Jag har träffat en man. Han säger att jag är vackrast i hela världen och att han inte vill släppa mig. Han tittar på mig, tar på mig, lyssnar på mig, pratar med mig, ser MIG. Från början kändes det alldeles för overkligt för att vara sant. Jag trodde inte, eller ska jag säga tyckte inte, att jag var värd något så bra. Skulle jag vara värd att älskas som han älskar mig?
Jag är nog snart beredd att säga JA på den frågan. Mitt självförtroende är på uppgång och jag kan ha fler än en bra dag.
Jag har fortfarande problem med att spegla mig, att fullt och fast acceptera mig som jag är men det är saker jag vet att jag får hjälp med i gruppen.
Jag ska träffa min chef och prata om arbetsträning. Jag vill tillbaka till jobbet. Jag har redan hört små varningsklockor från andra att jag absolut inte får skynda nu. Är det verkligen läge att börja arbeta igen?
Jag vill i alla fall försöka.
Jag tar små steg i taget och trevande letar jag mig fram i livet som jag med spänning vill veta fortsättningen på.
Mycket händer på annat håll också. Mina brorsbarn utvecklas och jag är så lycklig att jag får ta del av det i den utsträckning som det blivit. Tack älskade bror och svägerska för att ni låter mig få vara faster så mycket. Barnen har den största läkningen på mig. Jag älskar er.
Mamma och pappa finns som de starkaste stöttepelare trots att deras egna liv är fyllda med annat som borde ta mycket större plats. Jag menar att jag är så tacksam att jag får den stöttning jag får trots att husbygge och sjuksrivningar hänger över er.
Ni är de bästa föräldrar man kan ha.
Tyvärr har jag i dagarna drabbats av feber och illamående. Jag nyser och hostar och har ont i hela kroppen. Jag gissar väl att det är barnbacillerna som har borrat sig in i min kropp. Jag har ändå lyckats hålla mig frisk ovanligt länge med tanke på vad jag utsatt mig för i barnbacillusk-väg. Nu är det min tur, dock.
Klockan är halv nio och det känns som om jag varit vaken i flera dygn. Det är nog läge att natta sig nu. På tal om natta sig. Jag har inte använt sömntabletter på snart tre veckor. Det känns superbra och även det är ett tecken på att det har vänt.
Jag har träffat Andreas och jag vill veta mer om vad livet har i åtanke för mig.
Det har äntligen vänt.
Ann-Sofi
8