Ann-Sofi och Andreas

Jag ville egentligen skriva en massa. Jag vill berätta varje dag hur jag har det, men skillnaden från dag till dag är inte så stor.
Allt går så sakta och jag försöker verkligen tänka. Tänka på att se MIG, göra saker för MIG, utmana MIG och MINA känslor, MINA rädslor, MIN ångest. Och samtidigt som jag gör detta ska jag gå vardagen att gå ihop. Jag ska försöka utöka min värld, se mig, se andra, ta in, lära, uträtta, förnya, bli stark...
Och under tiden ska jag se MIG!
Det går inte.
Jag försöker så jag får huvudvärk ibland. Jag är så trött på kvällarna och känslorna inuti gör mig förvirrad. För ena stunden förstår jag knappt vad jag gör här. Här på jorden. Vad syftet med att jag finns är. Och i nästa stund vill jag så mycket. Jag vill börja jobba, träna, se, växa... I ena stunden är jag redan återställd. I tanken.
Men så kommer den där saken, det där ordet, den där bilden eller det där uteblivna, den där tomheten... Då kommer det som en tsunamivåg och sköljer över mig, tar ner mig på jorden, ser till att jag inte rusar iväg i huvudet, gör allt till en gegga igen och jag är åter lika förvirrad, ledsen, ensam och smärtfylld.

Jag tappar tråden ofta. I samtalet försvinner tanken och det blir alldeles tomt. jag glömmer bort vad jag ska säga, vad som är sagt och vad hela samtalet handlar om. Det är jobbigt om smärtsamt påminnande att jag inte är kry. Att jag är långt ifrån återställd.

Helvete.

Jag vill inte vara här. Jag vill inte vara ledsen, ensam, ful, svag och klen. Jag vill vara stark, vacker, trygg och glad.

Jag längtar dit. Men jag vet inte hur jag ska ta mig fram. Jag vet inte hur lång tid det tar. Jag vet inte hur det kommer att vara. Jag vet inte vem JAG kommer att vara då. Då när jag blir bra igen. Men jag längtar ändå. Här. Här hemma i min egen trygghet, där väggarna är mitt skydd, mitt skal, kan jag drömma. Drömma och längta för en liten liten stund. Jag försöker varje dag göra min lilla värld större. Jag försöker utmana mig själv, pressa mig lite till att göra saker som jag egentligen inte vågar.

Jag är så rädd att jag ska få en ångestattack när jag är ute bland folk. Jag vet inte alltid hur jag ska göra om jag stöter på problem eller om något inte riktigt vill gå min väg. Jag har inga skydd, ingen humor, inga skratt, inga vapen att ta till längre. Jag vet inte hur JAG ska lösa problem, hur JAG ska prata med folk jag stöter på, hur JAG ska bete mig.
Det är sånt som skrämmer mig och det är sånt jag utmanar. Jag gick på stan för första gången sedan kraschen, för ett par dagar sedan. Jag klarade det, men var helt slut när jag kom hem. Jag njöt inte. Det var inte roligt. Men jag gjorde det. Nu vet jag att jag inte kommer att dö om jag gör det igen. Nu vet jag hur jag kan fokusera, ta djupa andetag, gå åt sidan eller till och med gå där ifrån om något skulle bli obehagligt.

Jag längtar. Jag vill inte vara här. Jag vill inte må så här. Men jag vet inte vad jag ska göra för att ta mig fram.

Jag längtar och jag försöker. Detta är en dag som alla andra numer.


Ann-Sofi

Jag äter ju numer uppåt-medicin. Jag gillar det ordet bättre än antidepp...
Det tar tre-fyra veckor innan koncentrationen är uppe i rätt nivå så man börjar känna av verkan.
Biverkan av medicinen är bland annat illamående och matsug (konstig kombination, jag vet... men det stämmer faktiskt).
Och en av alla mina orostankar är just den med vikten. Hur ska jag låta bli att gå upp i vikt igen? Hur ska jag klara av att hålla det jag lyckats gå ner? Hur ska jag klara av att banta igen?
Jag hade en tanke när jag började äta medicinen och det var att i takt med att jag blir lite ljusare i tanken skulle energin och längtan efter morgonpromenaderna öka. Jag skulle kämpa emot suget, alltid ha frukt tillgängligt. Likaså smaksatt sodavatten och lightsaft.
Jag har inte alls kommit speciellt långt i mina positiva tankar om mig själv. Att tycka om mig själv. Det är fortfarande en stor kamp att göra något för min egen skull, för att jag ska må bra, för att mitt välbefinnande är det viktigaste.
Det är aktiva tankar innan, under och efter en handling där jag sätter mig själv i centrum. Det går inte alls per automatik.
Och tankarna om att göra det för andras skull hamnar oftast och lättast först. Jag har alltid tänkt så...
Därav oron för min övervikt. Hur ska jag någonsin kunna vara attraktiv, kvinnlig, vacker... om jag är en tjockis? Hur ska någon någonsin vilja ta i mig, krama mig, säga att jag är fin om jag ser ut som en valross.... För det är så jag känner mig. Ful, äcklig, klen, dum och klantig.
Medicinens inverkan ska få mig ljusare i sinnet och därmed lättare kunna ta in, formatera om, se MIG, tänka gott, göra gott, handla gott, må gott....
Jag är i början av allt.
Och ändå, trots oron för min vikt bland annat, känner jag att det går lättare. Jag har lättare till skratt. Min humor börjar komma tillbaka. Och jag skojjar för att jag är glad. Inte för att skaffa poäng och bli accepterad och godkänd. Det är jag redan. För det är med min familj jag skojjar och skämtar. Det är i den trygga lilla världen jag kan skratta.
Jag längtar...
Jag längtar efter att utöka, ta ett steg till, inte vara orolig, inte känna mig dum, ful, otäck. Inte känna mig ensam...
Medicinens inverkan på mig är bara i början. Och tillsammans med min uppåt-medicin och samtalen måste det förändras. Det bara måste det.
Jag känner ibland att jag mår bättre om jag är upptagen. Är det bra eller dåligt? Att jag inte tänker så mycket om jag har något att göra. Idag till exempel har jag grovarbetat på landet. Hela dagen har vi arbetat, grävt, skyfflat och svettats. Varmt och eländigt har det varit men jag har varit upptagen med att handgripligen göra något.
Nu är jag hemma, ensam, har inte så mycket att göra och då kommer tankarna igen...
Men trots allt så känner jag att medicinen börjar verka.
Jag ser lite ljus. Men det är lång väg kvar.

Ann-Sofi

Jag förstår ingenting. Det är verkligen en stor värld vi lever i. JAG lever i. Jag hade hittat en sorts trygg rutin i min egen lilla värld. Typ här i Lyckeby. Jag klarar att åka buss själv, jag klarar att gå och handla själv. Det ska ses som stora framsteg och framför allt ska JAG se det som stora framsteg. Det har tagit tid att tycka det. I början såg jag det som en svaghet att inte klara det. Att inte reda ut att åka buss utan att ha sällskap kändes klent. Det ska väl alla klara? Jag har jobbat med att säga till mig själv att det är starkt att erkänna sin svaghet, att se den och göra något åt det. Och så smått börjar jag se de små stegen som stora framsteg. Men det är i MIN lilla värld. I de rutiner jag skapat tillsammans med min famlij. Hur ska jag gå vidare nu? Vilka steg ska jag ta som är lagom? Hur stor ska jag göra min värld i nästa steg? Blotta tanken ger mig svindel, yrsel, hjärtklappning och ångest.
Tankarna ger sig ofta iväg och jag tänker på vad som komma skall. Jag glömmer bort att se här och nu. Hur kommer jag som person att bli i framtiden? Hur personlighetsförändrad kommer jag att te mig för de som inte träffar mig nu? Allt det spralliga, centrumjagande, uppmärksamhetssökande, roande, underhållande är borta nu. Kommer jag att hitta en balans mellan att tro på mig själv och ändå inte bli grå? Så grå att ingen ser mig.
Jag vill inte bli osynlig.

Orken tar slut. Inte den fysiska, utan den i huvudet. Idag har jag varit hemma hela dagen och bara varit. Jag trodde att det skulle bli en skön dag där jag kände mig trygg och kunde pula lite här och där. Men den har varit en enda lång grubbleridag. Jag hade behövt någon att prata med och när jag blir erbjuden att gå iväg och få just det så orkar jag inte. Jag kan ringa min terapeut och få samtalstid i morgon. Men det var ju idag, här och nu jag hade behövt. Att gå iväg till någon annan är också ett helt företag att genomföra. Där jag dessutom vet att jag inte kan prata ostört på grund av barn, till exempel. Jag hade behövt sällskap här idag. Här hemma. Och när jag blir erbjuden att gå iväg och få sällskap så vill jag inte. Jag orkar inte. Är jag otacksam då?

Jag förstår ingenting. Allt är så rörigt. Jag vet inte var jag står, vad jag känner, vad jag ska bli, hur jag ska må, när jag ska bli stark, hur jag någonsin ska kunna älska mig själv...
Allt är en enda stor bergochdalbana nu. Ena stunden är det riktigt behagligt och plötsligt förändras det till nått ruttet mörker. Som en gegga jag inte blir av med. Inuti. I huvudet.
Jag samlade mig i kväll och gick en promenad. Med MP3-spelaren och solglasögonen stängde jag ute allt och kunde samla mig inuti. Jag kände i början av promenaden att jag skulle kunna landa, se något positivt, känna ro... men nu är jag hemma och allt känns lika rörigt.

Ibland får jag känslan av att jag måste rycka upp mig. Att jag bör ta mig i kragen och bara resa mig upp. Det är de där förbannade förväntningarna jag tror att omgivningen har på mig. Som jag egentligen VET att de inte har, men som jag ändå planterar in i mitt eget huvud. Ensamheten tär mig. Jag går sönder inuti. Det gör så ont och jag vet inte vad jag ska göra för att ta bort den smärtan. Jag mår illa varje dag, men får i alla fall behålla maten.

Min lilla värld... måste den bli större nu? Vilka steg ska jag ta för att göra den lagom mycket större? Vart ska jag gå? Hur ska jag göra?

Jag förstår ingenting...



Ann-Sofi

Varje dag jag känner mig glad finns en groende oro i mig där tankarna om ett fall ner igen skulle göra så ont. Jag är gladare oftare nu. Jag får inte så många ångestattacker. Däremot känner jag ofta hjärtklappning, illamående, koncentrationssvårigheter, minnesluckor, rastlöshet och en tyngd. En tyngd i bröstet som gör att jag blir ledsen. Inte gråtledsen med nedstämd. Och när jag känner mig glad är oron så stor att bli nedstämd och trycket i bröstet ökar. Jag har umgåts endel med människor och försökt träna mig i att fånfa nuet, vara mig själv, ta det lugnt och försöka finnas i stunden. Då har jag märkt att ansatsen till att sätta på mig ett ansikte, träda in i en roll, spela teater finns där. Och då har jag upplevts nästan lite toppad. Det är så svårt att hitta balansen där jag finns i nuet, i stunden och samtidigt är mig själv UTAN masker, roller och teaterspel. Utan att söka uppmärksamhet och bekräftelse. Att känna att jag duger.
Usch.
Jag känner inte att jag duger. Ibland, när jag är glad kan jag känna mig nöjd. Nöjd på så sätt att det är skönt att jag är glad. Att jag inte är nedstämd. Jag känner inte att JAG duger. Jag är inte nöjd med MIG. Bara att jag tagit ett steg fram och upp ur deppressionen.
Allt är så rörigt, och jag känner mig så osäker. Osäker på hur jag ska bete mig, vara och säga. Till min familj och mina närmaste kan jag slappna av, då det känner till allt och föstår om jag rör ihop det eller tappar tråden. Men nu när jag klarar av att åka buss och handla själv finns oron hela tiden där. Oron att jag inte ska reda ut saker, att jag ska få en ångestattack, att inte ha någon att luta sig mot, osäkerheten över mitt beteende.
Usch.
Ibland känner jag att det går för fort och ibland kan jag inte skynda fort nog. Samtidigt vet jag ju att jag måste låta det ta tid. Att hitta sig själv för första gången i sitt liv är inte gjort i en handvändning. Det vet jag.
Men som jag beskrivit innan är min iver och längtan rätt stor. Kanske, kanske grundar det sig i en inre stress. Stress över att inte bli frisk fort nog. Att jag hinner bli för gammal. För gammal för att hinna med allt jag missat. För gammal för att börja om.
Usch.
Jag vill ändå fortsätta denna dagen som den började. Rätt energirik. Jag vill fortsätta känna mig nöjd med att jag är uppe och igång. Jag vill vara igång resten av dagen.

Usch vilken röra.


Ann-Sofi

Jag har varit hos optikern idag. När bussen anlände i centrum tog jag med bestämda steg och hypnotiserande blick på gatans stenar promenaden från busshållplatsen till optikern. Jag var en liten stund tidig och fick sitta ner och vänta. Jag kände plötsligt hur pulsen ökade, oron kom krypande, rädslan att få en attack blev större och blicken kunde inte fokucera.
Jag vart livrädd. Men jag tvingade mycket aktivt bort känslorna och gick inuti mig en stund, tänkte att jag MÅSTE klara detta och att det inte är så långt till busshållplatsen hem sedan.
Synundersökningen gick bra och synen har, som förväntat, försämrats endel sedan mitt senaste glasögoninköp för 5 år sedan.
Jag ska hämta ut mina nya bågar den 27 juli. Knappt 2500 kr kommer det att kosta.
När jag stod vid busshållplatsen och väntade på att åka hem kände jag mig ganska suddig inuti men ändå beslutsam. Jättekonstigt.
Jag hade ju egentligen bestämt att jag skulle köpa en bikini också, men inte själv. Det var jag ju nu. Skulle jag fixa att gå in på Kappahl och handla ensam utan sällskap?
Pulsen ökade direkt vid blotta tanken. Men beslutsamheten tog överhand och med samma hypnotiserande blick i marken gick jag in i affären.
Jag hittade en bikini, och kände mig rätt okej. Jag vågade till och med titta på kläder och hittade ett par shorts och två linnen som jag också köpte.
Nu var jag så svettig och ångtestattacken kändes nära. Jag skyndade mig ut ur gallerian och ställde mig mot en vägg lite i skymundan så jag kunde pusta ut.
Nu är jag hemma och är helt slut. Jag är nöjd med vad jag åstadkommit idag. Men huvudet är helt segt, jag är yr och illamående.
Jag ville få ner i skrift vad jag kände och upplevde idag innan jag glömmer bort det. För det är också en del i mitt tillstånd. Jag glömmer bort saker. Minnet är lika suddigt som resten av tankarna.

Det är skönt att vara hemma igen där jag får gömma mig, skydda mig och pusta ut. För det är precis vad jag gör. Bokstavligen. Jag pustar ut. Dels för att lätta illamåendet, andas ut min ångest, rensa huvudet och hämta kraft. Kraft att reda ut resten av dagen.

Detta kommer att ta tid. Men just nu tillåter jag det. Jag är tillfreds med att jag är sjuk, tar emot hjälp och låter det få ta tid. Trots tillfälliga tankar om iver och längtan.

Idag har jag bestigit ett berg och jag överlevde.

Ann-Sofi

Idag har jag gjort precis vad jag bestämde igår. Jag gick till kiosken, köpte två frimärken, postade mina brev, pantade flaskor och handlade på Willys. Det var väl så där halvsmart gjort eftersom jag möttes av en överfull parkering utanför affären. Men jag tog tjuren vid hornen och gick in i affären. Det började med strul direkt då pantmaskinen började pipa när jag stod där och tryckte in flaskor... Jag blev livrädd att jag skulle få en panikattack, tog ett par djupa andetag zoomade in en tjej i en av kassorna, gick dit och berättade att jag behövde hjälp vid panten. Det gick bra och panikattacken uteblev. Själva promenaden genom affären där jag plockade till mig mina varor var kantad av oro eftersom jag verkligen inte ville stöta ihop med någon jag känner. Risken var ju ändå rätt stor eftersom det var rätt mycket folk i affären. Det gick rätt fint och jag valde att ställa mig i en kassa längst in i affären, längst bort i en hörna bakom ett gäng hyllor. Jag träffade inte någon jag känner och jag kunde pusta ut när jag steg ut ur affären. Med raska steg gick jag hem med mina varor och var ändå rätt nöjd med vad jag åstadkommit.

Jag har haft ett långt samtal med min bästis C idag och det är alltid lika berikande att prata med henne. Vi känner varandra bättre än några andra och oftast räcker det att vi pratar i halva meningar för att ändå förstå innebörden både på och mellan raderna. Ärlighet och tillit grundar sig allt på. Och att vi med hjälp av varandra har byggt upp... eller plockat isär vår konflikträdsla. Vi har stärkt varandra och nu när allt är så pissigt för mig finns hon som en klippa jag kan luta mig mot. Precis som min familj i övrigt...

Ikväll har jag varit på restaurang med min familj. Vi har suttit ute och ätit och jag har blottat mig för eventuella förbipasserande precis som för övriga gäster. Det gick alldeles utmärkt och jag unnade mig, i lugn och ro bara för att jag själv ville, ett par glas vin till maten. Risken finns alltid att jag ska bryta ihop eller vilja dricka ännu mer. Men jag har inte alls det suget efter alkohol utan kände verkligen att jag kunde njuta.

Idag har jag faktiskt gjort flera saker för min egen skull, för att jag vill och för att JAG ska må bra.
Jag rakade benen i all försiktigthet utan att skära mig, smorde in de med lite tonad hudlotion och gjorde mig fin innan restaurangbesöket. Jag gjorde det för att JAG ville och inte för att jag skulle få bekräftelse från någon annan. Jag har åkt buss själv, sutttit på en uteservering, unnat mig vin, skrattat lite och haft en fin kväll. Trots att dagen inte alls började så bra. En mycket ledsen Ann-Sofi slog upp de blå i morse och ångesten hängde över mig. Trycket i bröstet var enormt och min kropp var så tung så tung.

Jag vet inte alls vad som gjorde att det vände, men dagen slutar rätt ljus. Och för det är jag tacksam.

I morgon är en ny dag som jag inte alls vet vart den bär. Men det kan jag inte tänka på nu. Det tar jag i morgon.

Tack för idag. Längtar efter fler.


Ann-Sofi

Jag lider ofantligt av värmen och vet inte hur jag ska få det svalare där jag är. Jag försöker se till att inte släppa in värmen, men det blir så instängt då. Fläkten gå för fullt och jag känner ingen större skillnad.
Idag har jag varit ensam hela dagen. Jag hade kunnat följa med till Bredäng, men jag hade äntligen fixat tid i tvättstugan och just nu känns det som ett heldags arbete. Så jag stannade hemma.
Det är både bra och dåligt att vara ensam. Lustigt ändå att jag säger så eftersom känslan av ensamhet är så tärande att det känns som ett stort blödande sår inuti. Det som är bra med ensamheten är att jag ibland känner ett lugn över att inte behöva vara social. Att jag kan lägga mig ner när jag vill och inte behöva prata. Det är det som är bra. Allt annat är dåligt med ensamheten. Jag tänker så mycket när jag är ensam. Ångesten kommer lättare och och grubblerierna blir liksom större och djupare.
Det som är jobbigt att vara bland folk är att jag hela tiden drar paralleller med andra och mig själv, och hittar alltid bara negativa saker om mig. Alla har det bättre än jag. På ett eller annat sätt.
Jag är en fet, äcklig människa som ingen vill ha. Mina vänner har sitt med sina familjer, alla semesterplaner, simskola för barnen, grillkvällar, pussar och kramar, gemenskap...
Idag har jag varit ensam hela dagen och grubblerierna ter sig så stora. Inget blir bra, varken ensam eller bland folk...

Jag har tagit mig fram och tillbaka till apoteket och hämtat ut min antidepp-medicin som jag ska börja ta i morgonbitti. Det kommer att ta ca en månad innan jag märker av effekten av tabletterna och då har jag förmodligen kommit igång med gruppterapin.

Jag ska försöka ge mig ut bland folk lite, lite mer och testa om jag fixar det. Det som är läskigt att vara bland folk är att de inte vet att jag är sjuk och att risken för en attack är större. Jag har ju inget som helst skydd nu. Inga ansikten att visa upp, inget skal att gömma mig bakom. Jag vill inte stöta ihop med folk jag känner eftersom jag inte riktigt vet vad jag ska säga, hur jag ska bete mig och vart jag ska ta vägen. Jag är inte samma gamla Ann-Sofi som alla en gång lärt känna. Jag är en helt ny, otäck varelse som är klen och inte reder ut nånting. Hur ska jag kunna bli stark, trygg och glad? Hur ska jag kunna tro på mig själv, tycka om vad jag ser och tro att nån annan ska göra det? Hur ska någon kunna se mig och tycka om det? När ska  jag hitta ro, tro, trygghet och lycka? VAR ska jag hitta det? Hur ska jag kunna lära mig att tycka om mig själv?

Jag har aldrig mött människor där jag är helt naken utan skydd. Det är så läskigt för jag vet ju inte själv vem jag är, hur jag är och vad jag är. Men jag måste försöka i alla fall. Jag har bestämt för många dagar sedan att jag ska gå till Willys och handla. Själv. Ensam. Jag kanske gör det i morgon.
Jag får se... just nu är det så surrigt i huvudet och mitt egenvärde är obefintligt. Det kanske känns bättre i morgon.


Ann-Sofi

... sedan jag var hos psykologen första gången. Jag fick i läxa att gör något för min egen skull varje dag. Att ha mig själv och mitt välbefinnande i åtanke när jag gör något. Den andra läxan var att spegla mig, se på mig själv och le.
Jag har klarat den ena läxan. I alla fall lite grand. Jag var, med hjälp av min bror, hos optikern och kollade på nya bågar. Jag tog med mig hem sex par som jag provade och kände på hemma. Det lustiga i allt var att jag hade lite problem att spegla mig. När jag gjorde det såg jag liksom bara ögonen. Inte hela mig. Jag vågade inte titta riktigt ordentligt. Jag såg skillnaden på de olika bågarna och hittade till slut ett par jag trivdes bra med. Känslan av att göra något för mig var lite konstig och annorlunda. Det är nästan fem år sedan jag köpte nya glasögon sist och skillnaden mellan då och nu var att jag denna gången faktiskt hade känslan i magen att jag gör det för min skull, att JAG ska trivas i bågarna och att jag INTE gör det för att få bekräftelse från någon annan. Och ändå lyckades jag inte se HELA mig i spegeln. Med "hela" menar jag liksom inifrån och ut. Det har jag inte vågat. Jag vågar inte stå till och spegla mig utan att ha något annat syfte än att se mig.
Så den ena läxan har jag gjort. Inte varje dag, men jag har i alla fall haft mitt eget välbefinnande i tanken en gång denna veckan.

Jag har fått ett par rejäla "attacker" denna veckan. Ibland känner jag mig rätt stabil i sinnet och tycker att jag ska klara av dagen bra. Men minsta lilla sak kan utlösa känslorna och jag kan inte alls styra mig.
Jag stod på en stege och viste plötsligt inte hur jag skulle ta mig ner och paniken bara flödade över. Jag blev så rädd och började hyperventilera och gråta. Jag hade, tack och lov, min familj runt omkring mig som kunde hjälpa mig ner och när jag väl var nere på backen igen kom allt över mig. Gråten, illamåendet, yrseln, tankarna... Att jag stunden innan hade känt mig så stabil i sinnet var plöstligt som bortblåst.
Tankarna om att jag är så instabil blir så påtagliga och nästan kännbara utanpå när det blir sådär.
Det är då jag blir så rädd att vistas bland folk. Att behöva vara social. Rädslan att min sårbarhet syns. Att attackerna plötsligt ska utlösas av minsta lilla grej.

Jag har på en liten privat brygga tagit mitt första dopp i havet idag. Mamma var med mig. Bryggan tillhör samfäldhetsföreningen där mamma och pappa bygger sommarstuga. En liten oas mitt i ingenstans där jag kan fly. Grubblerierna, attackerna, illamåendet, yrseln och gråten finns alltid med mig. Jag tvingar inte fram dem men där, på landet, domnar jag liksom bort en liten stund. Jag kan få depp där också, men jag har mamma och pappa nära som kan stryka mig på kinden, krama mig och tala om att de finns, att de skyddar mig och att jag kan känna trygghet där.

I mitt hem känner jag mig också trygg. Där kan jag dra för mina gardiner, sätta på den lilla bordsfläkten och få vara skyddad. Mina väggar blir mitt skal. Det är skönt.

Jag längtar faktiskt efter att utöka mitt territorium. Jag vågar inte nu, och jag vet att det kommer att ta tid och jag vet att det kommer att öka. Men mitt i min lilla trygghet här hemma kan jag till och med våga mig på att känna iver. En iver över att komma framåt. Jag vet bara inte hur. Jag vågar inte ännu. Inte ensam.

I morgon ska jag till psykologen igen. Jag vet inte om jag ska skriva ner på ett papper vad jag vill ha sagt i morgon eller om jag ska låta det ske bara. Om jag ska se vart mötet bär mig utan att vara förberedd. Jag  vet inte ännu, för jag har inte gjort det förut. Vi har ju inte avtalat att jag ska skriva ner, så förmodligen så struntar jag i det. Jag kanske kan ta upp med henne i morgon att jag tänkte så här idag. Ja, inte vet jag... det är ju fortfarande med skräckblandad förtjusning jag går dit. Jag ska försöka. Det lovar jag. Det lovar jag verkligen.

Tack alla för hälsningar, mail, telefonsamtal och blommor. Jag tar emot det med värme och ödmjukhet. Jag är lite dålig på att visa det nu bara. Men jag blir varm inuti. Det vill jag att ni ska veta. Tack för att ni finns.

Det gör jag också.


Ann-Sofi