Ann-Sofi och Andreas

Ja, nu har allt lugnar ner sig en aning och jag kan sitta en stund vid datorn. Jag ska försöka sammanfatta de senaste två veckorna och berätta hur allt hände sig.
Vi var hos barnmorskan den sista januari på återbesök och jag hade gått över tiden några dagar. Mina fogsmärtor började så smått stiga mig åt huvudet och jag var nästan helt låst till lägenheten. Men hjälp av kryckor kunde jag ta mig kortare sträckor, såsom till bilen.
På återbesöket sa barnmorskan att hon verkligen tyckte att det räckte nu. Nu har du haft ont färdigt, tyckte hon.
-Jag ringer till förlossningen och ber att de gör en bedömning på dig huruvida du är redo för en igångsättning.
Sagt och gjort. Hon ringde och vi fick en tid dagen efter, direkt på morgonen.
Så, fredagen den första februari åkte vi hemifrån strax innan sju på morgonen. Och ska sanningen fram var jag ganska uppgiven när vi åkte. Jag kände att vi nog snart var hemma igen. Men trots de där lite tråkiga vibbarna tog vi med oss både papper och förlossningsväskan.
När vi kommer in dit träffar vi en doktor som ska känna på livmodertappen hur mjuk den är och jag trodde då att jag skulle gå upp i atomer, så ont gjorde det. Det kändes som om hon var uppe i nacken på mig och grävde!
Men i alla fall så sa hon att det fanns bra potential för att bli igångsatt!
YES! Vi slipper åka hem! Nu ska här födas barn!!!!
Jag fick en gel satt på livmodertappen som skulle mjuka upp och sätta igång värkarbetet. De berättade också att det kan ta tid. Flera dagar om det vill sig illa. Men vad gjorde det nu när allt verkligen var på g...
Jag fick första geldosen kring halv elva på förmiddagen, men inte mycket hände av den. Jag vankade av och an i korridoren som jag blev tillsagd att göra. Och i efterhand har jag läst att de faktiskt gjorde en anteckning på hur tappert jag kämpade med mina promenader, trots de kraftiga foglossningarna!
Efter fem timmar var det så dags för geldos nr 2. Och den satte då fart på hela kalaset!
Med kraftiga värkar gick jag i korridoren. Pauserna mellan värkarna var på knappa minuten så det fanns inte mycket tid till återhämtning.
Jag fick bada en lång stund och det var ganska skönt men gav mig inte mycket lindring i mitt arbete. Det som egentligen hände var att bäbisen i magen reagerade på värmen i vattnet och pulsen gick upp litegrand.
Efter badet började jag promenera igen men klarade tillslut bara ut att gå ett par meter i taget innan det var dags för nästa värk. Så det var egentligen bara att fortsätta kämpa liggande istället. Jag ville så gärna föda barn den natten!
När klockan var kring midnatt gjordes en kontroll och jag hade inte öppnat mig mer än två centimeter. ALLT arbete var kvar alltså!
Det som började bli lite väl bekymmersamt var att bäbisens puls inte hade gått ner efter mitt bad, utan stannade på ca 170 i frekvens. Detta oroade läkaren ganska kraftigt och sa således att de inte vågade annat än att göra ett akutsnitt!
Det gjorde mig ingenting, då all min fokus låg på mitt barn!
De förberedde mig och körde ner mig till op strax efter ett på natten. Jag fick en ryggbedövning och kunde vara vaken när mitt barn kom till världen. Andreas var så tapper, och hade under hela dagen varit det allra bästa stödet! Åh vilken man jag har!
När klockan är 01.26 kommer vårt barn och talar om direkt att han finns! En välskapt gosse på 4395 gram och 53 cm lång vädrar lungorna direkt! Han passar även på att kissa på halva personalstyrkan när de håller på att pyssla om honom!
Detta ljud! Att få höra sitt barn för första gången! Jag har blivit mamma!!!!!!
Och det vackraste barn tittar på mig! Mitt barn! Vårt barn!
Andreas och bäbisen, tillsammans med en barnmorska går tillbaka till förlossningen för att göra en första kontroll att allt är som det ska, under tiden som de syr ihop mig.
När jag kommer tillbaka till förlossningen har de räknat alla fingrar och tår, kontrollerat gom och testiklar och allt är finemang! Blöja och kläder hade han också fått på sig!
Nu börjar det!!!! Livet med vårt barn!

När vi kom till BB upptäckte man att han började bli gul i huden och man satte in åtgärder såsom solning direkt. Dagarna blev lite tuffa då han var lite slö, orkade inte äta ordentligt och bilirubinvärdet bara steg.
Beslut om lite bättre åtgärder fattades och vi blev, ganska bryskt, utskrivna från BB och insrivna på Neonatal för att få sola.  Det är nämligen så att ljuset förvändlar bilirubinet till slaggprodukter som går ut i avföringen, och när det väl händer blir bäbisen lite piggare och orkar äta lite bättre! Så, så blev det!

Vi hade under dagarna bestämt oss för att vårt barn heter Arvid och vi provade oss taffligt fram de första dagarna.

På fredagen, en vecka efter att vi åkt in för bedömning, blev vi utskrivna och vi fick åka hem!

Vi mår alldeles prima och trots att Arvid tappade ett halvt kilo nästan direkt efter födseln och inte riktigt har hämtat upp sig helt ännu, går allt som en dans. Vi är lyckligast i världen!




Ann-Sofi, Andreas och Arvid