Ann-Sofi och Andreas

Jag hjälper till ute i Bredäng där mamma och pappa bygger hus. Nu är vi inne i trädfällningsperioden och jag bär ekstockar, fäller träd, drar ris och annat tungt så jag har rivsår, blåmärken och ständig träningsvärk...
Idag har jag dessutom gått en lång powerwalk-runda på morgonen. Jag eftersvettas fortfarande så jag har inte duschat ännu.
Tankarna om morgonpromenader har funnits länge, men eftersom jag tar sömntabletter för att kunna sova är jag ofta rätt trött på morgnarna. Som en lätt baksmälla kan man säga. Och efter varje dag jag inte gått min promenad har jag kännt mig så usel att jag inte rett ut det. Idag gjorde jag det i alla fall efter ett långt samtal med mig själv.
Det tog en knapp timme och jag passade även på att gå in på Willys och handla frukost.
Så det blev en stor kall smoothie till frukost.

Jag har även pratat med min terapeut som i sin tur pratat med läkaren om min medicinering. Jag har fått ordination på ökad dosering från 20 mg till 30 mg/dag. Det kommer att ta två-tre veckor innan jag känner av dosökningen.

Gruppen funkar också. Jag får sagt vad jag behöver och jag får respons på det jag säger. Nästa steg är att försöka förstå, försöka accpetera, försöka tänka rätt. Det är så svårt att förstå varför jag mår som jag mår.
Vad jag har gjort för att förtjäna denna inre smärta. Varför lever jag ensam? Ensam i själen och ensam i allt det sociala.
"Varför" = Tiotusenkronors frågan...


Ann-Sofi

I tisdags var jag på mitt första gruppsamtal och jag hade höga förhoppningar. Jag hade tankar om att detta kommer att bli vändningen för mig även om det kommer att ta ett år innan allt är i sin ordning. Jag vet att jag inte blir frisk över en natt, men jag hade ändå tankar om att jag skulle känna att jag liksom hörde hemma där, att det var där allt skulle förändras. Och självklart viste jag att det inte händer på en enda gång, ett möte eller ett enda samtal.
Jag hade tankar om att jag skulle gå in i gruppen, obeservera, titta, lyssna och ta in hur det fungerar. Känna efter i lugn och ro var jag platsar bland de andra. Efter ca 20 minuter började jag prata. Jag kände mig inte alls tvungen utan det kom väldigt naturligt och jag fortsatte med den känslan. Jag var liksom inne i gruppen och här ville jag stanna. Jag kände mig välkommen, lyssnad på, talad till och en i gänget.
Jag vill verkligen fortsätta med detta. Och det känns så skönt att det inte tar slut nu. Att jag har hittat en väg ut ur helvetet. Det är en lång och krokig väg, det vet jag. Men jag har i alla fall hittat den. Så varje tisdag är det gruppen som gäller.
Jag är sjukskriven till sista oktober och jag har tankar också om att ta mig till jobbet och hälsa på. Att visa mig, kolla läget, känna på atmosfären och träffa mina kollegor. Jag får kolla när det passar...

Ann-Sofi

Nu är det ännu en helg i antågande och jag ser väl fram emot den ungefär lika mycket som alla andra dagar. Dagarna flyter ihop och jag kan inte skilja på vardag och helg. Jo, alltså klart jag vet om det är onsdag eller lördag. Men innehållsmässigt kan jag inte göra någon större skillnad.
Jag har blivit tillfrågad ett par ggr denna veckan om jag vill hänga med ut. Alltså ut på krogen. Jag blir alldeles kallsvettig varje gång och far riktigt illa vid tanken om att gå ut bland fulla och oärliga människor. Jag klarar för det första inte av att känna mig avslappnad i en sådan miljö eftersom jag känner mig som en utomjording. Jag passar inte in någonstans och allra minst där. Där på krogen jag mer eller mindre bodde i våras. På krogen där jag trodde att mitt liv skulle förändras och jag skulle träffa drömprinsen.
Men det hände aldrig. Jag blev däremot pekad på, skrattad åt och pratad bakom ryggen om. Jag har bjudit upp killar till dans och fått ett -Tack, men nej tack! bara för att sekunder senare se honom dansa med en annan. Jag har fått komplimanger för mina stora, som de uttrycker det, lökar och blivit frågad om vad som krävs för att få kn***la mig på natten.
Det är vardagsmat på krogen och ändå gick jag dit. Kväll efter annan gjorde jag mig i ordning, sminkade mig, stylade håret, drack mig salongis.... bara för att bli förödmjukad igen.
Jag har haft vansinnigt roligt på krogen också. Det har inte bara varit kattskit. Men det har varit i berusningens fantastiska grepp och jag har dagen efter inte känt mig så väl till mods. Men det är något jag aldrig berättat. Jag var jätteduktig på att hålla masken.
Jag klarar inte av att bli berusad längre. Jag kan dricka ett eller ett par glas vin, men att bli berusad så det susar i kupan reder jag inte ut längre. Tankarna blir alldeles suddiga och jag kan inte kontrollera något. Den lilla kontroll jag lyckats skapa UTAN skydd, masker och spel vågar jag inte sätta i jeopardy genom att bli onykter.
Och att sätta sig på krogen där jag känner mig som en kossa bland alla vackra människor med en oro som gör att jag skakar i kroppen är inte roligt.
Jag firar helg här hemma. I alla fall på kvällen. Eller firar och firar... ikväll har det blivit TV och handarbete i soffan med Maja tätt intill, en tallrik fruktsallad och yoghurt för att döva det värsta godissuget.

I morgon är det lördag och jag ska följa med mamma och pappa till Bredäng där vi ska fälla träd. I morgon får jag arbeta med kroppen en stund. Det är skönt. Det vågar jag bara göra när ingen (eller i alla fall knappt någon) ser. Där, i Bredäng, kan jag svettas och se ut hur fan som helst. Jag arbetar som den värsta grovarbetaren, lyfter och flyttar stora stockar, kör betong, skottkärra efter skottkärra med macadam och grus. Inte speciellt kvinnligt, jag vet. Och är det nått jag strävar efter så är det kvinnlighet. Men det är svårt. Att vara lång och stor underlättar inte direkt i kampen mot depressionen. Känslan av ensamhet, värdelöshet och oro över att alltid vara ensam ökar för varje sekund jag ser mig själv i spegeln.
Så hur skulle jag då kunna gå på lokal, slappna av och känna att jag är värd att ha roligt när jag inte ens kan spegla mig utan att må illa?

Nu är det helg och jag ska spendera den med min familj. Det är enkelt och säkert, skyddat och tryggt.


Ann-Sofi

Idag känns det sådär ensamt igen. Just nu ikväll i alla fall. Alla har stängt och gjort kväll hemma hos sig. Jag tittade på mina bilder på mobilbloggen och blev så ledsen inuti.
Jag far så illa av att se mig själv, och ändå tar jag bilder... Hur fan går det ihop?
Varför utsätter jag mig för det? Varför fortsätter jag plåga mig med att titta på bilder jag tagit på mig själv?
Jag mår inte alls bra. Det är så ensamt i själen. Så ensamt...

Jag vet att hoppet är det sista som överger en, men just nu känns det hopplöst. Jag förstår verkligen inte hur jag någonsin ska kunna känna genuin glädje över mitt eget jag. Och hur ska jag någonsin kunna bli älskad om jag inte kan älska mig själv?

Vem vill vara med en deprimerad människa?

Ingen.

Jag är ensam och ledsen. Jag försöker se saker för vad det är. Jag försöker ta till mig av barnens kärlek.
Usch vad det gör ont i bröstet. Och mina sömntabletter är slut. Hur ska det gå inatt?
Jag fortsätter försöka. Jag lovar att göra det, men just nu är det rätt tufft.

Ensamheten tär. Ensamheten gör ont.


Ann-Sofi

Jag har idag haft människor runt mig som jag egentligen inte känner, men som ändå utstrålar den där tryggheten, den där glädjen och kärleken som är så naturlig. Det är naturligt att ge. Det ska det vara i alla fall. Att få ge av sig själv, sina ord och tankar, ge av sina handlingar och tänka osjälviskt är egentligen en gudagåva som man som medmänniska borde ta för given.
Varför är det då så svårt för mig att ta emot? Jag har haft en jättejobbig kväll som har varit fylld av kärlek, värme, vänskap, sanning, gemenskap och glädje. Jag har blivit så väl omhändertagen och jag känner att jag inte kan ta emot.
Varför är det så svårt? Vad är det som hindrar mig att med öppen famn ta emot av ord och handling en annan människa vill ge mig? Jag bara gråter och skäms.
Jag skäms för att jag inte är mottaglig, jag skäms för att jag har så svårt att se att jag skulle vara värd att bli behandlad med sådan värdighet.

Varför är det så svårt att acceptera att jag är älskad och omtyckt?


Jag känner mig illa till mods för att jag reagerar som jag gör. Är det så att jag kanske har en känsla av att man inte ska ta varandra för given? Att jag inte utan gengäld kan så själviskt ta emot av värmen och omtanken andra har till mig.

Jag känner mig lite usel som inte kan. Varför är det så svårt?


Ann-Sofi

Allt är inte nattsvart. Inte ångestsvart. Inte gråtfyllt. Allt är heller inte okej. Det händer ibland att jag känner en förändring inuti. En förändring i mitt sätt att tänka. Ibland går det inte alltid att ta på, men jag känner det liksom. Det känns som om jag hittar kryphål och genvägar. Jag gissar hur jag ska gå tillväga, testar och ibland blir det bra men oftast dåligt.
Jag testar tillsammans med andra, utmaningar jag vill ta mig igenom utan blessyrer. Jag vill klara av det självklara. Vardagsbestyr. Saker som går på rutin för andra går sakta för mig. Att tänka igenom en hel dag och hur den ska se ut för mig kräver rätt mycket. Jag schemalägger liksom dagen, ser till att jag inte vaknar med ett blankt papper där jag står vilsen redan till frukost. Jag försöker planera. Mitt schema kan se mycket olika ut och förut var det så basic som att bädda och klä på sig som var den stora grejjen den dagen. Nu är det förändrat. Nu har jag kännt de senaste dagarna att jag gärna vill klä mig med omsorg, fixa håret, måla fransarna och lukta gott innan jag tar emot resten av dagen. Jag känner att jag klarar av att se mig själv några fler sekunder om jag är i ordning. Det är en av förändringarna. I samband med att den känslan ökat, ökar också oron att det är en mask jag klär på mig när jag gör det där. Är det det? Är det ett sätt att fly igen? Jag vet inte. Men om jag försöker klara av att spegla mig när jag är i ordning på utsidan kanske jag kan få hjälp med att se helheten och inte se det som en flykt. Jag kanske kan få hjälp med det i gruppen.

Jag vill i alla fall försöka.

En annan, mindre rolig, förändring är att jag sover sämre om nätterna. Jag får ingen som helst helhet i min sömn och är uppe minst fem, sex gånger varje natt. Jag klarar inte av att över huvudtaget somna om jag inte tar en Propavan på kvällen och ändå vaknar jag efter ett par timmar första gången. Jag drömmer rätt intensivt igen. Jag minns inte lika mycket av mina drömmar som jag förr gjorde, men jag vet att jag drömt varje gång jag vaknar på nätterna.

Det är förändringar inuti. Det är rörigt och jag har svårt att strukturera upp mina tankar. Jag får ingen helhet av varken min sjukdom, min självbild, min förändring, min förbättring, min ensamhet och min längtan. Allt flyter ihop.

Det är skönt att skriva. Jag borde egentligen ha ett kollegieblock vid sidan om mig för att skriva ner tankar när de kommer över mig. Jag borde egentligen det. Men nu har jag inte det utan skriver här istället när jag känner att jag behöver. Men jag klarar inte alltid att strukturera upp tankarna och forma om de till skrivna ord. Och då blir jag lite orolig, ångestfylld och ledsen. Känslan av värdelöshet sköljer över mig då. Jag vill så gärna klara av att kunna förmedla, beskriva och förklara. Jag vill inte känna att jag inte är förstådd. Jag vill inte att folk ska tro och gissa. Jag vill att folk ska veta.
Idag har jag varit på stan tillsammans med min bror, hans fru och barnen. Det har gått jättebra. Jag har klarat av att uträtta ärenden, strosa, finnas och vara utan att känna det där obehagliga trycket i bröstet. Och jag tror att det har synts utanpå också. Men så känner jag plötsligt att jag inte är värd att känna ro. Att jag inte bör vara sjukskriven om jag har det bra för en stund. Vad ska folk tro om de ser mig gå på stan och le???? Det går ju inte. Det är så det känns och jag vill bara fly.

Jag försöker förändra den tanken men jag klarar det inte själv. Hjälpen kommer när gruppen sätter igång. Det är jag helt övertygad om. Under tiden får jag fortsätta skriva här, se till att hålla mig i gång, göra mig i ordning, klä mig, bädda och ta en stund i taget. Varje dag.


Det är förändringen.


Ann-Sofi

Jag sitter här med munnen full med godis. Jag har tänkt och tänkt hur jag ska försöka lösa detta. Detta med min vikt alltså.
Jag hatar det jag ser, jag klarar inte av att spegla mig. Ibland gör jag det med avsky och önskar att allt vore annorlunda. Men så kommer det där förbannade suget efter godis och smörgåsar och jag köper hem. Jag äter som aldrig förr och jag kämpar som ett djur. I huvudet.
I huvudet vill jag banta, jag vill bli smal. Jag vet att jag kommer att få hjälp med att se mig själv med positiva ögon, jag vet att det finns ett slut på självhatet. Jag vet det. Men jag vet å andra sidan inte HUR jag ska klara det. Det är så rörigt.
Jag vill försöka kämpa med min vikt, MOT min vikt. Jag vill bli smalare, smärtare, snygg, vacker. Det känns som om allt blir lättare då. Tänk er själva. Det är mycket mer accepterat att vara smal, till och med FÖR smal, än att vara överviktig. En överviktig människa har större misstro om sig än en mager. En mager människa visar kontroll. En överviktig människa visar okontroll. Det är så det är för det mesta. Tänk efter själva.
Jag vill inte utstråla okontroll även om det är det enda jag är nu. Jag vet att jag en dag kommer att tänka annorlunda om mig själv, och jag klarar inte av tanken om att jag ska ligga på sofflocket och vänta på det och under tiden expandera till oigenkännlighet.
Jag klarar inte längre att ta hand om min kropp. Detta hatobjekt. Jag måste ha hjälp med det också.

Låter det vettigt att jag tar hjälp av Viktis? Kan jag göra mig tydlig i mina tankar när jag försöker förklara hur jag ser på mig. Att jag vill banta för att bli sedd och älskad. Och att jag i kombination med återhämtningen  huvudet försöker hålla koll på mina kilon. Klarar jag det? Blir det en press? Ett stressmoment jag kan hantera? Kan det vara så att om jag lyckas tappa några kilon blir jag lite gladare inuti, och att jag med hjälp av terapin kan se det som något som är bra för MIG och MITT välbefinnande och inte bara för att bli fin, bli sedd, bli älskad...

Låter det vettigt? Förstår ni vad jag försöker säga? Är jag tydlig nog?

Jag försöker.

Ikväll känner jag mig speedad inuti, pulsen slår lite fortare än vanligt. Oro kanske man kan säga. Men å andra sidan har jag varit en hel del med barnen idag och känt mig glad och behövd så jag förstår inte riktigt denna oro. Jag är så trött så trött men kommer inte till ro. Jag vet att klockan är mycket nu, men jag var tvungen att få detta nerskrivet för i morgon har jag glömt allt jag tänkte på ikväll. Jag ska stänga av datorn nu, lägga mig och känna Maja tätt intill som spinner och värmer mig. Utan henne hade denna sommaren varit ännu värre än den blev. Maja är fantastisk.


Godnatt.


Ann-Sofi

Jag har idag varit på ett akutbesök hos jourhavande psykolog efter påtryckningar från min familj. Jag förstår ju också att ett akut samtal i det skedet jag är i är ett måste och jag tog mig till sjukhuset.
Det var skönt att få akut prata av sig, strukturera upp det jag har i huvudet och lugna ner mig lite. Känslan av att vara oduglig och värdelös är som en kronisk värk och jag vet att den kommer att försvinna. Det kommer att ordna sig. Men när? Och HUR ska jag göra?
Jag hade tur då jourhavande psykolog var densamma som jag kommer att ha som gruppterapeut senare. Hon var redan insatt i mina bekymmer lite och kunde lätt hämta in vad jag sa idag.
Jag platsar i gruppen och kommer att få mycket hjälp där. Det var hon övertygad om.
Så jag tar en stund i taget. Vet nu att det är lätt att snabbt komma i kontakt med psykiatrin om jag behöver, och att jag har trots allt pressat för hårt. Jag har ställt alldeles för höga krav på mig. Jag har satt upp en bild av hur jag BÖR må. Detta har lett till det jag var orolig för. Min utsida har inte speglat min insida och jag har givit sken av att må bättre än jag gör.
Så när jag nu berättar att allt fortfarande är eländigt och förtvivlat försöker jag vara så ärlig jag kan.

Jag kämpar. Hela tiden. Jag försöker och jag har rasat ner en hel hög med pinnhål igen.

Skillnaden mellan i våras och nu är att jag hade en dödslängtan då. Nu har jag valt livet men känner mig så vilsen i varför. Varför är livet bra? Jag vill och behöver veta det. Och det kommer jag att få stor hjälp med i gruppen. Det är precis det den är till för.

Jag vill vara ärlig. Jag försöker förklara. Ändå blir det inte riktigt bra. Jag måste fortsätta fokusera på mig och mitt tillfrisknande. Jag måste fortsätta vara ärlig. Det är det enda jag kan göra nu.

Kampen fortsätter och jag är här. Trots att det emellanåt är nattsvart så har jag ändå ett sting av hopp. En längtan och en förhoppning om att bli frisk. Frisk och stark. Trygg och älskad. Det är mina tankar idag.


Ann-Sofi

Ikväll är jag så ledsen, så ledsen. Jag har haft en jättego eftermiddag och kväll hos min bror, hans fru och barnen. Mamma och pappa var också där. Vi har lekt, gosat, skojat, fikat, pratat och umgåts. Det var helt okej, men jag har idag igen hållt tillbaka. Dolt mitt innersta. Jag har känt mig så genomledsen ett par dagar. Inuti allra längst in är jag så ledsen.
Det känns som om jag bär på en riktig sorg. Jag sörjer så mycket. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja nysta, i vilket hörn jag ska börja ge ljus.
Jag vill inte längre belasta och tynga mina nära. Jag vill inte vara den som tynger ner hela familjen. Det ska min terapeut ta. Jag kämpar emot igen.
Är det kanske ett tecken på att jag har hittat en styrka. En väg upp. Att jag orkar hålla masken.
Fan också.
Hur ska jag klara av att bli hel?
"Hel". Undrar hur det känns.
Jag känner mig som en lögnare och bedragare samtidigt som jag besparar familjen nedstämdhet.
Jag är så ledsen.
Förlåt mig. Förlåt för att jag ljuger och undanhåller er. Men jag vill inte vara en belastning. Jag vill inte tala om hur illa jag mår. Hur mycket jag hatar mig själv.
Min bror tog ett par kort på mig idag när jag har lille Adam på bröstet. Det var det otäckaste jag sett. Mitt fula ansikte.
Hur kan barnen bli glada av att se det? Jag förstår det inte.
Jag kanske inte behöver förstå, å andra sidan. Barnen lindrar min värk lite grand och jag har slutat känna avund på min bror och hans familj. Jag är bara tacksam att de finns. Att de har det bra. Det är det viktigaste.

Jag är ledsen och ensam. Jag planerar varje kväll när jag lägger mig hur jag ska försöka ta mig ett steg upp nästa dag. Hur jag ska gå den där promenaden och äta frukt när jag är godissugen. För jag tror att om jag blir smal så blir jag lycklig. Då blir jag mer attraktiv och kanske kan någon då se mig. Kanske kan jag bli älskad då.
Men varje morgon när jag vaknar klarar jag det inte. Varje morgon när jag vaknar är planerna suddiga och otydliga. Och varje kväll våndas jag för allt jag inte klarat av. Allt jag stoppat i mig. Och jag hatar mig själv ännu mer.

Jag är så ledsen. Och jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna älska, eller åtminstånde inte hata mig själv.

Förlåt för att jag skriver här istället för att berätta för er. Men jag känner att jag inte orkar det. Jag kanske är en fegis. Jag skriver också delvis för att för mig själv se mina ord. Se mina tankar. Försöka få ordning i huvudet.

Varför mår jag inte bättre? Varför vänder det inte? Varför har jag börjat hålla masken igen?

Jag känner mig usel. Usel och värdelös.

Förlåt.


Ann-Sofi

Jag har idag gjort något jag inte trodde jag skulle göra. Jag har talat inför 90 personer. Jag reste mig upp och uttryckte min åsikt, erbjöd min kunskap och gjorde mig tillgänglig. Allt hände liksom i ultrarapid och jag kom utanför kroppen på något sätt. Jag talade högt, tydligt och innehållsrikt. Jag vågade. Eller kanske är det så att om jag hade känt efter och tänkt igenom lite mer noggrant vad jag ville säga hade jag nog inte gjort det. Då hade jag fegat ur, fått en yrselattack och känt mig ledsen. Det tog på krafterna, kände jag efteråt. Själva grejen att tala om att jag finns, att jag har kunskaper och att jag vill ge av dem är egentligen inte alls överensstämmande med hur jag mår. Men om man tänker efter lite och om jag berättar vad det handlar om så kanske det blir tydligare.
Det handlar om att jag ska ge och dela med mig av mina kunskaper inom Första Hjälpen, ABC, lyftteknik vid förflyttning av skadad, lite brandinformation och hur man larmar. Det handlar om hur man tar hand om andra. Hur man räddar andras liv. Förstår ni?
Jag har ännu en gång gått utanför mig själv, inte satt mig själv i första rummet, låtit känslan av att värdesätta andra först vara störst, se till att andra får hjälp och kunskap. Men det är ju också så att det är jag som ger. Det är jag som kan och delar med mig. Det är på mig de lyssnar.

Det är nu jag ska se det positiva i det. Det är nu jag ska känna att jag gjort något bra. Jag tänkte inte direkt på konsekvenserna av mitt erbjudande. Det gör jag ju dock. Jag ska genomföra en mindre utbildningsstund i Första Hjälpen. Jag vet varken när eller hur det ska se ut. Men jag vet vad jag har lovat. Och jag vill verkligen genomföra det.

Jag mår illa nu och är helt slut i både kropp och själ. Jag har pressat mig mycket hårt idag, och jag har faktiskt hållt masken. En aning bara. Jag har varit mer trött och yr ikväll än vad jag givit sken av. Jag ville så gärna vara med hela sträckan. Jag ville genomföra hela aftonen. Och jag gjorde det. UTAN att bryta ihop. Jag kände att jag hade kontrollen, viste i vilken utsträckning jag kunde deltaga aktivt och när det var lagom att sitta passiv vid sidan av och lyssna. Men det var kämpigt, tufft och mycket energikrävande. Detta var vad jag orkade med. Och tidsrymden jag talar om sträcker sig från kl 17-22. Det var vad jag orkade. Men jag gjorde det och jag ser det som en positiv handling av mig. Jag ser det som en seger.

Ikväll är jag yr, trött och illamående, men jag har gjort något bra.

Det är måndag i september och mycket hade kunnat vara annorlunda. Jag hade kunnat vara mycket sjukare. Jag hade kunnat låta bli att kämpa. Jag hade kunnat ge upp. Oron emellanåt grundar sig i att kraven på mig höjs varje gång jag gör något bra. Jag vill inte ge upp, jag vill kämpa och jag gör det. Men jag känner det också viktigt att jag berättar vad jag upplever inuti för att kunna ge en förklaring när det kör ihop sig, för att tala om att jag inte klarar så mycket. Om jag gjort något bra en gång, är det inte säkert att jag klarar det igen. Jag vet forftfarande inte var den där balansen finns. Var jag ska hitta rytmen i livet, i själen och i viljan att finnas.
Jag gör saker för andra. Det är så enkelt. Att så aktivt bortprioritera sig själv som jag gör är en enkel handling för att slippa se, för att inte ta ett steg inåt. In i det mörka elände som är min själ. Jag finns för andra, inte för mig själv. Jag ska lära folk hur man räddar andras liv. Jag ska lära ut det för det är jag bra på. Jag vet hur man ser till att andra klarar sig, hur man räddar andra från att försvinna. Från att dö.

Jag vet hur man räddar livet på en annan människa. Men hur ska jag göra med mig själv?

Det är måndag i september och jag är yr, trött och illamående.

Ann-Sofi

Jag lever fortfarande i en berg-och-dal-bana och ena dagen är inte alls lik den andra. Den stabila och lugna stunden kan snabbt förändras till kaos och oro. Jag var hos en ny psykolog igår som är ansvarig för den begynnande gruppterapin jag ska börja. Det känns skönt att det är på G nu. Jag kämpar som ett djur i min återhämtning men orkar inte mer själv. Jag är öppen för all hjälp jag kan få.
Jag känner mig så vilsen i tanken så ofta. Jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska göra, hur jag ska tänka, hur jag ska vara... Finns det en mall för hur man bör tillfriskna?
Ibland känns det som om jag försöker i blindo. Som om allt jag kämpar med är eget hemmabygge och håller mig endast flytande tills jag får proffessionell hjälp. Jag har fått små hemläxor som jag kämpar med varje dag, men räcker det? Hur ska jag bete mig när något oväntat händer? Det gör det ju varje dag menar jag. Hur ska jag kunna strukturera upp en hel dag där jag känner tillit till mig? Där jag känner att jag kan lita på mina reaktioner och att de ger mig trygghet. Just nu vet jag ingenting. Jag klarar inte att stå stark i situationer jag inte vet nått om. Jag har ingen reserv, inga trix, inga kunskaper....

Usch vad jobbigt. Jag har lugna stunder, ja till och med dagar när allt känns okej. Men jag har märkt att min värld är så liten de dagar jag känner riktig trygghet. Världen är inte större än min lägenhet då.
Hur ska jag kunna öka den och samtidigt känna trygghet och lugn?

Jag försöker och famlar i mörkret.

Jag hade bestämt för flera dagar sedan att jag skulle in till stan efter mötet med psykologen igår. Och jag ville verkligen genomföra det så jag åkte till stan. Jag hade också en tanke om att jag aktivt skulle tänka avslappnande om min lilla resa och att jag inte skulle känna press av att gå på stan. Men det gick inte. Alltså, jag klarade av att gå på stan, men avslappnat var det då rakt inte. Med blicken i backen och kepsen långt ner i pannan gick jag mina ärenden innan jag åkte hem igen.

Hur ska jag tänka, vad ska jag göra för att kunna bli trygg och avslappnad?

Jag vill inte bli sedd. Jag vill inte vara i centrum, i mitten, i blickfånget. Jag tycker inte om mig själv. Inte alls. Hur ska jag kunna hitta MIG i all denna röra? Allt jag tar mig för nu där det känns bra, är egentligen saker som gör att jag inte tänker på mig och min situation. Är det kanske det jag ska göra istället? Verkligen tänka, försöka lösa, se vad jag är... Är det kanske så?

Jag tror i alla fall att gruppterapin kommer att ge mig mycket. Det enda jag vet nu är att jag är långt ifrån frisk. Mycket långt ifrån....

Detta är dagens status och mina tankar denna morgon.


Ann-Sofi

Idag har det regnat hela dagen och detta är ett väder som passar mig ypperligt. Jag har alltid gillat regn och rusk, då det ger en mer laglig möjlgihet att stanna inomhus, mysa och pula lite. Värmen tar kål på mig och jag är så glad att varje dag är en dag närmare hösten och det svalare vädret.
Jag dras med en envis förkylning som varken bryter ut eller drar sig tillbaka och med en liten lätt feber som grädde på moset.
Därför har jag med glädje varit inne idag.

Det har lugnat ner sig i själen en aning och jag känner ingen klump eller ångest, idag i alla fall. Risken att grubblerierna skulle gå i taket är ganska stora när jag bara är hemma utan att göra något. Därför såg jag till att i morse boka tvättstugan till i eftermiddag, jag har dammsugit, torkat golven, diskat och möblerat om en aning i köket. Jag har flyttat köksbordet från fönstret till väggen. Ingen drastisk förändring men ändå ett litet ansiktslyft. Jag har duschat, filat fötterna, smort in desamma, haft manikyr och målat färg på naglarna.
Jag har gjort det för min skull idag. Och jag har njutit av det. Idag är jag lugn inuti.

jag har som sagt mycket att tacka vädret för att jag trivs idag. Konstigt det där egentligen. Att vädret kan spela så stor roll. Men jag blir lugn inuti när det är rusk, blåst, kallt och regnigt ute. Låter det vettigt? Det kanske beror på att många "måsten" försvinner i och med att det inte är lika enkelt att vara utomhus. Det är okej att vara inne och göra fint. Det har jag gjort idag.

Idag är jag lugn inuti. Jag är förkyld och har feber. Men jag är lugn.


Ann-Sofi

Jag är så proppfull med känslor om precis allt. Just nu har jag drabbats av förkylning som faktiskt inte har brutit ut helt ännu. Den ligger där och mullrar och har inte bestämt om den ska fortsätta eller dra sig tillbaka. Jag låter lite täppt och tjock i halsen och det är faktiskt rätt skönt. För då HÖRS det i alla fall att jag inte är kry.
Det är en del i all min oro. Det syns inte utanpå hur jobbigt jag har det, och jag bryr mig fortfarande alldeles för mycket om vad andra säger, vad andra tycker och vad andra tänker om mig. Jag undrar hur folk ser på min krasch, min sjukskrivning, tiden det tar för mig att bli hel, min återhämtningsteknik, att jag visar mig bland folk...
Jag oroar mig hela tiden för vad andra tänker. Varför är det så?
Jag längtar så förfärligt efter att kunna jobba igen. Jag vill så mycket hela tiden, men möter motstånd jag inte reder ut. Jag försöker och jag vill. Ibland vågar jag inte, men gör det ändå och då är en attack ett faktum.
Jag tror att detta forum: bloggen, är ett sätt för mig att kunna förmedla mitt inre, mina tankar och min sjukdom så att andra kan förstå eller i alla fall försöka förstå.
Jag känner ibland att jag skulle kunna börja jobba rätt omgående. Den känslan kommer när jag är som starkast, när jag mår som bäst. Oftast varar den inte så länge, då jag tänker på oron och utsattheten att få en ångestattack igen. Att minnet sviker mig, min yrsel som bara blir värre och värre.
Jag  vill inte bli bortglömd på jobbet. Tänk om jag inte klarar av att komma tillbaka ännu. Jag har ett vikariat som sträcker sig till början av januari. Jag känner en press att jag måste bli frisk innan dess eftersom jag kanske inte får förlängt om jag fortfarande är sjukskriven. jag har absolut inga belägg för det jag skriver utan det är bara vad jag känner och tänker på.

Efter sammabrottet i onsdags har jag dragit mig tillbaka igen. Jag pressar inte lika hårt och jag utsätter mig inte för prövning i lika stor utstäckning.

Min vikt är ett annat dilemma. Jag har börjat gå upp i vikt igen och jag ser bara ett dallrigt fettberg när jag speglar mig. Jag kan inte för mitt liv se att det som finns där framför mig skulle vara nått fint och bra. Hur ska någon någonsin kunna ta i mig? Hur ska någon någonsin tycka om det? Och hur ska jag kunna förmedla trygghet och stabilitet när jag hatar vad jag ser? Och hur ska jag klara av att göra nått åt min kropp? Hur ska jag göra? Jag far illa av att bara tänka på hur det går utför med min vikt och ändå klarar jag inte att göra nått åt det.
Det är inte så att jag vräker i mig mat. Egentligen är det tvärt om. Jag äter slarvigt och lite. Och fel.

Oron över vad andra ska säga när de ser mig... att jag är ett fetto igen.

Hur ska jag kunna orka sluta tänka på vad andra tänker och endast fokucera på mig och min läkning.

Faan att det inte syns utanpå hur jobbigt allt är.

Jag försöker fortfarande att göra mina hemläxor som är desamma allt sedan starten hos terapeuten. Jag försöker göra saker för mig, för min egen skull och för mitt eget välbefinnande. Jag försöker verkligen. Det kan vara allt från ett fotbad, titta på en film, cykla en runda, ta en lång dusch, ha manikyr eller rent av sova en stund. Jag försöker verkligen att se att jag är värd det. Jag försöker tänka att jag har ett syfte med att finnas, att det är bra att jag lever. Jag försöker verkligen.

Och jag måste klara av det innan jag klarar av att börja jobba. Jag måste se att jag är bra för livet, för barnen, för min familj... och för mig. När jag kan värdesätta mitt eget liv kan jag värdesätta andras. Och det är det min utbildning syftar till. Att arbeta som sjuksköterska är att se behovet av att andra är värdefulla, att ge allt för andras liv, att hjälpa att läka, smärtstilla och finnas som stöd. Men innan jag klarar det måste jag tycka att JAG är värdefull. Och det gör jag inte nu. Inte ännu.

Förstår ni vad jag skriver? Förstår ni vad jag försöker förklara?

jag är orolig över mina känslor jag har. Vad andra tänker och hur lite jag ser i mig själv.

Kan ni förstå? Är det vettigt att jag har så lätt för att skriva ner vad jag tänker på och ändå inte ändra mitt sätt att tänka?

Varför kan jag inte sluta oroa mig för vad andra tycker och tänker?

Skit också....


Ann-Sofi

Föreställningen genomfördes helt okej igår. Bortsett från endel missöden som ingen kunde hjälpa med rasande rekvisita så klarade vi det. JAG klarade det. Jag kände mig helt okej både före, under och efter själva föreställningen trots att jag var rätt nervös innan. Men det var en skön nervositet som jag kände igen från tidigare föreställningar där jag varit nervös innan och sedan gjort bra ifrån mig.
Så var det igår också.
Och efteråt skulle allt packas ihop och flyttas till förrådet igen. Alla hjälptes åt och jag stannade också kvar och drog mitt strå till stacken.
När allt var klart var tanken att vi skulle gå ner till Rotundan. Det är studentkårens tillhåll i Karlskrona och alla nollorna, phaddrarna och andra studenter var där och festade. Jag hade blivit tillfrågad att följa med men jag vart lite osäker från början. Men efter föreställningen hade jag ingen klump i magen. Jag kände ingen som helt ångest. Jag ville verkligen följa med. Så det gjorde jag.
Väl där kändes det rätt okej men ändå lite läskigt. Hur ska jag bete mig nu? Jag vågar inte gå runt för mycket. Jag stod still på ett ställe och hade kamrater omkring mig. Det var faktiskt inte så farligt.
Men allt efter att tiden gick så kände jag mig mer och mer vilsen. Jag hade inget att prata om, inget att göra, liksom.
Jag bara stod där i en hörna och kände mig så felplacerad, så ensam, så uttittad. Jag tänkte på hur jag hade gjort innan jag blev sjuk. Förmodligen hade jag studsat runt till musiken, hängt i baren, flirtat, pratat och festat. Det var ytterst främmande för mig att göra så nu. Att den personen jag är nu skulle flirta???!!! Det finns ju inte på världskartan.
jag kände mig dummare, fulare, ensammare för varje minut och ångestattacken var ett faktum.
Yrseln var grövre än någonsin tidigare och jag var tvungen att hålla mig i väggen för att kunna stå upp över huvudtaget.
Mina vänner såg att allt inte stod rätt till och såg till att hjälpa mig ut ur lokalen. När jag skulle hämta min väska i garderoben kom tårarna...
Jag kämpade emot allt jag kunde för att inte skrika ut min ångest bland alla människorna. Jag kämpade allt jag kunde för att ta mig ut på gatan.
Väl där rasar jag ihop på marken i en stor hög.
Känslorna inuti snurrade bara runt. Jag hatar att känna ångest. Jag känner mig svag som blottar min sjukdom på det sättet.

Jag fick sedan hjälp in i en taxi som körde hem mig.

Jag hade tagit i för mycket. Jag hade töjt på mina gränser mer än vad jag klarar av. Jag trodde att mina småsteg upp ur det mörka var småsteg som var permaneta. Känslan av att om jag hade klarat att ta dom så hade jag för alltid tagit ett steg upp.
Jag trodde inte att jag kunde få bakslag, ramla ner ett par pinnhål, känna mig sämre.
Jag trodde verkligen att allt jag gjorde var förbättrande. Att hur mycket jag än töjde på gränserna så var det bara bra. Det var nödvändigt för min läkning. Det var så jag trodde att det var.

Men så är det inte.

Jag måste hitta en balans där jag pressar mig lagom hårt. "Lagom"... detta svenska, fantastiska ord.
Och att pressa sig lagom hårt är nästan omöjligt att veta vad det är. 

Min terapeut säger att jag ska försöka se detta bakslag som ett verktyg, en känska, ett minne att ta till och att tänka på när jag känner mig vilsen. Att jag ska tänka på att inte pressa mig FÖR hårt igen. Att försöka hitta den där balansen i kampen om att bli frisk.
Jag trodde i min enfald att jag hade kommit längre i min rehab-plan än vad jag uppenbarligen har gjort.

Nu vill jag inte, vågar inte, kan inte...

Tanken på att utöka min trygga vardag och värld känns främmande nu. Nu mår jag illa, är yr, känner mig ledsen och ensam, svag, ful, äcklig och dum.

Ett rejält bakslag har drabbat mig. Och jag som trodde att jag var på väg tillbaks till jobbet.

Helvete också....


Ann-Sofi

... vad jag tänker på, hur jag ser på saker och hur det går för mig.
Jag vågar inte. Jag vågar inte umgås med folk jag knappt känner. Jag är rädd att jag ska fatta tycke, bli sviken, lovad saker som inte hålls, känna mig ensam. Jag vågar inte umgås längre. Inte med nya människor.
Jag var så nära, så nära att avsluta allt. Jag ville inte leva längre. Livet hade absolut ingen mening och alla klarade sig bättre utan mig. Jag var bara en belastning. Både för mig själv och för andra som var tvungna att stå ut med mitt jagande efter uppmärksamhet och bekräftelse. För det är så. Det är vad jag tror och känner. Att alla VET och att det syns utanpå trots att jag spelat ett spel, ljugit och agerat bort min ensamhet och smärta. Det är vad jag tror och det är så det har känts.
För vad skulle jag leva? Vem vill älska mig? Mina vänner har varandra så de kunde nog trösta varann och komma över att jag var borta.
Hur jävla ego var jag egentligen? Hur fasen kunde jag tänka så?
Min familj behöver mig, mina brorsbarn behöver mig, mina vänner behöver mig. Det vet jag nu. Och det var därför jag valde att stanna kvar. Jag gjorde det inte för att JAG behöver mig.
Jag kämpar med saker hela tiden. Jag utmanar ödet 24 timmar om dygnet.
I morgon ska jag göra det största prövningen sedan jag blev sjuk. I morgon ska jag spela teater. Och det är inte själva teaterspelandet som oroar mig. Det är faktiskt så att det ger mig ett par timmar av laglig flykt från verkligheten. Jag får fly från allt elände en stund och inte tänka på mig. Jag får fokusera på något helt annat än mig själv. Igen. Som jag gjort så många år.
I morgon ska jag stå på scen igen och det är inte det som oroar mig.
Jag ska vara riktigt ärlig nu. Det som oroar mig allra mest är vad andra ska säga. Att de inte ska förstå. De som vet att jag är sjukskriven men inte vet allt. Att de ska få en sne syn på allt. Att de ska "skvallra" och säga att
-Jaha, hon kan vara sjukskriven men hon roar sig ändå. Spela teater... jo jag tackar ja!!!!
Det är det som oroar mig allra mest. Sen är det det där med att vara social bakom scen och omkrin allt scenarbete. Det klarar jag inte riktigt. Jag klarar inte av att hantera konflikter som uppstår och min yrsel som stör hela tiden.
I morgon ska jag genomgå den störta prövningen sedan jag blev sjuk.
Idag har vi haft generalrepetition och det gick väl sådär. Min egen insats har jag kanske inte så mycket att klaga på, men jag var på vippen att få en riktigt gigantisk ångestattack I förmiddags när vi riggade scenen, men det låste sig liksom. Klumpen i bröstet ville inte utlösa sig. Varken i gråt eller hyperventilering. Så jag lämnade teatern ett par timmar.
Det fungerade och jag kom tillbaka lagom till genrepet skulle börja och jag klarade av att genomföra det.

Jag vill förklara hur det känns, vad jag tänker på och hur det går...

Jag sov bara ett par timmar igår natt och är helt, och då menar jag helt, slut nu.

Nu ska jag bädda ner mig och sova gott. Jag har tagit min sömntablett och känner att jag kommer att sova skönt inatt.

I morgon är en stor dag för mig. I morgon ska jag stå på scen igen.
Konserthuset kl 19.00 i morgon Onsdag. Kom dit och sötta mig eller tänk på mig då.

Nu ska jag sova.

Godnatt.


Ann-Sofi