Ann-Sofi och Andreas

Klockan är 00.42 och jag har precis kommit hem. Jag tog tjuren vid hornen och åkte och hälsade på på mitt arbete. Jag är nattsjuksköterska och har arbetat på natten i nästan tre år. Min trygghet finns där, mina bästa minnen finns där, mina goa kollegor finns där. Därför ville jag att mitt första besök på jobbet skulle bli så tryggt som möjligt varför jag valde att hälsa på nattetid.
Jag trodde faktiskt att det skulle vara jobbigare än det var.
Resan dit är ett kapitel för sig, där jag blev lite utsatt på bussen av fulla ungdomar som skrattade åt mig, viskade om mig och retade mig. De satt bakom mig och blåste i mitt hår så saliven skvätte, skrattade åt det och viskade glåpord... Så kändes det i alla fall. Jag har så svårt att rycka på axlarna åt sånt. De hade kanske gjort lika dant om någon annan satt där, men nu var det jag som gjorde det och därmed jag som blev utsatt.
Det ösregnade och mitt passerkort är utgånget så jag kunde inte ta genvägen genom garaget utan fick gå runt hela sjukhuset för att komma fram till en dörr där de kunde öppna för mig. Dyngsur steg jag in och såg skylten på min avdelning.
Det kändes helt okej faktiskt.
Väl inne på avdelningen fick jag känslan av att inte ha varit därifrån på hela sommaren. Sommaren känns som ett osynligt vakuum som inte finns, som jag inte varit i, som inte har hänt mig. Så kändes det.
Med försiktig ödmjukhet välkomnade mina kollegor mig och fixade en jättefin fikavagn.
Det kändes liksom skönt att det allra första intrycket var positivt. Eller i alla fall inte negativt. För det går inte att göra om. Det första intrycket är alltid det första intrycket.
Vi pratade jättemycket och jag försökte ånyå förklara hur det känns, vad jag går igenom, hur mina tankar går och hur jag ser på framtiden.
Framtiden ja.
Det planeras stora förändringar på avdelningen som jag fick ta lite del av inatt. De förklarade för mig vad som planeras inför våren med stora schemaändringar.
Då hände nått.
Den där ivern som jag beskrivit innan att jag upplever när allt känns bra hade infunnit sig även denna natt. När känslan blev så skön från första stund fick jag ett sting av tankar att det kanske inte är så långt kvar tills jag reder ut att börja jobba. Men när diskussionen om de stora förändringarna kom på tal gick ivern itu. Då brast det. Inte så det syntes på utsidan, men det kändes så krafigt på insidan. Trycket i bröstet, oron i huden, flackande blick och oklara tankar.
Fan vad långt det är kvar. Jag kände mig plötsligt så usel. Så låg. Så sjuk.
De har det så tryggt på jobbet med ett fint samarbete, trevliga kollegor och ett riktigt liv. Jag är långt ifrån där ännu och jag tror att det är viktigt att jag upptäcker det själv, i tid, så jag kan arbeta aktivt med det framöver. Det var en tröskel jag inte redde ut att gå över. Inte ännu.

Tack fina, underbara kollegor för en bra stund, trots allt. Tack för att ni hjälpte mig att få ett första bra intryck. Nu går det en aning lättare på onsdag. Då ska jag till jobbet igen, fast denna gång på dagen.
Det kommer att bli en helt annan historia som jag berättar om då.

Nu är det mitt i natten och jag ska försöka varva ner och sova.

Godnatt och tack igen S, S och A för det ni gjorde för mig inatt. Det är ovärdeligt.


Ann-Sofi

Idag är det måndag, det regnar ute och är så där ruggigt mysigt. Jag dricker kaffe och har tänt ljus i lägenheten.
TV´n står på och jag hör Malou´s röst i bakgrunden.
Jag har i helgen haft rejäla arbetspass i Bredäng där jag hjälpt mamma och pappa med stugbygget. Vi har grävt macadam, burit ek-stockar, krattat, räfsat, asat och burit. Idag har jag rejäl träningsvärk som faktiskt inte är sådär skön som man annars kan tro när man vet att man gjort ett bra arbete. Det gör ont i alla muskler.
Idag är det måndag och jag har en ny vecka framför mig. I morgon är det gruppen igen och jag ser fram emot det. Jag känner också att jag var lite väl ivrig förra veckan. Jag ville så mycket och hade höga förväntningar. Det har jag fortfarande men jag känner inte samma iver, hunger och nästan panik efter att få sagt allt jag vill. Jag låter det få ta tid.
Jag tittade på Postkodmiljonären i helgen och det var en man som friade till en kvinna i slutet av programmet. Jag fick en sådan otäck känsla i kroppen och blev så ledsen. Jag kände inte alls glädje över deras lycka utan endast ledsamhet över min egen ensamhet.
Jag vet att jag måste jobba med det. Jag vet att jag måste lära mig att se mitt egenvärde, lära mig att uppskatta det, ta ett steg fram och glädjas fullt ut för andra. Rätt lätt! Det är en sak för gruppen att veta. Jag ska berätta det i morgon.
Det är mulet ute och därmed legitimt att klä på sig ordentliga kläder utan att svettas som en tok. Jag har längtat efter det så länge. Värmen är inte behaglig och jag far illa av solen. Nu är det så skönt. Jag hoppas verkligen att hösten är här nu. Att det stadigt blir kallare gör mig lugn. Det är skönt att kunna gömma kroppen bakom kläder. Känslan av att inte blotta mer än nödvändigt är behaglig.
På tal om att gömma sig bakom kläder... Jag har nu bestämt mig för att skriva in mig på viktis igen. Jag vågar inte vänta, låta vikten rusa iväg och plötsligt se ut som en flodhäst igen. Jag måste banta...

Tack för hälsningar från alla. Kommentarerna är färre men jag vet att jag är läst. Det kan jag se på min statistik och jag har ca 90 besökare varje dag. Det betyder mycket.

Det är ännu en vecka i mitt liv. Mitt darriga liv.

Ann-Sofi

(Mrs Muffin: Jag förstår vad du säger och tar till mig av det. Jag ville bara försöka beskriva hur allt känns. Tack för dina ord!)