Ann-Sofi och Andreas

Nu sitter jag här och ska strax packa min arbetsväska då det vankas jobb hela helgen. I morgon fyller min pappa år och ett besök från mig kan han räkna med framåt eftermiddagen i morgon när jag sovit färdigt och piffat till mig en aning.

Jag har träffat barnen en stund i morse och skulle egentligen ha träffat dom en sväng till i eftermiddag men jag var tvungen att försöka vila en aning innan arbetet så det får vänta till söndag innan faster kan gosa med sina änglar igen!

Önskar alla en trevlig helg!


Ann-Sofi the weekendbabe

Idag har jag och brorsan varit på powerwalkrunda. 6 kilometer gick vi i rask takt. Känns jätteskönt. Rundan avslutades med ett besök på BVC där vi mötte upp Anna och Adam för veckovägning. Nu är godingen uppe i över fem kilo! Härligt Adam!!!!

Nu är jag hemma, kaffet är påsatt och disken är diskad. Får se när Camilla och Matilda dyker upp för fika...


På återseende!


Ann-Sofi the babe

Jag har varit en aningens sömnig i eftermiddag och tog mig en powernap på soffan. Nu är jag totalt uttråkad och vet inte vad jag ska hitta på. Klockan är 22.02 och det är ju i och för sig endel program på TV som jag skulle kunna lägga ett par minuter på men... Inte riktigt läge att ringa nån...

Fasen också att jag somnade! Hade jag inte gjort det hade jag nannat för natten nu... Jag kanske ska prova att bädda ner mig och somna till TV-ljudet. Maja har redan lämnat in för idag och ligger och sussar så sött. Jag kanske ska joina henne trots allt. Ger jag det en stund kanske jag kan somna ändå.

CSI börjar om 50 minuter. Det avsnittet missade jag i måndags så jag ska i alla fall se det innan jag däckar.

God natt Sverige!

Ann-Sofi the bored babe

Idag vaknade jag av att våren hade kommit. Klockan 12 strålade solen, det var 10 grader varmt ute och nästan vindstilla!
Idag har jag cyklat en runda också! Himmel vad skönt det var!

Majas matte med barn har varit här och fikat idag och det var livat värre! Skåp, prylar, dukar, ljusstakar, kakor, saft, kaffemuggar... allt låg risigt till när Ossian och Nora drog igång! Men det gör ingenting! Ossian har precis lärt sig gå så det vinglas och ramlas stup i ett och Nora springer och leker hela tiden!

Jättehärligt med liv omkring mig! Men det är ju faktiskt i ärlighetens namn skönt med tystnad också. Men bara om man väljer den själv! Så länge jag får ha Maja här känns tystnaden välkommen! Hon ger mig sällskap och den uppmärksamhet jag vill ha! Vi får väl se om matte Anna vill ha henne tillbaka!

Snart ska jag tappa upp ett fotbad tror jag!


En helt vanlig onsdag i Lyckeby!


Ann-Sofi the babe

Så är jag då igång med en ny vecka. Den startade kvart i sju i morse när jag drog ner i tvättstugan. Jag har det bra här för det finns i princip alltid tvättid att utnyttja. Så, eftersom tvättkorgen var proppfull var det bara att traska ner och börja tvätta. Skönt faktiskt. Och idag har jag invigt mina lakan för mangeln. Ingen jättebra mangel, men den få allt duga. Egentligen ett i-landsproblem men inte ska jag väl sticka under stolen med att det är härligt med nymanglade lakan i bingen.

Vädret är ruggigt. Plusgrader och mulet. Regnet hänger i luften. Det enda som är positivt med det är ju att det tar bort en massa snö. Så hörde jag på vädret på Nyhetsmorgon i morse att våren har anlänt till södra Sverige! Var hälsad älskade vår! Äntligen!
Och så har vi ju sommartid också! Det gick lättare än väntat att ställa om min gigantiska väggklocka. Trodde det skulle vara kruxigt att hänga tillbaka den på den lilla kroken men det gick alldeles utmärkt. Den fick ett nytt batteri också när jag ändå var på gång.

Vädret gör ju att jag kan vara inne och pyssla idag, vilket inte gör mig ett dugg faktiskt. Jag trivs ju så himla bra i min lägenhet och den behöver lite vård och omsorg den också! Så det ska jag väl göra idag, tror jag!

Inatt ska jag arbeta!

Ha en go måndag!


Ann-Sofi the vårbabe

när hon äntligen vart färdigstylad för kvällen. Egentligen inget märkvärdigt, men ändå är hon ganska nöjd!


Trevlig lördagkväll alla bloggers!


Ann-Sofi the lördagsbabe

Idag har jag fått min absitnens stillad. Gabriel har sovit middag i sitt eget rum i sin egen säng för första gången idag. Och under tiden passade Adam på att vila middag på fasters mage! Oj vad mysigt! Att känna hans andetag, hjärtslag och hur han blir tyngre och tyngre är det mysigaste som finns! Och veta att Gabriel ligger trygg i sin egen säng och sover så gott så gott gör mig bara ännu varmare i hjärtat. Idag har jag fått min abstinens stillad och det var den mysigaste lördagen på längre! Stoltare faster får man leta efter!

Tack för att ni finns!






Ann-Sofi the mysbabe

Nu tycker jag att den bubbelgumsrosa stylen jag hade innan är lite väl sockersött! Ska testa och byta outfit på min blogg och se om det känns bättre.

Designen heter fitness... hm... jaja... vi får väl se om den kan ge mig lite inspriation nu när solen och våren börjar visa sig från sin ljusa sida! Det ska inhandlas en cykelhjälm och om jag får råd ett par nya gymnastikskor eftersom de andra faktiskt är utslitna!


Så, fitnessoutfit på bloggen får det bli framöver!


Ann-Sofi the bloggbabe

Idag har jag sovit bort halva denna ljumna dag. Jag jobbade inatt och ska iväg och jobba inatt också. En kall och skön morgon kunde jag flexa ut en stund tidigare än jag slutar, tog första bussen hem och kurade ner mig under täcket med Maja tätt intill! Hennes spinnande vaggade mig in i en jättehärlig sömn och jag vaknade i eftermiddags utvilad och nöjd.
Solen sken och jag gick iväg och postade ett par brev och jisses vad skönt det var ute! Alldeles mjukt i luften!
Nu har jag tagit en minipromenad, duschat och kelat med Maja en lång stund. Hennes favvoplats är på min mage eller i hörnan på soffan!
Idag är det fredagkväll och jag ska strax till jobbet! Det känns faktiskt helt okej!


Ann-Sofi the fredagsbabe

Jag har precis haft ett givande samtal med min bror. Tyvärr hade han inte tid att stanna och prata färdigt för han skulle till BVC och väga Adam. Fast å andra sidan hade vi kanske inte alls hunnit prata färdigt. Det kommer vi nog aldrig att göra. Vi fyller på med nytt hela tiden. Pratar om gammalt som varit och som vi kanske helst velat glömma. Vi pratar om nutid, om saker som berör oss både personligen och indirekt. Vi pratar om framtid och hur saker och ting kan tänkas hända och ske till vår fördel eller nackdel.
Men idag hann vi inte prata så mycket och ändå hann vi ventilera en hel del.
Jag saknar någon att ventilera med. Någon som orkar lyssna, som orkar prata om sitt, som låter mig få prata, babbla, gråta, skratta, lyssna, ge och ta. Klart har jag såna vänner som kan. Men inte när jag har behov av det. Inte när jag, mitt ego, behöver prata.
Brorsan och många med honom har frågat om jag kan tänka mig att gå till en psykolog och prata av mig. Och jag sätter genast upp en gard emot det. Jag vill inte. Jag vill inte gräva i mitt förflutna mer än nödvändigt. Jag vill inte få hjälp att minnas all skit jag varit med om. Jag har ju varit så duktig och raderat ut nästan hela 80-talet. Inte ska jag väl leta upp allt det igen?
Och varför är det så att allt det negativa tar större plats än allt det positiva? Varför sätter allt det negativa större pränt i själ och hjärta än det positiva man upplevt?
Trots att jag aktivt förskt ta bort minnen från 80-talet kan jag fortfarande med skrämmande precision komma ihåg väder, vind, klockslag, platser, personer, omständigheter och ordväxlingar vid tillfällen då jag blivit sårad, mobbad, utbuad, slagen...
Varför minns jag inte med samma precision de trevliga, roliga, glada, snälla, fina och underbara stunderna?
Jag försöker skaffa mig nya minnen. Nya mer trevliga erfarenheter. Jag har ett enormt bagage trots min ringa ålder av 33 år. Och det bagaget innehåller mest tråkigheter. Men det kanske är så att motgång föder medgång? Jag har pratat om det tidigare och jag tror ändå att det ligger en hel del i det.
Hade jag inte, både medvetet och omedvetet, utsatt mig för saker jag ändå gjort under mina 33 år hade jag absolut inte varit den jag är idag. Jag är en tänkare. Och en pratare. Jag pratar gärna om någon vill lyssna. Men samtidigt har jag märkt att fler och fler samtal krestar kring mig och mitt välmående eller för den delen illamående. Och jag vill inte upplevas som ett ego som bara pratar om sig själv och inte bryr sig om andra.
Jag vill upplevas som en ödmjuk person som finns, ställer upp, stöttar och förstår utan att för den delen sälja sig till vilket pris som helst. Den biten har jag redan klarat av. Det har jag gjort redan. Och det vill jag inte göra igen. Jag vill hitta en rytm i livet och en balans mellan att sätta mig själv i ett av mina främsta rum utan att för den delen köra över någon annan. DET är ingen lätt balansgång.
Mina erfarenheter av utanförskap, ensamhet, mobbing och självömkan torde ge mig de instrument som behövs för att se livet med ödmjuka och tacksamma ögon. Ändå gnager mitt ego där som en klåda på ryggen. Ett ego som kräver uppmärksamhet. Ett ego som önskar bli lite daltad med, ompysslad, pratad med och få full uppmärksamhet.
Jag gråter varje dag. En lite skvätt för att rensa lite. Gråten börjar alltid med att jag tycker sjukligt synd om mig själv. Det kan utlösas av en reklamsnutt på tv, en artikel på internet, ett uteblivet telefonsamtal eller en orolig natt utan sömn. Då gråter jag för att det är mest synd om mig i hela världen. Det vet jag ju att det inte är, men jag måste få känna mig som den där ensamma tioåriga flickan. Om än bara för ett par minuter. Det tar inte längre tid. För mitt i gråten kommer jag ju på att det inte alls är speciellt synd om mig. -Ta dig i kragen för helvete! Sitt inte här och lipa. Va tacksam nu! 
Och så har jag rensat lite den dagen, slutar gråta och känner mig ganska tillfreds ändå. Försöker se fram emot något roligt som kan tänkas hända. Tittar i min kalender vad jag kan börja planera för, något jag kan uträtta för mig själv eller någon annan. Ser ljusa stunder istället för nattsvarta dagar.
Det är mitt sätt att bli stärkt. Att få gråta varje dag. Det går faktiskt endel dagar utan att jag gråter. Det ska jag kanske också berätta. Att det är fler och fler dagar mellan mina små gråtattacker. Och att tacksamheten över att få ha det bra växer för varje dag. Och målet är att tacksamheten ska vinna över mitt jävla ego. Egot som kräver en massa.
Jag hade så gärna velat ventilera mer med brorsan idag, men han hade inte mer tid.

Åh vad skönt det var att få skriva av sig lite, förresten! Jag ska försöka göra det lite oftare. Så kanske det går ännu längre tid mellan mina psykologgråtattacker!! Jo, så ska jag nog göra! Jag har ju faktiskt ganska mycket att berätta.

Så får det bli!

På återseende!

Ann-Sofi the one and onlybabe

Är det vardag var dag? När sklijer sig dagar från andra? Vad ska man hitta på för att förändra sin dag?
Idag har jag dammsugit, handlat, kokat sushiris, fixat fika och väntar på att min kompis ska komma hit. Men det är inte helt säkert att hon gör det. Hon skulle höra av sig senare.
Jag har inte så mycket annat att hitta på en dag som denna. Eller??? Tja, jag kan ju alltid riva ut saker ur mina skåp och lådor igen. Plocka, städa, damma fixa och dona. Men det har jag ju redan gjort nyligen.
Jag har en lätt huvudvärk idag och jag ska börja med att få bort den med att dricka en kopp kaffe och kolla på Oprah.

Jag vill jobba mer. Tjäna mer pengar. Jag ska göra i ordning mina papper och skicka iväg dom till alla möjliga ställen där det kan tänkas finnas ett arbete. Nursepartner börjar faktiskt locka hos mig och de ska nog få lite post från mig tror jag. Vi får väl se. Min ekonomiska situation är en aning ansträngd och jag hade behövt ett extra arbete.

Men se nu ringde det på dörren och min kompis och hennes lilla, lilla dotter kom! Nu ska vi fika!

På återseende!

Ann-Sofi the vardagsbabe

Idag är det söndag och det har varit en underbar vårdag ute! Solen har strålat och det har varit flera plusgrader. De sista veckorna har jag varit lite orolig i själen. Har gått på törnar, blivit ledsen, ställt mig upp igen, borstat av mig och gått vidare. Bara för att få ännu en smäll. Jag pratar om mentala smällar där man lätt kan tro att man lär sig av sina misstag. Jo, det gör man kanske... men inte efter första smällen eller efter första misstaget.
Egentligen spelar det ingen roll vad det är för misstag eller smäll jag pratar om. Det kan vara mentala, verbala, fysiska smällar eller misstag och jag har testat allihop.
Till slut kommer man till en gräns där man har två val. Antingen forstätter man trampa, borsta av sig, ta nya steg och utsätter sig ånyo för smällar och misstag. Eller avslutar man. Tittar åt ett helt annat håll. Slutar se möjligheter i det man trodde sig hitta. Inse att det inte fungerar. Faktiskt acceptera det och ta ett vinglande steg åt ett helt annat håll.
Det kanske också är ett misstag. Det lär väl visa sig. Men en känsla av ro, avslut, tröttsamhet, besvikelse, lättnad, beslutsamhet, förhoppning, ensamhet har infunnit sig och det lär ta ett litet tag att hitta rätt. Det viktigaste är att jag tagit beslutet.
Jag önskar att jag kunde delge varenda liten detalj, men det tar alldeles för lång tid och är alldeles för påfrestande för mig. Jag tar små steg och och ser mitt skrivande som hjälp till självhjälp.
Även om skrivandet inte är så aktivt som det var i början av min bloggkarriär tänker jag varje dag, samlar ihop behovet av att skriva, formaterar om hårddisken i hjärnkontoret och försöker få ner det jag vill ha sagt så ofta det går.
Idag är det söndag och det har börjat infinna sig någon form av ro i min själ. Och det är med blandade känslor jag tar emot den ron. Ett sting av ensamhet finns alltid. Precis lika mycket som känslan av tacksamhet att kunna fatta livsavgörande beslut. För det är ibland så det känns. Som om mina beslut är livsavgörande. Eller i alla fall livspåverkande!
Jag önskar att jag får sova gott inatt, många timmar utan att vakna. Att ron som börjar lägga sig till rätta hos mig påverkar hela mitt väsen. Hela mitt liv. Alla mina beslut.
Jag längtar så himla mycket efter våren. Efter solen. Efter energin att kämpa vidare med livet, vikten, jobbet, familjen. Den är på väg tillbaka och jag önskar att ron som börjar lägga sig till rätta hos mig ger mig den strykan det krävs.
Jag vill göra bra ifrån mig. Jag vill känna mig nöjd. Jag vill att det ska synas i mina ögon hur tacksam jag är. Jag vill känna mig fin. Och jag tror att lugnet jag börjar känna ger mig styrkan att faktiskt fortsätta kämpa.

Vi får väl se. Beslutet att ändra riktining och ta en annan väg är fattat. Nu ska vi se vart den vägen leder!

Jag har söndagsro idag och jag längtar efter våren!



Ann-Sofi the söndagsbabe

Nu är riset kokat efter alla konstens regler och jag tycker nog att jag är en hejjare på att göra sushi-ris!
Åsa är på intågande och vi ska laga sushi och dricka vin idag.

Jag tänkte fota maten när den är klar och lägga upp några bilder här så får ni se resultatet!


Idag är det sushi-lördag! Åh vad gott det ska bli!


Ann-Sofi the sushiqueen!

Igår kände jag mig en aning hängig, inte så värst till min fördel och lite sådär ledsen... Men eftersom jag är drottningen av "ta-dig-i-kragen" så gjorde jag slag i saken och piffade till mig lite idag. Men inte för att gå på krogen. Nej då... jag ska jobba inatt. Alltid blir nån patient glad av att se mig! Lite spray i håret, ögonskugga och mascara så känns det lite bättre! Konstigt det där egentligen. Hur ett lite tillpiffat yttre kan göra så att man känner sig finare inuti också. Liksom gladare!

Jag ska arbeta min tredje natt inatt och tänk vad lite hårspray och mascara kan göra för själ och hjärta! Synd att de flesta patieterna sover och inte kan se mitt lite snyggare yttre inatt. Fast det gör inte så mycket! Bara jag känner mig piggare så.

Jag känner mig också laddad att storstäda. Trodde aldrig att jag skulle säga det. Men det är faktiskt sant. Jag har, sedan jag flyttade, inte fixat till de där sista sakerna. Inte gjort i ordning i alla skåp och lådor. Inte fått till det precis som jag vill ha det. Men det är jag sugen på nu. Så, i helgen ska jag nog ta tag i detta. Jag vet ju hur skönt det känns när det är färdigt. Att få njuta av sin alldeles egna, fina, nystädade lägenhet. Att få ha detta i-landsproblem det är med för mycket saker och för liten plats. Att ändå vara glad att jag har en plats att ha mina saker i. Att jag har tak över huvudet och ett arbete att gå till.

Jag försöker visa tacksamhet varje dag. Tacksamhet över livet, kärleken, familjen... men ibland tränger en liten ensam ängel fram på min axel. En ensam liten ängel som behöver lite torsdagsstyling för att bli glad. Och denna ängels glädje lever jag på. Det är min skyddsängel som hjälper mig till rätta. Som talar om att jag mår bättre av att känna, visa och uppleva tacksamhet. Att det är okej att gråta ibland för att sedan tala om hur skönt det är efteråt. Hon låter mig få göra misstag, framsteg, upptäckter. Hon låter mig få känna, leva, gråta, sova, njuta, skratta. Hon finns på min axel. Ibland synlig, ibland osynlig. Ibland märker jag inte av henne och ibland kan jag nästan ta på hennes närvaro.

Svamlar jag nu? Nej, det tycker jag faktiskt inte. Jag har en liten ängel på min axel som är min vapendragare. Och idag behövde hon lite torsdagsstyling!


Ann-Sofi the angel