt igen. Att försöka hitta den där balansen i kampen om att bli frisk.
Jag trodde i min enfald att jag hade kommit längre i min rehab-plan än vad jag uppenbarligen har gjort.

Nu vill jag inte, vågar inte, kan inte...

Tanken på att utöka min trygga vardag och värld känns främmande nu. Nu mår jag illa, är yr, känner mig ledsen och ensam, svag, ful, äcklig och dum.

Ett rejält bakslag har drabbat mig. Och jag som trodde att jag var på väg tillbaks till jobbet.

Helvete också....


Ann-Sofi

... vad jag tänker på, hur jag ser på saker och hur det går för mig.
Jag vågar inte. Jag vågar inte umgås med folk jag knappt känner. Jag är rädd att jag ska fatta tycke, bli sviken, lovad saker som inte hålls, känna mig ensam. Jag vågar inte umgås längre. Inte med nya människor.
Jag var så nära, så nära att avsluta allt. Jag ville inte leva längre. Livet hade absolut ingen mening och alla klarade sig bättre utan mig. Jag var bara en belastning. Både för mig själv och för andra som var tvungna att stå ut med mitt jagande efter uppmärksamhet och bekräftelse. För det är så. Det är vad jag tror och känner. Att alla VET och att det syns utanpå trots att jag spelat ett spel, ljugit och agerat bort min ensamhet och smärta. Det är vad jag tror och det är så det har känts.
För vad skulle jag leva? Vem vill älska mig? Mina vänner har varandra så de kunde nog trösta varann och komma över att jag var borta.
Hur jävla ego var jag egentligen? Hur fasen kunde jag tänka så?
Min familj behöver mig, mina brorsbarn behöver mig, mina vänner behöver mig. Det vet jag nu. Och det var därför jag valde att stanna kvar. Jag gjorde det inte för att JAG behöver mig.
Jag kämpar med saker hela tiden. Jag utmanar ödet 24 timmar om dygnet.
I morgon ska jag göra det största prövningen sedan jag blev sjuk. I morgon ska jag spela teater. Och det är inte själva teaterspelandet som oroar mig. Det är faktiskt så att det ger mig ett par timmar av laglig flykt från verkligheten. Jag får fly från allt elände en stund och inte tänka på mig. Jag får fokusera på något helt annat än mig själv. Igen. Som jag gjort så många år.
I morgon ska jag stå på scen igen och det är inte det som oroar mig.
Jag ska vara riktigt ärlig nu. Det som oroar mig allra mest är vad andra ska säga. Att de inte ska förstå. De som vet att jag är sjukskriven men inte vet allt. Att de ska få en sne syn på allt. Att de ska "skvallra" och säga att
-Jaha, hon kan vara sjukskriven men hon roar sig ändå. Spela teater... jo jag tackar ja!!!!
Det är det som oroar mig allra mest. Sen är det det där med att vara social bakom scen och omkrin allt scenarbete. Det klarar jag inte riktigt. Jag klarar inte av att hantera konflikter som uppstår och min yrsel som stör hela tiden.
I morgon ska jag genomgå den störta prövningen sedan jag blev sjuk.
Idag har vi haft generalrepetition och det gick väl sådär. Min egen insats har jag kanske inte så mycket att klaga på, men jag var på vippen att få en riktigt gigantisk ångestattack I förmiddags när vi riggade scenen, men det låste sig liksom. Klumpen i bröstet ville inte utlösa sig. Varken i gråt eller hyperventilering. Så jag lämnade teatern ett par timmar.
Det fungerade och jag kom tillbaka lagom till genrepet skulle börja och jag klarade av att genomföra det.

Jag vill förklara hur det känns, vad jag tänker på och hur det går...

Jag sov bara ett par timmar igår natt och är helt, och då menar jag helt, slut nu.

Nu ska jag bädda ner mig och sova gott. Jag har tagit min sömntablett och känner att jag kommer att sova skönt inatt.

I morgon är en stor dag för mig. I morgon ska jag stå på scen igen.
Konserthuset kl 19.00 i morgon Onsdag. Kom dit och sötta mig eller tänk på mig då.

Nu ska jag sova.

Godnatt.


Ann-Sofi