Livet på en pinne!
Ja, mycket har hänt sedan jag skrev sist. Jag har ju sökt operationssköterske-utbildningen i Växjö till hösten och var på intervju på landstinget förra veckan. Intervjun gällde huruvida operation är intresserad av just mig och därmed villiga att satsa på mig och betala min utbildning.
Intervjun gick bra, tycker jag, och jag gick därifrån med en skön känsla i magen.
Man ska ju liksom sälja sig på en halvtimme och ändå uttrycka sig ödmjukt och behagligt.
Och jag tycker faktiskt (i all ödmjukhet) att jag lyckades med det.
Så är det det där med kärleken igen...
Tisdagen den 10 april 2007 förlovade Jag mig med Andreas. Vi är så lyckliga och kan verkligen inte leva utan varandra.
Varje dag vi inte är tillsammans är en plåga. Varje minut vi inte har varandra nära är så jobbiga. Vi längtar efter varandra, älskar varandra och vill inget annat än att vara tillsammans. Klart att man ska förlova sig då!
Det gjorde vi och det kunde inte ha känts bättre! Vi är så lyckliga och kan inte längta nog efter framtiden tillsammans! Vi längtar efter barn, hus och liksom hela kittet!
Jag vet inte hur jag ska kunna uttrycka vad jag känner för Andreas, vad han ger mig och hur jag mår, för att alla ska förstå! Andreas känner likadant för mig och säger varje dag att han är halv utan mig. Att jag gör honom hel.
Tänk att jag för knappt ett år sedan var på väg åt ett helt annat håll...
Jag älskar dig Andreas och vill dela resten av mitt liv med dig. Jag vill förgylla ditt liv och ge ditt liv samma mening som du ger i mitt liv.
Jag arbetar rätt mycket nu och ska försöka dra ner på det en smula. Jag har försökt tala om på mitt ena arbete att jag vill minska på timmarna men jag känner någonstans att jag sabbar för alla andra när jag säger så. Jag är timanställd där och har ändå ett månadsschema att följa. Detta ska då anpassas med mina tider på sjukhuset och därmed försöka flyta. Jag skriver mitt schema på sjukhuset var femte vecka och det andra schemat är rullande. Det kan låta enkelt men det är det sista det är. Det är alltid rörigt och alltid för mycket att göra.
Och med tanke på att Andreas finns hemma och vi vill utforska resten av livet tillsammans vill jag ju hellre vara där, med honom. Där... i vårt liv!
Livet på en pinne, ja! Jag sitter nog på en rätt bra pinne om jag får säga det själv!
Ann-Sofi
Intervjun gick bra, tycker jag, och jag gick därifrån med en skön känsla i magen.
Man ska ju liksom sälja sig på en halvtimme och ändå uttrycka sig ödmjukt och behagligt.
Och jag tycker faktiskt (i all ödmjukhet) att jag lyckades med det.
Så är det det där med kärleken igen...
Tisdagen den 10 april 2007 förlovade Jag mig med Andreas. Vi är så lyckliga och kan verkligen inte leva utan varandra.
Varje dag vi inte är tillsammans är en plåga. Varje minut vi inte har varandra nära är så jobbiga. Vi längtar efter varandra, älskar varandra och vill inget annat än att vara tillsammans. Klart att man ska förlova sig då!
Det gjorde vi och det kunde inte ha känts bättre! Vi är så lyckliga och kan inte längta nog efter framtiden tillsammans! Vi längtar efter barn, hus och liksom hela kittet!
Jag vet inte hur jag ska kunna uttrycka vad jag känner för Andreas, vad han ger mig och hur jag mår, för att alla ska förstå! Andreas känner likadant för mig och säger varje dag att han är halv utan mig. Att jag gör honom hel.
Tänk att jag för knappt ett år sedan var på väg åt ett helt annat håll...
Jag älskar dig Andreas och vill dela resten av mitt liv med dig. Jag vill förgylla ditt liv och ge ditt liv samma mening som du ger i mitt liv.
Jag arbetar rätt mycket nu och ska försöka dra ner på det en smula. Jag har försökt tala om på mitt ena arbete att jag vill minska på timmarna men jag känner någonstans att jag sabbar för alla andra när jag säger så. Jag är timanställd där och har ändå ett månadsschema att följa. Detta ska då anpassas med mina tider på sjukhuset och därmed försöka flyta. Jag skriver mitt schema på sjukhuset var femte vecka och det andra schemat är rullande. Det kan låta enkelt men det är det sista det är. Det är alltid rörigt och alltid för mycket att göra.
Och med tanke på att Andreas finns hemma och vi vill utforska resten av livet tillsammans vill jag ju hellre vara där, med honom. Där... i vårt liv!
Livet på en pinne, ja! Jag sitter nog på en rätt bra pinne om jag får säga det själv!
Ann-Sofi