Ann-Sofi och Andreas

Vanligtvis är kanske söndagar lite slappa i allmänhet. För mig som jobbar på natten kan jag inte ta hänsyn till vilken veckodag det är. Jag måste ha min sömn oavsett om det är första advent eller en tisdag. Idag är det söndagen den 27 november och det är första advent. Vädret är mulet, lite blött och kallt.
Och ensamheten tränger sig på.

Endel dagar är värre än andra. Mina vänner finns alltid, det vet jag. Men en sådan här mellandag, mellan två arbetspass finns det varken tid eller ork att ta sig någonstans mitt på dagen. Alla jag känner har familj och söndagar kanske inte är den bästa av dagar att dra iväg från sin familj för att fika med mig, så om det ska bli umgänge en sådan här dag är det jag som får åka och hälsa på. Och idag är det bara några timmar jag har i vaket tillstånd innan jag drar till jobbet igen.

Söndagar brukar jag älska men inte idag. Det blir bättre i morgon, det vet jag. En dag i taget så ordnar det sig säkert.


Det har varit en lugn natt på jobbet och vi har passat på att njuta av det. Det kan vända fort då vi har överbeläggningar och inte en lugn stund. Låt oss hoppas att folk inte har varit ute och drullat, halkat och brutit sig. Vi får väl se när jag kommer till jobbet.

Idag är en sån där dag när man önskar att folk kunde telepatera och känna att jag behövde ett telefonsamtal. Att någon bara ringde och ville prata, eller kanske till och med fika lite. Idag är en sån där dag när jag vill bli uppringd. Inte ringa själv. Idag behöver jag bli omhändertagen.




Ann-Sofi

Nej då, så farligt är det inte, men idag kom brorsan hit och hjälpte mig att borra i betongen. Han är lite mer haj på borrmaskinen än vad jag är. Det kanske beror på att det är hans borr och inte min...

Jag fick upp min paradhanddukshållare och jag fick upp gardinstången precis som jag ville ha det. Nu ska bara gardinerna fållas ordentligt, strykas och så är julstämningen total.

Tack snälla P-O för hjälpen!

Jag gick förbi blomsteraffären också och köpte några hyacinter som jag satte i min kopparkruka. Det blev rackarns tjusigt. Snart luktar det jul här också.

Jag hade bestämt att jag inte skulle ha det för plottrigt i min lägenhet utan försöka hålla det lite minimalistiskt. Rätt lätt!!!!
Nu är det prylar överallt igen och det är nästan på gränsen till för mycket. Eller, jag kanske bara är lite ovan. Det har ju gått lite sakta och sakerna har kommit på plats lite då och då... Snacka om I-landsproblem... Jag har för mycket saker!!!!! Det blir kanonbra när det är färdigt. Fast hur länge har jag sagt det egentligen?

Igår kom Henrik förbi och hjälpte mig att installera och fixa en aning med min dator. Du är en ängel som hjälper mig! Tack så mycket! Hälsa Birgitta och barnen!!!!

Nu väntar tre nätter på jobbet. Vi får väl se hur vårdtyngden är i helgen. Det har varit ganska lugnt ett tag nu, men jag skulle gissa att vi hinner med en topp till innan vi drar ner beläggningen under jul och nyår.

Nu ska jag mysa lite i soffan, kolla på TV och dricka lite kaffe!

Trevlig helg!


Ann-Sofi the workingbabe

En av livets grundläggande frågor lyder: VARFÖR?

Vi har för bråttom i vår hektiska värld för att vi skulle ha tid att stanna och tänka på livets grundläggande frågor som:

Varför kommer pizzan snabbare till kunden än ambulansen?

Varför finns det parkeringsplats för rörelseförhindrade framför skridskobanan?

Varför beställer folk dubbel ost hamburgare, stor pommesfrites och
Cola light?

Varför köper vi hotdogs i tiopack och korvbröd i åttapack?

och har du tänkt

Varför målar kvinnorna sina ögon med öppen mun?

Varför är inte ordet förkortning kortare?

Varför trycker vi på start när vi vill stänga av datorn?

Varför finns det inte kattmat som smakar mus?

Varför står det i hundmatburken "ny bättre smak" vem har testat
detta?

Alla känner väl flygplanets svarta låda som alltid håller sig oskadd.

Varför tillverkar man inte flygplanen av samma material?

och vidare

Varför trycker du fjärrkontrollens knappar hårdare när batterierna är
nästan slut?

Varför tvättar vi handdukarna, våra händer är väl rena när de torkas?

Varför använder Kamikaze flygarna hjälm?

Hur har man fått skylten "gå inte på gräsmattan" mitt på gräsmattan?

När ett ord är fel i ordboken, hur vet man det?

Har arbetarna på Lipton kafferast?

Varför springer inte fåren in när det regnar?

När jag köper en ny bumerang - hur blir jag av med den gamla?

Varför har byggnader som ska var öppet dygnet runt över huvudtaget
lås?



Ann-Sofi

Jag har små saker att göra hela tiden, men jag får liksom inte till det. Ni vet, de där sakerna man överlever utan att göra, men hade mått så mycket bättre om det blev gjort. Alltså, det handlar bara om att sätta upp saker, flytta saker, kasta saker... egentligen ett stort I-landsproblem men ändå...

Jag har lånat en slagborr och ska borra lite... ska hänga upp min paradhanddukshållare. En gardinstång ska upp, gardiner ska fållas, vitrinskåpet ska putsas och alla glas ska diskas och ställas in där. Jag ska bränna lite CD-skivor med bilder och små filmer jag har på datorn och jag ska möblera om lite i mina skåp och lådor.

Inget allvarligt alltså, men inte får jag till det ändå...

Jag måste ta mig i kragen och försöka få nånting gjort idag. Fråga mig inte vad jag gör istället, för det kan jag inte svara på.

Det kanske är dags att jag skriver den där listan eller schemat för vad jag ska göra varje dag. Jag får se vad jag får till under dagen.

Jag ska hämta Gabbe på dagis och en kompis ska komma hit och hjälpa mig lite med datorn i kväll. Två saker jag måste passa idag i alla fall.

Det är väl kanske också så att jag ser till att boka upp mig med andra saker, som berör andra... så jag inte behöver fokusera helt på mig själv. Inte vet jag... det är bara funderingar.

Nu ska vi se vad jag gör med min dag idag.

Jag ska försöka ta mig i kragen!



Ann-Sofi

Nu är det äntligen minusgrader utomhus. Som jag har längtat. Jag älskar hösten men särskilt vintern när det är mörkt och kallt. Jag älskar när jag får klä på mig varma, goa kläder, tända ljus och mysa inomhus. Är jag knasig som tycker så?

Finns det nått mysigare än att ha punktbelysningen på, en hel bricka med värmeljus, fårskinnsfällen bakom ryggen och en bra film att titta på. Ett glas rött uppepå det gör ju inte ont direkt.

Jag älskar när skymningen kommer tidigt på eftermiddagen och jag älskar när det knarrar under skorna. Jag älskar när jag kan se mina andetag och jag älskar att mysa.

Äntligen är det kallt!



Ann-Sofi the vinterbabe

ja så hade man då lagt aftonens make... Jag e nöjd! Så ska bara kläderna bytas och bootsen på, så är man fit for fight för en helnatt!













Ann-Sofi the makeupbabe

Det är konstigt det där med självförtroende. Det går liksom i vågor. Jag har väl inget superkasst självförtroende, men emellanåt känns det verkligen sunkigt. Jag har lyckats tappa endel kilon sedan i somras och det borde ju ge en kick. Och det gör det emellanåt också. När kläderna blir större och större (och färre och färre också för den delen) känns det ju naturligtvis roligt. Men så kommer de där stunderna när jag liksom tänker dumma saker. Att det inte riktigt vill bli bra. Att alla andra har det bättre än jag. Att det pratas bakom ryggen på mig. Det är bara tankar, det vill jag understryka. Men det är mina tankar.

Jag har precis avslutat ett spex jag har haft superroligt med. Ett spex där jag från början inte kände någon. Både på gott och ont. De andra ( eller i alla fall de flesta) har en sådan go stämning emellan sig och självklart släppte de in mig också. Vilket underbart gäng! Jag fick vara med, spela teater, uttrycka mig och få finnas. Jag hade till och med en åsikt. Ibland kanske lite väl högt, men ingen sa att jag skulle vara tyst. När vi skildes åt efter repetitionerna kände jag ibland att jag kanske tagit i lite väl mycket. Tagit för mycket plats. Jag lovade mig själv att tagga ner lite till nästa rep-tillfälle. Jag ville bara göra ett bra jobb. Och ha roligt också för den delen. Jag är så väl medveten om att jag hörs och syns. Att jag inte rä en grå liten varelse som ställer sig i ett hörn. Kanske är det mitt sätt att överleva. Att vara så mycket att jag inte tillåter mig att känna. Känna det som finns innerst inne. Men när vi skildes åt efter repetitionerna kom de. Känslorna.

Mycket har hänt och repen och föreställningarna har varit en oas för mig. Ibland kändes det som om jag inte matchade riktigt. Eller, jo... det gjorde det. Det tar ju tid att lära känna varandra och det måste det få göra. Men ibland, eller ganska ofta, pratade jag först och tänkte sen. Inte så bra kanske...

Alla känner alla i en värld där ingen känner ingen. Är det så?

Får jag plats också?

Det togs massor med härliga bilder under repen och föreställningarna. Även på efterfesten... Det kanske var de bilderna som utlöste mitt lilla sjunk. Inga roliga bilder på mig. Tycker jag i alla fall. Högljudd och alldeles för mycket alldeles för ofta. Så känns det bland.

Men så kommer glädjen tillbaka. Inte än dock. Jag har nu avslutat spexet för den här gången. Och jag hoppas innerligt att jag får vara med igen. För hur slitigt och tufft det än är under repetitionstiden är det värt ALLT, precis ALLT när vi väl står inför publik. Nu har jag lite mer tid för mig själv. Kanske lite för mycket. Hur ska jag göra nu?

Det kanske är läge att börja skriva ett schema för varje dag? En liten uppställning på vad som ska ske. Träning på morgonen, frukost, hemmets väl och ve, familjen... inte vet jag. Jag ska försöka strukturera upp det så det passar mig.

Det är dags att jag tar hand om mig själv. Och om jag är glad blir jag vacker. Det har jag hört i alla fall. Och är jag vacker mår jag bra. Är det fel att tycka så? Varför är det så viktigt att vara vacker? Vem bestämmer det? Är det nyckeln till allt? Att jag inte känner mig vacker? För det gör jag inte.

Ett stående citat av mig själv: Jag är inte så snygg, men jag är en bra människa!

När blir man snygg? Vad är snyggt? I vilken mall ska jag trycka in mig? Måste man vara i en mall? Varför är det så ytligt? Och varför är ytlighet så viktigt?

Jag fick ett publikpris som bästa teaterapa under spexet. Publiken hade röstat på sin favorit och det blev jag. Det är mycket glädjande och roligt. Med den yttersta ödmjukhet tog jag emot min apa. Men ALLA i gruppen har jobbat lika hårt och ALLA är värd det lika mycket. Här kommer jag in i spexgruppen från ingenstans och vinner det priset. Jag vill inte ställa mig över någon annan och jag hoppas att alla känner sig delaktiga i apan! För utan alla hade det inte blivit någonting!

Jag är jätteglad att jag fått ta del av spexet och väntar med spänning på fortsättningen.

Jag tycker om er allihop!




Ann-Sofi

Det har gått högt över förväntan med alla våra föreställningar. Vi är supernöjda, trots endel missar, omtag och annat smått och gott... Det här var verkligen en kick kan jag säga. Och jisses vad tiden har gått fort. Det känns som om det var igår vi träffades och presenterade oss för varandra. Idag är det sista föreställningen och lite vemodigt känns det allt.

Vi ska ha en avslutningsfest efteråt ikväll. Vi ska riva scenen, umgås, äta och dricka gott hela natten. Det ska bli superroligt.

Men först ska vi ta oss igenom en tvåtimmarsföreställning. Det gick fint igår och det kommer att gå fint idag också. Mycket hänger på publiken, dock. Eller det kanske man inte får säga? Men får man ett bra gensvar från publiken blir man lite hetsad och drar på lite extra. Får man mycket skratt är det lättare att spela ut, så att säga.

Jag måste ju ha en avslutningsfestoutfit också. Så nu ska det rotas i garderoben.

Kan meddela att jag har gått ner en storlek till i kläderna. Jag har gått från storlek 54 till 48 sedan midsommar och härom dagen gjorde pappa två nya hål i mitt skärp.



Ann-Sofi

Idag har vi generalrepetition och det kommer kanske inte att vara det bästa genrepet jag haft, men vad fasen... det är ju i morrn det gäller.

Varför göra saker idag som man kan skjuta upp till morgondagen?

Jag är med i majoriteten av scenerna och sjunger ganska många sånger. I ett gäng scener syns jag dock inte så mycket men är ändå på scen. Det kan bero på att jag ligger ihopvikt i en stor koffert...

Jo, det är faktiskt sant! Jag kryper ner i kofferten och ligger där i över tio minuter. Det låter kanske inte så mycket, men lägg dig ihopvikt allt du orkar, sätt fem tusenwatts-lampor rätt på dig och be någon snurra runt dig ett par varv med jämna mellanrum.... I tio minuter!!!!!!!  Det du!

Men vad gör man inte för konsten! Det är faktiskt jätteroligt att spela teater, och vi har störtkul nu!


Nu ska jag fylla mitt blod med kaffe för i dag blir en lång dag. Klockan är strax kvart över nio på morgonen och jag ska väl åka framåt tio-tiden. Beräknar väl att vara hemma igen kring midnatt.



Föreställningarna är på Gamla Teatern i Ronneby onsdag till lördag kl 19 varje kväll. Det kostar 100 bagis och ni är hjärligt välkomna!!!!



Må så gott!



Ann-Sofi the dramababe

Nu har jag en hel hög med underbara repetitionsbilder i min dator... problemet är att jag har ett alldeles nytt bildredigeringsprogram som jag inte kan så jag har just nu ingen aning om hur jag ska fixa till dom. Jag har dock endel kontakter... Tror att jag ska ta och utnyttja de en aning...( Anna Ö - känn dig träffad)

Bilder kommer så småningom!


Fortsatta rep håller på mest hela dagarna till och med onsdag då premiären står för dörren! 

Det är med skräckblandad förtjusning jag har kastat mig in i detta projekt, men jag tror nog fasen att vi ror detta i land!



Nu ska jag tvätta mig i armhålan!


Ann-Sofi

Jojomensan... tro det eller ej... övning ger färdighet, sägs det. Jag är mitt uppe i allt just nu. Huvudet surrar och jag tar som vanligt en dag i taget.

Ibland segar sig timmarna framåt och ibland rusar det så fort att jag inte hinner med. Ibland missar jag tåget. Men... det går fler tåg! Varje dag går det nya tåg. Jag kan i alla fall sova gott. Och det gör jag också.

Det går framåt. Idag är det fredag.


Det går framåt. Och jag har precis hoppat på ett tåg...




Ann-Sofi

Ja, flickor och pojkar... Nu är klockan ett på natten och jag pausar ytterst tillfälligt i mitt repeterande av text och musik till teatern som har premiär på onsdag.

Jag har en CD med originallåtar som vi ska ha i pjäsen. Det är dock en helt annan text till varje låt. Jag är med på sju eller åtta av dem och jag ska verkligen säga att detta är ingen enkel match... men... för verje repeterad minut känns det bättre.

Jag ska bland annat sjunga en låt som heter "Yo´re getting to be a habit with me" i original men "Det skulle jag kunna vänja mig vid" i vår pjäs. Det kommer att bli grymt, men just nu känns det ganska darrigt. Kan det bero på det smaskiga vinet jag suttar på? Näe... vägrar tro det!

Sen har vi all annan förbannad text som bara SKA in i huvudet innan lördag kl 10.00. Helt otroligt vad man har givit sig in på... men ändå gör man det. Kanske för att jag gjort det innan och vet att jag vid varje tillfälle sagt att det var värt allt besvär. Det var värt alla sena nätter, allt slit, allt övande... För när man väl står där med sin publik är det en kick, ett adrenalin som är obetalbart.

Ville mest i stundens hetta uppdatera er en aning... trots att jag vet att inte en enda människa kommer att läsa detta förrän tidigast i morgonbitti... så jag hade lika gärna kunnat fortsätta repa dessa minuter det tog att skriva ner dessa grymma meningar!

Men gjort är gjort!

Nu ska jag träna text... tänkte plåta lite på lördag också och föhoppningsvis lägga upp lite bilder här...


men jag lovar inget... det kanske bara blir pannkaka av alltihop!


Puss och kram


Ann-Sofi