Vecka 12
Ditt barn är ca 60mm långt från huvud till stjärt och vikten är omkring 18g. Barnets huvud blir rundare i formen och hon eller han ser mer och mer ut som ett människobarn från topp till tå. De inre organen fortsätter att utvecklas, speciellt hjärnan. Fingrar och tår har delat på sig och skelettet blir allt hårdare. Könsorganen börjar formas i enlighet med fostrets kön.
Hypofysen som sitter på hjärnans undersida, börjar producera hormoner och stämbanden börjar bildas. Barnet rör sig alltmer i livmodern och kan le, rynka pannan och suga på tummen. Matsmältningssystemet klarar nu att tillgodogöra sig glukos (socker) och navelsträngen transporterar näring och avfallsprodukter mellan moderkakan och barnet. Texten är hämtad här.
Ja, tiden rusar raskt iväg och veckorna liksom bara försvinner. Egentligen är det en härlig känsla eftersom jag längtar mig galen efter vår bäbis. Och något jag börjat längta efter sista veckan är hösten och vintern. Jag tittade lite på TV innan och de visade ett program om svamp och svampplockning! Och oj vad det började suga i kantarellplockartarmen! Senare tittade vi på bilder och hittade ett foto från i vintras när snön låg vackert på hus och mark och liksom lindande in världen i bomull! Kallt och knarrigt ska det vara! Åh vad jag längtar!
Jag mår mycket bättre nu. Illamåendet är en ständig följeslagare men jag har slutat kräkas. Och det är i sig jätteskönt. Nu kommer nästa lilla bekymmer vad gäller mat och matintag. Jag är så orolig att jag ska ge vika och börja äta så vikten rusar i höjden. Jag är så tung som det är redan nu och vill verkligen inte lägga på mig mer än nödvändigt. Jag hoppas kunna hitta en rytm med kostintag och vardagsmotion, såsom sallader och promenader!
Visst låter det enkelt!
Jag kände härom kvällen på magen att man faktiskt kan uppfatta att det är hårdare under naveln. Jag har ju som sagt mycket bukfett men under det känns det ganska tydligt nu. Det är så härligt att få dela detta med Andreas och kunna ge honom detta fysiska! Han får kämpa med mina humörsvägningar, mitt illamående och min önskan om lite utrymme. Ibland känner jag mig som en skurk som bara gnäller och är orkeslös, men han säger att jag inte är det. Han säger att jag är underbar och jag är så lycklig!
Jag längtar tills hormonrallyt lagt sig i min kropp så jag kan börja njuta lite mer av livet runt omkring. Det ständiga illamåendet lägger stämningen, känslorna, dagarna och livet lite på kant och allt blir påverkat!
Idag är det måndag och jag har fyra nätter kvar på jobbet innan jag med lätta steg går ut från avdelningen och med glädje firar semester! På torsdag ska jag göra en första glucosbelastning. Eftersom jag bär på en övervikt har jag också större risk att drabbas av graviditetsdiabetes och får därför möjligheten att genomgå en extra glucosbelastning. Och den tar jag tacksamt emot!
Ann-Sofi
Hypofysen som sitter på hjärnans undersida, börjar producera hormoner och stämbanden börjar bildas. Barnet rör sig alltmer i livmodern och kan le, rynka pannan och suga på tummen. Matsmältningssystemet klarar nu att tillgodogöra sig glukos (socker) och navelsträngen transporterar näring och avfallsprodukter mellan moderkakan och barnet. Texten är hämtad här.
Ja, tiden rusar raskt iväg och veckorna liksom bara försvinner. Egentligen är det en härlig känsla eftersom jag längtar mig galen efter vår bäbis. Och något jag börjat längta efter sista veckan är hösten och vintern. Jag tittade lite på TV innan och de visade ett program om svamp och svampplockning! Och oj vad det började suga i kantarellplockartarmen! Senare tittade vi på bilder och hittade ett foto från i vintras när snön låg vackert på hus och mark och liksom lindande in världen i bomull! Kallt och knarrigt ska det vara! Åh vad jag längtar!
Jag mår mycket bättre nu. Illamåendet är en ständig följeslagare men jag har slutat kräkas. Och det är i sig jätteskönt. Nu kommer nästa lilla bekymmer vad gäller mat och matintag. Jag är så orolig att jag ska ge vika och börja äta så vikten rusar i höjden. Jag är så tung som det är redan nu och vill verkligen inte lägga på mig mer än nödvändigt. Jag hoppas kunna hitta en rytm med kostintag och vardagsmotion, såsom sallader och promenader!
Visst låter det enkelt!
Jag kände härom kvällen på magen att man faktiskt kan uppfatta att det är hårdare under naveln. Jag har ju som sagt mycket bukfett men under det känns det ganska tydligt nu. Det är så härligt att få dela detta med Andreas och kunna ge honom detta fysiska! Han får kämpa med mina humörsvägningar, mitt illamående och min önskan om lite utrymme. Ibland känner jag mig som en skurk som bara gnäller och är orkeslös, men han säger att jag inte är det. Han säger att jag är underbar och jag är så lycklig!
Jag längtar tills hormonrallyt lagt sig i min kropp så jag kan börja njuta lite mer av livet runt omkring. Det ständiga illamåendet lägger stämningen, känslorna, dagarna och livet lite på kant och allt blir påverkat!
Idag är det måndag och jag har fyra nätter kvar på jobbet innan jag med lätta steg går ut från avdelningen och med glädje firar semester! På torsdag ska jag göra en första glucosbelastning. Eftersom jag bär på en övervikt har jag också större risk att drabbas av graviditetsdiabetes och får därför möjligheten att genomgå en extra glucosbelastning. Och den tar jag tacksamt emot!
Ann-Sofi
Överraskning!
Igår var vi på läkarbesök på MVC. Jag vet egentligen inte vad jag hade att förvänta mig mer än att kanske prata lite mer medicinskt kring allt med graviditeten. Vi gick dit rätt ovetande egentligen. Det första jag faktiskt gjorde när jag kom dit var att väga mig. Jag har ju trots allt inte behållt mycket mat de senaste veckorna och mamma sa att min mage hade gått ihop lite grand. Så jag ville veta hur mycket jag hade tappat. Det är verkligen inget mål att gå ner i vikt, men jag kände ändå att jag ville veta och ha en smula koll.
Inte ett gram... Inte ett gram varken upp eller ner. Jag ska väl kanske inte sticka under stolen med att jag gärna hade varit en smal, slank gravid kvinna med en lätt putande mage. Men eftersom jag inte är det så är väl kanske nästa mål att inte lägga på mig mer än jag redan bär på. Min övervikt upptar rätt mycket av mina tankar. Så, som sagt så vägde jag mig och jag har i alla fall inte gått upp i vikt.
Jag passade på att lämna ett urinprov också eftersom jag inte lyckades kissa förra gången jag var där. Det visade ingenting och allt såg bra ut, sa barnmorskan!
Så kom då mötet med läkaren och vi började prata lite lätt om ärftliga sjukdomar, såsom högt blodtryck, diabetes och sådär. Vi har inte det direkt i släkten och jag är i botten lågtryckare så där är jag inte nervös eller orolig. Diabetes har vi inte heller trots att vi har lätt för att gå upp i vikt. Men vi är trots allt en rörlig och inte helt stillasittande familj och det var vist viktigast av allt, sa läkaren! Att man rör på sig. Det har de senaste studierna visat. Motion är så himla viktigt och vist spelar övervikten en roll. Det gör den. Men rör du på dig och trots det är överviktig minskar du ändå risken för diabetes, säger de.
Så även på det området är jag inte orolig. Faktiskt.
Vi pratade också om det där med fosterdiagnostik och läkaren menar att jag är i underkant vad gäller ålder för att genomgå den provtagninge och undersökningen. Man ska väl egentligen ha fyllt 35, men eftersom min barnmorska och vi pratade om det sist, så hade vi bestämt att vi ville genomföra det.
Det kommer inte allt att göra någon skillnad för oss om barnet skulle ha Downs Syndrom. Inte alls. Möjligheten med att genomgå fosterdiagnostik är att vi kan förbereda oss om det skulle vara så att bäbisen har DS. Det är lika efterlängtat ändå. Tanken på att åtgärda, eller ta bort barnet finns inte på världskartan. Vårt barn är vårt barn! Och vi kommer att älskade precis som det är!
När vi sitter där och pratar ser jag att Anderas sitter och kollar på en apparat en bit bort i rummet. Jag förklarar för honom att det är en ultraljudsapparat och att man gör vaginala ultraljud med den. Jag hinner knappt prata färdigt förrän läkaren säger att jag ska klä av mig på underkroppen och att Andreas kan sätta sig på en annan stol så han ser skärmen lite bättre!
SHIT!!!! Vi ska göra ett ultraljud nu! Det hade ingen informerat oss om! Hahahahahaha vad underbart!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag fattar knappt ännu vad jag genomgick igår och det var det häftigaste jag någonsin gjort!
Livet i mig syntes så fint! Vi såg hur hjärtat pumpade och slog och hur fin kroppen är! Läkaren mätte bäbisen flera gånger och kunde bara komma upp i 33mm vilket skulle innebära att jag bara är i v10. Men hon ville inte ändå säga att det där är 100% säkert utan ville att vi skulle vänta tills vi gjort nästa ultraljud i augusti innan ett förlossningsdatum sätts. Så än så länge så låtsas jag att jag är i v 11. Det känns ändå så och jag är så himla säker på de andra datumen såsom sista mensens första dag och när jag hade ägglossning.
Så igår var överraskningarnas dag! Den avslutades med att brorsan, Anna och barnen, mamma och pappa kom hit och åt middag! En helt perfekt avslutning på dagen!
Här är första bilden på Grynet:
Ann-Sofi och Andreas
Inte ett gram... Inte ett gram varken upp eller ner. Jag ska väl kanske inte sticka under stolen med att jag gärna hade varit en smal, slank gravid kvinna med en lätt putande mage. Men eftersom jag inte är det så är väl kanske nästa mål att inte lägga på mig mer än jag redan bär på. Min övervikt upptar rätt mycket av mina tankar. Så, som sagt så vägde jag mig och jag har i alla fall inte gått upp i vikt.
Jag passade på att lämna ett urinprov också eftersom jag inte lyckades kissa förra gången jag var där. Det visade ingenting och allt såg bra ut, sa barnmorskan!
Så kom då mötet med läkaren och vi började prata lite lätt om ärftliga sjukdomar, såsom högt blodtryck, diabetes och sådär. Vi har inte det direkt i släkten och jag är i botten lågtryckare så där är jag inte nervös eller orolig. Diabetes har vi inte heller trots att vi har lätt för att gå upp i vikt. Men vi är trots allt en rörlig och inte helt stillasittande familj och det var vist viktigast av allt, sa läkaren! Att man rör på sig. Det har de senaste studierna visat. Motion är så himla viktigt och vist spelar övervikten en roll. Det gör den. Men rör du på dig och trots det är överviktig minskar du ändå risken för diabetes, säger de.
Så även på det området är jag inte orolig. Faktiskt.
Vi pratade också om det där med fosterdiagnostik och läkaren menar att jag är i underkant vad gäller ålder för att genomgå den provtagninge och undersökningen. Man ska väl egentligen ha fyllt 35, men eftersom min barnmorska och vi pratade om det sist, så hade vi bestämt att vi ville genomföra det.
Det kommer inte allt att göra någon skillnad för oss om barnet skulle ha Downs Syndrom. Inte alls. Möjligheten med att genomgå fosterdiagnostik är att vi kan förbereda oss om det skulle vara så att bäbisen har DS. Det är lika efterlängtat ändå. Tanken på att åtgärda, eller ta bort barnet finns inte på världskartan. Vårt barn är vårt barn! Och vi kommer att älskade precis som det är!
När vi sitter där och pratar ser jag att Anderas sitter och kollar på en apparat en bit bort i rummet. Jag förklarar för honom att det är en ultraljudsapparat och att man gör vaginala ultraljud med den. Jag hinner knappt prata färdigt förrän läkaren säger att jag ska klä av mig på underkroppen och att Andreas kan sätta sig på en annan stol så han ser skärmen lite bättre!
SHIT!!!! Vi ska göra ett ultraljud nu! Det hade ingen informerat oss om! Hahahahahaha vad underbart!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag fattar knappt ännu vad jag genomgick igår och det var det häftigaste jag någonsin gjort!
Livet i mig syntes så fint! Vi såg hur hjärtat pumpade och slog och hur fin kroppen är! Läkaren mätte bäbisen flera gånger och kunde bara komma upp i 33mm vilket skulle innebära att jag bara är i v10. Men hon ville inte ändå säga att det där är 100% säkert utan ville att vi skulle vänta tills vi gjort nästa ultraljud i augusti innan ett förlossningsdatum sätts. Så än så länge så låtsas jag att jag är i v 11. Det känns ändå så och jag är så himla säker på de andra datumen såsom sista mensens första dag och när jag hade ägglossning.
Så igår var överraskningarnas dag! Den avslutades med att brorsan, Anna och barnen, mamma och pappa kom hit och åt middag! En helt perfekt avslutning på dagen!
Här är första bilden på Grynet:
Ann-Sofi och Andreas
Vecka 11
Bebis - Från och med nu är embryostadiet över och din bebis kallas nu för foster fram tills att den föds. Mellan huvud och stjärt är din bebis som en kiwifrukt, omkring 4.5-6 cm. I tredje månaden upptar bebisen huvud hälften av kroppslängden. Din bebis kan röra på huvudet, tungan och läpparna. Och naglarna börja växa.
Du - Du kan inte känna bebisen rörelser ännu, men din livmoder har blivit så stor att den nästan fyller ditt bäcken. Lägg dig på rygg så kan du känna den precis ovanför blygdbenet. Din bebis på verkas av hur du lever så försök leva och äta regelbundet och nyttigt. Texten är hämtad här.
I morgon går vi alltså in i vecka elva i vår graviditet och livet rullar liksom på. Jag börjar få tankar kring hur allt ska bli, hur bäbisen kommer att se ut, alla gosiga stunder... Vi är planerade till 23 januari och hur är vädret då? Är det massor med minusgrader eller bara blask och regn? Finns det utrymme för promenader? Hur kommer jag att må efter förlossningen? Det liksom bara bubblar inuti och det är så häftigt. Det kommer över mig ibland att det faktiskt är ett litet liv som växer i min mage, för det är inte alltid så lätt att förstå. Inte ännu!
I morgon ska jag på läkarbesök på MVC och det är ett vanligt besök som alla gör. Tänkte passa på då att prata lite om mitt illamående. Jag får behålla en och annan måltid nu, men det är inte på långa vägar tillräckligt.
Om några veckor börjar vår semester och då ska vi bila genom Sverige. Det ska bli så underbart!
Nu önskar jag en fortsatt trevlig söndag.
Ann-Sofi
Är det en vändning på gång?
Inatt kom det... Orken tog slut, tårarna kom och jag var inte hemma. Jag fanns på jobbet och kände inte att jag varken ville eller orkade vara där. Efter veckor av utebliven mat börjar kroppen ta stryk. Jag känner det nu. Mattheten tog överhand och jag borde kanske egentligen ha stannat hemma, men jag ville ändå försöka ge när jag fått veta att belastningen är så stor och att sjukfrånvaro ställer till det på avdelningen. Det har jag blivit tillsagd. Jag ville ge. Jag ville orka mer än jag klarade av. Och så brast det. Fan också!
En form av att jag blottar mig så är så tuff att hantera. Det blev missförstånd och ordväxling. Jag vill verkligen be om ursäkt till mina kollegor som arbetade inatt. Jag vill verkligen inte ställa till det och jag borde kanske ha gjort och sagt saker annorlunda.
Jag missade bussen i morse och stod i ösregnet en halvtimme innan nästa buss kom.
Så helt slut kastar jag mig i sängen och vänder ryggen åt A för att i nästa sekund sova som en gris. När jag vaknar är A inte hemma och ensamheten kommer krypande. Oron över vad jag ställde till med inatt, att jag inte kunde ge mer, kraven jag i tysthet ställer på mig själv som jag aldrig lyckas uppfylla, att A inte är nära...
Gråten kom som en vulkan och det kändes inte som det fanns något slut. Jag fick tag på A och han kom hem och höll om mig. Åh vilken man jag har!
Jag har faktiskt ätit middag och mår riktigt bra! Inget illamående ännu i alla fall!
Jag är fortfarnde tyngd i hjärtat över att jag inte klarade att ställa upp på mina kollegor bättre än vad jag gjorde inatt, men det är väl något jag får ta itu med och försöka arbeta bort.
"Skuld". Denna förbannade känsla.
Återigen önskar jag att jag kunde förmedla mig så att alla förstår och vet att jag inte menar illa utan att det är mina hormoner och annat elände som bråkar med mig nu.
Jag har i alla fall slutat gråta och fått behålla maten. Jag har pratat av mig och försöker kämpa på de sista veckorna innan semestern på jobbet. Kanske vänder det nu. Hjälp mig att hoppas på det!
Ann-Sofi
En form av att jag blottar mig så är så tuff att hantera. Det blev missförstånd och ordväxling. Jag vill verkligen be om ursäkt till mina kollegor som arbetade inatt. Jag vill verkligen inte ställa till det och jag borde kanske ha gjort och sagt saker annorlunda.
Jag missade bussen i morse och stod i ösregnet en halvtimme innan nästa buss kom.
Så helt slut kastar jag mig i sängen och vänder ryggen åt A för att i nästa sekund sova som en gris. När jag vaknar är A inte hemma och ensamheten kommer krypande. Oron över vad jag ställde till med inatt, att jag inte kunde ge mer, kraven jag i tysthet ställer på mig själv som jag aldrig lyckas uppfylla, att A inte är nära...
Gråten kom som en vulkan och det kändes inte som det fanns något slut. Jag fick tag på A och han kom hem och höll om mig. Åh vilken man jag har!
Jag har faktiskt ätit middag och mår riktigt bra! Inget illamående ännu i alla fall!
Jag är fortfarnde tyngd i hjärtat över att jag inte klarade att ställa upp på mina kollegor bättre än vad jag gjorde inatt, men det är väl något jag får ta itu med och försöka arbeta bort.
"Skuld". Denna förbannade känsla.
Återigen önskar jag att jag kunde förmedla mig så att alla förstår och vet att jag inte menar illa utan att det är mina hormoner och annat elände som bråkar med mig nu.
Jag har i alla fall slutat gråta och fått behålla maten. Jag har pratat av mig och försöker kämpa på de sista veckorna innan semestern på jobbet. Kanske vänder det nu. Hjälp mig att hoppas på det!
Ann-Sofi
Natthälsning
Jag befinner mig, trots allt som hänt, på jobbet. Jag är här för att avlasta och är således inte ansvarig. Med ansvarig menas att man tar hand om det medicinska hos varje patient. Vi är annars lika delaktiga i omvårdnaden.
Så... jag finns på jobbet men det är inte mycket mer. Jag har innan idag kastat upp både lunch och middag och kommer hit ganska hungrig. Jag provade att äta en macka, men fick snabbt springa iväg på toaletten. Nu smuttar jag på vatten som jag ändå verkar få behålla.
Jag märker att alla mina inlägg här handlar om mitt illamående och mina kräkningar, men faktum är att det händer inte så mycket annat i mitt liv just nu.
På måndag ska jag på läkarbesök och tänkte då passa på att ta upp allt detta med illamåendet och sådär. Jag behöver snart lite annan hjälp än den jag fått. Orken är på upphällningen.
Jag finns alltså på sjukhuset och ska jobba inatt. Det verkar ändå vara lugnt och jag har förstående kollegor som stöttar mig mellan mina kräkningar. Kräkningar som nu börjat ge näsblod också...
Det är en smula tufft och jag längtar tills detta släpper.
Go´natt
Ann-Sofi
Så... jag finns på jobbet men det är inte mycket mer. Jag har innan idag kastat upp både lunch och middag och kommer hit ganska hungrig. Jag provade att äta en macka, men fick snabbt springa iväg på toaletten. Nu smuttar jag på vatten som jag ändå verkar få behålla.
Jag märker att alla mina inlägg här handlar om mitt illamående och mina kräkningar, men faktum är att det händer inte så mycket annat i mitt liv just nu.
På måndag ska jag på läkarbesök och tänkte då passa på att ta upp allt detta med illamåendet och sådär. Jag behöver snart lite annan hjälp än den jag fått. Orken är på upphällningen.
Jag finns alltså på sjukhuset och ska jobba inatt. Det verkar ändå vara lugnt och jag har förstående kollegor som stöttar mig mellan mina kräkningar. Kräkningar som nu börjat ge näsblod också...
Det är en smula tufft och jag längtar tills detta släpper.
Go´natt
Ann-Sofi
Dags för helg
Idag är det fredag och det regnar faktiskt inte. Inte än i alla fall. Andreas och jag har ätit frukost tillsammans och nu laddar vi för en promenad till affären med genvägen om miljöstationen.
Jag har sagt ja till arbete inatt och det känns helt okej. Jag mår bättre och tror mig ha hittat ett sätt som funkar. Illamåendet finns där hela tiden men jag börjar känna att det är överlevnadsbart.
Det är som sagt helg och vi ska väl försöka hitta på något skoj. Vi har bara små problem som måste lösas först. Alarmet till bilen strular och det går inte att stänga av, och det är väl ändå en fördel om man kan det när man ska ut och köra så man inte låter som en biltjyv....
Jag önskar alla en trevlig helg. Det gör A också för den delen!
Ann-Sofi
Jag har sagt ja till arbete inatt och det känns helt okej. Jag mår bättre och tror mig ha hittat ett sätt som funkar. Illamåendet finns där hela tiden men jag börjar känna att det är överlevnadsbart.
Det är som sagt helg och vi ska väl försöka hitta på något skoj. Vi har bara små problem som måste lösas först. Alarmet till bilen strular och det går inte att stänga av, och det är väl ändå en fördel om man kan det när man ska ut och köra så man inte låter som en biltjyv....
Jag önskar alla en trevlig helg. Det gör A också för den delen!
Ann-Sofi
Upptagen
Hela min tillvaro tas upp av mitt illamående nu. Jag kan inte utföra så mycket och måste ha nära till en toalett hela tiden. Jag har ätit postafen i ett par dagar men har kastat upp ändå.
Det finns speciella armband som ska stimulera en punkt nedan handleden som i sin tur ska häva illamående. Som enkel zonterapi, kan man säga. På endel funkar det, men inte hos mig. Jag har burit armbanden precis som man ska och det ska ge effekt efter bara några minuter enligt beskrivningen. Men inte heller det har fungerat.
Jag har sjukskrivit mig från jobbet och därmed också tagit på mig skulden för att de får det tuffare på jobbet. Det har jag blivit varse. Jag kämpar för att hitta en balans igen och jag arbetar också med att försöka sätta min egen hälsa i centrum. Jag är väl medveten om att fostret får vad det behöver men jag är så matt och trött och reder inte ut att ta ansvar och fatta viktiga beslut. Jag arbetar hårt för att försöka hitta lösningar. Jag menar verkligen inte att sätta käppar i hjulet för någon annan. Allra minst mina kollegor.
Så, just nu är inget speciellt roligt och jag är hemma och vilar, försöker äta, kräks och gråter... Kampen fortsätter dock och jag vet att det blir bättre så småningom.
Så småningom ja...
Ann-Sofi
Det finns speciella armband som ska stimulera en punkt nedan handleden som i sin tur ska häva illamående. Som enkel zonterapi, kan man säga. På endel funkar det, men inte hos mig. Jag har burit armbanden precis som man ska och det ska ge effekt efter bara några minuter enligt beskrivningen. Men inte heller det har fungerat.
Jag har sjukskrivit mig från jobbet och därmed också tagit på mig skulden för att de får det tuffare på jobbet. Det har jag blivit varse. Jag kämpar för att hitta en balans igen och jag arbetar också med att försöka sätta min egen hälsa i centrum. Jag är väl medveten om att fostret får vad det behöver men jag är så matt och trött och reder inte ut att ta ansvar och fatta viktiga beslut. Jag arbetar hårt för att försöka hitta lösningar. Jag menar verkligen inte att sätta käppar i hjulet för någon annan. Allra minst mina kollegor.
Så, just nu är inget speciellt roligt och jag är hemma och vilar, försöker äta, kräks och gråter... Kampen fortsätter dock och jag vet att det blir bättre så småningom.
Så småningom ja...
Ann-Sofi
Vecka 10
Livmodern är av en apelsins storlek och fortfarande dold i bäckenet. Vanligtvis är det dags att börja använda en bra stödjande BH. Hittar du en som passar riktigt bra och den dessutom går att justera i omfånget kanske du kan klara dig med den under hela graviditeten. Titta bland våra Mammakläder i vårt branschregister för att hitta lämplig affär.
Kanske märker du att du blir upprörd och irriterad på saker som du inte skulle bry dig om i vanliga fall. Det beror på graviditetshormonerna, och humöret kan försämras ytterligare på grund av naturlig oro över graviditet och stundande moderskap.
Moderkakan börjar producera progesteron. Processen är klar i slutet av vecka 14 och då är moderkakan klar för att överta gulkroppens funktion. Barnet är åtta veckor gammalt och 31-42mm långt från huvud till stjärt. Ditt barn är nu inte ett embryo längre utan ett foster. Huvudet ser fortfarande för stort ut för kroppen, ögon och näsa ör tydligt urskiljbara. Tjugo pyttesmå tandanlag bildas nu i tandköttet. Barnets vrister och handleder har bildats och det går att skönja fingrar och tår. De flesta lederna har bildats, nervsystemet fungerar och många inre organ fungerar. Lungorna fortsätter att utvecklas, och i bukhålan växer inälvor och mage till sig. Njurarna förflyttar sig till sin rätta plats i övre delen av bukhålan. Hjärtat är i princip helt färdigbildat.
Så står det på nätet om vecka 10.
Jag har det jättetufft just nu och har fått sjukskriva mig en vecka för att försöka vända det jobbiga. Jag mår illa och kräks hela tiden, trots att jag faktiskt fått behålla maten i helgen, men igår kväll var det dags igen.
Mitt sömnbehov är gigantiskt och jag sover 10-12 timmar/natt. Jag vet, och alla säger till mig, att det blir bättre. Jag vet det. Men just nu kan jag inte arbeta och vara ansvarig för andra människors liv när jag mår så dåligt. Min helt underbara barnmorska Gunilla pekade med hela handen och sa att jag bör sjukskriva mig, käka postafen på morgonen och ligga en halvtimme innan jag stiger upp. Jag har fått mycket matnyttiga tips som jag ska ta tillvara.
Förra veckan var rätt turbulent med begravning, inskrivning och all röra ang husköpet.
Husköpet ja. Det är en historia för sig. Kontentan är i alla fall att allt är avblåst. Det blir inget husköp för vår del och detta beror på stora dolda fel som säljaren inte ville gå ner i pris för. Så med andan i halsen åkte vi till vår hyresvärd och skulle försöka häva vår uppsägning av lägenheten. När vi kommer dit visar det sig att de nya hyresgästerna strax skulle komma dit och skriva på kontraktet och då vi berättar att vi blivit blåsta på huset kastar sig vår hyresvärd på telefonen och ringer upp de nya hyresgästerna och säger att vi hävt vår uppsägning. De blev naturligtvis inte glada, men faktum är att muntliga avtal inte gäller i sådana här situationer. Det är bara underskrift på papper som gäller. Så vi fick tillbaka vår lägenhet och slapp flytta.
Klart att allt detta tar på krafterna också. Jag ska verkligen försöka vända detta och hitta en ny balans där jag kan hantera allt och må väl om dagarna.
Här är en bild (Foto: Lennart Nilsson) på navelsträngen hos ett foster i v 10:
Ann-Sofi
Kanske märker du att du blir upprörd och irriterad på saker som du inte skulle bry dig om i vanliga fall. Det beror på graviditetshormonerna, och humöret kan försämras ytterligare på grund av naturlig oro över graviditet och stundande moderskap.
Moderkakan börjar producera progesteron. Processen är klar i slutet av vecka 14 och då är moderkakan klar för att överta gulkroppens funktion. Barnet är åtta veckor gammalt och 31-42mm långt från huvud till stjärt. Ditt barn är nu inte ett embryo längre utan ett foster. Huvudet ser fortfarande för stort ut för kroppen, ögon och näsa ör tydligt urskiljbara. Tjugo pyttesmå tandanlag bildas nu i tandköttet. Barnets vrister och handleder har bildats och det går att skönja fingrar och tår. De flesta lederna har bildats, nervsystemet fungerar och många inre organ fungerar. Lungorna fortsätter att utvecklas, och i bukhålan växer inälvor och mage till sig. Njurarna förflyttar sig till sin rätta plats i övre delen av bukhålan. Hjärtat är i princip helt färdigbildat.
Så står det på nätet om vecka 10.
Jag har det jättetufft just nu och har fått sjukskriva mig en vecka för att försöka vända det jobbiga. Jag mår illa och kräks hela tiden, trots att jag faktiskt fått behålla maten i helgen, men igår kväll var det dags igen.
Mitt sömnbehov är gigantiskt och jag sover 10-12 timmar/natt. Jag vet, och alla säger till mig, att det blir bättre. Jag vet det. Men just nu kan jag inte arbeta och vara ansvarig för andra människors liv när jag mår så dåligt. Min helt underbara barnmorska Gunilla pekade med hela handen och sa att jag bör sjukskriva mig, käka postafen på morgonen och ligga en halvtimme innan jag stiger upp. Jag har fått mycket matnyttiga tips som jag ska ta tillvara.
Förra veckan var rätt turbulent med begravning, inskrivning och all röra ang husköpet.
Husköpet ja. Det är en historia för sig. Kontentan är i alla fall att allt är avblåst. Det blir inget husköp för vår del och detta beror på stora dolda fel som säljaren inte ville gå ner i pris för. Så med andan i halsen åkte vi till vår hyresvärd och skulle försöka häva vår uppsägning av lägenheten. När vi kommer dit visar det sig att de nya hyresgästerna strax skulle komma dit och skriva på kontraktet och då vi berättar att vi blivit blåsta på huset kastar sig vår hyresvärd på telefonen och ringer upp de nya hyresgästerna och säger att vi hävt vår uppsägning. De blev naturligtvis inte glada, men faktum är att muntliga avtal inte gäller i sådana här situationer. Det är bara underskrift på papper som gäller. Så vi fick tillbaka vår lägenhet och slapp flytta.
Klart att allt detta tar på krafterna också. Jag ska verkligen försöka vända detta och hitta en ny balans där jag kan hantera allt och må väl om dagarna.
Här är en bild (Foto: Lennart Nilsson) på navelsträngen hos ett foster i v 10:
Ann-Sofi
Vecka 9
Ja, idag går jag in i vecka nio i min graviditet och det känns ibland som om jag varit gravid jättelänge! Jag pratar så mycket om det och vi berättade i ett tidigt stadie att vi väntade barn. Kanske är det därför... Ibland har jag till och med gått händelserna i förväg och spanat in v.10 i tron att jag är där nu...
Men jag fick sakta sätta mig och räkna efter och upptäckte då att det "bara" är vecka nio nu.
Jag mår inget vidare. Illamåendet och kräkningarna vet inget slut och jag fick till och med avlägsna mig från mitt arbete i helgen. Igår kväll och idag på förmiddagen har jag trots allt lyckats behålla maten. Illamåendet är konstant men jag har inte kräkts idag. Jag klarar nog av att arbeta inatt. Men jag ska i alla fall ta upp det med barnmorskan på onsdag för då är det dags för inskrivning och vi har då möjlighet att ta upp lite sådana saker.
Inskrivning ja. Vecka nio är en fylld vecka...
Jag ska arbeta två nätter och går således av på onsdag morgon för att enkom sova ett par timmar. Klockan 12 ska vi vara hos barnmorskan för inskrivning och provtagning. Jag räknar med ett och annat pekfinger ang min vikt men jag ska verkligen försöka se objektivt på det hela. Klockan 14 samma dag är det dags för begravning. Då begravs min farmor i Ulrika Pia och glädje byts till sorg. Jag börjar dagen med ett pirrigt första besök hos barnmorskan för att sedan ta ett raskt steg till farmors begravning. Kontrasterna vet inga gränser.
På torsdag har vi marknad i hela stan och A och jag ska ta oss en tur. Vi ska väl även förbereda och packa inför midsommarhelgen som skall spenderas i Bergkvara tillsammans med brorsans kompisgäng. Det ser vi fram emot. Och så får vi träffa barnen! Åh vad härligt!
På fredagmorgon drar vi således mot midsommarfirande och jag hoppas att vädergudarna är med oss och att mitt illamående har lagt sig så jag också kan äta lite gott och må bra.
I en graviditetstidning hittade jag tester för alkoholfria viner och jag ska prova en nu till helgen tänkte jag. Blue Nun Light, tror jag den heter.
På nätet går att läsa följande om v 9:
Ditt barn är 22-30mm långt från huvud till stjärt. Embryot börjar nu mer och mer se ut som en baby med fingrar och tår på händer och fötter. Armar och ben växer fort, ögonlocken täcker nästan hela ögonen och en näsa sticker ut. Barnet rör sig nu försiktigt och tränar sina muskler, men eftersom fostret är stort som en vindruva kan modern inte känna rörelserna än. Under denna vecka utvecklas diafragman och det är tack vare denna muskel som barnet kan andas efter födseln. Inälvorna som började bildas från navelsträngen, transporteras till bukhålan som blir större allt eftersom fostret växer.
Ann-Sofi
Men jag fick sakta sätta mig och räkna efter och upptäckte då att det "bara" är vecka nio nu.
Jag mår inget vidare. Illamåendet och kräkningarna vet inget slut och jag fick till och med avlägsna mig från mitt arbete i helgen. Igår kväll och idag på förmiddagen har jag trots allt lyckats behålla maten. Illamåendet är konstant men jag har inte kräkts idag. Jag klarar nog av att arbeta inatt. Men jag ska i alla fall ta upp det med barnmorskan på onsdag för då är det dags för inskrivning och vi har då möjlighet att ta upp lite sådana saker.
Inskrivning ja. Vecka nio är en fylld vecka...
Jag ska arbeta två nätter och går således av på onsdag morgon för att enkom sova ett par timmar. Klockan 12 ska vi vara hos barnmorskan för inskrivning och provtagning. Jag räknar med ett och annat pekfinger ang min vikt men jag ska verkligen försöka se objektivt på det hela. Klockan 14 samma dag är det dags för begravning. Då begravs min farmor i Ulrika Pia och glädje byts till sorg. Jag börjar dagen med ett pirrigt första besök hos barnmorskan för att sedan ta ett raskt steg till farmors begravning. Kontrasterna vet inga gränser.
På torsdag har vi marknad i hela stan och A och jag ska ta oss en tur. Vi ska väl även förbereda och packa inför midsommarhelgen som skall spenderas i Bergkvara tillsammans med brorsans kompisgäng. Det ser vi fram emot. Och så får vi träffa barnen! Åh vad härligt!
På fredagmorgon drar vi således mot midsommarfirande och jag hoppas att vädergudarna är med oss och att mitt illamående har lagt sig så jag också kan äta lite gott och må bra.
I en graviditetstidning hittade jag tester för alkoholfria viner och jag ska prova en nu till helgen tänkte jag. Blue Nun Light, tror jag den heter.
På nätet går att läsa följande om v 9:
Ditt barn är 22-30mm långt från huvud till stjärt. Embryot börjar nu mer och mer se ut som en baby med fingrar och tår på händer och fötter. Armar och ben växer fort, ögonlocken täcker nästan hela ögonen och en näsa sticker ut. Barnet rör sig nu försiktigt och tränar sina muskler, men eftersom fostret är stort som en vindruva kan modern inte känna rörelserna än. Under denna vecka utvecklas diafragman och det är tack vare denna muskel som barnet kan andas efter födseln. Inälvorna som började bildas från navelsträngen, transporteras till bukhålan som blir större allt eftersom fostret växer.
Ann-Sofi
Njutningen
...är i skrivande stund helt utebliven. Jag fick inatt gå hem från jobbet då jag var helt utmattad efter alla kräkningar. Jag får behålla vatten i små mängder och jag står mellan känslan av hunger och maginfluensa.
Så fort jag ätit något dröjer det en kvart så får jag gå på toaletten och kasta upp. Dygnet runt!
Det där med att må lite illa på morgonkvisten är en romantisk bild av att vara gravid... Så känns det nu i alla fall.
Jag orkar ingenting och är trött i princip hela tiden. Det finns ett receptfritt läkemedel mot illamående som gravida kan ta. Det heter Postafen och funkar ganska bra. I ett par timmar.
Jag längtar efter att känna mig sådär kvinnlig, vacker och härligt gravid! Jag längtar efter allt det romantiska...
Jag vill så gärna kramas och vara nära A också men illamåendet tar över. Vi kämpar på hela tiden både Andreas och jag och vi ska ta oss ur detta. Det ska vi verkligen!
Han frågade idag om jag ångrar att jag blev gravid...
Kära hjärtandes! Klart jag inte gör! Jag är så välsignad som blivit med barn så ibland känner jag stor skuld i att jag klagar som jag gör.
Nu längtar vi efter lugn och ro och att vi tillsammans får njuta av vår graviditet!
Nästa helg är det midsommar och då hoppas jag att lite av mitt illamående har släppt så jag kan få äta en liten sillbit jag också!
Ann-Sofi
Så fort jag ätit något dröjer det en kvart så får jag gå på toaletten och kasta upp. Dygnet runt!
Det där med att må lite illa på morgonkvisten är en romantisk bild av att vara gravid... Så känns det nu i alla fall.
Jag orkar ingenting och är trött i princip hela tiden. Det finns ett receptfritt läkemedel mot illamående som gravida kan ta. Det heter Postafen och funkar ganska bra. I ett par timmar.
Jag längtar efter att känna mig sådär kvinnlig, vacker och härligt gravid! Jag längtar efter allt det romantiska...
Jag vill så gärna kramas och vara nära A också men illamåendet tar över. Vi kämpar på hela tiden både Andreas och jag och vi ska ta oss ur detta. Det ska vi verkligen!
Han frågade idag om jag ångrar att jag blev gravid...
Kära hjärtandes! Klart jag inte gör! Jag är så välsignad som blivit med barn så ibland känner jag stor skuld i att jag klagar som jag gör.
Nu längtar vi efter lugn och ro och att vi tillsammans får njuta av vår graviditet!
Nästa helg är det midsommar och då hoppas jag att lite av mitt illamående har släppt så jag kan få äta en liten sillbit jag också!
Ann-Sofi
Varningar
...så läser jag på Aftonbladets hemsida och hör på Nyhetsmorgons nyheter att jag nu måste sluta äta jordgubbar.
Detta är ett klipp från artikeln på Aftonbladets hemsida:
Farligt för gravida
Hon poängterar att Signum inte får användas på alla grödor, just av miljöskäl. Exempelvis får det inte användas på spenat och purjolök.
Kemi har inte gjort någon egen uvärdering av Signum. Det har däremot det danska miljöministeriet gjort. Enligt uppgifter från den danska lantbruksrådgivningen, Landscentret, kan Signum ge skador på ofödda foster. Dessutom är det mycket farligt för organismer som lever i vatten och kan ?förorsaka oönskade långtidseffekter på vattenmiljön?. Föreskrifterna är därför stränga. Det är också de svenska reglerna.
Med den skillnaden att gravida kvinnor inte varnas för medlet.
Artikeln i sin helhet hittar ni här.
Jag mår illa i princip hela tiden och känslan av det, tar upp rätt mycket av min tid varje dag. Humöret är lite svängigt och jag tenderar att inte skratta hela tiden.
Om nätterna när jag vänder mig säger Andreas att jag skriker av smärta. Jag har så ont i mina bröst.
Åh, vad jag längtar tills allt detta går över och jag kan njuta av min graviditet. När jag beskriver hur jag mår låter endel nästan besvikna. Jag vill ju må bra och längtar tills den dagen som alla beskriver. Jag har bara hört lovord om att vara gravid. "Jag skulle kunna vara gravid hela tiden". "Jag har aldrig mått så bra som när jag var gravid". "Det är så ljuvligt att vara gravid".
Jag känner mig bara dallrig, klumpig och stor. Det syns ju inte ännu att jag väntar barn, och jag har ju redan problem med övervikten så känslan av den lilla söta magen som växer sådär gulligt finns inte. Kommer inte att finnas heller. Jag är redan stor och jag hinner nog med nästan halva graviditeten innan jag får en putande mage.
Jag längtar tills dagen som känns sådär ljuvlig och underbar. Nu är det en smula tufft, dock. Andreas är världens stöttepelare och står bredvid mig hela tiden.
Han är bäst!
Ann-Sofi
Detta är ett klipp från artikeln på Aftonbladets hemsida:
Farligt för gravida
Hon poängterar att Signum inte får användas på alla grödor, just av miljöskäl. Exempelvis får det inte användas på spenat och purjolök.
Kemi har inte gjort någon egen uvärdering av Signum. Det har däremot det danska miljöministeriet gjort. Enligt uppgifter från den danska lantbruksrådgivningen, Landscentret, kan Signum ge skador på ofödda foster. Dessutom är det mycket farligt för organismer som lever i vatten och kan ?förorsaka oönskade långtidseffekter på vattenmiljön?. Föreskrifterna är därför stränga. Det är också de svenska reglerna.
Med den skillnaden att gravida kvinnor inte varnas för medlet.
Artikeln i sin helhet hittar ni här.
Jag mår illa i princip hela tiden och känslan av det, tar upp rätt mycket av min tid varje dag. Humöret är lite svängigt och jag tenderar att inte skratta hela tiden.
Om nätterna när jag vänder mig säger Andreas att jag skriker av smärta. Jag har så ont i mina bröst.
Åh, vad jag längtar tills allt detta går över och jag kan njuta av min graviditet. När jag beskriver hur jag mår låter endel nästan besvikna. Jag vill ju må bra och längtar tills den dagen som alla beskriver. Jag har bara hört lovord om att vara gravid. "Jag skulle kunna vara gravid hela tiden". "Jag har aldrig mått så bra som när jag var gravid". "Det är så ljuvligt att vara gravid".
Jag känner mig bara dallrig, klumpig och stor. Det syns ju inte ännu att jag väntar barn, och jag har ju redan problem med övervikten så känslan av den lilla söta magen som växer sådär gulligt finns inte. Kommer inte att finnas heller. Jag är redan stor och jag hinner nog med nästan halva graviditeten innan jag får en putande mage.
Jag längtar tills dagen som känns sådär ljuvlig och underbar. Nu är det en smula tufft, dock. Andreas är världens stöttepelare och står bredvid mig hela tiden.
Han är bäst!
Ann-Sofi
Vecka 8
Det går inte många timmar utan illamående och känslan är mitt emellan "ska jag äta" eller "ska jag kasta upp". Jag äter inte alls lika mycket längre och ändå blir jag bara större och större runt rygg, mage, rumpa och bröst. Kläderna skaver och sitter inte alls lika skönt längre. Mina bröst är jätteömma och har vuxit ganska mycket (de var rätt stora innan så det lättar inte för axlarna direkt).
Men i morgonbitti går vi in i vecka 8 i vår graviditet och på nätet kan man läsa följande:
Du kanske har fått avsmak för vissa typer av mat. Ofta upplever gravida kvinnor motvilja mot både alkohol och tobak även om de tyckt om det före graviditeten. Det kan kännas som om håret är mer svårskött än vanligt. Det är möjligt att du har en lätt flytning från slidan, detta är fullt normalt så länge det inte kliar eller gör ont.
Barnet är nu sex veckor gammalt och 14-20mm långt från huvud till stjärt. Ögon, öron och näsborrar har bildats och huvudet ser mänskligt ut. Den närmaste veckan är viktig för hur ögon och inneröra utvecklas. I innerörat sitter organ för hörsel och balans. De flesta inre organ har fått sin grundläggande form, t ex. hjärta, hjärna, lungor och njurar.
Hjärtrytmen har normaliserats och kapaciteten förbättrats. Under den lövtunna huden ser man nu ett nätverk av blodkärl. Hittills har kroppen varit uppbyggd av brosk, men börjar nu ersättas av skelettceller. Benen i armar och ben hårdnar och växer betydligt på längden. Lederna i kroppen börjar bildas.
Det går ruskigt fort inuti mig nu och jag har fortfarande så svårt att förstå att det växer ett litet liv i min mage.
Vi pratar och funderar mycket kring hur allt ska bli och vi drömmer om både det ena och det andra. För ett ögonblick skrev vi ner namnförslag men vi vet ju att det knappt är lönt då det aldrig, eller i alla fall mycket sällan, blir som man tänkt sig med namn.
Det börjar bli lite tufft att må illa på jobbet och det är tur att jag har mina grymma kollegor som stöttar mig. V 29 börjar min och Andreas semester och då är det dags att börja packa ner vår lägenhet (om vi inte har börjat innan dess) så vi kan börja flytta till Mästaremåla.
Nu är det dags för mig att vila. Jag är så trött om dagarna och har ett kraftigt ökat sömnbehov. Jag ska arbeta två nätter nu och måste samla kraft inför detta.
Må väl!
Så här ser Grynet ut nu:
Ann-Sofi
Livets gång
Min farmor gick bort igår. Hon dog i en sjukhussäng 84 år gammal. Hon har trots allt haft varit förskonad från sjukdomar och elände genom livet. Nu har hon dock gått vidare och lever inte längre här på jorden. Det tar på krafterna att sörja men är viktigt för att kunna gå vidare.
Men jag är gravid och har ett nytt liv som växer i mig och jag lever enkom för detta. Andreas och jag har satt min mage i fokus och satsar allt på detta!
I morgon ska vi åka till Mästaremåla och besiktiga huset. Antisimex kommer dit och ska för lite drygt 7000 spänn gå igenom stället.
Då ska vi passa på att fråga kvinnan som bor där om vi får köra lite kartonger och kanske lägga ved i vedboden.
Livets gång visar sig så tydligt emellanåt. Igår dog farmor. Den 20 juni skriver vi in oss på MVC. I augusti flyttar vi och i Januari blir vi föräldrar.
Jag måste lära mig att stanna upp, titta på vad jag har, njuta och stressa ner.
Ann-Sofi
Men jag är gravid och har ett nytt liv som växer i mig och jag lever enkom för detta. Andreas och jag har satt min mage i fokus och satsar allt på detta!
I morgon ska vi åka till Mästaremåla och besiktiga huset. Antisimex kommer dit och ska för lite drygt 7000 spänn gå igenom stället.
Då ska vi passa på att fråga kvinnan som bor där om vi får köra lite kartonger och kanske lägga ved i vedboden.
Livets gång visar sig så tydligt emellanåt. Igår dog farmor. Den 20 juni skriver vi in oss på MVC. I augusti flyttar vi och i Januari blir vi föräldrar.
Jag måste lära mig att stanna upp, titta på vad jag har, njuta och stressa ner.
Ann-Sofi
Vecka 7
Idag går vi in i vecka sju i vår graviditet och på en gravidsida på internet står det följande om vecka sju:
Många kvinnor upplever yrsel efter att ha stått upp länge, vilket ofta beror på lågt blodtryck. Kvinnor med små bröst märker nu tydligare att brösten är större, även om alla förstoras. Bröstvårtorna kan redan nu vara mer framträdande och vårtgårdarna dvs den mörka huden kring bröstvårtorna mörknar ytterligare. Venerna i brösten framträder ofta tydligare, då blodflödet till brösten ökar. Din hjärtfrekvens ökar kraftigt och ämnesomsättningen ökar med upp till 25 %. Normalt sett kan en läkare nu fastställa graviditet genom vaginalundersökning.
Ditt barn börjar se mer mänskligt ut och svansen är nästan borta. Huvudformen är fortfarande ojämnt och framåtböjt. Mörka fläckar på vardera sidan om huvudet skall bli ögon, två hål är början på näsborrarna och det går att urskilja läppar och tunga. Ryggraden och hjärnan är nästan färdigbildad. De små knopparna som ska bli ben och armar växer snabbt. En tendens till fingrar och tår börjar växa fram. Hjärtat har nu en höger och vänster kammare och slår med ca 150 slag per minut. Det är ungefär dubbelt så fort som hos en vuxen. Lungor, inälvor, njurar, lever och inre könsorgan är nästan färdigutvecklade. Fostret är nu 7-13mm långt (mäts hjässa till stjärt).
Det här är ett känsligt skede då alla inre organ utvecklas, så det är viktigt att du inte utsätter fostret för något som kan påverka dess utveckling negativt.
Det är inte klokt egentligen vad som händer i min kropp! Jag väntar ett barn ännu bara är stort som ett risgryn (därav vårt smeknamn "grynet") men som redan har ett hjärta som slår och en nästan färdigbildad hjärna.
Det syns ju ingenting på utsidan ännu. Inte mer än mina svullna och otroligt ömma bröst! De är stora som vatten meloner och gör ont hela tiden! Mina matvanor stämmer inte och jag kan vara hungrig ena sekunden, äta något och bli proppmätt direkt och magen står ut åt alla håll! Den svullnar riktigt!
Nu är det måndag och vi går in i vecka sju!!!!!
Ann-Sofi och Andreas
Energi
Många säger, och jag läser det också faktiskt, att man mår så himla bra när man är gravid. Jag VET.... jag har många, många veckor kvar att njuta, jag vet...
Jag är så trött bara. Jag vill sova hela tiden, äta hela tiden... Jag mår illa när jag har ätit men jag kräker inte. Jag äter inte jätteportioner men tillräckligt ändå.
Jag längtar efter energi och målmedvetenhet.
Idag till exempel är jag ensam. Anderas jobbar och brorsbarnen är inte hemma. Jag hade väl kunnat ringa runt och fråga om jag fick komma och hälsa på, men orken finns där inte riktigt.
Då önskar jag att jag hade haft lite energi... Städat lite, tagit en långpromenad.
Men det kommer kanske. Den första trimestern är den tuffaste och jag måste lyssna på min kropp. Jag gör det nu och hoppas att jag får till det ändå.
Det rör sig så mycket i huvudet och jag önskar att det var en smula lugnare där uppe på kontoret.
Det kommer att bli lugnare, jag kommer att må bättre, det vet jag. Jag uttrycker bara en längtan dit.
Som sagt... dagen tema blir den frånvarande energin.
Ann-Sofi
Jag är så trött bara. Jag vill sova hela tiden, äta hela tiden... Jag mår illa när jag har ätit men jag kräker inte. Jag äter inte jätteportioner men tillräckligt ändå.
Jag längtar efter energi och målmedvetenhet.
Idag till exempel är jag ensam. Anderas jobbar och brorsbarnen är inte hemma. Jag hade väl kunnat ringa runt och fråga om jag fick komma och hälsa på, men orken finns där inte riktigt.
Då önskar jag att jag hade haft lite energi... Städat lite, tagit en långpromenad.
Men det kommer kanske. Den första trimestern är den tuffaste och jag måste lyssna på min kropp. Jag gör det nu och hoppas att jag får till det ändå.
Det rör sig så mycket i huvudet och jag önskar att det var en smula lugnare där uppe på kontoret.
Det kommer att bli lugnare, jag kommer att må bättre, det vet jag. Jag uttrycker bara en längtan dit.
Som sagt... dagen tema blir den frånvarande energin.
Ann-Sofi
Obalans
Det är inte mycket som flyter just nu. Jag mår illa, känner mig pluffsig och klumpig. Jag är alltid trött och har börjat få lättare och lättare att gråta. Jag har gråten i halsen nästan hela tiden och jag tycker att nästan allt är motsträvigt.
Jag är inte alls i balans och jag längtar till jag tar mig ur detta. Det är inte roligt för någon, allra minst de närmaste i min omgivning.
Det börjar märkas rejält att mina mediciner är utsatta. Jag kämpar som en dåre varje dag, håller igen gråten och försöker vara som vanligt. Jag är inte säker på att förståelsen är så stor så jag håller emot istället. Jag grät i Andreas famn ikväll, några minuter innan jag var tvungen att gå till jobbet. Jag hade behövt gråta färdigt men jag hann inte det.
På jobbet måste jag hålla masken. Där kan jag inte gråta och hålla på. Och det är nog så kämpigt där ändå med kiss, bajs, slem, blod och allt annat som är sådär oglamoröst och otäckt. Mina känslor ligger utanpå kroppen och då menar jag främst lukt och smak som verkligen har ställt till det. Vi har en patient som ligger och hostar upp slemgoggor hela nätterna. Jag klarar inte av det. Vi har majoriteten av patienterna som är inkontinenta och har UVI. Luktar inget vidare, kan jag säga.
Och så äter jag.
När man arbetar på natten är det lätt att ta till mat för att orka och hålla sig allert. Det är kanske inte det mest ultimata i min situation. Jag hade hellre önskat att jag hade sug på äpple och vatten... Men så är det inte än.
Jag hoppas att jag kommer igång med motionen lite bättre. Jag vill verkligen inte gå upp mer i vikt och jag har det tufft som jag har det med mina bilringar. Kläderna börjar bli för små och mamma frågade härom dagen om hon skulle ta fram de allra störta kläderna jag hade innan jag bantade. Det känns inte alls roligt. Jag önskar ju att jag kan behålla de kläderna jag har.
Klockan är nu halv två på natten och jag är på jobbet för tredje natten i rad. Det kanske inte är så konstigt att jag är en smula gnällig. Jag är trött och yr och då blir man lite känslig i överkant. I morrn är det säkert bättre.
Arbetet är inte speciellt stimulerande i nuläget och jag längtar hem mest hela tiden. Jag längar hem till min trygga Andreas som tar hand om mig, älskar mig och vill göra allt tillsammans med mig.
Jag är en smula obalanserad och det är övergående. Det är jag medveten om. Men jag tror faktiskt att hade det inte varit för att jag åt antideppresiva medel så hade det varit lättare. Då hade inte hormonrallyt upplevts så starkt. Det är vad jag tror i alla fall.
Jag är världens lyckligaste. Det är jag verkligen. Men den tillfälliga oblansen kräver vansinnigt med energi och tar musten ur mig... Jag kämpar som ett djur för att bli bra och jag försöker verkligen ge allt jag har!
Jag säger saker jag ångrar ibland och jag glömmer berätta vad jag tänker ibland. Ibland får jag verkligen till det och ibland blir allt alldeles tokigt.
Hur ska jag få balans igen? Jag tar en dag i taget och försöker få ur mig min oro. Jag pratar mycket och skriver mycket. Jag tror att det hjälper. Men dagar då jag trampat i klaveret, sagt fel saker eller uttryckt mig beskt utan att med flit såra någon känns så jobbiga. Jag vill hitta ett bra verktyg att ta till för att lösa de dagarna, förklara för den utsatte att jag inte menar något illa utan att jag bara utryckte mig klumpigt. Men jag får inte riktigt till det.
Det kommer att bli mycket bättre. Andreas stöttar mig, står vid min sida och lämnar mig inte. Jag gör vad som helst för honom och det är för honom och vårt liv tillsammans som jag kämpar.
Vi ska skriva in oss hos barnmorskan den 20 juni och det ser vi fram emot. Men det händer mycket saker innan dess. Det blir ett par rundor till Mästaremåla och besök av Andreas mamma och hennes sambo. Hoppas vi får till det med umgänget den helgen så alla får en möjlgihet att träffas. Vi vill så mycket, Andreas och jag...
... och vi älskar livet och varandra!
Jag har också tittat endel på min statistik här på bloggen och det är glädjande siffror då det i snitt ligger på ca 120 besökare/dag. Väldigt dåligt med kommentarer, dock. Därför är det gött att ha statistiken att titta på, så jag vet att jag är läst. Det är rätt viktigt för mig.
Ann-Sofi
Jag är inte alls i balans och jag längtar till jag tar mig ur detta. Det är inte roligt för någon, allra minst de närmaste i min omgivning.
Det börjar märkas rejält att mina mediciner är utsatta. Jag kämpar som en dåre varje dag, håller igen gråten och försöker vara som vanligt. Jag är inte säker på att förståelsen är så stor så jag håller emot istället. Jag grät i Andreas famn ikväll, några minuter innan jag var tvungen att gå till jobbet. Jag hade behövt gråta färdigt men jag hann inte det.
På jobbet måste jag hålla masken. Där kan jag inte gråta och hålla på. Och det är nog så kämpigt där ändå med kiss, bajs, slem, blod och allt annat som är sådär oglamoröst och otäckt. Mina känslor ligger utanpå kroppen och då menar jag främst lukt och smak som verkligen har ställt till det. Vi har en patient som ligger och hostar upp slemgoggor hela nätterna. Jag klarar inte av det. Vi har majoriteten av patienterna som är inkontinenta och har UVI. Luktar inget vidare, kan jag säga.
Och så äter jag.
När man arbetar på natten är det lätt att ta till mat för att orka och hålla sig allert. Det är kanske inte det mest ultimata i min situation. Jag hade hellre önskat att jag hade sug på äpple och vatten... Men så är det inte än.
Jag hoppas att jag kommer igång med motionen lite bättre. Jag vill verkligen inte gå upp mer i vikt och jag har det tufft som jag har det med mina bilringar. Kläderna börjar bli för små och mamma frågade härom dagen om hon skulle ta fram de allra störta kläderna jag hade innan jag bantade. Det känns inte alls roligt. Jag önskar ju att jag kan behålla de kläderna jag har.
Klockan är nu halv två på natten och jag är på jobbet för tredje natten i rad. Det kanske inte är så konstigt att jag är en smula gnällig. Jag är trött och yr och då blir man lite känslig i överkant. I morrn är det säkert bättre.
Arbetet är inte speciellt stimulerande i nuläget och jag längtar hem mest hela tiden. Jag längar hem till min trygga Andreas som tar hand om mig, älskar mig och vill göra allt tillsammans med mig.
Jag är en smula obalanserad och det är övergående. Det är jag medveten om. Men jag tror faktiskt att hade det inte varit för att jag åt antideppresiva medel så hade det varit lättare. Då hade inte hormonrallyt upplevts så starkt. Det är vad jag tror i alla fall.
Jag är världens lyckligaste. Det är jag verkligen. Men den tillfälliga oblansen kräver vansinnigt med energi och tar musten ur mig... Jag kämpar som ett djur för att bli bra och jag försöker verkligen ge allt jag har!
Jag säger saker jag ångrar ibland och jag glömmer berätta vad jag tänker ibland. Ibland får jag verkligen till det och ibland blir allt alldeles tokigt.
Hur ska jag få balans igen? Jag tar en dag i taget och försöker få ur mig min oro. Jag pratar mycket och skriver mycket. Jag tror att det hjälper. Men dagar då jag trampat i klaveret, sagt fel saker eller uttryckt mig beskt utan att med flit såra någon känns så jobbiga. Jag vill hitta ett bra verktyg att ta till för att lösa de dagarna, förklara för den utsatte att jag inte menar något illa utan att jag bara utryckte mig klumpigt. Men jag får inte riktigt till det.
Det kommer att bli mycket bättre. Andreas stöttar mig, står vid min sida och lämnar mig inte. Jag gör vad som helst för honom och det är för honom och vårt liv tillsammans som jag kämpar.
Vi ska skriva in oss hos barnmorskan den 20 juni och det ser vi fram emot. Men det händer mycket saker innan dess. Det blir ett par rundor till Mästaremåla och besök av Andreas mamma och hennes sambo. Hoppas vi får till det med umgänget den helgen så alla får en möjlgihet att träffas. Vi vill så mycket, Andreas och jag...
... och vi älskar livet och varandra!
Jag har också tittat endel på min statistik här på bloggen och det är glädjande siffror då det i snitt ligger på ca 120 besökare/dag. Väldigt dåligt med kommentarer, dock. Därför är det gött att ha statistiken att titta på, så jag vet att jag är läst. Det är rätt viktigt för mig.
Ann-Sofi
Hormonrally och vitaminer
Ja, nu känns det på något underligt sätt i hela kroppen att jag är gravid.Inte för att jag har något att jämföra med, men det känns då inte som det alltid gjort förut.
Ikväll till exempel, hade jag tänkt vila innan mitt arbete inatt. Men icke. Jag vänder och vrider mig, mår illa, är täppt i näsan, har lite ont i magen, ilningar i kroppen och jag är jämt kissnödig. En konstant trötthet vilar över mig också och ibland är jag en smula yr. Lukt och smak är inte alls som det var tidigare och jag är superkänslig för lukter, typ svett, kiss, bajs, stekos och sådär. Sådant har aldrig stört mig tidigare. Klart att jag inte tycker att kiss och bajs luktar gott, men jag har klarat av att hantera det. Nu mår jag illa direkt och får gå och kasta upp i värsta fall. Mina känslor åker berg- och dalbana och jag gråter och skrattar om vartannat. När jag får grattiskramar och hälsningar att folk inte kan tänka sig en bättre mamma än mig, rinner det lätt över.
Jag äter mycket mer sällan och är proppmätt länge efter varje måltid. Jag är galet åksjuk och behöver bara köra ut från parkeringen för att jag ska börja må illa. Det är mycket enklare om jag kör själv.
Inte är det lätt för Andreas heller. Han gör så gott han kan och stöttar mig allt han orkar.
Jag måste bli bättre på att förklara hur jag mår, för honom. Inte kan han veta annars. Han fumlar och försöker och jag känner ibland att jag glömmer berätta.
Jag har ju slutat med mina mediciner också och det i sig är ju en förändring i min kropp. Känslorna blir liksom större och oavsett om jag är jätteglad eller ledsen så är de större på något sätt. Jag är mer glad och mer ledsen när det är något som händer. Och det är nytt både för mig och min omgivning.
Det är hormonrally i min kropp.
Jag har ont i brösten och magen. Kissar jätteofta och mina matrutiner är helt ändrade. Besöket hos barnmorskan var trevligt och bra. Vi pratade bara lite om vad som kommer att hända framöver och vad vi ska göra den 20 juni på inskrivningen. Vi pratade också om rök och alkoholvanor, kost och motion.
Jag är ju skrämmande medveten om min redan befintliga övervikt och ska verkligen kämpa för att inte skena iväg. Enligt böcker och vetenskap ska jag inte gå upp mer än 6 till 8 kilo under hela graviditeten och det är verkligen en kamp jag ska försöka ta.
Jag vet... jag ska inte glömma bort att njuta av min graviditet och jag ska inte tvinga mig till något. Men jag kan heller inte bara totalt ge mig hän...
Jag fick en burk vitaminer av min bror idag som gravida och ammande kan äta. Jag äter ju redan vitaminer och jag har för mig att min barnmorska sa att jag inte skulle överdosera. Jag är så tacksam att alla bryr sig så fint och så glömmer jag bort att visa det. Tack goa PO för vitaminerna! Tack för att du bryr dig. Tack alla andra för era kramar, hälsningar, lyckönskningar och varma ord. De är viktiga för oss och betyder så mycket.
Vi skrev papper på huset i går och lade handpenning. Så nu är det faktiskt vårt och i mitten av augusti bär det av till Mästaremåla. Det är en helt obegriplig känsla som samtidigt inte kunde vara mer underbar. Vi har hittat vårt paradis och längtar oss tokiga innan vi är där. Vi hoppas att alla förstår hur lyckliga vi är och hur glada vi är att vi har varandra. Vi är varandras drömpartner och äntligen kan livet tillsammans börja. Livet som vi har väntat så länge på!
Vi är förlovade, väntar barn och har precis köpt vårt paradis! Vi kunde inte vara mer lyckligt lottade! Åh vad vi är lyckliga!
Ann-Sofi och Andreas
Ikväll till exempel, hade jag tänkt vila innan mitt arbete inatt. Men icke. Jag vänder och vrider mig, mår illa, är täppt i näsan, har lite ont i magen, ilningar i kroppen och jag är jämt kissnödig. En konstant trötthet vilar över mig också och ibland är jag en smula yr. Lukt och smak är inte alls som det var tidigare och jag är superkänslig för lukter, typ svett, kiss, bajs, stekos och sådär. Sådant har aldrig stört mig tidigare. Klart att jag inte tycker att kiss och bajs luktar gott, men jag har klarat av att hantera det. Nu mår jag illa direkt och får gå och kasta upp i värsta fall. Mina känslor åker berg- och dalbana och jag gråter och skrattar om vartannat. När jag får grattiskramar och hälsningar att folk inte kan tänka sig en bättre mamma än mig, rinner det lätt över.
Jag äter mycket mer sällan och är proppmätt länge efter varje måltid. Jag är galet åksjuk och behöver bara köra ut från parkeringen för att jag ska börja må illa. Det är mycket enklare om jag kör själv.
Inte är det lätt för Andreas heller. Han gör så gott han kan och stöttar mig allt han orkar.
Jag måste bli bättre på att förklara hur jag mår, för honom. Inte kan han veta annars. Han fumlar och försöker och jag känner ibland att jag glömmer berätta.
Jag har ju slutat med mina mediciner också och det i sig är ju en förändring i min kropp. Känslorna blir liksom större och oavsett om jag är jätteglad eller ledsen så är de större på något sätt. Jag är mer glad och mer ledsen när det är något som händer. Och det är nytt både för mig och min omgivning.
Det är hormonrally i min kropp.
Jag har ont i brösten och magen. Kissar jätteofta och mina matrutiner är helt ändrade. Besöket hos barnmorskan var trevligt och bra. Vi pratade bara lite om vad som kommer att hända framöver och vad vi ska göra den 20 juni på inskrivningen. Vi pratade också om rök och alkoholvanor, kost och motion.
Jag är ju skrämmande medveten om min redan befintliga övervikt och ska verkligen kämpa för att inte skena iväg. Enligt böcker och vetenskap ska jag inte gå upp mer än 6 till 8 kilo under hela graviditeten och det är verkligen en kamp jag ska försöka ta.
Jag vet... jag ska inte glömma bort att njuta av min graviditet och jag ska inte tvinga mig till något. Men jag kan heller inte bara totalt ge mig hän...
Jag fick en burk vitaminer av min bror idag som gravida och ammande kan äta. Jag äter ju redan vitaminer och jag har för mig att min barnmorska sa att jag inte skulle överdosera. Jag är så tacksam att alla bryr sig så fint och så glömmer jag bort att visa det. Tack goa PO för vitaminerna! Tack för att du bryr dig. Tack alla andra för era kramar, hälsningar, lyckönskningar och varma ord. De är viktiga för oss och betyder så mycket.
Vi skrev papper på huset i går och lade handpenning. Så nu är det faktiskt vårt och i mitten av augusti bär det av till Mästaremåla. Det är en helt obegriplig känsla som samtidigt inte kunde vara mer underbar. Vi har hittat vårt paradis och längtar oss tokiga innan vi är där. Vi hoppas att alla förstår hur lyckliga vi är och hur glada vi är att vi har varandra. Vi är varandras drömpartner och äntligen kan livet tillsammans börja. Livet som vi har väntat så länge på!
Vi är förlovade, väntar barn och har precis köpt vårt paradis! Vi kunde inte vara mer lyckligt lottade! Åh vad vi är lyckliga!
Ann-Sofi och Andreas
Milstolpe
Idag är en ganska stor dag i både mitt och Andreas liv. Ja, vi delar ju för sjutton våra liv med varandra så det är ju klart att båda är engagerade.
Vi ska göra något vi aldrig gjort tidigare. Något som påverkar hela våra liv. Det är inte bara en utan faktiskt två stora saker som händer idag.
Mästaremåla har bytt ägare och idag skriver vi på alla papper och lämnar handpenning på huset. Vi har hittat vårt drömställe på jorden och längtar dit varje vaken sekund. Vi pratar om stället hela tiden och drömmer oss bort i allt som skulle kunna hända där. Renoveringar vi vill göra, gäster vi vill bjuda, lekar med våra barn vi vill göra, timmar vi vill bo där... Vi är så lyckliga för detta! Tack för alla lyckönskingar och glädjerop från er! Snacka om vuxenpoäng!
Här ska vi bo!
Nästa sak vi ska genomföra för första gången idag är vårt första besök på MVC. Tänk att efter idag kommer det aldrig att bli "första gången" igen. Det är något speciellt med allt det där.
Jag vet att många beskriver hur man nästan hysteriskt följer vecka för vecka, skriver noggrant ner allt som händer och verkligen engagerar sig i sin graviditet. Och så är det för oss också. Andreas är jätteengagerad och är så delaktigt det någonsin bara går.
Idag ska vi alltså besöka vår barnmorska för första gången. Det är inget inskrivningssamtal utan mer ett informationsmöte. Vi har redan fått en bibba papper och brochyrer hemskickade som vi har lusläst och idag har vi möjligheten att ställa frågor och få svar. Idag är en stor dag i våra liv. En dag vi ska minnas länge...
Ann-Sofi och Andreas
Vi ska göra något vi aldrig gjort tidigare. Något som påverkar hela våra liv. Det är inte bara en utan faktiskt två stora saker som händer idag.
Mästaremåla har bytt ägare och idag skriver vi på alla papper och lämnar handpenning på huset. Vi har hittat vårt drömställe på jorden och längtar dit varje vaken sekund. Vi pratar om stället hela tiden och drömmer oss bort i allt som skulle kunna hända där. Renoveringar vi vill göra, gäster vi vill bjuda, lekar med våra barn vi vill göra, timmar vi vill bo där... Vi är så lyckliga för detta! Tack för alla lyckönskingar och glädjerop från er! Snacka om vuxenpoäng!
Här ska vi bo!
Nästa sak vi ska genomföra för första gången idag är vårt första besök på MVC. Tänk att efter idag kommer det aldrig att bli "första gången" igen. Det är något speciellt med allt det där.
Jag vet att många beskriver hur man nästan hysteriskt följer vecka för vecka, skriver noggrant ner allt som händer och verkligen engagerar sig i sin graviditet. Och så är det för oss också. Andreas är jätteengagerad och är så delaktigt det någonsin bara går.
Idag ska vi alltså besöka vår barnmorska för första gången. Det är inget inskrivningssamtal utan mer ett informationsmöte. Vi har redan fått en bibba papper och brochyrer hemskickade som vi har lusläst och idag har vi möjligheten att ställa frågor och få svar. Idag är en stor dag i våra liv. En dag vi ska minnas länge...
Ann-Sofi och Andreas
Att dela med sig
Vi är ju faktiskt bara väntande i vecka fem/sex ännu och Grynet har inte hunnit bli större än en äppelkärna. Livmodern är som en klementin och hormonerna har rally i min kropp.
Det är ett jättekänsligt skede som vi går in i nu. Inte bara i min kropp utan även i fostrets utveckling. Det är under de närmaste veckorna som alla organen bildas. Efter vecka 12 är allt klart och resten av veckorna växer bara barnet. Inget nytt bildas då.
Men vi har ändå, trots riskerna, valt att berätta nu. Vi har valt att dela vår glädje med andra. Jag är sprickfärdig varje dag och så lycklig över att ha blivit så välsignad!
Andreas har inte berättat på sitt arbete ännu, men jag tror inte det dröjer så länge.
Alla stöttar oss och är så glada tillsammans med oss. Och det är faktiskt den största anledingen att vi väljer att berätta i ett så tidigt skede.
För skulle något inte gå rätt... Skulle det visa sig att allt inte stämmer så vet ju alla redan. Vi behöver varken smyga med glädje eller sorg! Vi får stötting i alla våra skeden och händelser!
Vi vill dela med oss. Vi vill verkligen det.
Jag kan också berätta att husköpet börjar närma sig slutet. De andra som bjudit på huset har dragit sig ur och det är numer bara jag och Andreas kvar. Så om det inte dyker upp någon ny budgivare så är huset vårt!
Och att den möjligheten skulle finnas är minimal. Objektet är nämligen bortplockat från internet så om någon nu budare skulle dyka upp så har han eller hon fått nys om det internt.
Så håll alla tummar ni har nu för både mig, Andreas,Grynet och husköpet!
Ann-Sofi
Det är ett jättekänsligt skede som vi går in i nu. Inte bara i min kropp utan även i fostrets utveckling. Det är under de närmaste veckorna som alla organen bildas. Efter vecka 12 är allt klart och resten av veckorna växer bara barnet. Inget nytt bildas då.
Men vi har ändå, trots riskerna, valt att berätta nu. Vi har valt att dela vår glädje med andra. Jag är sprickfärdig varje dag och så lycklig över att ha blivit så välsignad!
Andreas har inte berättat på sitt arbete ännu, men jag tror inte det dröjer så länge.
Alla stöttar oss och är så glada tillsammans med oss. Och det är faktiskt den största anledingen att vi väljer att berätta i ett så tidigt skede.
För skulle något inte gå rätt... Skulle det visa sig att allt inte stämmer så vet ju alla redan. Vi behöver varken smyga med glädje eller sorg! Vi får stötting i alla våra skeden och händelser!
Vi vill dela med oss. Vi vill verkligen det.
Jag kan också berätta att husköpet börjar närma sig slutet. De andra som bjudit på huset har dragit sig ur och det är numer bara jag och Andreas kvar. Så om det inte dyker upp någon ny budgivare så är huset vårt!
Och att den möjligheten skulle finnas är minimal. Objektet är nämligen bortplockat från internet så om någon nu budare skulle dyka upp så har han eller hon fått nys om det internt.
Så håll alla tummar ni har nu för både mig, Andreas,Grynet och husköpet!
Ann-Sofi
Lugnare
En blivande mammas oro har visat sig idag. Eller ska jag säga att oron att inte få bli mamma var det styrande elementet för mina handlingar.
Känslan av overklighet över att jag är gravid var så konstig. Pirret i magen kom och gick och tankarna kring vad jag just varit med om kändes så overkliga emellanåt.
Ibland känns det som om jag står bredvid och tittar på. Att någon luras med mig. Är det verkligen sant att jag har sådan tur. Att min fästman älskar mig och vi väntar barn?????
Är det sant? Det är ingen runt knuten som skojar med mig?
Jag blev alltså en smula orolig och gjorde ett test till.
Det kunde inte ha blivit mer positivt.
Jag är tok-gravid. Nu kan jag andas ut och lugna ner mig.
Jag är TOK-gravid! Tjohoooo!!!!!!!!
Ann-Sofi
Känslan av overklighet över att jag är gravid var så konstig. Pirret i magen kom och gick och tankarna kring vad jag just varit med om kändes så overkliga emellanåt.
Ibland känns det som om jag står bredvid och tittar på. Att någon luras med mig. Är det verkligen sant att jag har sådan tur. Att min fästman älskar mig och vi väntar barn?????
Är det sant? Det är ingen runt knuten som skojar med mig?
Jag blev alltså en smula orolig och gjorde ett test till.
Det kunde inte ha blivit mer positivt.
Jag är tok-gravid. Nu kan jag andas ut och lugna ner mig.
Jag är TOK-gravid! Tjohoooo!!!!!!!!
Ann-Sofi