Ann-Sofi och Andreas

Jag längtar mig galen efter Andreas. Han är i Stockholm hos sin familj och firar jul i år. Det är tre dagar sedan han åkte och vi har redan bestämt att detta var både första och sista gången vi lämnar varandra.
Vi längtar oss tokiga och mms:ar och sms:ar hela tiden.
Men längtan ska väl vara något fint också? För vad vore längtan om inte kärleken fanns. Eller är det tvärt om kanske? Vad vore kärleken om inte längtan fanns?!
Vi har så mycket vi tillsammans längtar efter och ibland vill vi redan ha endel gjort och ibland är det rätt häftigt att ha allt kvar. Att allt fortfarande är ogjort, liksom! Det är som om vi redan hade varit med om det och sagt: tänk om detta var ogjort så vi kunde göra det en gång till! Lite så känns det! Det är en rätt häftig känsla precis som att längtan ibland nästan trasar sönder en inuti.

Jag längtar i alla fall...


GOD JUL


Ann-Sofi

Det har gått jättefint att arbetsträna idag och jag har fått tillfälle att få prata av mig lite till en av mina chefer.
Jag kan också slappna av en aning vad gäller all oro kring papper och underskrifter och sådär till försäkringskassan. Det visade sig nämligen att det var de som gjort lite tokigt, inte jag. Världens sten föll kan jag säga.
Idag är det fredag och julen är på G på riktigt. Jag köpte några hyacinter och lite mossa härom dagen och pyntade lite. Det är nått speciellt med just hyacinter.
Ikväll har jag tvättstugan och det är faktiskt inte alls dumt. Skönt att ha allt rent innan söndag.

Helgen är här och jag önskar alla en riktigt GOD JUL!


Ann-Sofi

Jaha, så var det då dags att försöka ta tag i kampen och gå till arbetet för lite arbetsträning. Idag är det tänkt att jag ska arbetsträna mellan kl 07 och 10. Om jag säger så här; klockan är tio i fem nu och jag har varit uppe en timme.
Jag förstår egentligen inte varför det blir så här. Varför oroar jag mig så för något som tar tre timmar att genomföra? Jag har en klump i magen och jag vill ju göra ett bra jobb. Eller jobb och jobb. Jag ska ju träna, känna efter och finnas. Men jag har inte fått riktiga direktiv om hur en arbetsträning går till, jag har heller inte varit i denna situationen tidigare och jag hittar inte riktigt min plats på avdelningen som det är nu.
Jag vill verkligen att detta ska fungera. Det vill jag. Men det finns andra bakomliggande orsaker som gör att jag är en aning spänd också. Det är inget jag kan skriva om här och nu, mer än att jag känner en något krystad stämning när jag är på avdelningen.
Allt försvinner när jag börjar på natten. Alla klumpar, orosmoment, funderingar och bekymmer. Det är jag helt övertygad om. Så nu är det bara att göra som vi pratade om i gruppen i tisdags: Kämpa på och göra det bästa av de tillfällena som är kvar.

Det är mycket annat som oroar mig också. Det fattas underskrifter på papper och annat som AFA och försäkringskassan vill ha. Det är telefonsamtal jag måste ringa, papper som måste skrivas på och skickas in, julklappar som ska handlas, tvättstugan är bokad, jag ska försöka få ordning och snyggt i lägenheten, jag ska hjälpa mamma att städa, jag saknar A så det gör ont, det är jul på söndag, jag måste börja packa, flytta på elen och comhem, adressändra.... Det hopar sig en aning liksom...

Jag har rätt mycket i huvudet nu. Och jag kämpar verkligen för att hålla ordning bland de grå.

Jag kan också meddela att jag varit helt nikotinfri i två veckor. Och NEJ jag är inte gravid! Men mitt tandkött började ta rejält med stryk av snuset och A tycker att det är skitäckligt så... jag försöker så det knakar....

Idag är det som sagt fredag och jag har tokmycket att göra... Det ska bli så skönt när alla helgerna är över och jag är sambo med A.


Ann-Sofi

Jag gick till arbetet i morse trots den där klumpen i magen och endast en timmes sömn inatt. Jag gjorde det och det får väl ändå ses som ett tecken på styrka hos mig. Jag gick dit och fick tala om att det är sjuksköterskesysslor jag ska arbetsträna och inte undersköterskearbete. Det är vad jag har fått talat om för mig i alla fall.
Jag gick runt och delade ut morgonmedicinerna så jag fick lite träning på tabletter, sprutor och dokumentering. Det gick faktiskt helt okej. Så som vanligt har jag kanske förstorat upp mina känslor en aning, trots att jag faktiskt känner mig rätt obekväm. Jag överlever ju och för varje arbetstillfälle kommer jag en dag närmare mina nattkollegor. Jag vill verkligen försöka. Jag vill verkligen känna att jag både vill och kan arbeta vilken tid på dygnet som helst, men jag känner inte så.

Min svaghet är väl att jag sitter här och skriver istället för att prata om det. Här hemma känner jag mig trygg och kan få ner i skrift vad jag tänker på. Jag blir lätt en aning vimsig när jag ska prata så jag blandar ihop och glömmer bort, så det blir inget innehålle av värde. Här kan jag däremot läsa, sudda, skriva om, tänka och få till det. Jag bearbetar orden både i huvudet när jag tänker, med händerna när jag skriver och med ögonen när jag läser. Jag får tänka mycket och jag tycker att allt blir klarare än om jag hade försökt prata. Framförallt på jobbet.

Alla har väl svagheter och styrkor. Det finns väl inga felfria människor. Alla kan väl misslyckas emellanåt. Men varför gör jag små små bekymmer till stora stora problem? Varför tar jag på mig allt och tror att allt är mitt fel om det inte går vägen eller blir bra, vad det än nu månde vara?
Jag har massor kvar att arbeta med och jag är ändå på god väg på nått sätt. Andreas stöttar mig 24/7 och finns alltid i mina tankar. Vi har så mycket att se fram emot tillsammans och vi kan inte längta mer än vad vi gör till allt vi har framför oss.

Andreas ger mig styrkan och orken att fortsätta även i mina svagaste stunder.


Meningen med livet ter sig så klar och tydlig.


Ann-Sofi

Så var det då måndag, julvecka och en massa annat stress som jag inte kanske riktigt pallar med.
Jag tar det ändå. Jag utsätter mig och vill bli prövad för jag vet ju att jag överlever.
Idag till exempel.
Klockan är tjugo i sex på morgonen och jag ska arbetsträna mellan sju och tio idag. Jag har sovit en enda timme inatt och jag har en liten klump i magen. Det är endel som oroar mig ang arbetsträningen, men som jag å andra sidan är säker på löser sig när jag kommer över till natten.
Vi har många studenter på avdelningen som måste få ta plats och jag känner väl att jag inte riktigt har hittat min egen plats där jag får ut vad jag hade förväntat mig av min arbetsträning. Jag har inte arbetat på dagen på tre år och jag kan inte så mycket rutiner och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Ingen har direkt tagit sig an mig. Men det kanske är jag som ska be om det? Jag vet inte. Jag har ju aldrig varit i denna situationen tidigare.
Men som sagt. Jag vet att det blir bättre när jag kommer över på natten och får börja arbetsträna eftersom jag får ta ett helt annat ansvar, jag får ta mer plats och jag känner mig trygg där.
Så inatt har det varit en aning oroligt hos mig, men jag tänkte i alla fall att jag skulle försöka. Jag kan inte ge upp bara för att jag sovit dåligt en natt.
Sen är det det där med min konflikträdsla. Jag tror nog att många som läser vad jag skriver tycker att detta är en bra sak att ta upp med chefen, men jag är inte i stånd att göra det. Jag vet inte hur jag skulle hantera reaktioner på att jag klagar, inte är nöjd och känner mig lite utanför. Jag är skiträdd för konflikter och innuti är jag fortfarande emellanåt en liten flicka som inte vet vilket ben hon ska stå på. Jag arbetar hårt med det, men som sagt... Jag tror att för allas del är det enklast om jag kämpar på lite till, Jag har fem tillfällen till innan jag börjar arbetsträna på natten.
Och på tal om det. Jag känner ibland att jag får kämpa för att jag faktiskt trivs mycket bättre med nattarbete. Det sägs hela tiden att det inte är hälsosamt och att det inte alls är bra och mellan raderna lika med att man inte kan tycka om det. Varför är det så att jag (och jag vet fler med mig som tycker om nattarbete) måste kämpa och försvara mig när det gäller det? Varför inte bara se det positivt och verkligen utnyttja att vi är endel som tycker om att arbeta på nätterna?

Jag känner att jag är lite på krigsstigen idag, men ändå inte stark. Jag ville mest få ner i skrift vad jag har i huvudet denna morgon. Jag är inte arg. Jag är inte ledsen. Bara lite trött och orolig för min arbetsträning.

På söndag är det julafton och jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att få till den där julkänslan i magen.


Ann-Sofi

Idag är det fredag och vi sitter hos brorsan och kollar på en film. Andreas ska jobba natt hela helgen och jag ska i morgon åka med pappa till landet och hjälpa till lite.
Det är jul nästa helg och det är rätt overkligt egentligen. Inte att det är jul, men att jag är här. Här mitt i livet på väg tillbaka. Att jag har tagit de kliv i rätt riktning som bara är till för mig och min läkning, mitt helande.

Det är jul om lite drygt en vecka och jag ska fira den som vanligt med min familj. Andreas åker till Stockholm och kommer hem lagom till Nyår.

Arbetsträningen fungerar men jag längtar så himla mycket till mina nattkollegor och arbetet jag känner mig tryg och hemma med. Jag har inte hittat min plats eller någon att luta mig mot där jag är nu och allt känns faktiskt lite rörigt. Det funkar ju, som jag sa, men jag kan väl inte säga att jag får ut vad jag kanske hade förväntat mig. Det tror jag att jag kommer att få på natten.
Jag är ändå så himla glad att jag är på gång. Att jag är där jag är.


Jag ska fira helg nu och det ser jag fram emot.



Ann-Sofi

Jag vet att jag har varit dålig att skriva här och göra min röst hörd i etern. Men nu gör jag ett försök. Jag kan berätta att det händer så mycket nu så jag ryser bara jag tänker på det.
Ska jag kanske börja med min återhämtning? Ja, det gör jag. Jag har börjat arbetsträna och det verkar funka bra. Jag har bara varit där två gånger ännu och tanken är att det ska gå sakta.
Jag ska arbetsträna tre ggr i veckan, tre timmar i taget och detta ska jag göra resten av året. Efter nyår blir det arbetsträning på natten. Jag längtar efter nattbrudarna... *ler*
Och så är det allt det där med kärleken...
Andreas och jag tycker att det är så himla tråkigt att sitta i var sin lägenhet och längta efter varandra. Allt vi känner för varandra är besvarat till 100% och vi varken kan eller vill leva utan varandra. Vi vill finnas i varandras närhet och vill dela allt med varandra. Vi pratar mycket och längtar efter varandra när vi inte är tillsammans.
Detta har lett till att vi beslutat oss för att flytta ihop. För oss, Andreas och mig, känns det som ett jättenaturligt steg och vi har fått små tysta gliringar om att vi skyndar lite fort men som sagt; vi tycker inte själva det utan är helt säkra på vårt beslut. Vi längtar oss galna efter den nya lägenheten.
Vi har hittat och fått en fyra i samma hus där jag bor nu. En kanonlägenhet med både badkar och balkong... Det ni!

Terapin funkar också och jag känner varje dag att jag har mycket kvar att arbeta med. Någon annan i gruppen beskrev sist att det har tagit ett tag att komma till stadiet att kunna ta tillvara, utveckla och testa det vi pratar om i gruppen. Att kunna arbeta med framstegen i större utsträckning i hemmet mellan våra samtal. Jag är inte där ännu men känner ett stort lugn i att jag får ha min grupp kvar, utvecklas där och lära mig att bli hel igen. Eller igen? För första gången i mitt liv vill jag hitta roten i min själ och kunna bygga min egen styrka runt det. Jag är på god väg kan jag meddela.

I kombination med arbetsträningen, kärleken och gruppen kommer jag att stå som en stark vinnare i kampen om mitt liv. Det vet jag redan nu. Och det är en helt underbar känsla.

Idag är det torsdagkväll. Andreas jobbar natt och jag försöker samla tankarna innan jag bäddar ner mig. I morgon är det städ- och tvättdag innan jag åker till jobbet mellan 19 och 22.

Jag fyller år på söndag. Snart är det jul. Och efter det är jag sambo. Sambo med mitt livs kärlek.

Jag älskar dig, Andreas!



Ann-Sofi