Ann-Sofi och Andreas

Det är konstigt det där med självförtroende. Det går liksom i vågor. Jag har väl inget superkasst självförtroende, men emellanåt känns det verkligen sunkigt. Jag har lyckats tappa endel kilon sedan i somras och det borde ju ge en kick. Och det gör det emellanåt också. När kläderna blir större och större (och färre och färre också för den delen) känns det ju naturligtvis roligt. Men så kommer de där stunderna när jag liksom tänker dumma saker. Att det inte riktigt vill bli bra. Att alla andra har det bättre än jag. Att det pratas bakom ryggen på mig. Det är bara tankar, det vill jag understryka. Men det är mina tankar.

Jag har precis avslutat ett spex jag har haft superroligt med. Ett spex där jag från början inte kände någon. Både på gott och ont. De andra ( eller i alla fall de flesta) har en sådan go stämning emellan sig och självklart släppte de in mig också. Vilket underbart gäng! Jag fick vara med, spela teater, uttrycka mig och få finnas. Jag hade till och med en åsikt. Ibland kanske lite väl högt, men ingen sa att jag skulle vara tyst. När vi skildes åt efter repetitionerna kände jag ibland att jag kanske tagit i lite väl mycket. Tagit för mycket plats. Jag lovade mig själv att tagga ner lite till nästa rep-tillfälle. Jag ville bara göra ett bra jobb. Och ha roligt också för den delen. Jag är så väl medveten om att jag hörs och syns. Att jag inte rä en grå liten varelse som ställer sig i ett hörn. Kanske är det mitt sätt att överleva. Att vara så mycket att jag inte tillåter mig att känna. Känna det som finns innerst inne. Men när vi skildes åt efter repetitionerna kom de. Känslorna.

Mycket har hänt och repen och föreställningarna har varit en oas för mig. Ibland kändes det som om jag inte matchade riktigt. Eller, jo... det gjorde det. Det tar ju tid att lära känna varandra och det måste det få göra. Men ibland, eller ganska ofta, pratade jag först och tänkte sen. Inte så bra kanske...

Alla känner alla i en värld där ingen känner ingen. Är det så?

Får jag plats också?

Det togs massor med härliga bilder under repen och föreställningarna. Även på efterfesten... Det kanske var de bilderna som utlöste mitt lilla sjunk. Inga roliga bilder på mig. Tycker jag i alla fall. Högljudd och alldeles för mycket alldeles för ofta. Så känns det bland.

Men så kommer glädjen tillbaka. Inte än dock. Jag har nu avslutat spexet för den här gången. Och jag hoppas innerligt att jag får vara med igen. För hur slitigt och tufft det än är under repetitionstiden är det värt ALLT, precis ALLT när vi väl står inför publik. Nu har jag lite mer tid för mig själv. Kanske lite för mycket. Hur ska jag göra nu?

Det kanske är läge att börja skriva ett schema för varje dag? En liten uppställning på vad som ska ske. Träning på morgonen, frukost, hemmets väl och ve, familjen... inte vet jag. Jag ska försöka strukturera upp det så det passar mig.

Det är dags att jag tar hand om mig själv. Och om jag är glad blir jag vacker. Det har jag hört i alla fall. Och är jag vacker mår jag bra. Är det fel att tycka så? Varför är det så viktigt att vara vacker? Vem bestämmer det? Är det nyckeln till allt? Att jag inte känner mig vacker? För det gör jag inte.

Ett stående citat av mig själv: Jag är inte så snygg, men jag är en bra människa!

När blir man snygg? Vad är snyggt? I vilken mall ska jag trycka in mig? Måste man vara i en mall? Varför är det så ytligt? Och varför är ytlighet så viktigt?

Jag fick ett publikpris som bästa teaterapa under spexet. Publiken hade röstat på sin favorit och det blev jag. Det är mycket glädjande och roligt. Med den yttersta ödmjukhet tog jag emot min apa. Men ALLA i gruppen har jobbat lika hårt och ALLA är värd det lika mycket. Här kommer jag in i spexgruppen från ingenstans och vinner det priset. Jag vill inte ställa mig över någon annan och jag hoppas att alla känner sig delaktiga i apan! För utan alla hade det inte blivit någonting!

Jag är jätteglad att jag fått ta del av spexet och väntar med spänning på fortsättningen.

Jag tycker om er allihop!




Ann-Sofi

Det har gått högt över förväntan med alla våra föreställningar. Vi är supernöjda, trots endel missar, omtag och annat smått och gott... Det här var verkligen en kick kan jag säga. Och jisses vad tiden har gått fort. Det känns som om det var igår vi träffades och presenterade oss för varandra. Idag är det sista föreställningen och lite vemodigt känns det allt.

Vi ska ha en avslutningsfest efteråt ikväll. Vi ska riva scenen, umgås, äta och dricka gott hela natten. Det ska bli superroligt.

Men först ska vi ta oss igenom en tvåtimmarsföreställning. Det gick fint igår och det kommer att gå fint idag också. Mycket hänger på publiken, dock. Eller det kanske man inte får säga? Men får man ett bra gensvar från publiken blir man lite hetsad och drar på lite extra. Får man mycket skratt är det lättare att spela ut, så att säga.

Jag måste ju ha en avslutningsfestoutfit också. Så nu ska det rotas i garderoben.

Kan meddela att jag har gått ner en storlek till i kläderna. Jag har gått från storlek 54 till 48 sedan midsommar och härom dagen gjorde pappa två nya hål i mitt skärp.



Ann-Sofi

Idag har vi generalrepetition och det kommer kanske inte att vara det bästa genrepet jag haft, men vad fasen... det är ju i morrn det gäller.

Varför göra saker idag som man kan skjuta upp till morgondagen?

Jag är med i majoriteten av scenerna och sjunger ganska många sånger. I ett gäng scener syns jag dock inte så mycket men är ändå på scen. Det kan bero på att jag ligger ihopvikt i en stor koffert...

Jo, det är faktiskt sant! Jag kryper ner i kofferten och ligger där i över tio minuter. Det låter kanske inte så mycket, men lägg dig ihopvikt allt du orkar, sätt fem tusenwatts-lampor rätt på dig och be någon snurra runt dig ett par varv med jämna mellanrum.... I tio minuter!!!!!!!  Det du!

Men vad gör man inte för konsten! Det är faktiskt jätteroligt att spela teater, och vi har störtkul nu!


Nu ska jag fylla mitt blod med kaffe för i dag blir en lång dag. Klockan är strax kvart över nio på morgonen och jag ska väl åka framåt tio-tiden. Beräknar väl att vara hemma igen kring midnatt.



Föreställningarna är på Gamla Teatern i Ronneby onsdag till lördag kl 19 varje kväll. Det kostar 100 bagis och ni är hjärligt välkomna!!!!



Må så gott!



Ann-Sofi the dramababe

Nu har jag en hel hög med underbara repetitionsbilder i min dator... problemet är att jag har ett alldeles nytt bildredigeringsprogram som jag inte kan så jag har just nu ingen aning om hur jag ska fixa till dom. Jag har dock endel kontakter... Tror att jag ska ta och utnyttja de en aning...( Anna Ö - känn dig träffad)

Bilder kommer så småningom!


Fortsatta rep håller på mest hela dagarna till och med onsdag då premiären står för dörren! 

Det är med skräckblandad förtjusning jag har kastat mig in i detta projekt, men jag tror nog fasen att vi ror detta i land!



Nu ska jag tvätta mig i armhålan!


Ann-Sofi

Jojomensan... tro det eller ej... övning ger färdighet, sägs det. Jag är mitt uppe i allt just nu. Huvudet surrar och jag tar som vanligt en dag i taget.

Ibland segar sig timmarna framåt och ibland rusar det så fort att jag inte hinner med. Ibland missar jag tåget. Men... det går fler tåg! Varje dag går det nya tåg. Jag kan i alla fall sova gott. Och det gör jag också.

Det går framåt. Idag är det fredag.


Det går framåt. Och jag har precis hoppat på ett tåg...




Ann-Sofi

Ja, flickor och pojkar... Nu är klockan ett på natten och jag pausar ytterst tillfälligt i mitt repeterande av text och musik till teatern som har premiär på onsdag.

Jag har en CD med originallåtar som vi ska ha i pjäsen. Det är dock en helt annan text till varje låt. Jag är med på sju eller åtta av dem och jag ska verkligen säga att detta är ingen enkel match... men... för verje repeterad minut känns det bättre.

Jag ska bland annat sjunga en låt som heter "Yo´re getting to be a habit with me" i original men "Det skulle jag kunna vänja mig vid" i vår pjäs. Det kommer att bli grymt, men just nu känns det ganska darrigt. Kan det bero på det smaskiga vinet jag suttar på? Näe... vägrar tro det!

Sen har vi all annan förbannad text som bara SKA in i huvudet innan lördag kl 10.00. Helt otroligt vad man har givit sig in på... men ändå gör man det. Kanske för att jag gjort det innan och vet att jag vid varje tillfälle sagt att det var värt allt besvär. Det var värt alla sena nätter, allt slit, allt övande... För när man väl står där med sin publik är det en kick, ett adrenalin som är obetalbart.

Ville mest i stundens hetta uppdatera er en aning... trots att jag vet att inte en enda människa kommer att läsa detta förrän tidigast i morgonbitti... så jag hade lika gärna kunnat fortsätta repa dessa minuter det tog att skriva ner dessa grymma meningar!

Men gjort är gjort!

Nu ska jag träna text... tänkte plåta lite på lördag också och föhoppningsvis lägga upp lite bilder här...


men jag lovar inget... det kanske bara blir pannkaka av alltihop!


Puss och kram


Ann-Sofi

Nu börjar det närma sig premiär med stora steg. Och jag kan väl säga att jag är extra nervös i år. Vi har bara haft hälften av repetitionstid mot vad jag är van vid. Och inte har jag haft samma motivering att plugga text hemma heller.

Men jag klarar detta. Det ska bara in... så är det! Idag är det repetition och sen ska jag jobba inatt.


Vill tacka Mamma och Pappa som alltid ställer upp och hjälper mig. Tack för att jag kan låna bilen så ofta. Det är ovärdeligt!

Nu ska jag dra markeringspennan över manuset och repa text några timmar. Återkommer.



Ann-Sofi

Livet är bra konstigt ibland. De största förändringar kan blåsa stormigt över en på bara ett par sekunder och allt står på ända.
Men livet är också bra underbart emellanåt.

Jag har i dagarna förändrat mycket i mitt eget liv. Den turbulens som har uppstått är på gång att lägga sig en aning. Varje dag är en ny utmaning och jag har så mycket att vara tacksam över. Många gånger tror jag att man glömmer bort att vara och visa tacksamhet. Att man blir alldeles för egocentrisk och fokucerad på sig själv.
Jag försöker varje dag se något positivt i något eller någon. Det är en konst jag inte alltid manövrerar, men jag försöker i alla fall.

Avundsjuka tror jag också är en del av de flestas vardag. Även i min. Inte speciellt ofta sker den medvetet utan ligger och pyr lite under ytan som röken från en vulkan.

Jag kan bli avundsjuk på personer som får beröm, positiv kritik, är duktiga på något, har mycket pengar eller bara är sådär förbannat lyckliga.

Jag står mitt i stormens öga nu. Jag vill finnas till för alla, vill göra gott.

På jobbet blir jag kallad ängel emellanåt. På jobbet kan jag få en klapp på kinden som tack för att jag hjälper till att lindra smärtan eller vänder en kudde.

Jag är lyckligt lottad som har vänner omkring mig. Som stöttar och finns närhelst jag behöver. Jag har även vänner jag aldrig har träffat, men som betyder oerhört mycket för mig. Som med sina ord stöttar, lyssnar och förstår.

Dagarna flyter lite samman och jag måste fokucera. Inte på mig själv utan på andra saker. Jag vill göra ett gott jobb som sjuksköterska. Jag vill göra ett gott jobb som moderator. Jag vill att föreställningarna ska gå bra. Men stormens öga vill annorlunda.

Det stormar omkring mig nu, men jag står stadigt. Inga vilda hästar kan hålla tillbaka mig från vad livet kan tänkas planera för mig. Ur motgång föds medgång.

Jag undrar när jag ska ha medgång? Eller är det ett I-landsproblem? Är det så att jag ska vara tacksam över att jag har ett arbete, en bostad och en familj? Är det min medgång? Ja, kanske det.

Det är nog så att tacksamhet är en dygd. Tänk varje dag en positiv tanke om både dig själv och någon annan. Var tacksam. Visa tacksamhet. Var ödmjuk inför vad livet bär med sig. Unna andra lycka.


Vist låter det bra? Hur gör man för att leva som man lär? Hur gör man för att ge sina tankar ett ansikte och genomföra sina drömmar, planer och visioner?

Just nu tar jag en dag i taget och jag kommer att stå stark som vinnare i denna strid.





Ann-Sofi

Hej alla godingar!

Det har varit ett par riktigt händelserika veckor som jag nyss har gått igenom. Livet har tagit en ny vändning och jag har höga förhoppningar om framtiden.

Jag ska berätta om min fantastiska Stockholmshelg och jag lovar att jag ska börja blogga lite mer aktivt.

Nu har jag tillgång till internet hela tiden och jag har endel tid över på kvällarna.

I skrivande stund är jag dock lite upptagen. Ville mest göra mig hörd igen och säga att jag är kvar här.


Jag kommer med långa och många uppdateringar så fort jag kan. Det lovar jag!



Ann-Sofi

Nu drar jag strax. Helgen står för dörren och jag åker nu.

Jag lovar att vara rädd om mig.



Ann-Sofi

Det är lite kallt. Kallt lite överallt och det blåser. Det är en stark vind. Just nu står jag mitt i stormen.

Jag är stark och jag kommer att klara av de starka vindar som testar mig.

Livet är här och nu. Livet är underbart. Glädjen ska inte få blåsas bort av den starka vind som stormar omkring mig nu.

Kärleken till livet, kärleken till musiken, kärleken till människan gör att jag står stadigt. Det är på grund av kärleken som jag överlever.

Stormen prövar mig. Stormen utsätter mig. Stormen bråkar.

Men stormen, detta starka element, ger mig energi. Jag håller hårdare fast mig för jag vill inte ramla. Jag vill stå stadigt. Och det gör jag.

Jag blir prövad nu. Men jag kommer att besegra vinden. Stormen.

När vinden lugnat sig och allt är på plats igen står jag segrande, stark, underbar och vacker!


Stark jag står!



Ann-Sofi

Egentligen ska jag sova nu. Jag har arbetat inatt och borde ligga och sussa sött på kudden.
Men det bubblar i mig. Jag är speedad! Fjärilarna vill inte sluta kittla mig i magen.
Idag är det måndag. Min vägningsdag på viktis. Jag har gjort som rutin att väga mig på måndagarna och varför vet jag inte.
Hela jag var överflödig i midsomras och jag hade fått nog. Jag skrev in mig på WW och ville göra ett tappert försök att förändra min livssituation.

Jag har kämpat hårt sedan dess och något har hänt i huvudet på mig. Den inställning till livet, kärleken och musiken jag hade innan har förändrats.
För varje promenerat steg med Daniels musik i öronen var det som om en liten nyckel vreds om och jag började förstå.
Förstå vad livet går ut på. Allt jag har framför mig och allt jag kan förändra.
Idag har jag gått ner 16 kilo och jag borde sova nu...



Ann-Sofi the butterflybabe