Söndagsro
Idag är det söndag och det har varit en underbar vårdag ute! Solen har strålat och det har varit flera plusgrader. De sista veckorna har jag varit lite orolig i själen. Har gått på törnar, blivit ledsen, ställt mig upp igen, borstat av mig och gått vidare. Bara för att få ännu en smäll. Jag pratar om mentala smällar där man lätt kan tro att man lär sig av sina misstag. Jo, det gör man kanske... men inte efter första smällen eller efter första misstaget.
Egentligen spelar det ingen roll vad det är för misstag eller smäll jag pratar om. Det kan vara mentala, verbala, fysiska smällar eller misstag och jag har testat allihop.
Till slut kommer man till en gräns där man har två val. Antingen forstätter man trampa, borsta av sig, ta nya steg och utsätter sig ånyo för smällar och misstag. Eller avslutar man. Tittar åt ett helt annat håll. Slutar se möjligheter i det man trodde sig hitta. Inse att det inte fungerar. Faktiskt acceptera det och ta ett vinglande steg åt ett helt annat håll.
Det kanske också är ett misstag. Det lär väl visa sig. Men en känsla av ro, avslut, tröttsamhet, besvikelse, lättnad, beslutsamhet, förhoppning, ensamhet har infunnit sig och det lär ta ett litet tag att hitta rätt. Det viktigaste är att jag tagit beslutet.
Jag önskar att jag kunde delge varenda liten detalj, men det tar alldeles för lång tid och är alldeles för påfrestande för mig. Jag tar små steg och och ser mitt skrivande som hjälp till självhjälp.
Även om skrivandet inte är så aktivt som det var i början av min bloggkarriär tänker jag varje dag, samlar ihop behovet av att skriva, formaterar om hårddisken i hjärnkontoret och försöker få ner det jag vill ha sagt så ofta det går.
Idag är det söndag och det har börjat infinna sig någon form av ro i min själ. Och det är med blandade känslor jag tar emot den ron. Ett sting av ensamhet finns alltid. Precis lika mycket som känslan av tacksamhet att kunna fatta livsavgörande beslut. För det är ibland så det känns. Som om mina beslut är livsavgörande. Eller i alla fall livspåverkande!
Jag önskar att jag får sova gott inatt, många timmar utan att vakna. Att ron som börjar lägga sig till rätta hos mig påverkar hela mitt väsen. Hela mitt liv. Alla mina beslut.
Jag längtar så himla mycket efter våren. Efter solen. Efter energin att kämpa vidare med livet, vikten, jobbet, familjen. Den är på väg tillbaka och jag önskar att ron som börjar lägga sig till rätta hos mig ger mig den strykan det krävs.
Jag vill göra bra ifrån mig. Jag vill känna mig nöjd. Jag vill att det ska synas i mina ögon hur tacksam jag är. Jag vill känna mig fin. Och jag tror att lugnet jag börjar känna ger mig styrkan att faktiskt fortsätta kämpa.
Vi får väl se. Beslutet att ändra riktining och ta en annan väg är fattat. Nu ska vi se vart den vägen leder!
Jag har söndagsro idag och jag längtar efter våren!
Ann-Sofi the söndagsbabe
Egentligen spelar det ingen roll vad det är för misstag eller smäll jag pratar om. Det kan vara mentala, verbala, fysiska smällar eller misstag och jag har testat allihop.
Till slut kommer man till en gräns där man har två val. Antingen forstätter man trampa, borsta av sig, ta nya steg och utsätter sig ånyo för smällar och misstag. Eller avslutar man. Tittar åt ett helt annat håll. Slutar se möjligheter i det man trodde sig hitta. Inse att det inte fungerar. Faktiskt acceptera det och ta ett vinglande steg åt ett helt annat håll.
Det kanske också är ett misstag. Det lär väl visa sig. Men en känsla av ro, avslut, tröttsamhet, besvikelse, lättnad, beslutsamhet, förhoppning, ensamhet har infunnit sig och det lär ta ett litet tag att hitta rätt. Det viktigaste är att jag tagit beslutet.
Jag önskar att jag kunde delge varenda liten detalj, men det tar alldeles för lång tid och är alldeles för påfrestande för mig. Jag tar små steg och och ser mitt skrivande som hjälp till självhjälp.
Även om skrivandet inte är så aktivt som det var i början av min bloggkarriär tänker jag varje dag, samlar ihop behovet av att skriva, formaterar om hårddisken i hjärnkontoret och försöker få ner det jag vill ha sagt så ofta det går.
Idag är det söndag och det har börjat infinna sig någon form av ro i min själ. Och det är med blandade känslor jag tar emot den ron. Ett sting av ensamhet finns alltid. Precis lika mycket som känslan av tacksamhet att kunna fatta livsavgörande beslut. För det är ibland så det känns. Som om mina beslut är livsavgörande. Eller i alla fall livspåverkande!
Jag önskar att jag får sova gott inatt, många timmar utan att vakna. Att ron som börjar lägga sig till rätta hos mig påverkar hela mitt väsen. Hela mitt liv. Alla mina beslut.
Jag längtar så himla mycket efter våren. Efter solen. Efter energin att kämpa vidare med livet, vikten, jobbet, familjen. Den är på väg tillbaka och jag önskar att ron som börjar lägga sig till rätta hos mig ger mig den strykan det krävs.
Jag vill göra bra ifrån mig. Jag vill känna mig nöjd. Jag vill att det ska synas i mina ögon hur tacksam jag är. Jag vill känna mig fin. Och jag tror att lugnet jag börjar känna ger mig styrkan att faktiskt fortsätta kämpa.
Vi får väl se. Beslutet att ändra riktining och ta en annan väg är fattat. Nu ska vi se vart den vägen leder!
Jag har söndagsro idag och jag längtar efter våren!
Ann-Sofi the söndagsbabe
Kommentarer:
Postat av: PO
Hoppas du säger till om vi kan göra något för dig?
Love u!
Lillebror!
Postat av: Anonym
Saknar mitt eget energiknippe ......
kram / Thomas
Postat av: mamma
Som jag har väntat på detta beslut hos dig. Jag hoppas för din egen skull att det verkligen känns rätt. För det är för sin egen skull och inte någon annans man bestämmer sig. Sen är det en annan sak att mamma det är man så länge man lever. Óch med det en oro för sina barn. Älskar dig. Kram.
Postat av: Helena (Neena)
Jag vet inget om de törnar du fått under de senaste veckorna, och jag vet inte heller exakt vad det är för beslut du fattat. Ändå rör det mig att läsa det du skriver. Jag hoppas av hela min själ att våren kommer med all den energi och styrka du längtar efter.
Massor av kramar
/Helena
Trackback