Värme och ångest....
Jag lider ofantligt av värmen och vet inte hur jag ska få det svalare där jag är. Jag försöker se till att inte släppa in värmen, men det blir så instängt då. Fläkten gå för fullt och jag känner ingen större skillnad.
Idag har jag varit ensam hela dagen. Jag hade kunnat följa med till Bredäng, men jag hade äntligen fixat tid i tvättstugan och just nu känns det som ett heldags arbete. Så jag stannade hemma.
Det är både bra och dåligt att vara ensam. Lustigt ändå att jag säger så eftersom känslan av ensamhet är så tärande att det känns som ett stort blödande sår inuti. Det som är bra med ensamheten är att jag ibland känner ett lugn över att inte behöva vara social. Att jag kan lägga mig ner när jag vill och inte behöva prata. Det är det som är bra. Allt annat är dåligt med ensamheten. Jag tänker så mycket när jag är ensam. Ångesten kommer lättare och och grubblerierna blir liksom större och djupare.
Det som är jobbigt att vara bland folk är att jag hela tiden drar paralleller med andra och mig själv, och hittar alltid bara negativa saker om mig. Alla har det bättre än jag. På ett eller annat sätt.
Jag är en fet, äcklig människa som ingen vill ha. Mina vänner har sitt med sina familjer, alla semesterplaner, simskola för barnen, grillkvällar, pussar och kramar, gemenskap...
Idag har jag varit ensam hela dagen och grubblerierna ter sig så stora. Inget blir bra, varken ensam eller bland folk...
Jag har tagit mig fram och tillbaka till apoteket och hämtat ut min antidepp-medicin som jag ska börja ta i morgonbitti. Det kommer att ta ca en månad innan jag märker av effekten av tabletterna och då har jag förmodligen kommit igång med gruppterapin.
Jag ska försöka ge mig ut bland folk lite, lite mer och testa om jag fixar det. Det som är läskigt att vara bland folk är att de inte vet att jag är sjuk och att risken för en attack är större. Jag har ju inget som helst skydd nu. Inga ansikten att visa upp, inget skal att gömma mig bakom. Jag vill inte stöta ihop med folk jag känner eftersom jag inte riktigt vet vad jag ska säga, hur jag ska bete mig och vart jag ska ta vägen. Jag är inte samma gamla Ann-Sofi som alla en gång lärt känna. Jag är en helt ny, otäck varelse som är klen och inte reder ut nånting. Hur ska jag kunna bli stark, trygg och glad? Hur ska jag kunna tro på mig själv, tycka om vad jag ser och tro att nån annan ska göra det? Hur ska någon kunna se mig och tycka om det? När ska jag hitta ro, tro, trygghet och lycka? VAR ska jag hitta det? Hur ska jag kunna lära mig att tycka om mig själv?
Jag har aldrig mött människor där jag är helt naken utan skydd. Det är så läskigt för jag vet ju inte själv vem jag är, hur jag är och vad jag är. Men jag måste försöka i alla fall. Jag har bestämt för många dagar sedan att jag ska gå till Willys och handla. Själv. Ensam. Jag kanske gör det i morgon.
Jag får se... just nu är det så surrigt i huvudet och mitt egenvärde är obefintligt. Det kanske känns bättre i morgon.
Ann-Sofi
Idag har jag varit ensam hela dagen. Jag hade kunnat följa med till Bredäng, men jag hade äntligen fixat tid i tvättstugan och just nu känns det som ett heldags arbete. Så jag stannade hemma.
Det är både bra och dåligt att vara ensam. Lustigt ändå att jag säger så eftersom känslan av ensamhet är så tärande att det känns som ett stort blödande sår inuti. Det som är bra med ensamheten är att jag ibland känner ett lugn över att inte behöva vara social. Att jag kan lägga mig ner när jag vill och inte behöva prata. Det är det som är bra. Allt annat är dåligt med ensamheten. Jag tänker så mycket när jag är ensam. Ångesten kommer lättare och och grubblerierna blir liksom större och djupare.
Det som är jobbigt att vara bland folk är att jag hela tiden drar paralleller med andra och mig själv, och hittar alltid bara negativa saker om mig. Alla har det bättre än jag. På ett eller annat sätt.
Jag är en fet, äcklig människa som ingen vill ha. Mina vänner har sitt med sina familjer, alla semesterplaner, simskola för barnen, grillkvällar, pussar och kramar, gemenskap...
Idag har jag varit ensam hela dagen och grubblerierna ter sig så stora. Inget blir bra, varken ensam eller bland folk...
Jag har tagit mig fram och tillbaka till apoteket och hämtat ut min antidepp-medicin som jag ska börja ta i morgonbitti. Det kommer att ta ca en månad innan jag märker av effekten av tabletterna och då har jag förmodligen kommit igång med gruppterapin.
Jag ska försöka ge mig ut bland folk lite, lite mer och testa om jag fixar det. Det som är läskigt att vara bland folk är att de inte vet att jag är sjuk och att risken för en attack är större. Jag har ju inget som helst skydd nu. Inga ansikten att visa upp, inget skal att gömma mig bakom. Jag vill inte stöta ihop med folk jag känner eftersom jag inte riktigt vet vad jag ska säga, hur jag ska bete mig och vart jag ska ta vägen. Jag är inte samma gamla Ann-Sofi som alla en gång lärt känna. Jag är en helt ny, otäck varelse som är klen och inte reder ut nånting. Hur ska jag kunna bli stark, trygg och glad? Hur ska jag kunna tro på mig själv, tycka om vad jag ser och tro att nån annan ska göra det? Hur ska någon kunna se mig och tycka om det? När ska jag hitta ro, tro, trygghet och lycka? VAR ska jag hitta det? Hur ska jag kunna lära mig att tycka om mig själv?
Jag har aldrig mött människor där jag är helt naken utan skydd. Det är så läskigt för jag vet ju inte själv vem jag är, hur jag är och vad jag är. Men jag måste försöka i alla fall. Jag har bestämt för många dagar sedan att jag ska gå till Willys och handla. Själv. Ensam. Jag kanske gör det i morgon.
Jag får se... just nu är det så surrigt i huvudet och mitt egenvärde är obefintligt. Det kanske känns bättre i morgon.
Ann-Sofi
Kommentarer:
Trackback