Vecka 13
Jag går in i andra trimestern idag och allt är så spännande. Jag kommer på mig själv ibland med att tänka på bäbisen, hur den är, vad vi gör och hur den ser ut. Jag tänker ofta på hur det ska bli sedan. Alltså min roll som mamma. Kommer jag att bli en rovdjursmamma eller blir jag en cool morsa som tar det lugnt och litar på min intution och min omgivning?
Jag tycker det är häftigt i alla fall och njuter varje dag jag får ha hälsan och vara lycklig med Andreas.
Ibland känns det som många tar det där med den kommande mammarollen så lugnt. Som om de liksom viste vad det innebar. Jag hör sällan tal om någon oro, konstiga frågor, tankar och känslor om hur overkligt och coolt det är. Jag hör bara standartkommentarerna som låter likadant över allt. Jag känner inte igen mig nu i vad andra har uttryckt tidigare.
Jag vet inte vad det innebär. Jag vet inte hur det ska kännas, hur min kropp reagerar, vilka tankar som rusar igenom mig, alla rutiner kring graviditeten. Jag får ta en dag i taget och försöka utforska vad det är jag upplever och vad det är som verkligen händer.
Det växer faktiskt något inuti mig. Jag har en bäbis i magen. Det känns som om jag är först i världen att uppleva detta! Jag vill ropa ut varje dag vad jag är med om! Jag vill försöka beskriva för alla eftersom det känns som om ingen någonsin upplevt det jag upplever!
Jag är verkligen inte dum i huvudet och förstår att jag har fel! Men jag försöker bara beskriva känslan inuti. Att jag är med om något unikt. Och kanske är jag ändå det. För mina upplevelser kan ju ingen ta ifrån mig. Ingen kan säga att "nej, så är det inte" eller "ja, men det är inte så farligt. Det går snart över". Ingen kan tala om för mig hur jag ska känna. Ingen kan tillrättavisa eller misstro mina upplevelser. De är mina! Och jag är novis! Allt jag upplever varje dag är för mig så omvälvande. Tänk att jag bara för ett år sedan hade beslutat att avsluta mitt liv. Tänk på vilken vändning mitt liv har fått.
Jag skulle avsluta mitt liv och nu bär jag på ett nytt istället! Åh vad jag är lycklig att jag valde rätt!
Så allt som händer inuti mig får sådana stora konsekvenser, känns det som. Allt blir så mycket större för mig än jag hört någon annan uttrycka förut. Det kanske är samma känsla för alla andra, men jag har som sagt inte hört det sägas.
Så här säger internet om v 13:
Eventuellt illamående i början av graviditeten har för de flesta kvinnor upphört helt, vissa känner dock av illamåendet under hela graviditeten. Från och med nu kommer livmodern att växa i en i en jämn och märkbar takt. Risken för missfall har minskat med ca 65 % när man kommit in i vecka 13 och den första tredjedelen av graviditeten är tillända.
Barnet är nu 11 veckor gammalt och ca 65-78mm långt från huvud till stjärt. Det är färdigbildat i den mån att barnet nu bara ska växa och mogna, tills att det kan överleva utanför sin mammas kropp. Inälvorna har nu börjat förflytta sig längre in i kroppen. Bukspottskörteln börjar producera insulin och levern börjar utsöndra galla. Barnets hals är färdigbildad och redan tillräckligt stark för att barnet ska kunna röra på huvudet. Ögonen flyttar sig till sitt läge på framsidan av huvudet och även öronen intar sin normala position. Det finns forskning som tyder på att barnet börjar uppfatta ljud nu. Öronen är färdigutvecklade först i v.24 men man tror att fostret hör med hjälp av receptorer i huden som tar upp vibrationer.
Ann-Sofi
Jag tycker det är häftigt i alla fall och njuter varje dag jag får ha hälsan och vara lycklig med Andreas.
Ibland känns det som många tar det där med den kommande mammarollen så lugnt. Som om de liksom viste vad det innebar. Jag hör sällan tal om någon oro, konstiga frågor, tankar och känslor om hur overkligt och coolt det är. Jag hör bara standartkommentarerna som låter likadant över allt. Jag känner inte igen mig nu i vad andra har uttryckt tidigare.
Jag vet inte vad det innebär. Jag vet inte hur det ska kännas, hur min kropp reagerar, vilka tankar som rusar igenom mig, alla rutiner kring graviditeten. Jag får ta en dag i taget och försöka utforska vad det är jag upplever och vad det är som verkligen händer.
Det växer faktiskt något inuti mig. Jag har en bäbis i magen. Det känns som om jag är först i världen att uppleva detta! Jag vill ropa ut varje dag vad jag är med om! Jag vill försöka beskriva för alla eftersom det känns som om ingen någonsin upplevt det jag upplever!
Jag är verkligen inte dum i huvudet och förstår att jag har fel! Men jag försöker bara beskriva känslan inuti. Att jag är med om något unikt. Och kanske är jag ändå det. För mina upplevelser kan ju ingen ta ifrån mig. Ingen kan säga att "nej, så är det inte" eller "ja, men det är inte så farligt. Det går snart över". Ingen kan tala om för mig hur jag ska känna. Ingen kan tillrättavisa eller misstro mina upplevelser. De är mina! Och jag är novis! Allt jag upplever varje dag är för mig så omvälvande. Tänk att jag bara för ett år sedan hade beslutat att avsluta mitt liv. Tänk på vilken vändning mitt liv har fått.
Jag skulle avsluta mitt liv och nu bär jag på ett nytt istället! Åh vad jag är lycklig att jag valde rätt!
Så allt som händer inuti mig får sådana stora konsekvenser, känns det som. Allt blir så mycket större för mig än jag hört någon annan uttrycka förut. Det kanske är samma känsla för alla andra, men jag har som sagt inte hört det sägas.
Så här säger internet om v 13:
Eventuellt illamående i början av graviditeten har för de flesta kvinnor upphört helt, vissa känner dock av illamåendet under hela graviditeten. Från och med nu kommer livmodern att växa i en i en jämn och märkbar takt. Risken för missfall har minskat med ca 65 % när man kommit in i vecka 13 och den första tredjedelen av graviditeten är tillända.
Barnet är nu 11 veckor gammalt och ca 65-78mm långt från huvud till stjärt. Det är färdigbildat i den mån att barnet nu bara ska växa och mogna, tills att det kan överleva utanför sin mammas kropp. Inälvorna har nu börjat förflytta sig längre in i kroppen. Bukspottskörteln börjar producera insulin och levern börjar utsöndra galla. Barnets hals är färdigbildad och redan tillräckligt stark för att barnet ska kunna röra på huvudet. Ögonen flyttar sig till sitt läge på framsidan av huvudet och även öronen intar sin normala position. Det finns forskning som tyder på att barnet börjar uppfatta ljud nu. Öronen är färdigutvecklade först i v.24 men man tror att fostret hör med hjälp av receptorer i huden som tar upp vibrationer.
Ann-Sofi
Kommentarer:
Trackback