Vecka 15
På Internet läser jag:
Ditt förstorade hjärta har nu en 20 % högre kapacitet, allt för att klara syretillförseln till dig och barnet. Runt vecka 15 kan man utföra fostervattensprov för att upptäcka eventuella kromosomrubbningar, som Downs syndrom.
Ditt barn är 104-114mm långt mellan huvud och stjärt och väger omkring 50g. Barnets revben, blodkärl och näthinnor syns tydligt genom den lövtunna huden. Huden börjar täckas av lanugohår, mycket fina hårstrån som hjälper barnet att reglera kroppstemperaturen. Kroppsbehåringen följer mönstret på huden och bildar former som ser ut som fingeravtryck över hela kroppen.
Hörseln fortsätter att utvecklas och i mellanörat börjar ett antal mycket små ben att hårdna. Eftersom hjärnans hörselcentrum inte har bildats än, är barnet inte medvetet om alla ljud. Fostervattnet som finns runt barnet leder dock ljud, så med tiden kommer barnet att börja uppfatta din röst och dina hjärtslag. Både huvudhår och ögonbryn blir grövre hos barnet. Har barnet anlag för mörkt hår börjar pigmentcellerna i hårsäckarna producera svart pigment. Fostrets längd mäts vanligen inklusive ben från vecka 15 av din barnmorska.
Ja, enligt mig själv är jag i vecka 15 idag, och jag är rätt bombis på det. Men när vi gjorde ultraljudet för några veckor sedan hävdade läkaren att jag var en vecka tidigare än vi trott. Alltså skulle jag vara i vecka 14 nu. Men som sagt.. jag känner att v 15 känns mer rätt. Men jag är den första att ändra mig igen vid nästa ultraljud. För det är då man med mycket större säkerhet kan fastställa bäbisens storlek och ålder. Och det ultraljudet ska vi göra om två veckor. Alltså den 13 augusti.
Igår lämnade jag ett blodprov på PTC. Det är ett prov som ska kolla om risken är över eller under 1/250 att vår bäbis har Downs Syndrom. Det gör ingen skillnad för oss om huruvida vi ska behålla barnet eller inte. Det är vår bäbis oavsett och vi älskar det lika mycket ändå. Vi gör testet för att om det skulle visa sig att det är sjukt, kan vi med enkla medel förbereda oss, ställa frågor och prata om det. Skulle testet visa att risken är över 1på 250 går vi vidare med ett fostervattensprov.
Jag mår ganska bra för övrigt. Illamåendet är i princip borta och kommer bara mycket lätt kortare stunder. Det är gott att äta igen och faktum är att jag inte kan äta så mycket längre. Endast små portioner fungerar och jag är mätt länge. Detta har lett till att jag inte gått upp något nämnvärt i vikt vad jag kan erfara. Vår våg hemma säger det i alla fall och så länge det ser ut så så litar jag på det. En smula blåögt kanske...
Vi pratar mycket Andreas och jag, om hur det kommer att bli, drömmar, förväntningar, tankar och frågor. Eftersom jag inte har någon nätt liten gravidmage där den lilla kulan nedan naveln syns är det lite svårt för oss att rent bildligt förstå att vi väntar barn. Vi har vårt lilla ultraljud att titta på när det känns som mest overkligt och långt från verkligheten.
Men så är det ju inte. Jag är ju lika gravid som alla andra i v 15 och även om jag är överviktig så är mina känslor och upplevelser precis lika sanna som alla andras. Men vist är det så att jag längtar lite efter min gravidmage som så rund och fin syns genom kläderna och som jag med stolthet visar upp. Klart att jag har romantiska bilder och drömmar om det... Men nån gång innan januari borde det väl synas...
Nu ska vi strax åka till IKEA och titta lite. Handla blir det inte så mycket med då det inte finns riktig budget för det.
Idag är det tisdag och jag har gått in i v 15...
Ann-Sofi
Ditt förstorade hjärta har nu en 20 % högre kapacitet, allt för att klara syretillförseln till dig och barnet. Runt vecka 15 kan man utföra fostervattensprov för att upptäcka eventuella kromosomrubbningar, som Downs syndrom.
Ditt barn är 104-114mm långt mellan huvud och stjärt och väger omkring 50g. Barnets revben, blodkärl och näthinnor syns tydligt genom den lövtunna huden. Huden börjar täckas av lanugohår, mycket fina hårstrån som hjälper barnet att reglera kroppstemperaturen. Kroppsbehåringen följer mönstret på huden och bildar former som ser ut som fingeravtryck över hela kroppen.
Hörseln fortsätter att utvecklas och i mellanörat börjar ett antal mycket små ben att hårdna. Eftersom hjärnans hörselcentrum inte har bildats än, är barnet inte medvetet om alla ljud. Fostervattnet som finns runt barnet leder dock ljud, så med tiden kommer barnet att börja uppfatta din röst och dina hjärtslag. Både huvudhår och ögonbryn blir grövre hos barnet. Har barnet anlag för mörkt hår börjar pigmentcellerna i hårsäckarna producera svart pigment. Fostrets längd mäts vanligen inklusive ben från vecka 15 av din barnmorska.
Ja, enligt mig själv är jag i vecka 15 idag, och jag är rätt bombis på det. Men när vi gjorde ultraljudet för några veckor sedan hävdade läkaren att jag var en vecka tidigare än vi trott. Alltså skulle jag vara i vecka 14 nu. Men som sagt.. jag känner att v 15 känns mer rätt. Men jag är den första att ändra mig igen vid nästa ultraljud. För det är då man med mycket större säkerhet kan fastställa bäbisens storlek och ålder. Och det ultraljudet ska vi göra om två veckor. Alltså den 13 augusti.
Igår lämnade jag ett blodprov på PTC. Det är ett prov som ska kolla om risken är över eller under 1/250 att vår bäbis har Downs Syndrom. Det gör ingen skillnad för oss om huruvida vi ska behålla barnet eller inte. Det är vår bäbis oavsett och vi älskar det lika mycket ändå. Vi gör testet för att om det skulle visa sig att det är sjukt, kan vi med enkla medel förbereda oss, ställa frågor och prata om det. Skulle testet visa att risken är över 1på 250 går vi vidare med ett fostervattensprov.
Jag mår ganska bra för övrigt. Illamåendet är i princip borta och kommer bara mycket lätt kortare stunder. Det är gott att äta igen och faktum är att jag inte kan äta så mycket längre. Endast små portioner fungerar och jag är mätt länge. Detta har lett till att jag inte gått upp något nämnvärt i vikt vad jag kan erfara. Vår våg hemma säger det i alla fall och så länge det ser ut så så litar jag på det. En smula blåögt kanske...
Vi pratar mycket Andreas och jag, om hur det kommer att bli, drömmar, förväntningar, tankar och frågor. Eftersom jag inte har någon nätt liten gravidmage där den lilla kulan nedan naveln syns är det lite svårt för oss att rent bildligt förstå att vi väntar barn. Vi har vårt lilla ultraljud att titta på när det känns som mest overkligt och långt från verkligheten.
Men så är det ju inte. Jag är ju lika gravid som alla andra i v 15 och även om jag är överviktig så är mina känslor och upplevelser precis lika sanna som alla andras. Men vist är det så att jag längtar lite efter min gravidmage som så rund och fin syns genom kläderna och som jag med stolthet visar upp. Klart att jag har romantiska bilder och drömmar om det... Men nån gång innan januari borde det väl synas...
Nu ska vi strax åka till IKEA och titta lite. Handla blir det inte så mycket med då det inte finns riktig budget för det.
Idag är det tisdag och jag har gått in i v 15...
Ann-Sofi
Humöret
...är som en berg-och-dalbana. Jag har kort stubin emellanåt och världens tålamod andra stunder. Jag känner inte riktigt igen mig och jag tror att jag börjat grubbla endel igen.
Jag är inte deppig. Inte alls. Men det är rätt mycket runt mig nu som gör att jag inte kan tömma huvudet mellan varven och det läggs lite grand på hög.
Jag saknar gruppen.
Jobbet är en grej till exempel. Jag har liksom en baksmälla efter de tuffa veckorna och kan inte riktigt släppa allt där; beska kommentarer jag upplevt och otacksamma patienter jag mött. Känslan av otillräcklighet och total trötthet hänger kvar och jag kan inte låta bli att grubbla över det. Och det gör mig urförbannad emellanåt. Jag har ju för sjutton semester nu. Inte ska jag väl grubbla på jobbet inte. Men det gör jag. Jag är alltid orolig att jag gör ett dåligt jobb och att jag inte är omtyckt. Jag tar på mig skulden för mycket och uttrycker mig klumpigt ibland. Åh vad jobbigt. Jag har ju faktiskt världens möjlighet att bara släppa allt nu och verkligen ta semester. Ta semester från grubblerierna också, liksom. Men så lätt är det inte.
Humöret blir lite påverkat av att jag inte får sova ordentligt också. Jag kommer inte heller till ro och kunna ta mig en eftermiddagslur och passa på på dagtid. Men förmodligen är det väl ett ypperligt tillfälle att vänja mig och träna upp mig inför långa och många sömnlösa nätter när bäbisen kommit, som alla har varnat mig för.
Och så oroar jag mig för saker jag sagt. Känslor jag uttryckt som kanske missuppfattats. Men åter igen är det det där med att jag lägger på mig skuld för saker jag kanske inte är orsak till men ändå tar på mig.
Det leder ju till ännu mer grubblerier.
Jag skulle vilja hitta en balans där jag kan hantera både trötthet och humörsvängningar utan att mina nära och kära blir lidande.
Förlåt om jag uttryckt mig klumpigt, svurit eller höjt rösten. Jag vill ju inget ont. Jag vill så väl men vet ibland inte hur jag ska göra. Ibland blir det lite tokigt bara. Jag ska träna mig på att bli bättre på att inte ta på mig skulden och lugna ner mig lite. Jag ska bli bättre på det.
Ann-Sofi
Jag är inte deppig. Inte alls. Men det är rätt mycket runt mig nu som gör att jag inte kan tömma huvudet mellan varven och det läggs lite grand på hög.
Jag saknar gruppen.
Jobbet är en grej till exempel. Jag har liksom en baksmälla efter de tuffa veckorna och kan inte riktigt släppa allt där; beska kommentarer jag upplevt och otacksamma patienter jag mött. Känslan av otillräcklighet och total trötthet hänger kvar och jag kan inte låta bli att grubbla över det. Och det gör mig urförbannad emellanåt. Jag har ju för sjutton semester nu. Inte ska jag väl grubbla på jobbet inte. Men det gör jag. Jag är alltid orolig att jag gör ett dåligt jobb och att jag inte är omtyckt. Jag tar på mig skulden för mycket och uttrycker mig klumpigt ibland. Åh vad jobbigt. Jag har ju faktiskt världens möjlighet att bara släppa allt nu och verkligen ta semester. Ta semester från grubblerierna också, liksom. Men så lätt är det inte.
Humöret blir lite påverkat av att jag inte får sova ordentligt också. Jag kommer inte heller till ro och kunna ta mig en eftermiddagslur och passa på på dagtid. Men förmodligen är det väl ett ypperligt tillfälle att vänja mig och träna upp mig inför långa och många sömnlösa nätter när bäbisen kommit, som alla har varnat mig för.
Och så oroar jag mig för saker jag sagt. Känslor jag uttryckt som kanske missuppfattats. Men åter igen är det det där med att jag lägger på mig skuld för saker jag kanske inte är orsak till men ändå tar på mig.
Det leder ju till ännu mer grubblerier.
Jag skulle vilja hitta en balans där jag kan hantera både trötthet och humörsvängningar utan att mina nära och kära blir lidande.
Förlåt om jag uttryckt mig klumpigt, svurit eller höjt rösten. Jag vill ju inget ont. Jag vill så väl men vet ibland inte hur jag ska göra. Ibland blir det lite tokigt bara. Jag ska träna mig på att bli bättre på att inte ta på mig skulden och lugna ner mig lite. Jag ska bli bättre på det.
Ann-Sofi
Vecka 14
Detta går att läsa på internet om v 14:
Du bör känna dig mindre trött än i inledningen av graviditeten för nu har du kommit till graviditetens andra tredjedel, och många av besvären från första tiden försvinner. Det är mycket möjligt att du börjar må fantastiskt bra. Äntligen ser du gravid ut.
Eftersom hormonet progesteron ökat starkt den sista tiden kan du nu få trög mage. Progesteron får musklerna att slappna av. Trycket från den växande livmodern påverkar även den tarmen och hämmar dess arbetstakt. En enkel lösning på detta kan vara att dricka extra mycket vatten och äta fiberrik kost. En mörk strimma kan synas mitt på magen, den kommer förmodligen att blekna efter att barnet är fött. Bröstvårtorna och vårtgårdarna börjar också mörkna. Livmodern är stor som en grapefrukt.
Ditt barn är nu 12 veckor gammalt och 80-93mm långt från huvud till stjärt. Vikten är nästan 25g. Fostret växer nu mycket snabbt och de inre organen mognar. Barnet rör sig mindre ryckigt och kan böja och vrida på handlederna, händer, fingrar, ben, knän och tår.
Nervsystemet har börjat fungera. Ögonlock och naglar fortsätter att utvecklas. Ögonbryn börjar framträda på barnet och det börjar växa hår på huvudet. Nu går det att höra barnets hjärta med ett ultraljudsinstrument. Barnet dricker av fostervätskan och kan kissa. Nu får det all sin näring från moderkakan, som även producerar viktiga hormoner.
Barnet tränar in- och utandning som en förberedelse för livet utanför livmodern. Men den använder inte sina lungor i sin vattenfyllda värld, eftersom barnet får syre direkt från dig via navelsträngen och moderkakan.
Det är så spännande att få läsa om vad som händer inuti mig och hur allt ser ut. Vad som händer med min lilla bäbis (ja jag vet att det bara är ett foster, men det är ganska mysigt att få kalla den för bäbis ändå) går så fort nu och det känns faktiskt lite tryggt att få läsa lite grand om utvecklingen i både min stora kropp och den lilla magen.
Tänk att jag faktiskt är gravid. Allt stämmer ju inte med vad som skrivs på internet. Som det där med tröttheten till exempel. Jag kan bli sådär toktrött och somna där jag sitter på ett litet ögonblick. Så har jag aldrig gjort förut.
Och någon mörk sträng på magen har jag då rakt inte. Men inte gör det något. Det viktigaste är att den lilla mår väl och att jag tar hand om både min och den lillas kropp så gott jag kan.
Vi har varit på en liten semester i Stockholm och besökt släktingar och bekanta till Andreas. Vi har haft hemlängtan och åkte hem lite innan vi planerat från början.
Mycket beror på att vi vill renovera och fixa här hemma i lägenheten. Eftersom det inte blev något husköp och vi varit ledsna färdigt nu kan vi börja fokusera på vad vi har här. Här och nu!
Vi ska göra fint i kök och vardagsrum och få till det riktigt ordentligt. Vi har hösten för oss, men det kliar rätt bra i fingrarna och vi vill så gärna komma igång.
Så nu tror jag nog att vi ska riva lite tapeter och ringa vår hyresvärd om förfrågning ang nytt köksgolv och rörledningar för inkoppling av diskmaskin.
Vi har inlett vår andra av fyra veckors semester och är nu hemma i Karlskrona igen. Jag har svärfar här som också har semester och behöver komma iväg lite. Så nu sätter vi snart igång att fira vår andra semestervecka.
Vi har det rätt bra!
Här är en bild på ett foster i v 14:
(Foto: Lennart Nilsson, ur Ett barn blir till)
Ann-Sofi
Du bör känna dig mindre trött än i inledningen av graviditeten för nu har du kommit till graviditetens andra tredjedel, och många av besvären från första tiden försvinner. Det är mycket möjligt att du börjar må fantastiskt bra. Äntligen ser du gravid ut.
Eftersom hormonet progesteron ökat starkt den sista tiden kan du nu få trög mage. Progesteron får musklerna att slappna av. Trycket från den växande livmodern påverkar även den tarmen och hämmar dess arbetstakt. En enkel lösning på detta kan vara att dricka extra mycket vatten och äta fiberrik kost. En mörk strimma kan synas mitt på magen, den kommer förmodligen att blekna efter att barnet är fött. Bröstvårtorna och vårtgårdarna börjar också mörkna. Livmodern är stor som en grapefrukt.
Ditt barn är nu 12 veckor gammalt och 80-93mm långt från huvud till stjärt. Vikten är nästan 25g. Fostret växer nu mycket snabbt och de inre organen mognar. Barnet rör sig mindre ryckigt och kan böja och vrida på handlederna, händer, fingrar, ben, knän och tår.
Nervsystemet har börjat fungera. Ögonlock och naglar fortsätter att utvecklas. Ögonbryn börjar framträda på barnet och det börjar växa hår på huvudet. Nu går det att höra barnets hjärta med ett ultraljudsinstrument. Barnet dricker av fostervätskan och kan kissa. Nu får det all sin näring från moderkakan, som även producerar viktiga hormoner.
Barnet tränar in- och utandning som en förberedelse för livet utanför livmodern. Men den använder inte sina lungor i sin vattenfyllda värld, eftersom barnet får syre direkt från dig via navelsträngen och moderkakan.
Det är så spännande att få läsa om vad som händer inuti mig och hur allt ser ut. Vad som händer med min lilla bäbis (ja jag vet att det bara är ett foster, men det är ganska mysigt att få kalla den för bäbis ändå) går så fort nu och det känns faktiskt lite tryggt att få läsa lite grand om utvecklingen i både min stora kropp och den lilla magen.
Tänk att jag faktiskt är gravid. Allt stämmer ju inte med vad som skrivs på internet. Som det där med tröttheten till exempel. Jag kan bli sådär toktrött och somna där jag sitter på ett litet ögonblick. Så har jag aldrig gjort förut.
Och någon mörk sträng på magen har jag då rakt inte. Men inte gör det något. Det viktigaste är att den lilla mår väl och att jag tar hand om både min och den lillas kropp så gott jag kan.
Vi har varit på en liten semester i Stockholm och besökt släktingar och bekanta till Andreas. Vi har haft hemlängtan och åkte hem lite innan vi planerat från början.
Mycket beror på att vi vill renovera och fixa här hemma i lägenheten. Eftersom det inte blev något husköp och vi varit ledsna färdigt nu kan vi börja fokusera på vad vi har här. Här och nu!
Vi ska göra fint i kök och vardagsrum och få till det riktigt ordentligt. Vi har hösten för oss, men det kliar rätt bra i fingrarna och vi vill så gärna komma igång.
Så nu tror jag nog att vi ska riva lite tapeter och ringa vår hyresvärd om förfrågning ang nytt köksgolv och rörledningar för inkoppling av diskmaskin.
Vi har inlett vår andra av fyra veckors semester och är nu hemma i Karlskrona igen. Jag har svärfar här som också har semester och behöver komma iväg lite. Så nu sätter vi snart igång att fira vår andra semestervecka.
Vi har det rätt bra!
Här är en bild på ett foster i v 14:
(Foto: Lennart Nilsson, ur Ett barn blir till)
Ann-Sofi
Vecka 13
Jag går in i andra trimestern idag och allt är så spännande. Jag kommer på mig själv ibland med att tänka på bäbisen, hur den är, vad vi gör och hur den ser ut. Jag tänker ofta på hur det ska bli sedan. Alltså min roll som mamma. Kommer jag att bli en rovdjursmamma eller blir jag en cool morsa som tar det lugnt och litar på min intution och min omgivning?
Jag tycker det är häftigt i alla fall och njuter varje dag jag får ha hälsan och vara lycklig med Andreas.
Ibland känns det som många tar det där med den kommande mammarollen så lugnt. Som om de liksom viste vad det innebar. Jag hör sällan tal om någon oro, konstiga frågor, tankar och känslor om hur overkligt och coolt det är. Jag hör bara standartkommentarerna som låter likadant över allt. Jag känner inte igen mig nu i vad andra har uttryckt tidigare.
Jag vet inte vad det innebär. Jag vet inte hur det ska kännas, hur min kropp reagerar, vilka tankar som rusar igenom mig, alla rutiner kring graviditeten. Jag får ta en dag i taget och försöka utforska vad det är jag upplever och vad det är som verkligen händer.
Det växer faktiskt något inuti mig. Jag har en bäbis i magen. Det känns som om jag är först i världen att uppleva detta! Jag vill ropa ut varje dag vad jag är med om! Jag vill försöka beskriva för alla eftersom det känns som om ingen någonsin upplevt det jag upplever!
Jag är verkligen inte dum i huvudet och förstår att jag har fel! Men jag försöker bara beskriva känslan inuti. Att jag är med om något unikt. Och kanske är jag ändå det. För mina upplevelser kan ju ingen ta ifrån mig. Ingen kan säga att "nej, så är det inte" eller "ja, men det är inte så farligt. Det går snart över". Ingen kan tala om för mig hur jag ska känna. Ingen kan tillrättavisa eller misstro mina upplevelser. De är mina! Och jag är novis! Allt jag upplever varje dag är för mig så omvälvande. Tänk att jag bara för ett år sedan hade beslutat att avsluta mitt liv. Tänk på vilken vändning mitt liv har fått.
Jag skulle avsluta mitt liv och nu bär jag på ett nytt istället! Åh vad jag är lycklig att jag valde rätt!
Så allt som händer inuti mig får sådana stora konsekvenser, känns det som. Allt blir så mycket större för mig än jag hört någon annan uttrycka förut. Det kanske är samma känsla för alla andra, men jag har som sagt inte hört det sägas.
Så här säger internet om v 13:
Eventuellt illamående i början av graviditeten har för de flesta kvinnor upphört helt, vissa känner dock av illamåendet under hela graviditeten. Från och med nu kommer livmodern att växa i en i en jämn och märkbar takt. Risken för missfall har minskat med ca 65 % när man kommit in i vecka 13 och den första tredjedelen av graviditeten är tillända.
Barnet är nu 11 veckor gammalt och ca 65-78mm långt från huvud till stjärt. Det är färdigbildat i den mån att barnet nu bara ska växa och mogna, tills att det kan överleva utanför sin mammas kropp. Inälvorna har nu börjat förflytta sig längre in i kroppen. Bukspottskörteln börjar producera insulin och levern börjar utsöndra galla. Barnets hals är färdigbildad och redan tillräckligt stark för att barnet ska kunna röra på huvudet. Ögonen flyttar sig till sitt läge på framsidan av huvudet och även öronen intar sin normala position. Det finns forskning som tyder på att barnet börjar uppfatta ljud nu. Öronen är färdigutvecklade först i v.24 men man tror att fostret hör med hjälp av receptorer i huden som tar upp vibrationer.
Ann-Sofi
Jag tycker det är häftigt i alla fall och njuter varje dag jag får ha hälsan och vara lycklig med Andreas.
Ibland känns det som många tar det där med den kommande mammarollen så lugnt. Som om de liksom viste vad det innebar. Jag hör sällan tal om någon oro, konstiga frågor, tankar och känslor om hur overkligt och coolt det är. Jag hör bara standartkommentarerna som låter likadant över allt. Jag känner inte igen mig nu i vad andra har uttryckt tidigare.
Jag vet inte vad det innebär. Jag vet inte hur det ska kännas, hur min kropp reagerar, vilka tankar som rusar igenom mig, alla rutiner kring graviditeten. Jag får ta en dag i taget och försöka utforska vad det är jag upplever och vad det är som verkligen händer.
Det växer faktiskt något inuti mig. Jag har en bäbis i magen. Det känns som om jag är först i världen att uppleva detta! Jag vill ropa ut varje dag vad jag är med om! Jag vill försöka beskriva för alla eftersom det känns som om ingen någonsin upplevt det jag upplever!
Jag är verkligen inte dum i huvudet och förstår att jag har fel! Men jag försöker bara beskriva känslan inuti. Att jag är med om något unikt. Och kanske är jag ändå det. För mina upplevelser kan ju ingen ta ifrån mig. Ingen kan säga att "nej, så är det inte" eller "ja, men det är inte så farligt. Det går snart över". Ingen kan tala om för mig hur jag ska känna. Ingen kan tillrättavisa eller misstro mina upplevelser. De är mina! Och jag är novis! Allt jag upplever varje dag är för mig så omvälvande. Tänk att jag bara för ett år sedan hade beslutat att avsluta mitt liv. Tänk på vilken vändning mitt liv har fått.
Jag skulle avsluta mitt liv och nu bär jag på ett nytt istället! Åh vad jag är lycklig att jag valde rätt!
Så allt som händer inuti mig får sådana stora konsekvenser, känns det som. Allt blir så mycket större för mig än jag hört någon annan uttrycka förut. Det kanske är samma känsla för alla andra, men jag har som sagt inte hört det sägas.
Så här säger internet om v 13:
Eventuellt illamående i början av graviditeten har för de flesta kvinnor upphört helt, vissa känner dock av illamåendet under hela graviditeten. Från och med nu kommer livmodern att växa i en i en jämn och märkbar takt. Risken för missfall har minskat med ca 65 % när man kommit in i vecka 13 och den första tredjedelen av graviditeten är tillända.
Barnet är nu 11 veckor gammalt och ca 65-78mm långt från huvud till stjärt. Det är färdigbildat i den mån att barnet nu bara ska växa och mogna, tills att det kan överleva utanför sin mammas kropp. Inälvorna har nu börjat förflytta sig längre in i kroppen. Bukspottskörteln börjar producera insulin och levern börjar utsöndra galla. Barnets hals är färdigbildad och redan tillräckligt stark för att barnet ska kunna röra på huvudet. Ögonen flyttar sig till sitt läge på framsidan av huvudet och även öronen intar sin normala position. Det finns forskning som tyder på att barnet börjar uppfatta ljud nu. Öronen är färdigutvecklade först i v.24 men man tror att fostret hör med hjälp av receptorer i huden som tar upp vibrationer.
Ann-Sofi
Semester!!!!!!!!!!
Inatt arbetar jag min sista natt innan jag går på semester. Det är första gången jag har semester sedan jag blev frisk. Förra sommaren är bara ett stort vacuum för mig och inte kunde jag njuta då, inte.
Men i år är det andra bullar som gäller.
Andreas och jag har precis samma veckor ledigt tillsammans så det kunde inte ha blivit bättre.
Tyvärr börjar den väl en smula knaggigt eftersom bilen inte vill fungera riktigt. Bromsarna strular och det är lite svårt att hitta bildelar till den.
Så just nu får vi se när vi lyckas komma iväg på vår semester!
Inatt är min sista natt på avdelningen och jag ska med lätta... mycket lätta steg sväva ut från detta bygget i morgonbitti.
Snart är jag ledig!
Jag är frisk och har semester! Vad lyckligt lottad jag är!
Ann-Sofi
Men i år är det andra bullar som gäller.
Andreas och jag har precis samma veckor ledigt tillsammans så det kunde inte ha blivit bättre.
Tyvärr börjar den väl en smula knaggigt eftersom bilen inte vill fungera riktigt. Bromsarna strular och det är lite svårt att hitta bildelar till den.
Så just nu får vi se när vi lyckas komma iväg på vår semester!
Inatt är min sista natt på avdelningen och jag ska med lätta... mycket lätta steg sväva ut från detta bygget i morgonbitti.
Snart är jag ledig!
Jag är frisk och har semester! Vad lyckligt lottad jag är!
Ann-Sofi
Glukosbelastining
Nu är klockan tre på natten och jag sitter på mitt arbete. Vi har det lugnt och arbetsbelastningen är helt okej! Det gäller att passa på de nätter det är lugnt¨, då de inte är så många numer.
Klockan är alltså tre på natten och jag får varken äta eller dricka denna natt.
I morgonbitti klockan 08 ska jag göra en av två glukosbelastningar. Jag gör en extra eftersom jag bär på en övervikt som i sin tur ökar risken för graviditetsdiabetes.
Jag ska dricka en halvliter sockerlösning och sedan vänta i två timmar innan man tar ett blodsocker. Jag är inte orolig men det känns ändå skönt att de följer upp mig och finns runt omkring mig trots semestertider.
Jag har väl aldrig varit så törstig och hungrig som inatt när jag varken får dricka eller äta. Det är så typiskt.
Men tänk då vad himmelsk min frukost ska bli när jag kommer hem. Klockan hinner förvisso bli över 11 på förmiddagen. men vad gör det? Frallor och kall mjölk kan man äta oavsett tid på dygnet. Kall mjölk ja... åh vad jag vill ha...
Jag skulle vist inte stressa heller natten innan. Kanske inte det smartaste draget att arbeta då. Men det var så svårt att byta arbetspass och svårt att få tid för glukosbelastningen så det fick bli såhär.
Nu ska jag försöka göra något som tar bort tankarna på kall mjölk och ostmackor... mmmm vad gott!
Nej! Skärpning nu!
Jag meddelar via mobilbloggen hur det går i morgon.
Väl mött!
Ann-Sofi
Klockan är alltså tre på natten och jag får varken äta eller dricka denna natt.
I morgonbitti klockan 08 ska jag göra en av två glukosbelastningar. Jag gör en extra eftersom jag bär på en övervikt som i sin tur ökar risken för graviditetsdiabetes.
Jag ska dricka en halvliter sockerlösning och sedan vänta i två timmar innan man tar ett blodsocker. Jag är inte orolig men det känns ändå skönt att de följer upp mig och finns runt omkring mig trots semestertider.
Jag har väl aldrig varit så törstig och hungrig som inatt när jag varken får dricka eller äta. Det är så typiskt.
Men tänk då vad himmelsk min frukost ska bli när jag kommer hem. Klockan hinner förvisso bli över 11 på förmiddagen. men vad gör det? Frallor och kall mjölk kan man äta oavsett tid på dygnet. Kall mjölk ja... åh vad jag vill ha...
Jag skulle vist inte stressa heller natten innan. Kanske inte det smartaste draget att arbeta då. Men det var så svårt att byta arbetspass och svårt att få tid för glukosbelastningen så det fick bli såhär.
Nu ska jag försöka göra något som tar bort tankarna på kall mjölk och ostmackor... mmmm vad gott!
Nej! Skärpning nu!
Jag meddelar via mobilbloggen hur det går i morgon.
Väl mött!
Ann-Sofi
Vecka 12
Ditt barn är ca 60mm långt från huvud till stjärt och vikten är omkring 18g. Barnets huvud blir rundare i formen och hon eller han ser mer och mer ut som ett människobarn från topp till tå. De inre organen fortsätter att utvecklas, speciellt hjärnan. Fingrar och tår har delat på sig och skelettet blir allt hårdare. Könsorganen börjar formas i enlighet med fostrets kön.
Hypofysen som sitter på hjärnans undersida, börjar producera hormoner och stämbanden börjar bildas. Barnet rör sig alltmer i livmodern och kan le, rynka pannan och suga på tummen. Matsmältningssystemet klarar nu att tillgodogöra sig glukos (socker) och navelsträngen transporterar näring och avfallsprodukter mellan moderkakan och barnet. Texten är hämtad här.
Ja, tiden rusar raskt iväg och veckorna liksom bara försvinner. Egentligen är det en härlig känsla eftersom jag längtar mig galen efter vår bäbis. Och något jag börjat längta efter sista veckan är hösten och vintern. Jag tittade lite på TV innan och de visade ett program om svamp och svampplockning! Och oj vad det började suga i kantarellplockartarmen! Senare tittade vi på bilder och hittade ett foto från i vintras när snön låg vackert på hus och mark och liksom lindande in världen i bomull! Kallt och knarrigt ska det vara! Åh vad jag längtar!
Jag mår mycket bättre nu. Illamåendet är en ständig följeslagare men jag har slutat kräkas. Och det är i sig jätteskönt. Nu kommer nästa lilla bekymmer vad gäller mat och matintag. Jag är så orolig att jag ska ge vika och börja äta så vikten rusar i höjden. Jag är så tung som det är redan nu och vill verkligen inte lägga på mig mer än nödvändigt. Jag hoppas kunna hitta en rytm med kostintag och vardagsmotion, såsom sallader och promenader!
Visst låter det enkelt!
Jag kände härom kvällen på magen att man faktiskt kan uppfatta att det är hårdare under naveln. Jag har ju som sagt mycket bukfett men under det känns det ganska tydligt nu. Det är så härligt att få dela detta med Andreas och kunna ge honom detta fysiska! Han får kämpa med mina humörsvägningar, mitt illamående och min önskan om lite utrymme. Ibland känner jag mig som en skurk som bara gnäller och är orkeslös, men han säger att jag inte är det. Han säger att jag är underbar och jag är så lycklig!
Jag längtar tills hormonrallyt lagt sig i min kropp så jag kan börja njuta lite mer av livet runt omkring. Det ständiga illamåendet lägger stämningen, känslorna, dagarna och livet lite på kant och allt blir påverkat!
Idag är det måndag och jag har fyra nätter kvar på jobbet innan jag med lätta steg går ut från avdelningen och med glädje firar semester! På torsdag ska jag göra en första glucosbelastning. Eftersom jag bär på en övervikt har jag också större risk att drabbas av graviditetsdiabetes och får därför möjligheten att genomgå en extra glucosbelastning. Och den tar jag tacksamt emot!
Ann-Sofi
Hypofysen som sitter på hjärnans undersida, börjar producera hormoner och stämbanden börjar bildas. Barnet rör sig alltmer i livmodern och kan le, rynka pannan och suga på tummen. Matsmältningssystemet klarar nu att tillgodogöra sig glukos (socker) och navelsträngen transporterar näring och avfallsprodukter mellan moderkakan och barnet. Texten är hämtad här.
Ja, tiden rusar raskt iväg och veckorna liksom bara försvinner. Egentligen är det en härlig känsla eftersom jag längtar mig galen efter vår bäbis. Och något jag börjat längta efter sista veckan är hösten och vintern. Jag tittade lite på TV innan och de visade ett program om svamp och svampplockning! Och oj vad det började suga i kantarellplockartarmen! Senare tittade vi på bilder och hittade ett foto från i vintras när snön låg vackert på hus och mark och liksom lindande in världen i bomull! Kallt och knarrigt ska det vara! Åh vad jag längtar!
Jag mår mycket bättre nu. Illamåendet är en ständig följeslagare men jag har slutat kräkas. Och det är i sig jätteskönt. Nu kommer nästa lilla bekymmer vad gäller mat och matintag. Jag är så orolig att jag ska ge vika och börja äta så vikten rusar i höjden. Jag är så tung som det är redan nu och vill verkligen inte lägga på mig mer än nödvändigt. Jag hoppas kunna hitta en rytm med kostintag och vardagsmotion, såsom sallader och promenader!
Visst låter det enkelt!
Jag kände härom kvällen på magen att man faktiskt kan uppfatta att det är hårdare under naveln. Jag har ju som sagt mycket bukfett men under det känns det ganska tydligt nu. Det är så härligt att få dela detta med Andreas och kunna ge honom detta fysiska! Han får kämpa med mina humörsvägningar, mitt illamående och min önskan om lite utrymme. Ibland känner jag mig som en skurk som bara gnäller och är orkeslös, men han säger att jag inte är det. Han säger att jag är underbar och jag är så lycklig!
Jag längtar tills hormonrallyt lagt sig i min kropp så jag kan börja njuta lite mer av livet runt omkring. Det ständiga illamåendet lägger stämningen, känslorna, dagarna och livet lite på kant och allt blir påverkat!
Idag är det måndag och jag har fyra nätter kvar på jobbet innan jag med lätta steg går ut från avdelningen och med glädje firar semester! På torsdag ska jag göra en första glucosbelastning. Eftersom jag bär på en övervikt har jag också större risk att drabbas av graviditetsdiabetes och får därför möjligheten att genomgå en extra glucosbelastning. Och den tar jag tacksamt emot!
Ann-Sofi
Överraskning!
Igår var vi på läkarbesök på MVC. Jag vet egentligen inte vad jag hade att förvänta mig mer än att kanske prata lite mer medicinskt kring allt med graviditeten. Vi gick dit rätt ovetande egentligen. Det första jag faktiskt gjorde när jag kom dit var att väga mig. Jag har ju trots allt inte behållt mycket mat de senaste veckorna och mamma sa att min mage hade gått ihop lite grand. Så jag ville veta hur mycket jag hade tappat. Det är verkligen inget mål att gå ner i vikt, men jag kände ändå att jag ville veta och ha en smula koll.
Inte ett gram... Inte ett gram varken upp eller ner. Jag ska väl kanske inte sticka under stolen med att jag gärna hade varit en smal, slank gravid kvinna med en lätt putande mage. Men eftersom jag inte är det så är väl kanske nästa mål att inte lägga på mig mer än jag redan bär på. Min övervikt upptar rätt mycket av mina tankar. Så, som sagt så vägde jag mig och jag har i alla fall inte gått upp i vikt.
Jag passade på att lämna ett urinprov också eftersom jag inte lyckades kissa förra gången jag var där. Det visade ingenting och allt såg bra ut, sa barnmorskan!
Så kom då mötet med läkaren och vi började prata lite lätt om ärftliga sjukdomar, såsom högt blodtryck, diabetes och sådär. Vi har inte det direkt i släkten och jag är i botten lågtryckare så där är jag inte nervös eller orolig. Diabetes har vi inte heller trots att vi har lätt för att gå upp i vikt. Men vi är trots allt en rörlig och inte helt stillasittande familj och det var vist viktigast av allt, sa läkaren! Att man rör på sig. Det har de senaste studierna visat. Motion är så himla viktigt och vist spelar övervikten en roll. Det gör den. Men rör du på dig och trots det är överviktig minskar du ändå risken för diabetes, säger de.
Så även på det området är jag inte orolig. Faktiskt.
Vi pratade också om det där med fosterdiagnostik och läkaren menar att jag är i underkant vad gäller ålder för att genomgå den provtagninge och undersökningen. Man ska väl egentligen ha fyllt 35, men eftersom min barnmorska och vi pratade om det sist, så hade vi bestämt att vi ville genomföra det.
Det kommer inte allt att göra någon skillnad för oss om barnet skulle ha Downs Syndrom. Inte alls. Möjligheten med att genomgå fosterdiagnostik är att vi kan förbereda oss om det skulle vara så att bäbisen har DS. Det är lika efterlängtat ändå. Tanken på att åtgärda, eller ta bort barnet finns inte på världskartan. Vårt barn är vårt barn! Och vi kommer att älskade precis som det är!
När vi sitter där och pratar ser jag att Anderas sitter och kollar på en apparat en bit bort i rummet. Jag förklarar för honom att det är en ultraljudsapparat och att man gör vaginala ultraljud med den. Jag hinner knappt prata färdigt förrän läkaren säger att jag ska klä av mig på underkroppen och att Andreas kan sätta sig på en annan stol så han ser skärmen lite bättre!
SHIT!!!! Vi ska göra ett ultraljud nu! Det hade ingen informerat oss om! Hahahahahaha vad underbart!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag fattar knappt ännu vad jag genomgick igår och det var det häftigaste jag någonsin gjort!
Livet i mig syntes så fint! Vi såg hur hjärtat pumpade och slog och hur fin kroppen är! Läkaren mätte bäbisen flera gånger och kunde bara komma upp i 33mm vilket skulle innebära att jag bara är i v10. Men hon ville inte ändå säga att det där är 100% säkert utan ville att vi skulle vänta tills vi gjort nästa ultraljud i augusti innan ett förlossningsdatum sätts. Så än så länge så låtsas jag att jag är i v 11. Det känns ändå så och jag är så himla säker på de andra datumen såsom sista mensens första dag och när jag hade ägglossning.
Så igår var överraskningarnas dag! Den avslutades med att brorsan, Anna och barnen, mamma och pappa kom hit och åt middag! En helt perfekt avslutning på dagen!
Här är första bilden på Grynet:
Ann-Sofi och Andreas
Inte ett gram... Inte ett gram varken upp eller ner. Jag ska väl kanske inte sticka under stolen med att jag gärna hade varit en smal, slank gravid kvinna med en lätt putande mage. Men eftersom jag inte är det så är väl kanske nästa mål att inte lägga på mig mer än jag redan bär på. Min övervikt upptar rätt mycket av mina tankar. Så, som sagt så vägde jag mig och jag har i alla fall inte gått upp i vikt.
Jag passade på att lämna ett urinprov också eftersom jag inte lyckades kissa förra gången jag var där. Det visade ingenting och allt såg bra ut, sa barnmorskan!
Så kom då mötet med läkaren och vi började prata lite lätt om ärftliga sjukdomar, såsom högt blodtryck, diabetes och sådär. Vi har inte det direkt i släkten och jag är i botten lågtryckare så där är jag inte nervös eller orolig. Diabetes har vi inte heller trots att vi har lätt för att gå upp i vikt. Men vi är trots allt en rörlig och inte helt stillasittande familj och det var vist viktigast av allt, sa läkaren! Att man rör på sig. Det har de senaste studierna visat. Motion är så himla viktigt och vist spelar övervikten en roll. Det gör den. Men rör du på dig och trots det är överviktig minskar du ändå risken för diabetes, säger de.
Så även på det området är jag inte orolig. Faktiskt.
Vi pratade också om det där med fosterdiagnostik och läkaren menar att jag är i underkant vad gäller ålder för att genomgå den provtagninge och undersökningen. Man ska väl egentligen ha fyllt 35, men eftersom min barnmorska och vi pratade om det sist, så hade vi bestämt att vi ville genomföra det.
Det kommer inte allt att göra någon skillnad för oss om barnet skulle ha Downs Syndrom. Inte alls. Möjligheten med att genomgå fosterdiagnostik är att vi kan förbereda oss om det skulle vara så att bäbisen har DS. Det är lika efterlängtat ändå. Tanken på att åtgärda, eller ta bort barnet finns inte på världskartan. Vårt barn är vårt barn! Och vi kommer att älskade precis som det är!
När vi sitter där och pratar ser jag att Anderas sitter och kollar på en apparat en bit bort i rummet. Jag förklarar för honom att det är en ultraljudsapparat och att man gör vaginala ultraljud med den. Jag hinner knappt prata färdigt förrän läkaren säger att jag ska klä av mig på underkroppen och att Andreas kan sätta sig på en annan stol så han ser skärmen lite bättre!
SHIT!!!! Vi ska göra ett ultraljud nu! Det hade ingen informerat oss om! Hahahahahaha vad underbart!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag fattar knappt ännu vad jag genomgick igår och det var det häftigaste jag någonsin gjort!
Livet i mig syntes så fint! Vi såg hur hjärtat pumpade och slog och hur fin kroppen är! Läkaren mätte bäbisen flera gånger och kunde bara komma upp i 33mm vilket skulle innebära att jag bara är i v10. Men hon ville inte ändå säga att det där är 100% säkert utan ville att vi skulle vänta tills vi gjort nästa ultraljud i augusti innan ett förlossningsdatum sätts. Så än så länge så låtsas jag att jag är i v 11. Det känns ändå så och jag är så himla säker på de andra datumen såsom sista mensens första dag och när jag hade ägglossning.
Så igår var överraskningarnas dag! Den avslutades med att brorsan, Anna och barnen, mamma och pappa kom hit och åt middag! En helt perfekt avslutning på dagen!
Här är första bilden på Grynet:
Ann-Sofi och Andreas
Vecka 11
Bebis - Från och med nu är embryostadiet över och din bebis kallas nu för foster fram tills att den föds. Mellan huvud och stjärt är din bebis som en kiwifrukt, omkring 4.5-6 cm. I tredje månaden upptar bebisen huvud hälften av kroppslängden. Din bebis kan röra på huvudet, tungan och läpparna. Och naglarna börja växa.
Du - Du kan inte känna bebisen rörelser ännu, men din livmoder har blivit så stor att den nästan fyller ditt bäcken. Lägg dig på rygg så kan du känna den precis ovanför blygdbenet. Din bebis på verkas av hur du lever så försök leva och äta regelbundet och nyttigt. Texten är hämtad här.
I morgon går vi alltså in i vecka elva i vår graviditet och livet rullar liksom på. Jag börjar få tankar kring hur allt ska bli, hur bäbisen kommer att se ut, alla gosiga stunder... Vi är planerade till 23 januari och hur är vädret då? Är det massor med minusgrader eller bara blask och regn? Finns det utrymme för promenader? Hur kommer jag att må efter förlossningen? Det liksom bara bubblar inuti och det är så häftigt. Det kommer över mig ibland att det faktiskt är ett litet liv som växer i min mage, för det är inte alltid så lätt att förstå. Inte ännu!
I morgon ska jag på läkarbesök på MVC och det är ett vanligt besök som alla gör. Tänkte passa på då att prata lite om mitt illamående. Jag får behålla en och annan måltid nu, men det är inte på långa vägar tillräckligt.
Om några veckor börjar vår semester och då ska vi bila genom Sverige. Det ska bli så underbart!
Nu önskar jag en fortsatt trevlig söndag.
Ann-Sofi