Hormonrally och vitaminer
Ja, nu känns det på något underligt sätt i hela kroppen att jag är gravid.Inte för att jag har något att jämföra med, men det känns då inte som det alltid gjort förut.
Ikväll till exempel, hade jag tänkt vila innan mitt arbete inatt. Men icke. Jag vänder och vrider mig, mår illa, är täppt i näsan, har lite ont i magen, ilningar i kroppen och jag är jämt kissnödig. En konstant trötthet vilar över mig också och ibland är jag en smula yr. Lukt och smak är inte alls som det var tidigare och jag är superkänslig för lukter, typ svett, kiss, bajs, stekos och sådär. Sådant har aldrig stört mig tidigare. Klart att jag inte tycker att kiss och bajs luktar gott, men jag har klarat av att hantera det. Nu mår jag illa direkt och får gå och kasta upp i värsta fall. Mina känslor åker berg- och dalbana och jag gråter och skrattar om vartannat. När jag får grattiskramar och hälsningar att folk inte kan tänka sig en bättre mamma än mig, rinner det lätt över.
Jag äter mycket mer sällan och är proppmätt länge efter varje måltid. Jag är galet åksjuk och behöver bara köra ut från parkeringen för att jag ska börja må illa. Det är mycket enklare om jag kör själv.
Inte är det lätt för Andreas heller. Han gör så gott han kan och stöttar mig allt han orkar.
Jag måste bli bättre på att förklara hur jag mår, för honom. Inte kan han veta annars. Han fumlar och försöker och jag känner ibland att jag glömmer berätta.
Jag har ju slutat med mina mediciner också och det i sig är ju en förändring i min kropp. Känslorna blir liksom större och oavsett om jag är jätteglad eller ledsen så är de större på något sätt. Jag är mer glad och mer ledsen när det är något som händer. Och det är nytt både för mig och min omgivning.
Det är hormonrally i min kropp.
Jag har ont i brösten och magen. Kissar jätteofta och mina matrutiner är helt ändrade. Besöket hos barnmorskan var trevligt och bra. Vi pratade bara lite om vad som kommer att hända framöver och vad vi ska göra den 20 juni på inskrivningen. Vi pratade också om rök och alkoholvanor, kost och motion.
Jag är ju skrämmande medveten om min redan befintliga övervikt och ska verkligen kämpa för att inte skena iväg. Enligt böcker och vetenskap ska jag inte gå upp mer än 6 till 8 kilo under hela graviditeten och det är verkligen en kamp jag ska försöka ta.
Jag vet... jag ska inte glömma bort att njuta av min graviditet och jag ska inte tvinga mig till något. Men jag kan heller inte bara totalt ge mig hän...
Jag fick en burk vitaminer av min bror idag som gravida och ammande kan äta. Jag äter ju redan vitaminer och jag har för mig att min barnmorska sa att jag inte skulle överdosera. Jag är så tacksam att alla bryr sig så fint och så glömmer jag bort att visa det. Tack goa PO för vitaminerna! Tack för att du bryr dig. Tack alla andra för era kramar, hälsningar, lyckönskningar och varma ord. De är viktiga för oss och betyder så mycket.
Vi skrev papper på huset i går och lade handpenning. Så nu är det faktiskt vårt och i mitten av augusti bär det av till Mästaremåla. Det är en helt obegriplig känsla som samtidigt inte kunde vara mer underbar. Vi har hittat vårt paradis och längtar oss tokiga innan vi är där. Vi hoppas att alla förstår hur lyckliga vi är och hur glada vi är att vi har varandra. Vi är varandras drömpartner och äntligen kan livet tillsammans börja. Livet som vi har väntat så länge på!
Vi är förlovade, väntar barn och har precis köpt vårt paradis! Vi kunde inte vara mer lyckligt lottade! Åh vad vi är lyckliga!
Ann-Sofi och Andreas
Ikväll till exempel, hade jag tänkt vila innan mitt arbete inatt. Men icke. Jag vänder och vrider mig, mår illa, är täppt i näsan, har lite ont i magen, ilningar i kroppen och jag är jämt kissnödig. En konstant trötthet vilar över mig också och ibland är jag en smula yr. Lukt och smak är inte alls som det var tidigare och jag är superkänslig för lukter, typ svett, kiss, bajs, stekos och sådär. Sådant har aldrig stört mig tidigare. Klart att jag inte tycker att kiss och bajs luktar gott, men jag har klarat av att hantera det. Nu mår jag illa direkt och får gå och kasta upp i värsta fall. Mina känslor åker berg- och dalbana och jag gråter och skrattar om vartannat. När jag får grattiskramar och hälsningar att folk inte kan tänka sig en bättre mamma än mig, rinner det lätt över.
Jag äter mycket mer sällan och är proppmätt länge efter varje måltid. Jag är galet åksjuk och behöver bara köra ut från parkeringen för att jag ska börja må illa. Det är mycket enklare om jag kör själv.
Inte är det lätt för Andreas heller. Han gör så gott han kan och stöttar mig allt han orkar.
Jag måste bli bättre på att förklara hur jag mår, för honom. Inte kan han veta annars. Han fumlar och försöker och jag känner ibland att jag glömmer berätta.
Jag har ju slutat med mina mediciner också och det i sig är ju en förändring i min kropp. Känslorna blir liksom större och oavsett om jag är jätteglad eller ledsen så är de större på något sätt. Jag är mer glad och mer ledsen när det är något som händer. Och det är nytt både för mig och min omgivning.
Det är hormonrally i min kropp.
Jag har ont i brösten och magen. Kissar jätteofta och mina matrutiner är helt ändrade. Besöket hos barnmorskan var trevligt och bra. Vi pratade bara lite om vad som kommer att hända framöver och vad vi ska göra den 20 juni på inskrivningen. Vi pratade också om rök och alkoholvanor, kost och motion.
Jag är ju skrämmande medveten om min redan befintliga övervikt och ska verkligen kämpa för att inte skena iväg. Enligt böcker och vetenskap ska jag inte gå upp mer än 6 till 8 kilo under hela graviditeten och det är verkligen en kamp jag ska försöka ta.
Jag vet... jag ska inte glömma bort att njuta av min graviditet och jag ska inte tvinga mig till något. Men jag kan heller inte bara totalt ge mig hän...
Jag fick en burk vitaminer av min bror idag som gravida och ammande kan äta. Jag äter ju redan vitaminer och jag har för mig att min barnmorska sa att jag inte skulle överdosera. Jag är så tacksam att alla bryr sig så fint och så glömmer jag bort att visa det. Tack goa PO för vitaminerna! Tack för att du bryr dig. Tack alla andra för era kramar, hälsningar, lyckönskningar och varma ord. De är viktiga för oss och betyder så mycket.
Vi skrev papper på huset i går och lade handpenning. Så nu är det faktiskt vårt och i mitten av augusti bär det av till Mästaremåla. Det är en helt obegriplig känsla som samtidigt inte kunde vara mer underbar. Vi har hittat vårt paradis och längtar oss tokiga innan vi är där. Vi hoppas att alla förstår hur lyckliga vi är och hur glada vi är att vi har varandra. Vi är varandras drömpartner och äntligen kan livet tillsammans börja. Livet som vi har väntat så länge på!
Vi är förlovade, väntar barn och har precis köpt vårt paradis! Vi kunde inte vara mer lyckligt lottade! Åh vad vi är lyckliga!
Ann-Sofi och Andreas
Milstolpe
Idag är en ganska stor dag i både mitt och Andreas liv. Ja, vi delar ju för sjutton våra liv med varandra så det är ju klart att båda är engagerade.
Vi ska göra något vi aldrig gjort tidigare. Något som påverkar hela våra liv. Det är inte bara en utan faktiskt två stora saker som händer idag.
Mästaremåla har bytt ägare och idag skriver vi på alla papper och lämnar handpenning på huset. Vi har hittat vårt drömställe på jorden och längtar dit varje vaken sekund. Vi pratar om stället hela tiden och drömmer oss bort i allt som skulle kunna hända där. Renoveringar vi vill göra, gäster vi vill bjuda, lekar med våra barn vi vill göra, timmar vi vill bo där... Vi är så lyckliga för detta! Tack för alla lyckönskingar och glädjerop från er! Snacka om vuxenpoäng!
Här ska vi bo!
Nästa sak vi ska genomföra för första gången idag är vårt första besök på MVC. Tänk att efter idag kommer det aldrig att bli "första gången" igen. Det är något speciellt med allt det där.
Jag vet att många beskriver hur man nästan hysteriskt följer vecka för vecka, skriver noggrant ner allt som händer och verkligen engagerar sig i sin graviditet. Och så är det för oss också. Andreas är jätteengagerad och är så delaktigt det någonsin bara går.
Idag ska vi alltså besöka vår barnmorska för första gången. Det är inget inskrivningssamtal utan mer ett informationsmöte. Vi har redan fått en bibba papper och brochyrer hemskickade som vi har lusläst och idag har vi möjligheten att ställa frågor och få svar. Idag är en stor dag i våra liv. En dag vi ska minnas länge...
Ann-Sofi och Andreas
Vi ska göra något vi aldrig gjort tidigare. Något som påverkar hela våra liv. Det är inte bara en utan faktiskt två stora saker som händer idag.
Mästaremåla har bytt ägare och idag skriver vi på alla papper och lämnar handpenning på huset. Vi har hittat vårt drömställe på jorden och längtar dit varje vaken sekund. Vi pratar om stället hela tiden och drömmer oss bort i allt som skulle kunna hända där. Renoveringar vi vill göra, gäster vi vill bjuda, lekar med våra barn vi vill göra, timmar vi vill bo där... Vi är så lyckliga för detta! Tack för alla lyckönskingar och glädjerop från er! Snacka om vuxenpoäng!
Här ska vi bo!
Nästa sak vi ska genomföra för första gången idag är vårt första besök på MVC. Tänk att efter idag kommer det aldrig att bli "första gången" igen. Det är något speciellt med allt det där.
Jag vet att många beskriver hur man nästan hysteriskt följer vecka för vecka, skriver noggrant ner allt som händer och verkligen engagerar sig i sin graviditet. Och så är det för oss också. Andreas är jätteengagerad och är så delaktigt det någonsin bara går.
Idag ska vi alltså besöka vår barnmorska för första gången. Det är inget inskrivningssamtal utan mer ett informationsmöte. Vi har redan fått en bibba papper och brochyrer hemskickade som vi har lusläst och idag har vi möjligheten att ställa frågor och få svar. Idag är en stor dag i våra liv. En dag vi ska minnas länge...
Ann-Sofi och Andreas
Att dela med sig
Vi är ju faktiskt bara väntande i vecka fem/sex ännu och Grynet har inte hunnit bli större än en äppelkärna. Livmodern är som en klementin och hormonerna har rally i min kropp.
Det är ett jättekänsligt skede som vi går in i nu. Inte bara i min kropp utan även i fostrets utveckling. Det är under de närmaste veckorna som alla organen bildas. Efter vecka 12 är allt klart och resten av veckorna växer bara barnet. Inget nytt bildas då.
Men vi har ändå, trots riskerna, valt att berätta nu. Vi har valt att dela vår glädje med andra. Jag är sprickfärdig varje dag och så lycklig över att ha blivit så välsignad!
Andreas har inte berättat på sitt arbete ännu, men jag tror inte det dröjer så länge.
Alla stöttar oss och är så glada tillsammans med oss. Och det är faktiskt den största anledingen att vi väljer att berätta i ett så tidigt skede.
För skulle något inte gå rätt... Skulle det visa sig att allt inte stämmer så vet ju alla redan. Vi behöver varken smyga med glädje eller sorg! Vi får stötting i alla våra skeden och händelser!
Vi vill dela med oss. Vi vill verkligen det.
Jag kan också berätta att husköpet börjar närma sig slutet. De andra som bjudit på huset har dragit sig ur och det är numer bara jag och Andreas kvar. Så om det inte dyker upp någon ny budgivare så är huset vårt!
Och att den möjligheten skulle finnas är minimal. Objektet är nämligen bortplockat från internet så om någon nu budare skulle dyka upp så har han eller hon fått nys om det internt.
Så håll alla tummar ni har nu för både mig, Andreas,Grynet och husköpet!
Ann-Sofi
Det är ett jättekänsligt skede som vi går in i nu. Inte bara i min kropp utan även i fostrets utveckling. Det är under de närmaste veckorna som alla organen bildas. Efter vecka 12 är allt klart och resten av veckorna växer bara barnet. Inget nytt bildas då.
Men vi har ändå, trots riskerna, valt att berätta nu. Vi har valt att dela vår glädje med andra. Jag är sprickfärdig varje dag och så lycklig över att ha blivit så välsignad!
Andreas har inte berättat på sitt arbete ännu, men jag tror inte det dröjer så länge.
Alla stöttar oss och är så glada tillsammans med oss. Och det är faktiskt den största anledingen att vi väljer att berätta i ett så tidigt skede.
För skulle något inte gå rätt... Skulle det visa sig att allt inte stämmer så vet ju alla redan. Vi behöver varken smyga med glädje eller sorg! Vi får stötting i alla våra skeden och händelser!
Vi vill dela med oss. Vi vill verkligen det.
Jag kan också berätta att husköpet börjar närma sig slutet. De andra som bjudit på huset har dragit sig ur och det är numer bara jag och Andreas kvar. Så om det inte dyker upp någon ny budgivare så är huset vårt!
Och att den möjligheten skulle finnas är minimal. Objektet är nämligen bortplockat från internet så om någon nu budare skulle dyka upp så har han eller hon fått nys om det internt.
Så håll alla tummar ni har nu för både mig, Andreas,Grynet och husköpet!
Ann-Sofi
Lugnare
En blivande mammas oro har visat sig idag. Eller ska jag säga att oron att inte få bli mamma var det styrande elementet för mina handlingar.
Känslan av overklighet över att jag är gravid var så konstig. Pirret i magen kom och gick och tankarna kring vad jag just varit med om kändes så overkliga emellanåt.
Ibland känns det som om jag står bredvid och tittar på. Att någon luras med mig. Är det verkligen sant att jag har sådan tur. Att min fästman älskar mig och vi väntar barn?????
Är det sant? Det är ingen runt knuten som skojar med mig?
Jag blev alltså en smula orolig och gjorde ett test till.
Det kunde inte ha blivit mer positivt.
Jag är tok-gravid. Nu kan jag andas ut och lugna ner mig.
Jag är TOK-gravid! Tjohoooo!!!!!!!!
Ann-Sofi
Känslan av overklighet över att jag är gravid var så konstig. Pirret i magen kom och gick och tankarna kring vad jag just varit med om kändes så overkliga emellanåt.
Ibland känns det som om jag står bredvid och tittar på. Att någon luras med mig. Är det verkligen sant att jag har sådan tur. Att min fästman älskar mig och vi väntar barn?????
Är det sant? Det är ingen runt knuten som skojar med mig?
Jag blev alltså en smula orolig och gjorde ett test till.
Det kunde inte ha blivit mer positivt.
Jag är tok-gravid. Nu kan jag andas ut och lugna ner mig.
Jag är TOK-gravid! Tjohoooo!!!!!!!!
Ann-Sofi
Magpirr
Jag vill gärna tro och har helt klart fått för mig att fjärilarna jag känner i magen beror på att livmodern arberar för högtryck. Jag har liksom små nervryckningar i magen emellanåt och det kittlar en aning.
Det kan lika gärna vara inbillning men så klart vill jag ju inte tro det.
Emellanåt får jag också en känsla av att allt är så overkligt. Är jag verkligen gravid? Visade verkligen testet två blå streck? Går det att lita på? Ska jag göra fler test? Vilket test är säkrast? Är det bara mensvärk jag känner eller är det ett litet gryn därinne som växer...
Magpirr är det i alla fall... Och så länge inget annat visar sig så är jag gravid så in i norden!
Så här ser grynet ut nu i vecka 5:
Ann-Sofi
Positivt
Igår gjorde vi det och våra ljuvliga misstankar visade sig vara sanna!
Vi väntar barn och är så lyckliga!
Jag kommer fortsättningsvis att försöka inrikta och beskriva här vecka för vecka hur vi har det, hur jag mår, mina tankar kring graviditeten, eventuella orosmoment och sådär.
Så nu kör vi!
Jag är nu i vecka fem. Igår gjorde vi grav-testet hemma som visade positivt och idag ringde jag mödravården som tog emot mitt samtal med glädje. Dock efter tre kvarts telefonkö.
På tisdag nästa vecka ska vi på ett första möte där vi får lite information, kan ställa frågor och mest prata av oss. Den 20:e juni skrivs vi in och får en journal på MVC i Lyckeby.
Det jag vet idag är att det är Pia som ska ta hand om mig och vara min barnmorska under min graviditet men att det under semestrarna i sommar kommer att vara andra som möter mig.
Nu ska jag klappa magen och sova gott tillsammans med Andreas.
Detta är vårt år! 2007 går i mitt och Andreas tecken... Jag älskar honom!
Ann-Sofi
Vi väntar barn och är så lyckliga!
Jag kommer fortsättningsvis att försöka inrikta och beskriva här vecka för vecka hur vi har det, hur jag mår, mina tankar kring graviditeten, eventuella orosmoment och sådär.
Så nu kör vi!
Jag är nu i vecka fem. Igår gjorde vi grav-testet hemma som visade positivt och idag ringde jag mödravården som tog emot mitt samtal med glädje. Dock efter tre kvarts telefonkö.
På tisdag nästa vecka ska vi på ett första möte där vi får lite information, kan ställa frågor och mest prata av oss. Den 20:e juni skrivs vi in och får en journal på MVC i Lyckeby.
Det jag vet idag är att det är Pia som ska ta hand om mig och vara min barnmorska under min graviditet men att det under semestrarna i sommar kommer att vara andra som möter mig.
Nu ska jag klappa magen och sova gott tillsammans med Andreas.
Detta är vårt år! 2007 går i mitt och Andreas tecken... Jag älskar honom!
Ann-Sofi
Förändringarnas tid är här...
Det kommer att ske en liten förändring här på bloggen snart och jag håller på att arbeta med upplägget. Det är inte säkert att jag får till det men jag ska i alla fall försöka.
Så länge vill jag slå ett slag på min mobilblogg som finns här. Där ser ni bilder från min vardag och vad som händer i min närhet.
Väl mött!
Ann-Sofi
Så länge vill jag slå ett slag på min mobilblogg som finns här. Där ser ni bilder från min vardag och vad som händer i min närhet.
Väl mött!
Ann-Sofi
Nattrapport
Jag sitter nu och pustar ut en aning. Vi har haft det jättekörigt inatt med dåliga patienter, otåliga patienter, krävande patienter, pratglada patienter, oklara patienter, inkontinenta....
Och nu har det lugnat ner sig en smula så jag kan sitta ner och skriva en stund.
Jag har kollat mina gamla inlägg här och hittade två bilder på hur jag jämförde mig före och efter min viktnedgång. Jag blev faktiskt lite sporrad i stundens hetta och jag hoppas att den känslan håller i sig. Mackan med flora uteblev i alla fall nyss... Det är väl alltid något.
Hemlängtan är också total och helst av allt hade jag velat ligga i Andreas famn och bli kliad på ryggen... Jag vill vara med honom hela tiden. Det är inte roligt att göra saker ensam utan honom. Jag vill dela allt med min prins.
Klockan är i alla fall snart halv fem och det är bara två och en halv timme kvar innan jag får lämna bygget för den här gången.
Jag lämnade en tillställning igår där vi var ett gäng glada som åt surströmming. Jag åt som en häst och njöt i fulla drag. Tyvärr fick jag som sagt lämna kalaset mycket tidigare än alla andra, men jag fick i alla fall njuta av middagen!
Surströmming, du ljuvliga gourmetmat!
Nu är natten snart över, morgonens ljus syns svagt i horistonten.
Jag är kär.
Ann-Sofi
Och nu har det lugnat ner sig en smula så jag kan sitta ner och skriva en stund.
Jag har kollat mina gamla inlägg här och hittade två bilder på hur jag jämförde mig före och efter min viktnedgång. Jag blev faktiskt lite sporrad i stundens hetta och jag hoppas att den känslan håller i sig. Mackan med flora uteblev i alla fall nyss... Det är väl alltid något.
Hemlängtan är också total och helst av allt hade jag velat ligga i Andreas famn och bli kliad på ryggen... Jag vill vara med honom hela tiden. Det är inte roligt att göra saker ensam utan honom. Jag vill dela allt med min prins.
Klockan är i alla fall snart halv fem och det är bara två och en halv timme kvar innan jag får lämna bygget för den här gången.
Jag lämnade en tillställning igår där vi var ett gäng glada som åt surströmming. Jag åt som en häst och njöt i fulla drag. Tyvärr fick jag som sagt lämna kalaset mycket tidigare än alla andra, men jag fick i alla fall njuta av middagen!
Surströmming, du ljuvliga gourmetmat!
Nu är natten snart över, morgonens ljus syns svagt i horistonten.
Jag är kär.
Ann-Sofi
Prioriteringar
Nu är det återigen länge sedan jag skrev. Jag sa till mig ejälv efter sista inlägget att jag skulle börja skriva mer, oftare och intressantare. Jag ville börja ha en åsikt om saker och ting igen som jag hade när jag började blogga för nästan två år sedan. Jag ville börja skriva roligt, sammanhängade, åsiktsprövande, snabbt och fyndigt.
Åh vad många tankar jag hade i huvudet om ämnen jag ville både ytligt, snabbt och djupt beröra här. Det bara flödade. I huvudet. Men icke att det kom ner i skrift. Inte ett enda ord.
Mycket händer i mitt liv som jag vill berätta om. Mycket händer hela tiden. Och mitt liv börjar ta sig en ny form jag inte sett förut. Jag väljer annorlunda då jag måste välja. Jag prioriterar annat mot vad jag är van. Och allt händer utan medvetna handlingar. Inte alltid i alla fall. Jag väljer lugnet före stormen. Jag väljer vatten före vin. Jag väljer samliv före blogg. Jag väljer Andreas före allt...
Jag hade endel jag ville berätta, prata och ventilera här.
Detta ständigt återkommande bekymmer med vikten, utseendet, ångesten över valkarna, svårheten att älska sig själv har jag många tankar kring. Men faktum är att jag är rätt trött på det. Det tar upp så stor del av mitt liv, trots att Andreas älskar mig precis som jag är, mjuk, rund och go. Jag tänker dagligen på hur jag ska försöka få energin att flöda till så jag kan börja träna igen. Jag tänker ständigt och jämt på allt jag stoppar i mig och hur rätt eller fel det är. Jag tänker dagligen på choklad....
Varför är det så svårt? Varför kommer jag inte till skott?
Det gick ju så bra förra gången.
Jag prioriterar annorlunda nu. Jag försöker hantera tankarna kring mitt utseende och jag har börjat kunna titta tillfredsställande på kort på mig själv. Det är inte alls farligt längre. Trots det så har jag en något förvriden bild på hur jag känner mig och hur jag rent fysiskt ser ut. Det är en konstig blanding av acceptans och dåligt självförtroende. Jag hade kunnat skriva ångest, men det får inte missuppfattas med den ångesten jag haft under min sjukdomsperiod. Det är inte sådan ångest jag menar. Utan en inre ångest som mullrar lite och som man mer känner en ledsamhet över istället för panikattacker.
Jag prioriterar annorlunda nu.
Livet ligger i mina händer och jag välkomnar det med öppen famn. Vi delar allt Andreas och jag och varje minut vi är ifrån varandra är en enda stor längtan.
Vi säger varje dag att om vi skulle vinna massor med pengar och bli ekonomiskt oberoende resten av livet skulle vi aldrig mer arbeta. Vi hade lätt kunnat fylla dagarna med sysslor. Dels för egen del och dels för att hjälpa andra. Men att arbeta åt landstinget eller ABB när man är ekonomiskt oberoende känns inte speciellt lockande. Sådär drömmer vi varje dag och flyr iväg till paradisöar och njuter.
Vi får fortfarande varma lyckönskningar efter vår förlovning och alla är så glada för vår skull. Tänk att vi efter så många år äntligen hittade varandra. Jag är hans drömprinsessa! Det är mig han har letat efter hela livet. Så säger han. Min drömprins.
Jag prioiterar annorlunda nu, och jag tror att jag med tiden kommer att landa mycket mjukt i min själ och kunna ta in livet precis som det är. Dörren har nämligen låsts upp och är på god väg att öppnas helt. Det känns trots allt i kroppen.
Ann-Sofi
Åh vad många tankar jag hade i huvudet om ämnen jag ville både ytligt, snabbt och djupt beröra här. Det bara flödade. I huvudet. Men icke att det kom ner i skrift. Inte ett enda ord.
Mycket händer i mitt liv som jag vill berätta om. Mycket händer hela tiden. Och mitt liv börjar ta sig en ny form jag inte sett förut. Jag väljer annorlunda då jag måste välja. Jag prioriterar annat mot vad jag är van. Och allt händer utan medvetna handlingar. Inte alltid i alla fall. Jag väljer lugnet före stormen. Jag väljer vatten före vin. Jag väljer samliv före blogg. Jag väljer Andreas före allt...
Jag hade endel jag ville berätta, prata och ventilera här.
Detta ständigt återkommande bekymmer med vikten, utseendet, ångesten över valkarna, svårheten att älska sig själv har jag många tankar kring. Men faktum är att jag är rätt trött på det. Det tar upp så stor del av mitt liv, trots att Andreas älskar mig precis som jag är, mjuk, rund och go. Jag tänker dagligen på hur jag ska försöka få energin att flöda till så jag kan börja träna igen. Jag tänker ständigt och jämt på allt jag stoppar i mig och hur rätt eller fel det är. Jag tänker dagligen på choklad....
Varför är det så svårt? Varför kommer jag inte till skott?
Det gick ju så bra förra gången.
Jag prioriterar annorlunda nu. Jag försöker hantera tankarna kring mitt utseende och jag har börjat kunna titta tillfredsställande på kort på mig själv. Det är inte alls farligt längre. Trots det så har jag en något förvriden bild på hur jag känner mig och hur jag rent fysiskt ser ut. Det är en konstig blanding av acceptans och dåligt självförtroende. Jag hade kunnat skriva ångest, men det får inte missuppfattas med den ångesten jag haft under min sjukdomsperiod. Det är inte sådan ångest jag menar. Utan en inre ångest som mullrar lite och som man mer känner en ledsamhet över istället för panikattacker.
Jag prioriterar annorlunda nu.
Livet ligger i mina händer och jag välkomnar det med öppen famn. Vi delar allt Andreas och jag och varje minut vi är ifrån varandra är en enda stor längtan.
Vi säger varje dag att om vi skulle vinna massor med pengar och bli ekonomiskt oberoende resten av livet skulle vi aldrig mer arbeta. Vi hade lätt kunnat fylla dagarna med sysslor. Dels för egen del och dels för att hjälpa andra. Men att arbeta åt landstinget eller ABB när man är ekonomiskt oberoende känns inte speciellt lockande. Sådär drömmer vi varje dag och flyr iväg till paradisöar och njuter.
Vi får fortfarande varma lyckönskningar efter vår förlovning och alla är så glada för vår skull. Tänk att vi efter så många år äntligen hittade varandra. Jag är hans drömprinsessa! Det är mig han har letat efter hela livet. Så säger han. Min drömprins.
Jag prioiterar annorlunda nu, och jag tror att jag med tiden kommer att landa mycket mjukt i min själ och kunna ta in livet precis som det är. Dörren har nämligen låsts upp och är på god väg att öppnas helt. Det känns trots allt i kroppen.
Ann-Sofi