Ann-Sofi och Andreas

Jag förstår ingenting. Det är verkligen en stor värld vi lever i. JAG lever i. Jag hade hittat en sorts trygg rutin i min egen lilla värld. Typ här i Lyckeby. Jag klarar att åka buss själv, jag klarar att gå och handla själv. Det ska ses som stora framsteg och framför allt ska JAG se det som stora framsteg. Det har tagit tid att tycka det. I början såg jag det som en svaghet att inte klara det. Att inte reda ut att åka buss utan att ha sällskap kändes klent. Det ska väl alla klara? Jag har jobbat med att säga till mig själv att det är starkt att erkänna sin svaghet, att se den och göra något åt det. Och så smått börjar jag se de små stegen som stora framsteg. Men det är i MIN lilla värld. I de rutiner jag skapat tillsammans med min famlij. Hur ska jag gå vidare nu? Vilka steg ska jag ta som är lagom? Hur stor ska jag göra min värld i nästa steg? Blotta tanken ger mig svindel, yrsel, hjärtklappning och ångest.
Tankarna ger sig ofta iväg och jag tänker på vad som komma skall. Jag glömmer bort att se här och nu. Hur kommer jag som person att bli i framtiden? Hur personlighetsförändrad kommer jag att te mig för de som inte träffar mig nu? Allt det spralliga, centrumjagande, uppmärksamhetssökande, roande, underhållande är borta nu. Kommer jag att hitta en balans mellan att tro på mig själv och ändå inte bli grå? Så grå att ingen ser mig.
Jag vill inte bli osynlig.

Orken tar slut. Inte den fysiska, utan den i huvudet. Idag har jag varit hemma hela dagen och bara varit. Jag trodde att det skulle bli en skön dag där jag kände mig trygg och kunde pula lite här och där. Men den har varit en enda lång grubbleridag. Jag hade behövt någon att prata med och när jag blir erbjuden att gå iväg och få just det så orkar jag inte. Jag kan ringa min terapeut och få samtalstid i morgon. Men det var ju idag, här och nu jag hade behövt. Att gå iväg till någon annan är också ett helt företag att genomföra. Där jag dessutom vet att jag inte kan prata ostört på grund av barn, till exempel. Jag hade behövt sällskap här idag. Här hemma. Och när jag blir erbjuden att gå iväg och få sällskap så vill jag inte. Jag orkar inte. Är jag otacksam då?

Jag förstår ingenting. Allt är så rörigt. Jag vet inte var jag står, vad jag känner, vad jag ska bli, hur jag ska må, när jag ska bli stark, hur jag någonsin ska kunna älska mig själv...
Allt är en enda stor bergochdalbana nu. Ena stunden är det riktigt behagligt och plötsligt förändras det till nått ruttet mörker. Som en gegga jag inte blir av med. Inuti. I huvudet.
Jag samlade mig i kväll och gick en promenad. Med MP3-spelaren och solglasögonen stängde jag ute allt och kunde samla mig inuti. Jag kände i början av promenaden att jag skulle kunna landa, se något positivt, känna ro... men nu är jag hemma och allt känns lika rörigt.

Ibland får jag känslan av att jag måste rycka upp mig. Att jag bör ta mig i kragen och bara resa mig upp. Det är de där förbannade förväntningarna jag tror att omgivningen har på mig. Som jag egentligen VET att de inte har, men som jag ändå planterar in i mitt eget huvud. Ensamheten tär mig. Jag går sönder inuti. Det gör så ont och jag vet inte vad jag ska göra för att ta bort den smärtan. Jag mår illa varje dag, men får i alla fall behålla maten.

Min lilla värld... måste den bli större nu? Vilka steg ska jag ta för att göra den lagom mycket större? Vart ska jag gå? Hur ska jag göra?

Jag förstår ingenting...



Ann-Sofi