Ann-Sofi och Andreas

Ja, inte blev det städat inte. Jag blev uppringd av min svägerska som ville fika och självklart vill jag det! Ett tillfälle att säga NEJ till städningen och JA till utomhusumgänge! Jag fick ju dessutom träffa barnen.
Så jag har varit ute i solen nu. Å det grövsta kan jag väl tillägga. Shit vad solen tar...
Tack och lov har jag hittat en lägenhet som är sval. Bara fönster åt norr så solen når aldrig in i lägenheten. Detta ger mer än ett plus... man ser inte lika tydligt hur skitiga fönster jag har heller...

Mina vänner dammråttorna finns kvar och har på nått lustigt sätt lyckats föröka sig kraftigt under den stunden jag inte varit hemma. Det kan vara så. Eller har jag fått solsting. Jag skiter i vilket nu. Jag mår som en prinsessa. Inatt är det arbete som gäller och jag ska cykla till och från jobbet. Måste kolla så jag har batterier i min MP3-spelare. För cykla utan musik gör jag icke! Det kommer att gå som en dans, det är jag säker på.

Nu har jag dragit för gardinerna och ska vila en stund.

Det svider på armarna...


Ann-Sofi the summerbabe

Ja, då var jag "ledig" ända till ikväll när jag ska ut och lufta min cykelhjälm. Då drar jag till sjukhuset för en natt på jobbet. Jag råkade få läsk i min mobiltelefon igår och den fick frispel och la av. Det kan jag kanske förstå, för vem hade velat forsätta jobba med en påse socker i kontoret? Jaha, vad gör jag nu då? Ingen telefon och abstinensen är total. Jag har ju ingen fast telefon i hemmet utan använder mig bara av min mobiltelefon så jag viste inte hur jag skulle nå någon som kunde tänkas ha en mobil till låns. Detta löste sig dock till det allra bästa! Brorsan var fortfarande vaken halv elva i gårkväll och lovade att han skulle försöka leta upp en gammal mobil jag kunde låna. Underbart!
I morse när jag vaknade försökte jag ändå fixa telefonen men det gick inget vidare. Jag har ju jobbat nu på morgonen och klockan ringde halv sex. Jag studsade inte ur sängen direkt.
När jag kom hem från jobbet verkade faktiskt telefonen fungera så jag behövde inte brorsans hjälp. Tack ändå lillebror för besväret!
Nu återstår en hel hög med bekymmer för dagen. Solen skiner som attan ute och ska så göra resten av dagen. Dammråttorna förökar sig mer än vad jag vill här inne och jag känner mig tvingad att städa, vattna blommorna, fixa, trixa och dona... Ska jag strunta i mina nya husdjur och sätta mig i solen och bli kompis med Rudolf, eller ska jag stanna inne och göra fint här hemma?
Jag får väl dra lott om det.


Ann-Sofi the ilandsbabe

Det är så mycket jag vill. Jag vill kunna mer, veta mer, vara mer, finnas mer, göra mer...
Ibland känns det som om jag inte får till det alls. Jag vill kunna svara rätt på alla frågor, jag vill kunna säga och göra rätt utan att bli tillrättavisad. Jag vill aldrig ha nått ogjort eller att någon känner att jag inte gjort rätt för mig.
Jag vill kunna mer saker. Till exempel om datorer, Internet, hemsidor, ladda upp hit och ladda ner dit. Bränna, kopiera, fixa och trixa. Jag är moderator på Daniels forum och det ställs ibland tekniska frågor om hemsidan, forumet, bilder, musik och annat. Där är jag helt ute och cyklar om jag skulle ge mig in i att försöka svara på de frågorna. Och jag känner att jag borde kunna svara eftersom jag är moderator. Jag vet ju att Anna, som också är moderator och en helt ljuvlig ängel, fixar de svaren. Men jag vill också...

Jag vill kunna allt på jobbet. Även om jag vet att man aldrig blir fullärd som sjuksköterska. Jag vill kunna ge bra svar på alla frågor, jag vill kunna alla rutinerna, arbeta så det underlättar för mina kollegor, ge av mig själv, lära mig att ta emot med tacksamhet i större utsträckning. Nu har jag ju två arbeten och det ena är mer rutinstyrt än det andra. I det ena arbetet är jag ensam utan kollegor att rådfråga. I det andra arbetet är fler beroende av att jag gör vad jag ska. Det ena arbetet kräver att jag kan alla rutiner in i minsta detalj för att allt ska flyta och vi ska slippa förseningar, irritation och slarv. Det andra arbetet kräver att jag är en kunnig sjuksköterska som tar egna inititativ och samtidigt följer avdelningens rutiner. Båda jobben kräver en glad Ann-Sofi som alltid är på G...
Jag vill så mycket och ibland känner jag att det inte riktigt flyter.

Det finns ju också dagar (vilka egentligen är kraftigt överrepresenterade) då allt är helt okej. Men det är väl så med det mesta. Att de tillfällen, dagar eller stunder som inte är på topp tar överhand och påverkar en mer än vad man tror. Idag är en sådan dag. Det är inget som riktigt går min väg och låter allt flyta på.


Jag vill också....


Ann-Sofi the wannabebabe

I går hade vi allra sista föreställningen på vår uppsättning av årets studentspex Florence. Vi hade den i Karlskrona, på konserthuset. Och där är det inte många som spelat. Alltså, det är en ynnest att få ha det med sig som referens i bagaget eftersom det är en både stor, dyr och rätt exlusiv lokal. Men vi fixade det. Vi avslutade med bravur, med flaggan i topp. Den bästa av alla föreställningar!!!! Det skämtas ju en hel del under föreställningen. Vi skojar, roar, skrattar, underhåller, skämtar och jobbar hårt för att göra det allra bästa. Och jag tror nog att vi lyckades igår. Eller vad säger du mamma, som var och tittade på din ylleuniforms och mustaschprydda dotter!
Och som efter varje annan föreställning vi haft skulle jag arbeta på natten. Jag fick packa mina saker, byta om, tvätta mig och rusa till bussen snabbt för att inte komma allt för sent till jobbet. Mycket tråkigt att inte kunna vara med mina teaterkompisar. Men det tror jag att de vet vid det här laget.
Jag hade tur med bussarna för jag behövde bara vänta fem minuter innan det kom en buss som körde förbi sjukhuset.
Vädret var sådär ljummet och alldeles jättebehagligt. Mycket skönt efter två timmars svettande i yllekostym.
När jag kom upp på jobbet  var allt jättelugnt och mina arbetskamrater fanns ju på plats redan.

Nu ska jag i korta drag berätta om ytterligheterna som drabbat mig det senaste dygnet. En patient på jobbet blev mycket sjuk, mycket fort i gårkväll och på 20 minuter hade hon avlidit. Vi gjorde allt vi kunde och satte in akuta åtgärder men hennes liv gick inte att rädda. Doktorn hade ringt anhöriga och sagt att hon var mycket dålig så de satt i en bil på väg till sjukhuset när hon avled. Detta i sin tur innebär att det var jag som skulle lämna dödsbudet. Av humana skäl valde jag att inte ringa honom under bilfärden utan väntade tills de hade kommit upp på avdelningen. Jag var medicinskt ansvarig för kvinnan och skulle lämna ett dödsbud till hennes son.
Jag skulle berätta för en son att hans mamma gått bort. En mamma som förvisso bodde på ett särkillt boende, men ändå var rätt så pigg och vital för övrigt innan hon ramlade och slog sig.
Detta var inte ett väntat dödsfall.
Hur säger man till en annan människa att hans mor inte lever längre? Hur förklarar jag att vi gjorde allt som stod i vår makt? Hur förklarar jag med ord så han kan förstå, rent medicinskt, varför det inte gick?
Kan man förstå?
Vi hade gjort henne fin, tvättat henne, kammat henne och bäddat fint. En orkidee och ett ljus fanns vid hennes sida och vi hade släckt ner ljuset i taket en aning.


I morse när jag kom hem rinde telefonen. Det var en av mina kollegor som hade pratat med läkaren jag hade samarbetat med under natten. Sonen hade pratat med läkaren på morgonen och ville att hon skulle hälsa till nattpersonalen att han tyckte att vi hade gjort allt så fint. Han var så nöjd med vårt proffessionella men ändå ytterst mänskliga bemötande. Vårt sätt att stötta, finnas, förklara. Hur fin vi hade gjort hans mamma. Han ville att vi skulle veta det.

Allt detta hände mig under fem timmar. Föreställningen slutade kl 21.15. Kvinnan avled 23.55.


Ann-Sofi

Suddig, men ack så grann...

Jo, det är precis så kag känner mig. En kjol för 75 kronor och aftonen sitter som en smäck. Min älskade läkarkollega har inbjudit mig till umgänge denna afton och jag tackar stillsamt -JA!
jag vet att det är fult att ljuga, men jag gör det rätt snyggt. Eller hur!
Jag menar... Stillsam är väl det sista jag är!
Jag ska upp i ottan i  morgon. Det är jag väl medveten om och jag kommer att sköta mig. Jag ville bara med en något suddig bild visa hur jag tänker välkomna våren!

Ann-Sofi the springbabe

Nu kommer våren och snart sommaren med stormsteg. Uteserveringarna ploppar upp som svampar ur jorden och det är kärlek i luften överallt. Jag känner att min kropp vill ha mer energi. JAG vill ha mer energi. Jag vill bli överöst med energi från vänner, okända, nya, gamla, glada... Jag saknar tiden då det var så enkelt att ringa någon, säga att vi ses om en timme, hitta på roliga saker som att dricka en pava vin, eller bara vatten för den delen. Umgås utan förbehåll.
De spontana grillfesterna. De spontana samtalen. De spontana och lite plötsliga festerna. Är jag för gammal för att känna att jag vill ha den där energin igen?
Jag försöker hålla mig upptagen, arbetar så mycket jag kan, fixar och donar. Men tankarna finns där ändå. Som ikväll till exempel. Hade jag varit ledig en afton som denna när solen skiner och det nästan är 15 grader varmt ute, hade jag satt på mig de finaste ögonen och de glansigaste läpparna, jeans och solbrillor och önskat att någon annan hade tid.
Då hade jag handlat nått gott att äta och dricka. Tagit mig dit min vän vill eller för den delen bjudit hem hit. Då hade jag satt oss i kvällsolen med vårt vin, våra samtal och våra hemlisar. Jag vill träffa folk när det är så här vackert. Jag vill bli kär. Men ikväll går det inte. Jag är snart på väg till mitt arbete och ska vara där till i morgonbitti.
Jag kommer inte att ha någon semester i sommar, vilket jag faktiskt sörjer en aning. Jag vet att jag kommer att tjäna pengar istället. Men vad är det i jämförelse mot ett spontant telefonsamtal där jag får veta att att jag är saknad, efterlängtad och väntad på? Idag känner jag så i alla fall. Jag vet att det känns annorlunda när lönen kommer i slutet på juli. Men just nu känns det väldigt långt borta.
Det är kärlek i luften en dag som denna, när solek skiner och det nästan är 15 grader varmt ute trots att klockan nästan är 19.30. Jag vill ta del av den kärleken. Jag vill ha den energin.
Är jag tokig som inte vill släppa taget om det spontana, härliga, underbara, tacksamma och vackra som våren och sommaren innebär?

Jag vill ha energi och jag vill bli kär!


Ann-Sofi the lovebabe

Klockan är strax efter sex på morgonen och jag känner mig rätt ensam om att vara vaken nu. Kan det bero på att jag så sällan stiger upp så här tidigt annars?
Jag har börjat ett nytt jobb. Jag har inte blivit av med det andra, men jag har ett till så att säga. Dels arbetar jag som sjuksköterska på ortopeden och dels har jag nu skaffat mig ett arbete till som personlig assistent åt en handikappad tjej.
Jag har inte arbetat som personlig assistent förut och jag måste säga att det är vansinnigt givande. Det är inga problem alls att ta sig ur sängen för att börja arbeta halv sju. Nu har jag ju fördelen att bo löjligt nära min vårdtagare. Ska vi säga 75 meter? Hon bor i nästa hus bara.
Att kunna ge så mycket, och ändå behålla både hennes och min integritet, är så givande. Jag får ut så himla mycket och jag känner att jag skulle kunna skriva musik om det nästan.
Ibland känns det som ren poesi när hon säger till mig att hon känner sig lugn som en filbunke i mitt sällskap. Att hon känner sig lugn i bröstet för jag känns så trygg. Hon upplever mig som stabil, trygg, säker och kunnig. Jag blir stolt som en tupp när jag hör det och säger samtidigt att det är ju på grund av henne som det går så här lätt.
Så där sitter vi och ger varandra beröm. Det gör väl inget?
Nu ska jag arbeta en liten stund. Egenltigen bara en och en halv timme nu på morgonen. För klockan åtta kommer hennes buss som tar henne till sitt jobb.
Hon är rullstolsburen pga ett ryggmärgsbrock och har ganska mycket speciella rutiner om morgonarna. Så det gäller för assistent Ann-Sofi att lära sig de rätt så fort. Men det funkar fint det där.

På lördag har vi sista förställningen och det är med blandade känslor jag säger hejdå till teatergänget. Nu dröjer det ju ett helt år innan vi ses igen. Men samtidigt har det varit så vansinnigt intensivt den sista månaden så jag (och alla de andra också för den delen) behöver en paus nu.

Jag får fortfarande fjärilar i magen när jag tänker på att Daniel snart kommer ut med en ny platta. Alla konserterna, alla nya coola bilder, alla intervjuer...

Idag är en fin dag!






Ann-Sofi the greatbabe

En av Kalmarspexarna Gunnar Carlström var nere och såg premiären. Han har recenserat oss på ett forum på nätet. Jag har kopierat det till min blogg. Mest av egoistiska skäl. Här kommer hans kommentarer om vår föreställning:

En resa till Gamla Teatern i Ronneby visade sig väl värd såväl besväret som kostnaden. Redan i första scenen stiftade publiken bekantskap med de som kom att dominera scenen såväl som våra minnen av kvällen, Ann-Sofi Rosenberg och Per Borgman som major Studebaker respektive Dr Pacemaker. Övriga skådespelare hade ibland svårt att mäta sig med deras utstrålning och samspel, även om Emily Stark glänste i den ack så lilla men ack så roliga rollen som journalisten Howard Russel. Hon stod även för den mest minnesvärda sånginsatsen i föreställningen, även om det var genomgående god sångkvalitet. Lite synd att handmickar användes (jag antar att de var ett onödigt ont), man kände ibland att sångarna ville röra sig ännu mer. Sången hördes dock, vilket inte alltid är fallet på andra spex.

Ett välskrivet manus låg bakom, även om framförandet av detsamma ibland saknade den där riktiga gnistan (premiärnerver?). Annars är det lite synd på ett så bra manus att inte mer arbete lagts på framförandet.

Roligast var ändå den synnerligen äckliga operationsscenen eller när Studebaker försöker gömma undan en aningen pinsam flaska, där ljudeffekterna synnerligen väl förstärkte den komiska effekten. Synd att de var så sprakiga, bara. De ångestfyllda dödsskriken (!) försvann ibland nästan.

Slutet kom också lite plötsligt, men det kanske är en vision av livet. Jag ska inte avslöja hur det slutar, men visst händer saker ibland plötsligare än man tänkt sig.

Detta var första gången jag besökte Blekinge Kårspex, och jag måste säga att den lilla salen på Gamla Teatern skapade en intimitet jag aldrig upplevt på något annat spex jag sett, där scenerna alla varit av det större formatet.

När jag skriver detta har ni antagligen redan påbörjat er andra föreställning, så jag hoppas den går bra och önskar er lycka till på föreställningen nästa vecka.



Ann-Sofi the babe

Igår kväll hände det. Andra föreställningen gick som en dans och vi fick stående ovationer efteråt. Vi gjorde ett kanonjobb allihop och det ville liksom inte släppa taget om oss. Nu hade ju lotten fallit på mig i vanlig ordning att inte få ha riktigt lika roligt som alla andra. Jag skulle ju arbeta och kunde inte vara med på festligheterna efteråt. Jag skyndade mig allt jag kunde eftersom klockan hade passerat tiden för när jag började arbeta.
Jag fick låna mammas och pappas bil för att snabbt kunna ta mig till mitt arbete. Jag ropade Hejdå till alla och sa att de skulle festa för mig också, hur tråkigt jag tyckte att det var att jag var tvungen att åka, att jag mycket hellre hade velat vara med alla de andra istället för att arbeta. Men det var inte mycket jag kunde göra åt det mer än att se glad ut och köra till jobbet efter föreställningen.
På jobbet var det ovanligt lugnt, patienterna sov så gott och vi hade inga akuta patienter på ingående. Mina spexkompisar ringde flera gånger och skålade med mig i telefonen och sa att de saknade mig. Och jag saknade dom!!!!
Mina kollegor frågade mig plötsligt om jag inte ville flexa ut och köra tillbaka till festen! -Klart jag vill!!!!! Allt var ju så lugnt på avdelningen och jag hade ju telefonen på mig om det skulle köra ihop sig på avdelningen så de skulle kunna ringa mig.
Sagt och gjort! Jag flexade ut och körde till festen utan att berätta det för dom. Vilken entré jag gjorde! Oj vad alla blev glada att se mig!!! Och vad det värmer i hjärtat att jag är så betydelsefull. Vilket betyg det ger mig! Jag hade jätteroligt och jag gick på adrenalin halva natten! Jag ringde avdelningen flera gånger för att kolla läget och allt var lugnt hela tiden!

Jag vill rikta det största tack till mamma och pappa som lät mig få låna bilen! Utan er fungerar jag inte!
Tack till Linda och Gilda som läste mellan raderna och pushade på lite... Ni är riktiga änglar!!!
Tack till alla mina spexkompisar som ger mig sån energi, glädje och värme. Tack för att ni bryr er!!!

Nu ska jag vila mig lite innan jag går in min tredje natt.


Puss och kram

Ann-Sofi the one and only

Premiär om två dagar.... ojojoj! Nu jädrans gäller det. Allt jag har i huvudet handlar om spex, texter, musik, kläder, rekvisita, manus, nervositet...

Idag har jag jobbat en stund på morgonen och har nyss kommit hem igen. Klockan 13.40 blir jag hämtad för att spendera hela dagen i Ronneby. Att repa låtarna, texterna, alla entréer. Tack och lov har jag inga klädbyten jag måste hålla reda på. Det räcker gott med alla in- och utgångar.
Jag ska försöka ta det så lugnt det går, för att behålla fokus på det vi ska göra samtidigt som jag hinner njuta av stunden.
Ikväll efter repetitionen ska vi samlas en stund och umgås, prata om annat och försöka slappna av lite tillsammans. Jag tror också att det är bra för gemenskapen, umgänget i helhet och att vi faktiskt inte ser varandra så himla mycket utanför scenen. Jag ser fram emot umgänget i afton! Igår hade BLT en intervju med oss som jag trodde skulle publiceras idag, men jag har inte hittat artikeln på nätet. Jag återkommer när den finns att tillgå här.

Nu ska jag ta det lite lugnt här hemma, gosa med Maja och passa på att ladda batterierna en aning!


Ha en fin dag!


Ann-Sofi the dramababe

Ja, vi är ju mitt i de hetaste repetitionerna nu och premiären kommer mot oss med stormande steg. På fredag smäller det! Vi är så långt ifrån premiärstatus som vi kan vara och om inte alla skärper sig nu, tar sig i kragen och lägger manken till blir det ingen bra premiär!
Det lugna i kråksången är att jag vet att alla kommer att kämpa och göra sitt yttersta. Det är bara nu det känns stressat.
Jag har övat repliker hela morgonen och sitter nu och försöker lära in det sista i låtarna jag har att sjunga. En av låtarna fick en helt ny text igår, så den får jag kämpa lite extra med. Och finallåten. Oj... att det ska vara så svårt!
Vi repar länge varje gång vi repar och i dag kommer vi att öva från kl 17 till 22.30. Det tar på krafterna att stå på scen med tio spotlights och yllekostym på sig. Det går åt endel energi, svett och vilja men ändå går jag i mål varje gång.
Det är det där finliret innan som är så tråkigt. Tänk om man kunde trycka på en knapp så att allt bara satt som en smäck! Alla in- och utgångar, alla texter, alla sånger, all rekvisita.
Nu har jag inget liv... haha... allt går åt till repetitionerna. Jag är hemma, sover, äter, duschar och övar texter och sånger för att sedan kasta mig iväg till Ronneby för att forsätta repetera.
Om två veckor är allt över. Då ska jag städa.

Tyvärr har det fallit sig så att jag arbetar efter varenda föreställning. Detta innebär att jag inte kan vara med och skåla i skumpa efter premiären. Jag kan inte vara med på festen efter andra föreställningen och jag kan inte vara med efter sista heller. Jag har gjort allt som står i min makt för att lösa detta, men det har inte funkat.

Det känns ju en aning trist, men så får det bli. Hoppas att de tänker på mig efteråt och kanske slår en signal till jobbet, eller skickar ett sms eller två! Annars gör jag det!

Nu ska jag fortsätta sjunga!


Ann-Sofi the teaterbabe

Idag har det varit drag under dojjorna hela dagen. Det började kl 07 i morse när revejen gick och jag studsade upp som en soldat ur sängen. Jag skulle ju arbeta idag. Min första dag på mitt nya jobb. Introduktion bara, men ändå. Rätt spännande i alla fall. Kl 08 var jag på jobbet och träffade kvinnan jag ska jobba med lite framöver. Vi hade en härlig förmiddag i solen efter de sedvanliga morgonprocedurerna i hemmet. När klockan var 12 slutade jag där och skulle egenltigen ha befunnit mig tre mil bort, helt på direkten. Vi hade repetitioner idag från kl 11. Jo, jag tackar ja...
Men tack vare mina helt otroliga föräldrar som ställer upp i vått och torrt, fick jag låna deras bil vilket betydde att jag sparade in minst en hel timme på resan till Ronneby. Skillnaden mellan att köra bil och att stå och vänta på en buss blir långt över en timme.
Så när klockan var 13 befann jag mig i Ronneby för dagens repetitioner. De gick bättre än sist och vi hade rätt roligt faktiskt. Första gången jag fick testa att spela i min scenkostym. INGEN höjdare kan jag tala om eftersom det är en ylleuniform. RÄTT varmt! Men vad gör man inte för konsten.
Nu är klockan 20 och min buss till jobbet går om 20 minuter. Inatt ska jag arbeta på sjukhuset. Så jag har haft en kortare paus i hemmet där jag kunnat vila och äta lite. Skönt.

I morgon är det Gabriels födelsedag! Han fyller två år, det lilla livet! Jag har ju kommit på att jag kan gå och hälsa på efter repet i morgon. Hade rört ihop alla tider och platser förut så jag trodde att jag inte skulle kunna krama om min älskling på hans födelsedag, men nu visade det sig att jag vist kan göra det!

Så i morrn ska här gosas med barn i 190!


Kram och go´kväll!


Ann-Sofi the lördagsbabe

Det har varit en rätt omtumlande dag idag. Ett ganska nervöst möte med min chef, som jag inte är helt men ändå rätt så nöjd med. Det blev inte riktigt som jag tänkt men som läget är nu får det vara helt okej som det blev.
Trots att jag är rätt nöjd, gick likosm luften ur mig helt och migränattacken kom som ett brev på posten.
Jag skulle ha varit i Ronneby och hjälpt till idag, men jag klarar inte det. Jag har försökt sova en stund men det släpper inte riktigt. Nu är det medicin och en lång dusch som gäller. Jag ville så mycket idag, men det vart bara pannkaka av allt.
Hoppas att morgondagen blir bättre. I morgon ska jag på introduktion på mitt nya jobb. Måste finnas på plats kl 08. Nu har jag ju inte mer än 75 meter att gå för att komma till min nya arbetsplats så några längre resor till och från jobbet är det inte tal om. Jag kommer att arbeta mellan 08 och 12. Sedan gäller det att ta sig till Ronneby snabbt som ögat för repetitionerna börjar redan kl 11. Hoppas att jag hinner till kl 13 i alla fall. Fatta vad dyrt det är att åka buss förresten. Alla andra som är med i spexet är studenter och åker gratis mellan Karlskrona och Ronneby. För mig kostar det 45 kronor enkel resa. Och ska jag räkna in vad en biljett från Lyckeby till Lasarettet kostar tillsammans med det andra priset kostar det mig 60 kronor från Lyckeby till Ronneby. Nu har jag ju busskort som gäller mellan Lyckeby och stan, men inte nått studentkort att åka gratis mellan städerna.

Nu har jag blivit lovad ersättning från spexet för mina resor. Så det är ju jättebra. Men det hinner ändå rusa iväg i pris innan jag får tillbaka pengarna. Egentligen inget att tänka på denna hemska migräneftermiddag.

Nu ska jag försöka kurera mig.


Ann-Sofi the migränbabe

Ja, så har jag då fått ett telefonsamtal från min nya arbetsgivare. Jag skulle kunna få gå på timmar två veckor framåt och arbeta på kvällarna mellan 16 och 22.
Det är ändå rätt konstigt. Jag har äntligen lyckats hitta ett extra arbete och får börja jobba med en gång. Men vad som är så dumt, så dumt är ju att vi repeterar varje kväll inför premiären nästa vecka. Varför just dessa två veckorna????? Varför ska jag bli erbjuden arbete dessa två veckor när jag har som mest att göra på hela året???
Varför flyter det aldrig för mig? Är det ett I-landsproblem jag gnäller över? Ja, kanske det. Det är det förmodligen, men det är ändå ett problem. Hur kommer jag att uppfattas när jag berättar att jag inte har den möjligheten att arbeta. Eller ska jag kanske berätta för mina teaterkollegor att jag inte kan vara med på repen? Det var då märkligt ändå. Varför blir det så här?

Jag borde nog vara tacksam. Okej. Då är jag det.


Ann-Sofi the workin´ babe