Ann-Sofi och Andreas

Jag har varit på information idag om vidareutbildning.
De söker med ljus och lykta efter personer som vill vidareutbilda sig till operationssjuksköterska. Jag har, allt sedan jag arbetade på plastik-op i Malmö för nästan 10 år sedan, velat arbeta med operationssjukvård. Jag känner att jag är ämnad för detta och nu finns det verkligen ett gyllene tillfälle att ta tag i detta.
Jag finns med på en intresselista och kommer att bli uppringd av någon inom landstinget i Blekinge för en intervju om huruvuda jag är en av de fem de söker. Alltså, det finns 14 utbildningsplatser och 4 eller 5 av dem kommer att vara bokade för oss här nere. Och blir jag då intervjuad och dessutom har kommit in på utbildningen kommer förmåner och annat att diskuteras. Jag kommer att jobba mest dagtid (vilket jag i och för sig har ojjat mig över väldigt kraftigt de senaste åren), få en bättre lön, ett helt annat sätt att arbeta mot hur jag gör nu och en helt annan miljö än en vanlig vårdavdelning.
Så, så ligger landet just nu.
Jag vet alltså inte mer än att jag sökt utbildningen och finns på en lista där jag kommer att bli uppringd och intervjuad.
När jag får veta mer kommer det att stå här.

Nu ska jag ladda för mitt nattarbete. Det har gått i 190 hela dagen känns det som. Jobb, möten, gruppterapi, bilresor, handla, fixa och dona hela dagen. Men i morrn får jag sova i alla fall.

Sen ska jag nog göra vårfint på ballis. Åh vad mysigt att ha balkong. Och vad gött det är när solen värmer på. Nu i alla fall. Får väl se hur glad jag är när det är 30 grader ute och 40 inne... Våra vardagsrumsfönster är i söder. I rest my case!

Nu ska jag ladda.

Ann-Sofi

Jag tänkte visa er hur sängen, ja framför allt gaveln ser ut. Sängarna, benen och gaveln är köpta på MIO. Lamporna är inhandlade på Hemtex. Vi är mycket nöjda med våra inköp. Vi sover som kungligheter nu!
Överkastet har min syssling Birgitta virkat. Tack goa du för det. Vi är så glada för att vi har ett!





Ann-Sofi

Vi bor i en lägenhet med enkom en enda granne. Alltså finns det två lägenheter i trapphuset och "that´s it".
Mitt emot oss bor en trevlig, äldre dam som ofta har besök av väninnor och sådär. Vi har ju ofta också besök i oh för sig och det är sällan vi har helt tomt här hemma. Det är nästan alltid nån här, och det är precis som vi vill ha det.
Varför jag skriver detta inlägg har ingenting med varken våra eller grannens gäster, bekanta eller väninnor. Det har med den övriga turbulensen att göra.
Vår lägenhet är rätt centralt belägen och i byn finns numer ingen ungdomsgård. I alla fall inte direkt i smeten. Det finns en några hundra meter öster ut, i ena kanten av byn dit vi boende tycker att undomarna bör hålla sig.
Det stod i tidningen senast idag om hur mopedisterna kör som idioter med trimmade mopeder som gör hastigheter upp mot 90 m/h. MITT I BYN!!!!!!
Jävla ungar!
Vi ringer polisen och bevakningsföretaget flera ggr i veckan då ungarna har en förmåga att göra vår trappuppgång till ungdomsgård. Jag far så illa av det och blir rädd och förbannad. De är så nonchalanta, spydiga och fula i mun. Jävla ungar!
Var finns de ansvarstagande föräldrarna??? Vem fan bryr sig om vad de håller på med?
Och grejjen är att även om polisen kommer och tar dem i örat (vilket har hänt ett flertal tillfällen) ser de bara det som en merit, en fjäder i hatten... Det är nått att skryta med. Polisen skrämmer inte längre. Polisen funkar inte.
Jävla ungar som inte vet hut!
Det är lätt att sitta här och skriva kaxiga ord. Jag har faktiskt kört ut dem från trapphuset flera gånger UTAN att ringa bevakningen eller polisen. Jag vet att jag borde ringa varje gång, då det registreras och kanske till slut åtgärdas.
Vi har också pratat med hyresvärden om att ändra tiden för låsningen av porten från kl 21 till kl 18. Men se det går inte för det finns bara en klocka till hela hyreshuset och det är fyra portar, vilket innebär att alla portarna stänger kl 18 då. Så alternativet är att ha låst dygnet runt. Men det passar ju inte grannen speciellt bra, då hon inte är så rask och skulle behöva springa i trapporna och öppna porten varje gång det kommer någon till henne.
Jävla ungar, vad de ställer till...

Ikväll har jag kört ut dem igen och denna gången började de säga emot mig, kaxa och bli uppkäftiga. Nu ska jag sluta säga till och börja ringa direkt. Lika bra att bli obekväm hos makten ordentligt så de fattar att vi menar allvar.

Det är lite turbulent i trapphuset men vi hoppas att det kommer att ordna sig.

I morrnbitti åker vi till Dalarna på en minisemester, jag, Andreas, mamma och pappa. Det ska bli gött!


Ann-Sofi

Dessa bruna juveler önskar jag att jag hade i min ägo...

Tyvärr går det inte att lösa ekonomiskt. Men håll med om att de är vackra!

De bruna... Mmmmmm....


Ann-Sofi

Jag har, med lite hjälp, upptäckt tradera ordentligt. Det är en kanonsida där man verkligen kan göra fynd. Så är det också ett sätt att fönstershoppa, sitta och drömma en stund och spana in saker man inte har råd med men som man för en liten sekund kan låtsas att man har.
Jag är skofanatiker. Det sticker jag inte under stolen med. Och när jag nu har träffat långa stiliga Andreas så kan jag med rak rygg strutta runt i högklackat igen. Och jisses vad mycket högklackade dojjor det finns på tradera. Fula, fulsnygga och supersnygga. Och de där fulsnygga kan bli skitsnygga med rätt kläder till. Vi har även letat ett tag efter en liten kompaktkamera som är smidig att ha med sig i fickan.
Andreas har ett stort fiskeintresse och även flugfiske och det finns massor med fiskeprylar på tradera.

Här kommer lite bilder på saker jag lagt bud på som jag dessutom leder:


Jag börjar med stövlarna. De kostar just nu 51 kr.


Mysbrallor för en hundralapp.



 Technaxx X7 - Digital Camera
3,1 Mega Pixels CMOS-Sensor
Max. 12 Mega Pixels
1,5? LTPS LC-Display
Supports SD Memorycards
8-fach Digital Zoom
Videoclip Mode
510kr


..och ett minneskort till den. 2GB för 75kr.



Och Andreas flugfiskelåda med prylar så han han binda sina egna flugor. 300 kr.



Nu är inte dessa affärerna avgjorda ännu, men det är så här det ser ut just nu. Spännande alltså.


För övrigt mår jag riktigt dåligt. Jag hade den största febertoppen inatt med grym frossa och kraftiga hudsmärtor. Jag mår som en påse piss, som min bror hade sagt, men jag ska till doktorn kl 11. Hoppas nästan att det är lunginflammation så de kan behandla det. Vill INTE höra att det är en influensa som inte går att behandla utan nått skit som jag ska rida ut...


Ann-Sofi

Jag har fått tid till doktorn i morgon förmiddag. Det ska bli skönt att kolla upp det. Det behöver inte betyda att jag är sjukare än alla andra som har influensan, men det är i alla fall skönt att veta det då, om det skulle vara på det viset.

Jag känner mig rätt klen och orkeslös. Har tagit ett skumbad (trots att vattnet ömmar lite mot huden) och nu sitter jag uppkrupen i soffan och Andreas lagar middag till oss.

Hoppas jag kan sova några timmar inatt.

Ann-Sofi

Det är lite konstigt det där... Jag har legat sjuk i en vecka nu och det blir varken bättre eller sämre. Eller faktum är att det blir sämre eftersom jag får febertoppar hela tiden, mår illa och kräks emellanåt och hostar blod ibland. Jag tror inte att jag blöder från lungorna men jag hostar sönder kärlen i luftstrupen. Sömnen är obefintlig och jag har värk i hela kroppen.
Men så är det det där med att klaga. Jag vet att det alltid finns de som har det värre, som mår sämre och som är sjukare. Hur orkar jag klaga då? När ska jag bara ta mig i kragen, resa mig upp och kämpa vidare? Tills jag stupar? Tills jag kanske blir bättre?

Jag är sjuksköterska och det är väl så att vårdfolk är de sämsta på att söka hjälp samtidigt som vi nog är de största hypokodrikerna... i alla fall under studietiden.
Jag har ont överallt nu, mår verkligen uruselt och orkar ingenting. Jag, Ann-Sofi, är sjuk.
Så var det en grej till då... att sjukskriva sig till allt jag har att göra. Idag var nog den mest uppbokade dagen på många veckor.
Först skulle jag ha ett möte med försäkringskassan, landstingshälsan och min chef.
Sedan skulle jag haft ett möte med teamet på mitt andra arbete som personlig assistent.
Det är tisdag och jag har gruppen ikväll.
Och sist men inte minst har vi repetition också...

Jag har sjukskrivit mig till allt utom gruppen. Jag ska göra det när jag skrivit färdigt här.

Jag brukar inte klaga men nu börjar det bli jobbigt på riktigt. Kanske ska gå till VC i alla fall.

Ann-Sofi

Jag är sjuk. Alltså, jag har världens segaste förkylningsinfluensa som vägrar släppa greppet om mig. Idag fick jag feber igen och känner mig mycket sämre.
Jag har legat av och till i en vecka och det verkar varken bryta ut mer eller dra sig tillbaka. Att ligga, eller för den delen gå, och känna sig halvhängig är fasen värdelöst på riktigt. Hellre supersjuk i ett par dagar så man kan bli frisk sedan.
Jag är sjukskriven i morgonbitti då jag skulle ha jobbat som personlig assistent. Jag ska ringa jobbet och sjukskriva mig i morgon natt också. Det kanske är läge att försöka sova sig frisk. Inget annat verkar ju funka. Jag fick hostmedicin utskrivet så jag kan i alla fall sova några timmar i taget om nätterna.

Nu ska jag pilla i mig lite av varje, som typ treo, nässpray och hostmedicin, sen ska jag bädda ner mig.

Jag brukar inte gnälla, men nu börjar det bli lite drygt.

Ann-Sofi

Idag blev jag så där skuldfylld igen. Vi har en parkering alldeles utaför lägenheten där det finns en, läs noga: EN, handikapplats. Bredvid den finns det utrymme för en bil att parkera innan det kommer en in/utfart till baksidan. Jag vet inte om jag är tydlig, det är lite svårt att beskriva hur det ser ut men jag försöker i alla fall.
Till saken hör att detta är en rätt populär parkeringsplats och den är nästan alltid full, dagid. Idag när jag kom hem efter ett ärende parkerade jag till vänster om stolpen där handikapplatsen börjar och pilen som markerar platsen pekar åt höger. Helt lagligt alltså. Vi har varit tveksamma både jag och Andreas varför vi har frågat brorsan (som arbetat som väktare och lappat bilar i 190) om man kan stå där lagligt och han sagt JA.

Så kom då den där skuldkänslan när jag parkerat idag. Bredvid mig till vänster, alltså mitt i in/utfarten, står en bil parkerad med en tant i på passagerarsidan. När jag hoppar ur min parkerade bil kommer det en kvinna som går mot bilen bredvid mig och kastar hastigt ur sig: "väldigt vad många hadikappade det finns här", slänger en sur svarty blick på mig och hoppar in i sin bil (som är felparkerad) och kör iväg. Hon menade mig, att jag var felparkerad utan att ha tillstånd och att jag var en stor drummel.
Och det känner jag mig som nu. En stor drummel som inte har mål i mun.
Jag sa ingenting, gick bara därifrån och hem till mig.
Men nu kokar det i mig. Jag har laddat huvudet med massa argument, beska kommentarer, ilskna påhopp och kaxig attityd. Men bara i huvudet.
Det känns så surt att jag ska behöva gå runt med skuld när jag vet att jag inte gjort något fel men blivit påhoppad av någon som inte gjort rätt. Varför kan inte jag vräka ur mig nått tillbaka och få ett förlåt från henne.
Nej, jag går hem ledsen och med vreden darrade inuti. Jag får inte ut det, låter det gro och tar på mig skulden.

Det känns beskt. Jag vill kunna hantera sådana situationer. Jag vill kunna stå upp för mig och mitt handlande utan att trampa folk på tårna, såra andra, ta FÖR mycket plats... Jag vill kunna få till det.

Tänk om jag vänligt men bestämt kunnat säga till kvinnan att hon har fel och att jag har kollat upp att det är okej att parkera som jag gjorde. Tänk om jag kunde efter det skaka av mig och fortsätta som inget hade hänt.

Det är nått jag övar på och som jag bara var tvungen att få ner i skrift, här och nu. Hade jag väntat hade det inte varit någon vits. Nu fick jag ner i ord vad jag tänker precis efter att det hänt. Då kan jag gå tillbaka och läsa vad jag tänte, känna igen, ändra på och ge mig själv små läxor...

Sådär. Nu har jag skrivit färdigt.


Ann-Sofi

Nu kom den. Den där känslan av att förändra livet. Förändra kroppen.
Jag kollar just nu på Oprah och de pratar om att detta är året man ska förändra och förbättra sitt liv. Och jag är så sugen. Störtsugen.

Och så bestämmer jag mig.

Jag ser framför mig hur jag tar en "före" bild på mig, hänger upp den så jag ser den varje dag. Lägger upp ett bra tränings- och kostprogram för varje dag, vecka efter vecka. Och det går så lätt. Det går så lätt när jag tänker på det och det gör mig ännu mer motiverad. Känslan av att jag klarar det och gör det lätt som en plätt är så stark. Jag är så övertygad om att jag fixar det.

Jag börjar i morgon.

Känslan är så stark så stark. Jag vill så det värker. När jag speglar mig numer stämmer det inte alls överrens med hur jag känner mig. Är jag SÅ stor? Jag som känner mig så lagom. Det är så svårt att få känslan inuti att stämma överrens med verkligheten. Och i kombination med att jag vill få den där känslan att stämma och att göra något åt det är jättestark. Precis just nu är den jättestark. Jag kommer att klara det!!!! Så säger känslan.

Men i morgonbitti när jag vaknar superhungrig och inte kan få fram frukosten fort nog har jag glömt denna starka känsla av beslutsamhet jag har just nu. Jag vet det. För så är det varje dag.

Varje kväll bestämmer jag mig. Varje kväll kommer den starka känslan av att förändra och förbättra. För MIN skull. För VÅR skull. Och varje morgon är känslan så vag och svag.

Men om jag tänker tillräckligt hårt på hur bra det känns nu kanske den kan stanna kvar i kroppen lite längre. Kanske över frukosten i morgon.

Tyvärr har jag åkt på världens dunderförkylning så powerwalk är inte att tänka på. Men tanken om att jag ändå vill förändra finns kvar. Jag vill leva ett aktivt och sunt liv. Jag vill det. Jag har ändå börjat på nått sätt när jag la av med all nikotin. Jag har varit nikotinfri sedan början av december förra året. Det är väl ändå en början?

Nu ska jag försöka. Tanken säger det. Jag vill inte vara så här stor. Jag vill vara smal. För att kroppen mår bättre och för att jag lever längre. Inte för att det är "snyggare". Det skaver i hudvecken, kläderna sitter åt, jag har ont i knäna, jag är anfådd.

Den där känslan... Varför klistrar du inte in dig i min aktiva del av min kropp och överför det till praktiska övningar...


Ann-Sofi

Jag sitter här på morgonkvisten och är ensam hemma. Andreas är på jobbet och jag sitter här och dricker mitt morgonkaffe. Nästan varje dag säger vi att vi skulle varit mångmiljonärer så vi kunde vara tillsammans hela tiden. Jag vet att längtan är bra, men oj vad jobbigt det är.
Vi längtar efter varandra hela tiden och har inte roligt när den andra inte är med.
Men det är väl så här det ska vara. Det är ju längtan som är viktig och att man uttrycker den.

Det börjar bli vardag så smått i våra liv ändå. Vi har hittat en liten rytm där vi kan leva, göra färdigt, fixa och dona...

Vi köpte sängar häromdagen och de kommer hit till lägenheten på torsdag. Det ska verkligen bli skönt. Av mer än en ilands-anledning. Jag vill ha ett möblerat sovrum, jag vill använda vårt nya fina överkast, vi vill ligga bra i riktiga sängar, jag vill få ordning i de andra rummen.

Vardagen är här och det är den vi har längtat efter. Jag tror att luften har gått ur oss en smula. Det har legat en anspänning hos oss som vi inte riktigt har vetat om, men som jag nu kan säga att jag märkt. Nu börjar den släppa och vi har liksom tappat orken lite grand. Med huvudärk, influensakänning, ont i magen och konstant trötta går vi mot ljusare tider. Jag tror att vi måste landa lite till och ta ett steg tillbaka, titta på vad vi har åstadkommit, ta ett djupt andetag och börja njuta!

Vi njuter nu också, det gör vi verkligen, men jag tror att vi knappt fattar vad vi är med om. Att vi träffat varandra, att vi är så vansinnigt förälskade, att vi bor ihop och ska dela hela våra liv tillsammans.

Vi var på banken härom dagen och började reda upp vår ekonomi. Vi har ingen oreda, men vi fixade till ett gemensamt konto där våra autogirobetalningar dras och där vi kan betala alla andra räkningar. Vi fixade även ett sparkonto som är vårt gemensamma. Jag tror att detta blir jättebra!

Det börjar bli vardag och vi är så lyckliga. Jag vill att alla ska veta det!


Ann-Sofi

Jag har rätt mycket jag vill berätta och jag har försökt skriva här flera dagar men bloggen har strulat rätt kraftigt och layouten på internsidan är uppdaterad så det kan kanske vara det som inte har funkat riktigt. Men nu skriver jag som sagt.

Jag tänkte jag skulle börja med att berätta att jag har minskat mina mediciner. Jag har gått från 30 till 20 mg/dag och det känns jättehärligt. Snart är jag verkligen på G att bli frisk som en nötkärna.
Vi vill ju så småningom skaffa barn och för att vi ska kunna göra det måste jag vara medicinfri. Så jag har mycket att kämpa för. Jag har mycket som gör att jag vill bli frisk,  medicinfri och stark och nu är jag på god väg att bli det!

Terapin är också ett kapitel jag vill berätta om. Det känns så skönt att gå dit, få ventilera och få nya synsätt på livet, mina handlingar och sätt att vara. Orosmoment jag dras med, bär på och inte kan ta itu med.

Detta med skuld till exempel. Det är ett rätt stort problem jag har. Så fort något inträffar som faller utanför planerna, ramen eller vad ni nu vill kalla det tar jag på mig skulden för det inträffade. Jag bär på skuldkänslor för minsta lilla och har stora problem med att skaka av mig det, se det för vad det är och inte förstora, förlänga eller för den delen trycka ner mig... Det kan vara minsta lilla som gör att jag får ont i magen och blir orolig. Och jag vet att jag måste träna mig på det, och jag gör det verkligen. Ett sätt är att berätta att jag känner skuld när jag gör det. Att jag säger att det inte känns bra när något inträffat gör att folk förstår. Och faktum är att det har, de senaste veckorna, inträffat och hänt saker som gjorde att jag kände skuld, berättat om det och försökt göra allt bra med aktiva handlingar. Och allt blev himla bra. Det var inte så farligt och klumpen i magen försvann. Jätteskönt!

Lägenheten är nästa grej. Vi börjar så smått, och då menar jag smått, komma i ordning. Vi har förrådet i källaren kvar som vi måste ta tag i och vi har endel som ska säljas på loppis. Men vi har ändå så fint omkring oss så vi kan bo utan att trampa bland kartonger. Jätteskönt!
Vi köpte sängar igår och de kommer på tisdag. Det ska bli så härligt att få inreda sovrummet, göra fint där och få riktiga sängar att sova i. Vi har sovit i min bäddsoffa sedan vi träffades och snart har vi varit tillsammans i fem månader. Vi trivs så himla bra i lägenheten, känner oss så trygga där och är så lyckliga över att vi har hittat varandra, delar livet tillsammans och bor som vi gör, så vi har verkligen ingen brådska att dra iväg, göra saker eller så. Vi trivs hemma.
Andreas fyllde år den första mars och vi hade bjudit in lite folk. Bara de närmaste sa vi, men när alla var här var vi 13 vuxna och 5 barn. Och det gick HUR bra som helst. Jag hade lagat olika pajer och gjort en smaskig sallad och det fanns vin och öl till de vuxna och läsk och annat gott till barnen. Allt blev himla bra! Och alla uttryckte att det verkligen inte kändes som om vi var så många som vi var och att det gick så bra med barnen! Också superskönt!

Kosten och träningen, vikten och kampen är också ett kapitel för sig och jag har inte haft någon som helst motivering att kämpa på. Men idag har vi faktiskt tagit en powerwalk-runda innan frukost som gjorde mig alldeles stum i benen. Skönt och gött att ha gjort det. Nu hoppas jag att det är lättare att göra det igen!

Till påsk kommer A´s syster och hennes familj ner och A´s pappa också, så på påskafton blir det knytis hos oss! Tänk att det var precis såhär jag hade drömt. Att mitt hem skulle vara öppet för alla!

Nu ska jag ta hand om tvätten och disken medan Andreas hämtar mamma! Hon är ensam i eftermiddag och vi bestämde att hon skulle komma hit istället!

Här är en bild på lilla rummet hur det ser ut nu:




Mellanrummet:



Vårt vitrinskåp som just nu pryder hallen:



Och till sist en bild på Adam och Gabbe och Gabbes nya flickvän Ronja:



Ann-Sofi