Jag vill försöka förklara...
Jag vågar inte. Jag vågar inte umgås med folk jag knappt känner. Jag är rädd att jag ska fatta tycke, bli sviken, lovad saker som inte hålls, känna mig ensam. Jag vågar inte umgås längre. Inte med nya människor.
Jag var så nära, så nära att avsluta allt. Jag ville inte leva längre. Livet hade absolut ingen mening och alla klarade sig bättre utan mig. Jag var bara en belastning. Både för mig själv och för andra som var tvungna att stå ut med mitt jagande efter uppmärksamhet och bekräftelse. För det är så. Det är vad jag tror och känner. Att alla VET och att det syns utanpå trots att jag spelat ett spel, ljugit och agerat bort min ensamhet och smärta. Det är vad jag tror och det är så det har känts.
För vad skulle jag leva? Vem vill älska mig? Mina vänner har varandra så de kunde nog trösta varann och komma över att jag var borta.
Hur jävla ego var jag egentligen? Hur fasen kunde jag tänka så?
Min familj behöver mig, mina brorsbarn behöver mig, mina vänner behöver mig. Det vet jag nu. Och det var därför jag valde att stanna kvar. Jag gjorde det inte för att JAG behöver mig.
Jag kämpar med saker hela tiden. Jag utmanar ödet 24 timmar om dygnet.
I morgon ska jag göra det största prövningen sedan jag blev sjuk. I morgon ska jag spela teater. Och det är inte själva teaterspelandet som oroar mig. Det är faktiskt så att det ger mig ett par timmar av laglig flykt från verkligheten. Jag får fly från allt elände en stund och inte tänka på mig. Jag får fokusera på något helt annat än mig själv. Igen. Som jag gjort så många år.
I morgon ska jag stå på scen igen och det är inte det som oroar mig.
Jag ska vara riktigt ärlig nu. Det som oroar mig allra mest är vad andra ska säga. Att de inte ska förstå. De som vet att jag är sjukskriven men inte vet allt. Att de ska få en sne syn på allt. Att de ska "skvallra" och säga att
-Jaha, hon kan vara sjukskriven men hon roar sig ändå. Spela teater... jo jag tackar ja!!!!
Det är det som oroar mig allra mest. Sen är det det där med att vara social bakom scen och omkrin allt scenarbete. Det klarar jag inte riktigt. Jag klarar inte av att hantera konflikter som uppstår och min yrsel som stör hela tiden.
I morgon ska jag genomgå den störta prövningen sedan jag blev sjuk.
Idag har vi haft generalrepetition och det gick väl sådär. Min egen insats har jag kanske inte så mycket att klaga på, men jag var på vippen att få en riktigt gigantisk ångestattack I förmiddags när vi riggade scenen, men det låste sig liksom. Klumpen i bröstet ville inte utlösa sig. Varken i gråt eller hyperventilering. Så jag lämnade teatern ett par timmar.
Det fungerade och jag kom tillbaka lagom till genrepet skulle börja och jag klarade av att genomföra det.
Jag vill förklara hur det känns, vad jag tänker på och hur det går...
Jag sov bara ett par timmar igår natt och är helt, och då menar jag helt, slut nu.
Nu ska jag bädda ner mig och sova gott. Jag har tagit min sömntablett och känner att jag kommer att sova skönt inatt.
I morgon är en stor dag för mig. I morgon ska jag stå på scen igen.
Konserthuset kl 19.00 i morgon Onsdag. Kom dit och sötta mig eller tänk på mig då.
Nu ska jag sova.
Godnatt.
Ann-Sofi
Det är så bra att du förklarar, för mig som inte riktigt vet och förstår. Nere har jag varit, rejält nere, men inte så djupt som du. Jag skrämde mig själv den gången och långsamt, långsamt tog jag mig upp igen av egen kraft. Men jag tror det är bra att du förklarar och beskriver och försöker sätta fingret på det onda. För oss omkring dig och framför allt för dig själv. Det blir en del i den läkande processen.
Jag hoppas att du fått en god natts sömn och vila och att du får "vila" från det onda på teatern ikväll.
Spark där bak och många kramar. :-)
Jag håller tummarna ikväll och hoppas att det går finfint! Kram!
Vi som ser dig på nära håll nästan varje dag, som sett dina små framsteg,vi vet att du ikväll kommer att klara detta med glans. En stor lycka för dig och för publiken som får glädjen att se dig spela ut. Vi har sett och vet. Kramar i mängd.