Ann-Sofi och Andreas

Jag har precis haft ett givande samtal med min bror. Tyvärr hade han inte tid att stanna och prata färdigt för han skulle till BVC och väga Adam. Fast å andra sidan hade vi kanske inte alls hunnit prata färdigt. Det kommer vi nog aldrig att göra. Vi fyller på med nytt hela tiden. Pratar om gammalt som varit och som vi kanske helst velat glömma. Vi pratar om nutid, om saker som berör oss både personligen och indirekt. Vi pratar om framtid och hur saker och ting kan tänkas hända och ske till vår fördel eller nackdel.
Men idag hann vi inte prata så mycket och ändå hann vi ventilera en hel del.
Jag saknar någon att ventilera med. Någon som orkar lyssna, som orkar prata om sitt, som låter mig få prata, babbla, gråta, skratta, lyssna, ge och ta. Klart har jag såna vänner som kan. Men inte när jag har behov av det. Inte när jag, mitt ego, behöver prata.
Brorsan och många med honom har frågat om jag kan tänka mig att gå till en psykolog och prata av mig. Och jag sätter genast upp en gard emot det. Jag vill inte. Jag vill inte gräva i mitt förflutna mer än nödvändigt. Jag vill inte få hjälp att minnas all skit jag varit med om. Jag har ju varit så duktig och raderat ut nästan hela 80-talet. Inte ska jag väl leta upp allt det igen?
Och varför är det så att allt det negativa tar större plats än allt det positiva? Varför sätter allt det negativa större pränt i själ och hjärta än det positiva man upplevt?
Trots att jag aktivt förskt ta bort minnen från 80-talet kan jag fortfarande med skrämmande precision komma ihåg väder, vind, klockslag, platser, personer, omständigheter och ordväxlingar vid tillfällen då jag blivit sårad, mobbad, utbuad, slagen...
Varför minns jag inte med samma precision de trevliga, roliga, glada, snälla, fina och underbara stunderna?
Jag försöker skaffa mig nya minnen. Nya mer trevliga erfarenheter. Jag har ett enormt bagage trots min ringa ålder av 33 år. Och det bagaget innehåller mest tråkigheter. Men det kanske är så att motgång föder medgång? Jag har pratat om det tidigare och jag tror ändå att det ligger en hel del i det.
Hade jag inte, både medvetet och omedvetet, utsatt mig för saker jag ändå gjort under mina 33 år hade jag absolut inte varit den jag är idag. Jag är en tänkare. Och en pratare. Jag pratar gärna om någon vill lyssna. Men samtidigt har jag märkt att fler och fler samtal krestar kring mig och mitt välmående eller för den delen illamående. Och jag vill inte upplevas som ett ego som bara pratar om sig själv och inte bryr sig om andra.
Jag vill upplevas som en ödmjuk person som finns, ställer upp, stöttar och förstår utan att för den delen sälja sig till vilket pris som helst. Den biten har jag redan klarat av. Det har jag gjort redan. Och det vill jag inte göra igen. Jag vill hitta en rytm i livet och en balans mellan att sätta mig själv i ett av mina främsta rum utan att för den delen köra över någon annan. DET är ingen lätt balansgång.
Mina erfarenheter av utanförskap, ensamhet, mobbing och självömkan torde ge mig de instrument som behövs för att se livet med ödmjuka och tacksamma ögon. Ändå gnager mitt ego där som en klåda på ryggen. Ett ego som kräver uppmärksamhet. Ett ego som önskar bli lite daltad med, ompysslad, pratad med och få full uppmärksamhet.
Jag gråter varje dag. En lite skvätt för att rensa lite. Gråten börjar alltid med att jag tycker sjukligt synd om mig själv. Det kan utlösas av en reklamsnutt på tv, en artikel på internet, ett uteblivet telefonsamtal eller en orolig natt utan sömn. Då gråter jag för att det är mest synd om mig i hela världen. Det vet jag ju att det inte är, men jag måste få känna mig som den där ensamma tioåriga flickan. Om än bara för ett par minuter. Det tar inte längre tid. För mitt i gråten kommer jag ju på att det inte alls är speciellt synd om mig. -Ta dig i kragen för helvete! Sitt inte här och lipa. Va tacksam nu! 
Och så har jag rensat lite den dagen, slutar gråta och känner mig ganska tillfreds ändå. Försöker se fram emot något roligt som kan tänkas hända. Tittar i min kalender vad jag kan börja planera för, något jag kan uträtta för mig själv eller någon annan. Ser ljusa stunder istället för nattsvarta dagar.
Det är mitt sätt att bli stärkt. Att få gråta varje dag. Det går faktiskt endel dagar utan att jag gråter. Det ska jag kanske också berätta. Att det är fler och fler dagar mellan mina små gråtattacker. Och att tacksamheten över att få ha det bra växer för varje dag. Och målet är att tacksamheten ska vinna över mitt jävla ego. Egot som kräver en massa.
Jag hade så gärna velat ventilera mer med brorsan idag, men han hade inte mer tid.

Åh vad skönt det var att få skriva av sig lite, förresten! Jag ska försöka göra det lite oftare. Så kanske det går ännu längre tid mellan mina psykologgråtattacker!! Jo, så ska jag nog göra! Jag har ju faktiskt ganska mycket att berätta.

Så får det bli!

På återseende!

Ann-Sofi the one and onlybabe