Ann-Sofi och Andreas

Jag har kommit superlångt i mitt läkande av själen och jag känner att jag börjar ta mer och mer plats i mitt eget liv. Jag vill lukta gott, se bra ut, jag gillar att sminka mig, fixa håret... först för min egen skull och egentligen precis lika mycket för Andreas skull. Kampen mot övervikten är ett kapitel för sig och mitt i flytten som vi är nu kan jag väl säga att motivationen att kämpa för en snygg kropp inte är på topp. Inte just nu i alla fall. Nu vill vi bara flytta, få det fint omkring oss, känna att vi lever nära varandra och att vi hittar en lugn och trygg rytm tillsammans.
Outfiten ja. Det är så roligt att försöka styla och fixa till sig. Ibland mycket och ibland lite mer sparsmakat.
Tyvärr arbetar jag ju på sjukhuset där varken smycken eller långa snygga naglar funkar och vår uniform är väl inte heller nått att hänga i julgran egentligen.
Det man kan piffa upp sig med är väl frisyrer, strumpor och skor på jobbet. Och nu har jag hittat det allra coolaste. Foppaskon!
Jag har en kollega som har ett par och de är så himla sköna säger hon. Tyvärr är de inte speciellt billiga men nu har jag förstått att vi kan handla lite billigare via nån på huset. Detta måste ju tas i den starkaste beaktan...
De arbetsskorna jag har nu är det egentligen inget ergonomiskt fel på, mer än att jag inte tycker att de är sköna. Jag halkar omkring med strumporna i dem och jag går inte avslappnat.

Så jag ska försöka se om jag kan på ett eller annat sätt få råd med ett par riktiga arbetsskor modell foppa!

Jag tar gärna emot utlåtande från andra som använder skon!

Det är fakitiskt lite skönt att få vara en smula ytlig emellanåt. Att få prata sådär ohämmat om ögonskuggor, läppglans, klackskor och hårspray är faktiskt rätt roligt. Inatt kände jag att jag ville vara lite ytlig.

Min outfit på arbetet är som sagt ingen höjdare, men om jag skaffar mig ett par knallrosa Foppadojjor och ett juste läppglans så tror jag att mitt återtåg till arbetet kommer att gå som en dans.
Det kommer det ju med all säkerhet att göra ändå, men ibland är det roligt att få skojja och drömma lite också.

Nu är klockan fem på morgonen och jag har snart avverkat min andra natt på arbetsprövningen. Det har gått alldeles utmärkt även denna natt. Jag fick ansvaret för en sida själv och har skött det rätt bra tycker jag.
Kvart över sju kommer mitt hjärta och hämtar mig. Då har han slutat sitt nattpass också och vi åker hem tillsammans och ska sova. Det är första gången vi sover efter nattpass tillsammans. Men det ska bli rätt mysigt att få krypa ner, kolla en smula på morgon-TV och domna bort med hans lukt, hans andetag och hela honom nära, nära...
 
Kontentan är att jag önskar mig ett par Foppaskor, en mysig morgon och ett tryggt liv med Andreas.

Bra va?!

Ann-Sofi

Det regnar och är så ruskigt mörkt ute. På måndag får vi nycklarna till den nya lägenheten och sedan är det bära grejjer som gäller för två veckor framåt.
Förhoppningsvis så får vi igenom vad vi önskar vid besiktningen och då en helt fräsch lägenhet. Som det är nu så är våtrumstapeterna proppfulla med hål, tapeterna på väggarna i två av sovrummen har massor med luftfickor, tapeterna i hallen har suttit där sedan huset byggdes -89... så det är väl det vi vill få i ordning.

Jag vill rikta ett tack till min underbara familj för att ni finns, till A för att du vill dela ditt liv med mig och till livet självt för att du tog mig i kragen så jag stannade kvar. Jag tänker ofta på det där... att jag var så nära att avsluta allt.
Jag är så glad att jag finns kvar i livet och att jag får vara med och uppleva allt igen. Allt känns liksom som om det vore från början... jag har fått en ny chans!! Så känns det!

Jag är lite väl full med känslor nu så jag får inte riktigt till det men jag har i alla fall gjort mig hörd här... Jag ska försöka komma med lite mer innehåll så småningom.

Ann-Sofi

Det ä så mycket som måste göras och massor som inte är viktigt men som vi längtar efter att få i ordning. Flytten står för dörren och det där med att packa ner saker är väl ingen höjdare. Jag ska ju bara flytta två trappor bort och detta innebär en himla massa bärande och mindre noggrant packande. Jag lär, om jag känner mig själv, flytta i papperspåsar. Det är enkelt och smidigt, lätt att bära och lätt att packa upp.

Vi längtar efter att få i ordning allt, ha ett gemensamt hem, planera livet tillsammans. Nu känns det som om allt håller an, liksom. Vi vill skynda oss ut ur våra lägenheter och in i det gemensamma.

Vintern verkar fortfarande långt borta och jag har väl aldrig önskat mig barmark så mycket som jag gör nu. Fy sjutton för att bära möbler i snömassor.


Idag har jag gjort min adressändring och det är då ännu en sak jag kan bocka av på listan.


Det mesta jag skriver om handlar så klart om flytten ser jag nu och det måste det få göra. Det är ju liksom det största som är nu...

På återseende!

Ann-Sofi

Nu sitter jag på mitt arbete och ska arbetsträna för första gången på natten. Jag är jättelugn inuti och jag vet att detta kommer att gå finemang.
Mycket har hänt sedan jag skrev sist.
Det är ett nytt år som kommer att innehålla massor i mitt och mina näras liv.
Om exakt två veckor blir Andreas och jag sambo. Vi har fått tillgång till lägenheten två veckor tidigare vilket innebär att vi har lite mer tid på oss och slipper tokflytta två lägenheter på en dag. Jätteskönt.
Idag har vi fått lite sånt där nyttigt gjort som till exempel att fixa med elbolaget och sådär.
I morgon är det adressändring som står på schemat.

Ja just det! Vi har ju köpt nya köksmöbler idag. Vi hittade ett bord i massiv ek där man kan duka till sex personer direkt och har möjlighet att utöka med två iläggsskivor. Vi har köpt bordet, sex ekstolar och två iläggsskivor för 7000 kr. Vi är jättenöjda!

Jag kan ju faktiskt också berätta att Andreas stod som den finaste julklappen utanför mammas och pappas dörr på juldagen precis när vi satt oss att äta. Han hade kört från Stockholm två dagar tidigare för att han längtade så... och för att jag också uttryckt min längtan så klart!

Min bror och hans familj står ju också för den största förändringen då de har köpt sig ett hus som de älskar! Gabriel säger att han ska "hytta till toa huset å pela boll"... Vist är det ljuvligt!

Jag mår så bra så bra och trots att jag har bekymmer som är jobbiga så ser jag ändå så ljust på framtiden! ALLT har jag kvar! ALLT! Och jag kommer aldrig att lämna Andreas sida.


Ann-Sofi

Jag längtar mig galen efter Andreas. Han är i Stockholm hos sin familj och firar jul i år. Det är tre dagar sedan han åkte och vi har redan bestämt att detta var både första och sista gången vi lämnar varandra.
Vi längtar oss tokiga och mms:ar och sms:ar hela tiden.
Men längtan ska väl vara något fint också? För vad vore längtan om inte kärleken fanns. Eller är det tvärt om kanske? Vad vore kärleken om inte längtan fanns?!
Vi har så mycket vi tillsammans längtar efter och ibland vill vi redan ha endel gjort och ibland är det rätt häftigt att ha allt kvar. Att allt fortfarande är ogjort, liksom! Det är som om vi redan hade varit med om det och sagt: tänk om detta var ogjort så vi kunde göra det en gång till! Lite så känns det! Det är en rätt häftig känsla precis som att längtan ibland nästan trasar sönder en inuti.

Jag längtar i alla fall...


GOD JUL


Ann-Sofi

Det har gått jättefint att arbetsträna idag och jag har fått tillfälle att få prata av mig lite till en av mina chefer.
Jag kan också slappna av en aning vad gäller all oro kring papper och underskrifter och sådär till försäkringskassan. Det visade sig nämligen att det var de som gjort lite tokigt, inte jag. Världens sten föll kan jag säga.
Idag är det fredag och julen är på G på riktigt. Jag köpte några hyacinter och lite mossa härom dagen och pyntade lite. Det är nått speciellt med just hyacinter.
Ikväll har jag tvättstugan och det är faktiskt inte alls dumt. Skönt att ha allt rent innan söndag.

Helgen är här och jag önskar alla en riktigt GOD JUL!


Ann-Sofi

Jaha, så var det då dags att försöka ta tag i kampen och gå till arbetet för lite arbetsträning. Idag är det tänkt att jag ska arbetsträna mellan kl 07 och 10. Om jag säger så här; klockan är tio i fem nu och jag har varit uppe en timme.
Jag förstår egentligen inte varför det blir så här. Varför oroar jag mig så för något som tar tre timmar att genomföra? Jag har en klump i magen och jag vill ju göra ett bra jobb. Eller jobb och jobb. Jag ska ju träna, känna efter och finnas. Men jag har inte fått riktiga direktiv om hur en arbetsträning går till, jag har heller inte varit i denna situationen tidigare och jag hittar inte riktigt min plats på avdelningen som det är nu.
Jag vill verkligen att detta ska fungera. Det vill jag. Men det finns andra bakomliggande orsaker som gör att jag är en aning spänd också. Det är inget jag kan skriva om här och nu, mer än att jag känner en något krystad stämning när jag är på avdelningen.
Allt försvinner när jag börjar på natten. Alla klumpar, orosmoment, funderingar och bekymmer. Det är jag helt övertygad om. Så nu är det bara att göra som vi pratade om i gruppen i tisdags: Kämpa på och göra det bästa av de tillfällena som är kvar.

Det är mycket annat som oroar mig också. Det fattas underskrifter på papper och annat som AFA och försäkringskassan vill ha. Det är telefonsamtal jag måste ringa, papper som måste skrivas på och skickas in, julklappar som ska handlas, tvättstugan är bokad, jag ska försöka få ordning och snyggt i lägenheten, jag ska hjälpa mamma att städa, jag saknar A så det gör ont, det är jul på söndag, jag måste börja packa, flytta på elen och comhem, adressändra.... Det hopar sig en aning liksom...

Jag har rätt mycket i huvudet nu. Och jag kämpar verkligen för att hålla ordning bland de grå.

Jag kan också meddela att jag varit helt nikotinfri i två veckor. Och NEJ jag är inte gravid! Men mitt tandkött började ta rejält med stryk av snuset och A tycker att det är skitäckligt så... jag försöker så det knakar....

Idag är det som sagt fredag och jag har tokmycket att göra... Det ska bli så skönt när alla helgerna är över och jag är sambo med A.


Ann-Sofi

Jag gick till arbetet i morse trots den där klumpen i magen och endast en timmes sömn inatt. Jag gjorde det och det får väl ändå ses som ett tecken på styrka hos mig. Jag gick dit och fick tala om att det är sjuksköterskesysslor jag ska arbetsträna och inte undersköterskearbete. Det är vad jag har fått talat om för mig i alla fall.
Jag gick runt och delade ut morgonmedicinerna så jag fick lite träning på tabletter, sprutor och dokumentering. Det gick faktiskt helt okej. Så som vanligt har jag kanske förstorat upp mina känslor en aning, trots att jag faktiskt känner mig rätt obekväm. Jag överlever ju och för varje arbetstillfälle kommer jag en dag närmare mina nattkollegor. Jag vill verkligen försöka. Jag vill verkligen känna att jag både vill och kan arbeta vilken tid på dygnet som helst, men jag känner inte så.

Min svaghet är väl att jag sitter här och skriver istället för att prata om det. Här hemma känner jag mig trygg och kan få ner i skrift vad jag tänker på. Jag blir lätt en aning vimsig när jag ska prata så jag blandar ihop och glömmer bort, så det blir inget innehålle av värde. Här kan jag däremot läsa, sudda, skriva om, tänka och få till det. Jag bearbetar orden både i huvudet när jag tänker, med händerna när jag skriver och med ögonen när jag läser. Jag får tänka mycket och jag tycker att allt blir klarare än om jag hade försökt prata. Framförallt på jobbet.

Alla har väl svagheter och styrkor. Det finns väl inga felfria människor. Alla kan väl misslyckas emellanåt. Men varför gör jag små små bekymmer till stora stora problem? Varför tar jag på mig allt och tror att allt är mitt fel om det inte går vägen eller blir bra, vad det än nu månde vara?
Jag har massor kvar att arbeta med och jag är ändå på god väg på nått sätt. Andreas stöttar mig 24/7 och finns alltid i mina tankar. Vi har så mycket att se fram emot tillsammans och vi kan inte längta mer än vad vi gör till allt vi har framför oss.

Andreas ger mig styrkan och orken att fortsätta även i mina svagaste stunder.


Meningen med livet ter sig så klar och tydlig.


Ann-Sofi

Så var det då måndag, julvecka och en massa annat stress som jag inte kanske riktigt pallar med.
Jag tar det ändå. Jag utsätter mig och vill bli prövad för jag vet ju att jag överlever.
Idag till exempel.
Klockan är tjugo i sex på morgonen och jag ska arbetsträna mellan sju och tio idag. Jag har sovit en enda timme inatt och jag har en liten klump i magen. Det är endel som oroar mig ang arbetsträningen, men som jag å andra sidan är säker på löser sig när jag kommer över till natten.
Vi har många studenter på avdelningen som måste få ta plats och jag känner väl att jag inte riktigt har hittat min egen plats där jag får ut vad jag hade förväntat mig av min arbetsträning. Jag har inte arbetat på dagen på tre år och jag kan inte så mycket rutiner och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Ingen har direkt tagit sig an mig. Men det kanske är jag som ska be om det? Jag vet inte. Jag har ju aldrig varit i denna situationen tidigare.
Men som sagt. Jag vet att det blir bättre när jag kommer över på natten och får börja arbetsträna eftersom jag får ta ett helt annat ansvar, jag får ta mer plats och jag känner mig trygg där.
Så inatt har det varit en aning oroligt hos mig, men jag tänkte i alla fall att jag skulle försöka. Jag kan inte ge upp bara för att jag sovit dåligt en natt.
Sen är det det där med min konflikträdsla. Jag tror nog att många som läser vad jag skriver tycker att detta är en bra sak att ta upp med chefen, men jag är inte i stånd att göra det. Jag vet inte hur jag skulle hantera reaktioner på att jag klagar, inte är nöjd och känner mig lite utanför. Jag är skiträdd för konflikter och innuti är jag fortfarande emellanåt en liten flicka som inte vet vilket ben hon ska stå på. Jag arbetar hårt med det, men som sagt... Jag tror att för allas del är det enklast om jag kämpar på lite till, Jag har fem tillfällen till innan jag börjar arbetsträna på natten.
Och på tal om det. Jag känner ibland att jag får kämpa för att jag faktiskt trivs mycket bättre med nattarbete. Det sägs hela tiden att det inte är hälsosamt och att det inte alls är bra och mellan raderna lika med att man inte kan tycka om det. Varför är det så att jag (och jag vet fler med mig som tycker om nattarbete) måste kämpa och försvara mig när det gäller det? Varför inte bara se det positivt och verkligen utnyttja att vi är endel som tycker om att arbeta på nätterna?

Jag känner att jag är lite på krigsstigen idag, men ändå inte stark. Jag ville mest få ner i skrift vad jag har i huvudet denna morgon. Jag är inte arg. Jag är inte ledsen. Bara lite trött och orolig för min arbetsträning.

På söndag är det julafton och jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att få till den där julkänslan i magen.


Ann-Sofi

Idag är det fredag och vi sitter hos brorsan och kollar på en film. Andreas ska jobba natt hela helgen och jag ska i morgon åka med pappa till landet och hjälpa till lite.
Det är jul nästa helg och det är rätt overkligt egentligen. Inte att det är jul, men att jag är här. Här mitt i livet på väg tillbaka. Att jag har tagit de kliv i rätt riktning som bara är till för mig och min läkning, mitt helande.

Det är jul om lite drygt en vecka och jag ska fira den som vanligt med min familj. Andreas åker till Stockholm och kommer hem lagom till Nyår.

Arbetsträningen fungerar men jag längtar så himla mycket till mina nattkollegor och arbetet jag känner mig tryg och hemma med. Jag har inte hittat min plats eller någon att luta mig mot där jag är nu och allt känns faktiskt lite rörigt. Det funkar ju, som jag sa, men jag kan väl inte säga att jag får ut vad jag kanske hade förväntat mig. Det tror jag att jag kommer att få på natten.
Jag är ändå så himla glad att jag är på gång. Att jag är där jag är.


Jag ska fira helg nu och det ser jag fram emot.



Ann-Sofi

Jag vet att jag har varit dålig att skriva här och göra min röst hörd i etern. Men nu gör jag ett försök. Jag kan berätta att det händer så mycket nu så jag ryser bara jag tänker på det.
Ska jag kanske börja med min återhämtning? Ja, det gör jag. Jag har börjat arbetsträna och det verkar funka bra. Jag har bara varit där två gånger ännu och tanken är att det ska gå sakta.
Jag ska arbetsträna tre ggr i veckan, tre timmar i taget och detta ska jag göra resten av året. Efter nyår blir det arbetsträning på natten. Jag längtar efter nattbrudarna... *ler*
Och så är det allt det där med kärleken...
Andreas och jag tycker att det är så himla tråkigt att sitta i var sin lägenhet och längta efter varandra. Allt vi känner för varandra är besvarat till 100% och vi varken kan eller vill leva utan varandra. Vi vill finnas i varandras närhet och vill dela allt med varandra. Vi pratar mycket och längtar efter varandra när vi inte är tillsammans.
Detta har lett till att vi beslutat oss för att flytta ihop. För oss, Andreas och mig, känns det som ett jättenaturligt steg och vi har fått små tysta gliringar om att vi skyndar lite fort men som sagt; vi tycker inte själva det utan är helt säkra på vårt beslut. Vi längtar oss galna efter den nya lägenheten.
Vi har hittat och fått en fyra i samma hus där jag bor nu. En kanonlägenhet med både badkar och balkong... Det ni!

Terapin funkar också och jag känner varje dag att jag har mycket kvar att arbeta med. Någon annan i gruppen beskrev sist att det har tagit ett tag att komma till stadiet att kunna ta tillvara, utveckla och testa det vi pratar om i gruppen. Att kunna arbeta med framstegen i större utsträckning i hemmet mellan våra samtal. Jag är inte där ännu men känner ett stort lugn i att jag får ha min grupp kvar, utvecklas där och lära mig att bli hel igen. Eller igen? För första gången i mitt liv vill jag hitta roten i min själ och kunna bygga min egen styrka runt det. Jag är på god väg kan jag meddela.

I kombination med arbetsträningen, kärleken och gruppen kommer jag att stå som en stark vinnare i kampen om mitt liv. Det vet jag redan nu. Och det är en helt underbar känsla.

Idag är det torsdagkväll. Andreas jobbar natt och jag försöker samla tankarna innan jag bäddar ner mig. I morgon är det städ- och tvättdag innan jag åker till jobbet mellan 19 och 22.

Jag fyller år på söndag. Snart är det jul. Och efter det är jag sambo. Sambo med mitt livs kärlek.

Jag älskar dig, Andreas!



Ann-Sofi

Det händer mycket varje dag och jag vet inte riktigt var jag ska börja. Det gäller inte bara hur jag ska börja skriva här om allt utan även hur jag, rent praktiskt, ska ta tag i allt. Det gäller papper, räkningar, pengar (eller snarare bristen på dem), möten, tider, vänner, familj, arbetskamrater och inte minst kärleken Andreas.
Jag vill verkligen få allt att gå ihop och jag vill samtidigt vara kvar i nuet. Jag önskar att dygnet hade fler timmar. Eller kanske är det en lögn. Jag önskar att jag hade mer energi. Viljan finns där. Det gör den verkligen. Men så är det det där sista steget som gör att man genomför, handlar och slutför saker. Det kan vara allt från att gå ut med soporna eller putsa fönster till att få ihop räkningar, betalningar, matinköp och ändå kunna betala en bussbiljett.
Det är rätt tråkigt att pengar styr så mycket. Att pengar har sådan makt över en. Tyvärr är det inte så mycket jag kan göra åt det mer än att försöka pussla och få ihop det. Tack mamma för bidragen du ger. De är så värdefulla.

I morgon åker jag och Andreas till Stockholm för att hälsa på hans familj. Det har blivit dags för presentationen av flickvännen. Jag ser verkligen fram emot att träffa hans familj och jag vet att jag är välkommen med öppen famn.

Mitt sätt att komunicera har förändrats en aning, tror jag. Jag pratar på ett annat sätt och jag måste tänka mer innan jag pratar. Jag vill inte trampa i klaveret och säga saker jag ångrar, jag vill vara tydlig i det jag menar utan att låta grinig eller arg. Jag tänker mer i hur jag uttrycker mig och ändå blir det tokigt ibland. Problemet som uppstår är att jag i dagsläget bär med mig ångesten, eller känslan av dumdristighet jag skapat i och med att jag sagt saker jag inte menar, eller när orden kommer ut på ett sätt som inte stämmer överrens med tanken. Den känslan arbetar jag med ofta och vill så mycket det bara går, tänka mig för och prata efter att jag tänkt igenom vad jag ska säga.

Dagarna rinner på och jag vet inte riktigt var jag ska börja. Jag vill få till det, liksom. Jag vill inte försumma någon, inte lova för mycket, inte tacka nej till för mycket och ändå behålla känslan av att mitt eget jag finns med i bilden. Jag vill inte försumma någon utan att för den delen köra över mig själv. En balansgång som många klarar utan att tänka men för mig krävs det en hel del. Jag måste fortfarande aktivt tänka på mitt eget värde i varje handling jag utför, i varje tanke jag har och i allt tar mig för. Det går inte per automatik.

Jag var ju och undersökte mina bröst härom dagen och doktorn kunde inte hitta några diekta knölar, men kunde å andra sidan känna vad jag kände; att ena bröstet känns hårdare än det andra. Remiss för mammografi är skickad men eftersom det inte kändes några uppenbara knölar är det ingen akutremiss utan jag får snällt ställa mig i kö med de andra. Det gör mig ingenting. Det viktigaste är att jag inte går hemma och undrar utan att göra något åt det. Nu är remissen skickad och bara det är lugnande.

Jag har även i dag en massa "borden". Tvättstugan är bokad och i full gång och jag hade tänkt tvätta fönstren mellan tvättarna men jag får liksom inte till det idag. Jag ska lämna en nyckel till min bror så han kan titta till Maja när jag är i Stockholm. Jag borde handla och packa lite också eftersom vi åker kl 07 i morgonbitti.

Nog skrivet för tillfället. Jag ska ner i tvättstugan och ta upp den rena torra tvätten strax.

På återseende!

Ann-Sofi

... skriva ner vad jag tänker på när jag tänker det. I gårkväll hade jag bestämt ett långt inlägg jag skulle skriva här, men idag är allt som bortblåst. Jag kommer inte alls ihåg vad jag tänkte på mer än att jag kände att jag verkligen fick till det med både innehåll och tyngd. Fasen också!

Husbygget hos mamma och pappa går som på räls och jag hjälper till så mycket jag kan. Just nu håller vi på att isolera golvet och lägga spånskivor på detsamma för att kunna ställa grejjer inne där så inte lillstugan fortsätter att bli belamrad. Väggarna ska sedemera isoleras och fixas, men sedan tror och hoppas jag att vi kan fixa altangolvet för det är rätt jobbigt att gå och balansera på åsarna. Det får vi göra nu när vi isolerar och både fötterna och ryggen tar lite stryk av det. Så det ska bli skönt när det är färdigt så vi har ett bra golv att gå på.

Min bror och hans fru var och tittade på ett hus igår som de blev störtförtjusta i och jag hoppas VERKLIGEN att det är deras tur att ha flyt nu. Det vore då förgjort om det inte skulle funka denna gången.
Jag önskar er verkligen lycka till.

Jag har en tid hos doktorn idag på VC här i Lyckeby. Jag har en konstig känsla i ett av mina bröst och vill få det undersökt. Både jag och Andreas är lite oroliga men vi ska väl inte måla fan på väggen ännu. Det känns ändå bra att jag tar tag i det med en gång istället för att dra ut på det. Jag kan väl säga att jag tänker rätt mycket på det och det hade varit skönt om allt var okej så jag kunde släppa det och tänka på annat viktigare.

Nästa helg ska jag och Andreas åka till Stockholm och träffa hans familj. Det ska bli spännande och jag vet att både hans syster, mamma och pappa ser fram emot att ses. Det är första gången vi ska träffas och lite nervöst är det allt. Men jag vet å andra sidan att Andreas har pratat så varmt om mig och hur lyckliga vi är, så det är väl mest positiva nervo-vibbar jag har i magen!

Nu fick jag ändå endel nerskrivet här, men egentligen inte alls det jag tänkte på igår. Inte vad jag vet i alla fall. En liten uppdatering vart det trots allt.

Så... varje dag är välkommen och jag tar emot alla utmaningar, livet och kärleken med öppen famn. Jag jobbar stenhårt med att komma tillbaka i full blom och jag är på god väg. Sakta men säkert möter jag varje ny dag med glädje. I december ska jag börja arbetsträna och räknar med att vara fullt arbetsför efter nyår.

Puss och kram 

Ann-Sofi

Jag ska försöka sammanfatta, berätta och beskriva vad som händer. Det har skett en ytterst tydlig vändning i min själ och jag har på förhållandevis kort tid, blivit mycket piggare, gladare och ser ett syfte med livet igen.
Jag har träffat en man. Han säger att jag är vackrast i hela världen och att han inte vill släppa mig. Han tittar på mig, tar på mig, lyssnar på mig, pratar med mig, ser MIG. Från början kändes det alldeles för overkligt för att vara sant. Jag trodde inte, eller ska jag säga tyckte inte, att jag var värd något så bra. Skulle jag vara värd att älskas som han älskar mig?
Jag är nog snart beredd att säga JA på den frågan. Mitt självförtroende är på uppgång och jag kan ha fler än en bra dag.
Jag har fortfarande problem med att spegla mig, att fullt och fast acceptera mig som jag är men det är saker jag vet att jag får hjälp med i gruppen.
Jag ska träffa min chef och prata om arbetsträning. Jag vill tillbaka till jobbet. Jag har redan hört små varningsklockor från andra att jag absolut inte får skynda nu. Är det verkligen läge att börja arbeta igen?
Jag vill i alla fall försöka.
Jag tar små steg i taget och trevande letar jag mig fram i livet som jag med spänning vill veta fortsättningen på.
Mycket händer på annat håll också. Mina brorsbarn utvecklas och jag är så lycklig att jag får ta del av det i den utsträckning som det blivit. Tack älskade bror och svägerska för att ni låter mig få vara faster så mycket. Barnen har den största läkningen på mig. Jag älskar er.
Mamma och pappa finns som de starkaste stöttepelare trots att deras egna liv är fyllda med annat som borde ta mycket större plats. Jag menar att jag är så tacksam att jag får den stöttning jag får trots att husbygge och sjuksrivningar hänger över er.
Ni är de bästa föräldrar man kan ha.

Tyvärr har jag i dagarna drabbats av feber och illamående. Jag nyser och hostar och har ont i hela kroppen. Jag gissar väl att det är barnbacillerna som har borrat sig in i min kropp. Jag har ändå lyckats hålla mig frisk ovanligt länge med tanke på vad jag utsatt mig för i barnbacillusk-väg. Nu är det min tur, dock.
Klockan är halv nio och det känns som om jag varit vaken i  flera dygn. Det är nog läge att natta sig nu. På tal om natta sig. Jag har inte använt sömntabletter på snart tre veckor. Det känns superbra och även det är ett tecken på att det har vänt.

Jag har träffat Andreas och jag vill veta mer om vad livet har i åtanke för mig.

Det har äntligen vänt.


Ann-Sofi

...säger att jag är vackrast i hela världen. Han säger att jag luktar gott. Han säger att jag är så fin.

Han säger att han älskar mig....


Ann-Sofi

Jag vågar knappt säga det men det känns bättre och bättre för var dag som går. Jag har fortfarande ångestattacker, vågar inte allt, tar inte för mig helt och fullt och tänker oro ofta.
I helgen har jag varit i Stockholm tillsammans med min familj, på bröllop. Jag hade packat en onödigt stor resväska proppfull med kläder då jag ville så gärna att allt skulle kännas så rätt som möjligt. Jag har så svårt att slappna av och känner jag mig obekväm i både hår och kläder blir allt förstört. Men jag lyckades få till det och jag kände mig helt okej innan vi lämnade boendet för vigseln.
Jag klarade av att se hela vigselakten men fick en jättestor ångestattack efteråt. Jag fick gå undan och andas ut min ångest och oro och efter en kvart kunde jag samla mig och fortsätta försöka mingla och prata med folk. Jag hade min familj tätt intill och det gick bra resten av kvällen.
Jag längtar efter gruppen och vad den kan ge mig och jag ser det som ett fantastiskt stöd om något skulle hända.
Det är faktiskt så att något kan hända...
Jag vill inte berätta vad det är ännu.

Jag träffade min chef förra veckan och hade ett möte ang hur jag mår och så skulle vi skriva en rehab-plan för mig. Jag klarade inte av att vara inne på avdelningen med alla mina kollegor utan fick sätta mig i ett angränsade rum strax bredvid avdelningen tillsammans med min chef för att kunna prata.
Samtalet gick jättebra och jag kände att det var skönt att i lugn och ro kunna berätta hur jag har det, hur det går för mig och vad mina tankar ställer till med. Hur jag ser på framtiden och hur jag kämpar för att bli frisk.
Framtiden ja... Jag fick veta på mötet att jag kommer att bli tillsvidare anställd i Blekinge Landsting från och med december i år. Detta ger mig en trygghet på ett helt annat plan än jag någonsin kunnat tro.
Jag längtar tillbaks till jobbet. Jag längtar efter att känna mig stark. Stark i själen. Nu kan jag slappna av en aning och veta att jag har ett jobb att komma tillbaka till utan att vara orolig att mitt vikariat tar slut och inte blir förlängt. Jag har ett jobb!!!!!!!!

Jag har skrivit in mig på Viktis igen. I morgon tisdag är det tänkt att jag ska väga mig igen. Jag vågar knappt tänka hur det kan ha gått. Jag menar med resande, bröllop och så... Förut har jag alltid haft en våg i hemmet för att ha lite koll på hur det går under veckan men jag har inte det nu. Jag alltså ingen aning om hur det har gått för mig denna veckan.
Ska se om jag kan låna en våg av en väninna i eftermiddag.

Så... kontentan av allt är att det går framåt. Det händer saker i mitt liv som jag är skrämmande ivrig över att få veta fortsättningen på. När jag vet det ska jag berätta vad det är....


Ann-Sofi

Idag har varit en sån där ruggig, mysig dag där jag hade velat ha någon hos mig. Men inget har blivit riktigt som jag tänkt idag.
Jag hade tvättstugan på morgonen och satte klockan på 06.50 vilket är okristligt tidigt för mig. Jag kommer sällan till ro före midnatt och är uppe minst två, tre gånger varje natt. Så all sömn är välkommen trots att det inte blir så mycket.
Tvättstugan gick undan och allt blev rent och är vikt snyggt in i garderoben igen.
Mamma ringde och ville ha min hjälp när hon skulle handla idag, så jag duschade och gjorde mig lite i ordning för att ta mig till affären där vi skulle mötas. Det regnade småspik vid tillfället men det gjorde inte så mycket. Men mamma tyckte inte att jag behövde ut i regnet och fara så hon sa att hon fixade affären själv.
Så då satt jag här och började fundera vad jag skulle göra resten av dagen.
Jag har i alla fall dammsugit och cyklat och handlat kaffe, lämnat kläder till insamling och ätit en macka med kalvsylta och rödbetor på.
Jag hade stora problem i affären, då jag var ruskigt godissugen. Eller egentligen är det fett jag vill ha. Som typ ost eller chips...
Men jag handlade inte hem något utan stod som vinnare i den kampen. 1-0 till mig.
Men nu sitter jag här och har ätit och har ingenting för mig.
Jag messade en väninna och frågade om hon ville dricka ett glas vin med mig, men hon har inte hört av sig. Min andra bästis är bortrest och min bror och hans familj är inte heller hemma.

Idag är det ensamt. Så där ofrivilligt och smärtsamt ensamt.

Mamma och pappa är på konsert i en kyrka och frågade om jag ville följa med. Men jag tackade konstigt nog nej till det.
Det är här hemma jag vill ha sällskap. Jag är så trött på att alltid flytta på mig för att slippa vara ensam. Det är så sällan någon är här. Och när det väl händer är jag nervös att jag inte ska vara en bra värdinna och jag känner mig inte så avslappnad som jag kanske vill. Det beror ju i och för sig lite på vem som är här.
Men som sagt... i nio fall av tio är det jag som får dra iväg till någon om jag vill ha sällskap. Idag vill jag inte iväg. Jag vill vara hemma och hade gärna haft någon att prata med här.

Och det är inte heller alltid så lätt att ringa och fråga För får jag ett nej gång efter annan från alla möjliga håll så låter jag hellre bli. Det kanske låter motsägelsefullt. Att jag låter bli att söka kontakt och sitter hemma själv när ensamheten är så smärtsam. Men det är så det är. Det är inte så värst många som ringer och vill ses. Många har träffat mig en gång i sommar och jag förstår ju att alla har annat att fokusera på som typ familj och arbete. Men jag får ändå en känsla av att jag är jobbig nu. Att det blir för tungt för andra att lyssna på mig, se på mig och vara med mig. Jag är inte rolig längre, jag drar inga skämt, bjuder inte på mig själv till bristningsgränsen, ställer inte upp i tid och otid, är inte alltid PÅ....
Jag är depprimerad, ensam och ledsen. Och jag förstår att det är jobbigt att ha omkring sig.
När jag är med barnen går det lättare. De får mig liksom ljus i sinnet för stunden och jag känner mig avslappnad. De är så underbara och det är ju tack vare dem jag lever. Det är ju på grund av dem jag valde denna tuffa, krångliga, svåra och brokiga väg.

Idag är det fredag och jag är rätt ensam.

På söndag kommer AK. Det ser jag verkligen fram emot.


Ann-Sofi