Utmaning
Antar en utmaning från Brorsan.
REGLERNA: Svara på de 12 frågorna, inte i ord, utan gör en bildsökning på Google på ditt svar. Ta den FÖRSTA användbara bilden som dyker upp. Använd den som "svar".
1. Vilket år är du född?
2. Hur definierar du din sexuella läggning?
3. Vilken är din bästa egenskap som kärlekspartner?
4. Och din sämsta?
5. Vad söker du hos en partner?
6. Vem var din första hemliga barndomsförälskelse (förnamnet)?
7. Vilket yrke är det sexigaste du vet?
8. Vilken kändis är hetast enligt dig?
9. Vad gör dig avtänd?
10. Vem hade du ditt första riktiga förhållande med (förnamnet)?
11. Vilket kroppsdel, förutom munnen, gillar du mest att kyssa på en kärlekspartner?
12. Ett kärlekspar på film eller tv som du gillar?
REGLERNA: Svara på de 12 frågorna, inte i ord, utan gör en bildsökning på Google på ditt svar. Ta den FÖRSTA användbara bilden som dyker upp. Använd den som "svar".
1. Vilket år är du född?
2. Hur definierar du din sexuella läggning?
3. Vilken är din bästa egenskap som kärlekspartner?
4. Och din sämsta?
5. Vad söker du hos en partner?
6. Vem var din första hemliga barndomsförälskelse (förnamnet)?
7. Vilket yrke är det sexigaste du vet?
8. Vilken kändis är hetast enligt dig?
9. Vad gör dig avtänd?
10. Vem hade du ditt första riktiga förhållande med (förnamnet)?
11. Vilket kroppsdel, förutom munnen, gillar du mest att kyssa på en kärlekspartner?
12. Ett kärlekspar på film eller tv som du gillar?
Plåster på såren
Jag har ont. Skitont. Jag fick bara små korta tips av barnmorskan när vi var där sist och det var att ta små steg och att inte vagga när jag går. Det har jag försökt ta fasta på och det funkar ju. Men jag har ju en hastighet som en snigel på väg till en vinbärsbuske. Och jag kan bara gå kortare sträckor, typ 100-200 meter i taget. Jag känner mig så matt och orkeslös, men i samma stund en smula rastlös. Jag försöker hitta en balans som funkar, men det är inte lätt.
På måndag ska jag till doktorn och prata. Vad det ger för resultat berättar jag om då.
Igår handlade jag på nätet. En grej till mig. Bara mig....
Den rosa tycker jag passar mig rätt bra, eller hur!!!!!!!!!!!!!
Ann-Sofi
Smärta och sömnlöshet
Nu sitter jag här mitt i natten i en fåtölj och försöker vila. Jag kunde, med hjälp av väggar och möbler, ta mig till toaletten tidigare inatt.
Jag har skitont och att sitta är faktiskt skönast. Hur trött jag än är så är det så tufft när värken tar överhand och alterntivet är just att sitta.
Jag trodde ju också i min enfald att friidrotten var i full gång vid den här tiden, men icke!! Klart att det bara är eftermiddagssändningar en dag som denna...
Jag är så trött och vill så gärna sova. Jag har i alla fall tänkt på mig själv och magen först denna gången och sjukskrivit mig kommande dygn. Önskar att jag blir trodd och förstådd. Det är så svårt att kunna sköta jobbet när jag knappt kan gå utan att stödja mig mot väggar och möbler. Än mindre kunna lyfta och sköta om mina patienter. Det är inte rättvist mot någon. Allra minst mig.
Nu ska jag försöka vila ändå. Jag tror att jag kanske har dragit på mig lite dagisbacillusker. Jag är nyser och är så dan i näsan. Hoppas det bara är lite nattatäppa!
Ann-Sofi
Jag har skitont och att sitta är faktiskt skönast. Hur trött jag än är så är det så tufft när värken tar överhand och alterntivet är just att sitta.
Jag trodde ju också i min enfald att friidrotten var i full gång vid den här tiden, men icke!! Klart att det bara är eftermiddagssändningar en dag som denna...
Jag är så trött och vill så gärna sova. Jag har i alla fall tänkt på mig själv och magen först denna gången och sjukskrivit mig kommande dygn. Önskar att jag blir trodd och förstådd. Det är så svårt att kunna sköta jobbet när jag knappt kan gå utan att stödja mig mot väggar och möbler. Än mindre kunna lyfta och sköta om mina patienter. Det är inte rättvist mot någon. Allra minst mig.
Nu ska jag försöka vila ändå. Jag tror att jag kanske har dragit på mig lite dagisbacillusker. Jag är nyser och är så dan i näsan. Hoppas det bara är lite nattatäppa!
Ann-Sofi
Vecka 17
Ja då skulle jag alltså gå in i vecka 17 om jag ska tro barnmorskan som gjorde det senaste ultraljudet. Tänkatt jag redan för två veckor sedan trodde att jag var här... där...
Jaja... Eftersom jag är novis och de supererfarna är det bara att gilla läget och tro på dem. Jag har haft små, små kittlingar i magen och precis som alla beskriver det; en känsla av en liten fiskstjärt som viftar lite snabbt. Det har varit så häftigt men tyvärr alldeles för sällan. Jag vet att det kommer mer men nu är jag så ivrig och otålig så jag vet inte vilket ben jag ska stå på.
Mina smärtor i fogarna och ryggen är både upp och ner. Andreas fick hjälpa mig att gå härom dagen då jag inte tog mig ur sängen men behövde ta mig till toaletten. Underkroppen ville inte alls vara med. Andra stunder går det verkligen rätt hyffsat får jag lov att säga.
Jag vill verkligen försöka arbeta så länge det går och inte sjukskriva mig. Jag har sagt det förr och säger det igen. Att känna sig klen vill jag inte och heller inte bli ifrågasatt igen. Det är alltid det värsta. Att inte bli trodd. Det säger jag till alla som en uppmaning. Tro på din medmänniska. Ge personen kred för sitt slit och sina ansträngningar.Uppmana till beröm och tacksamhet. Jag kämpar med det varje dag och försöker vara uppmärksam på min nästa och även på mig själv och mina reaktioner och tankar. Medvetenheten är det viktigaste!
Vecka 17 ja. Hur coolt är det egentligen? På en gravidsida på nätet står det:
Ökad svettning är vanligt hos mamman, vilket beror på ökad blodmängd. Många kvinnor blir även täppta i näsan. Vidare kan slidan avge en ökad mängd sekret. Behovet av att kissa ofta bör ha gått över vid det här laget.
Ditt barn är 11-12cm långt från huvud till stjärt och väger ca 150g. Huvudet är visserligen stort ännu, men det börjar se mer proportionerligt ut. Ögonen är fortfarande slutna, men de har blivit större och ögonfransar och ögonbryn har blivit längre. Underhudsfett börjar lagras, det hjälper till att hålla värmen samt ger energi. På huvudet växer mer och mer hår. Alla fingrar och tår har nu fått pyttesmå naglar. Det lilla hjärtat pumpar runt ungefär 24liter blod per dygn. Barnet blir medvetet om ljud utifrån och kan reagera på dem. Bröstkorgen hävs och sjunker när det tränar sin andning. Barnet befinner sig nu i den övre delen av livmodern och väger mer än moderkakan. Utifrån sett är barnet mitt emellan blygdbenet och naveln.
På en annan sida står det:
Jaja... Eftersom jag är novis och de supererfarna är det bara att gilla läget och tro på dem. Jag har haft små, små kittlingar i magen och precis som alla beskriver det; en känsla av en liten fiskstjärt som viftar lite snabbt. Det har varit så häftigt men tyvärr alldeles för sällan. Jag vet att det kommer mer men nu är jag så ivrig och otålig så jag vet inte vilket ben jag ska stå på.
Mina smärtor i fogarna och ryggen är både upp och ner. Andreas fick hjälpa mig att gå härom dagen då jag inte tog mig ur sängen men behövde ta mig till toaletten. Underkroppen ville inte alls vara med. Andra stunder går det verkligen rätt hyffsat får jag lov att säga.
Jag vill verkligen försöka arbeta så länge det går och inte sjukskriva mig. Jag har sagt det förr och säger det igen. Att känna sig klen vill jag inte och heller inte bli ifrågasatt igen. Det är alltid det värsta. Att inte bli trodd. Det säger jag till alla som en uppmaning. Tro på din medmänniska. Ge personen kred för sitt slit och sina ansträngningar.Uppmana till beröm och tacksamhet. Jag kämpar med det varje dag och försöker vara uppmärksam på min nästa och även på mig själv och mina reaktioner och tankar. Medvetenheten är det viktigaste!
Vecka 17 ja. Hur coolt är det egentligen? På en gravidsida på nätet står det:
Ökad svettning är vanligt hos mamman, vilket beror på ökad blodmängd. Många kvinnor blir även täppta i näsan. Vidare kan slidan avge en ökad mängd sekret. Behovet av att kissa ofta bör ha gått över vid det här laget.
Ditt barn är 11-12cm långt från huvud till stjärt och väger ca 150g. Huvudet är visserligen stort ännu, men det börjar se mer proportionerligt ut. Ögonen är fortfarande slutna, men de har blivit större och ögonfransar och ögonbryn har blivit längre. Underhudsfett börjar lagras, det hjälper till att hålla värmen samt ger energi. På huvudet växer mer och mer hår. Alla fingrar och tår har nu fått pyttesmå naglar. Det lilla hjärtat pumpar runt ungefär 24liter blod per dygn. Barnet blir medvetet om ljud utifrån och kan reagera på dem. Bröstkorgen hävs och sjunker när det tränar sin andning. Barnet befinner sig nu i den övre delen av livmodern och väger mer än moderkakan. Utifrån sett är barnet mitt emellan blygdbenet och naveln.
På en annan sida står det:
Vecka 17
Kroppen: Livmodern växer mer och mer och det är vanligt att man känner lite molvärk av och till. Andra typiska symtom är att man känner sig hungrigare än normalt, det kan bero på att fostret samlar på sig fett.
Fostret: Skelettet är synligt på röntgenbilder. Det bildas nu ett värmereglerande fettlager på ytan av kroppen. Underhudsfett bildas och det hjälper barnet att reglera kroppstemperaturen efter födseln. Nu har den första avföringen börjat samlas i tarmen, denna avföring kallas mekonium och är grönsvart och kletig i konsistensen.
Vist är det häftigt! Om tre veckor har jag redan avverkat halva min graviditet och börjar beta av de kommande 20 veckorna och närmandet av födelsen! Att fostret på så kort tid har utvecklats på detta magiska sätt är mig övermäktigt att förstå. Jag häpnar varje gång jag läser om det och är lika förundrat förtjust när jag fattar att jag är med barn. Att det verkligen växer en liten, liten människa i min mage. Tänk att jag ska bli mamma. Andreas ska bli pappa och vi ska bli föräldrar!!!!!!!!!
Den 11 september är det dags för ännu ett ultraljud eftersom Grynet inte ville vara med på bild sist. Då har jag höga förhoppningar om fina bilder och jag kommer att bli störtbesviken om det inte funkar då! Jag har fått en tid hos både en läkare och sjukgymnast för mina besvär och bekymmer. Det ska bli skönt att få hjälp och bli omhändertagen.
På tal om bekymmer så började gruppen i veckan. Det var super att få babbla av sig och jag ser fram emot en utvecklande höst. Jag är skrämmande medveten om mina brister och jag tar en David/Goliat-kamp varje dag för att övervinna rädslor, stärka min själ och hitta en grund. Inte den grunden jag har i hemmet med A. Inte den. Den är jag så trygg med. Jag menar grunden för min inre kamp och min inre tro. Jag letar och tror mig ändå lyckas hitta den en dag.
Inatt arbetar Andreas och jag är hemma ensam. Äntligen har friidröttsVM börjat och jag ska ladda för en efternatt i soffan med Carros sista grenar och segervrålet när hon tagit sitt VM-guld!
En tecknad bild på hur det kan se ut i v 17:
Ann-Sofi
Jag kände det...
I förrgår kände jag de första kittlande sparkarna....
Lyckan är fullständig!!!!!!!!!!!!!!
Ann-Sofi
Lyckan är fullständig!!!!!!!!!!!!!!
Ann-Sofi
Hormonrally, foglossningar och gråtmildhet
Ja, nu är det verkligen ingen tvekan om att jag är störtgravid! Hormonerna spelar mig små spratt varje dag och jag slutar aldrig förvånas över reaktioner jag har över både stora och små saker. Det kan vara den minsta bagatell och jag reagerar jättestarkt på det. Jag försöker tänka mig för men jag vet också med mig att jag gjort övertramp och sagt saker jag kanske inte borde. Jag reagerar ofta inåt och säger inte alltid när något känns annorlunda. Jag vet inte alltid hur jag kommer att reagera och det kan vara saker som Andreas och jag upplever tillsammans, saker som sägs i min omgivning eller händelser runt omkring mig i mitt arbetsliv.
Hormonerna spelar mig ett spratt och lever verkligen sitt eget liv i min kropp. De har party och har lånat mig som dansgolv! Ibland önskar jag att jag kunde ta mig ett snack med hormonerna och tala om för dem att de i alla fall kan meddela när de tänker ställa till det för mig och rusa runt lite extra så jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Foglossningarna har ju också kommit som ett brev på posten. Eller... det kanske var en tokig jämförelse. Posten som tar sån tid! Här kom foglossningarna lite väl tidigt och väldigt oväntat. När vi träffade barnmorskan förra veckan berättade jag att jag börjat få ont i ryggen och jag trodde i min enfald att det berodde på att jag bär på extra kilon och inte har tränat ryggen på länge. Fast å andra sidan har jag aldrig haft problem med ryggen förut. Inte i någon större utsträckning i alla fall.
Nu är det rätt smärtsamt att stå för länge och de tunga lyft jag utsätts för i mitt arbete är väl kanske inte heller någon höjdare. Vi får se vad doktorn och sjukgymnasten säger. Jag ska ringa dit i morgon och få en tid för genomgång. Jag hade helst av allt velat vara stark utan smärta! Jag vill inte att det ska se ut som om jag är en klen gnällspik som inte klarar något. Varför får jag alltid känslan av att det finns folk som ser mig så??? Jag har fått gliringar och frågor och jag vill verkligen inte framstå som en vekling. Jag ÄR stark! Och jag har en hög smärttröskel. Jag ber till Gud att den ska hjälpa mig att kämpa vidare utan sjukskrivning fram till datum för hemgång på havandeskapspenning. Jag ska klara det! Jag ska det! Nästa steg är att om det nu skulle visa sig att smärtan blir ohållbar, ska jag klara av att hantera hemgång och sjukskrivning och träna mig på att skita i vad jag tror att andra tycker. Jag ska ta hand om mig och sätta mig, magen och förhållandet med Andreas främst! Jag övar mig varje dag att sätta dumma tankar åt sidan och istället värna om mitt och de mina!
Inte kan jag tänka mjukt, lyssna på något vackert, ta komplimanger, se på något fint förrän jag börjar gråta! Det bara väller över och jag gråter för absolut ingenting. Idag har jag till exempel varit på fest och sminkat mig och gjort mig fin. Hur kul är det när allt bara rinner så fort någon säger något snällt och fint till mig. Eller om jag lyckönskar någon annan... Jag lipar konstant emellanåt och jag vet inte varför. Eller jo... Det är väl dessa hormoner i kombination med att jag är så lycklig och kanske inte heller är färdig med allt jag bär på. Gruppen börjar i morgon och det ska bli gött att få tillbaka mitt ventliationshål. Kanske hjälper det att slippa lite av tårarna varje dag. Jag är ju inte ledsen, egentligen. Inte alls. De bara kommer ändå!
Nog är jag gravid alltid. Gravid och lycklig!
Ann-Sofi
Hormonerna spelar mig ett spratt och lever verkligen sitt eget liv i min kropp. De har party och har lånat mig som dansgolv! Ibland önskar jag att jag kunde ta mig ett snack med hormonerna och tala om för dem att de i alla fall kan meddela när de tänker ställa till det för mig och rusa runt lite extra så jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Foglossningarna har ju också kommit som ett brev på posten. Eller... det kanske var en tokig jämförelse. Posten som tar sån tid! Här kom foglossningarna lite väl tidigt och väldigt oväntat. När vi träffade barnmorskan förra veckan berättade jag att jag börjat få ont i ryggen och jag trodde i min enfald att det berodde på att jag bär på extra kilon och inte har tränat ryggen på länge. Fast å andra sidan har jag aldrig haft problem med ryggen förut. Inte i någon större utsträckning i alla fall.
Nu är det rätt smärtsamt att stå för länge och de tunga lyft jag utsätts för i mitt arbete är väl kanske inte heller någon höjdare. Vi får se vad doktorn och sjukgymnasten säger. Jag ska ringa dit i morgon och få en tid för genomgång. Jag hade helst av allt velat vara stark utan smärta! Jag vill inte att det ska se ut som om jag är en klen gnällspik som inte klarar något. Varför får jag alltid känslan av att det finns folk som ser mig så??? Jag har fått gliringar och frågor och jag vill verkligen inte framstå som en vekling. Jag ÄR stark! Och jag har en hög smärttröskel. Jag ber till Gud att den ska hjälpa mig att kämpa vidare utan sjukskrivning fram till datum för hemgång på havandeskapspenning. Jag ska klara det! Jag ska det! Nästa steg är att om det nu skulle visa sig att smärtan blir ohållbar, ska jag klara av att hantera hemgång och sjukskrivning och träna mig på att skita i vad jag tror att andra tycker. Jag ska ta hand om mig och sätta mig, magen och förhållandet med Andreas främst! Jag övar mig varje dag att sätta dumma tankar åt sidan och istället värna om mitt och de mina!
Inte kan jag tänka mjukt, lyssna på något vackert, ta komplimanger, se på något fint förrän jag börjar gråta! Det bara väller över och jag gråter för absolut ingenting. Idag har jag till exempel varit på fest och sminkat mig och gjort mig fin. Hur kul är det när allt bara rinner så fort någon säger något snällt och fint till mig. Eller om jag lyckönskar någon annan... Jag lipar konstant emellanåt och jag vet inte varför. Eller jo... Det är väl dessa hormoner i kombination med att jag är så lycklig och kanske inte heller är färdig med allt jag bär på. Gruppen börjar i morgon och det ska bli gött att få tillbaka mitt ventliationshål. Kanske hjälper det att slippa lite av tårarna varje dag. Jag är ju inte ledsen, egentligen. Inte alls. De bara kommer ändå!
Nog är jag gravid alltid. Gravid och lycklig!
Ann-Sofi
Nya dagar
Enligt det senaste ultraljudet skulle vi alltså varit i v 15+2 i måndags. Detta innebär att vi byter dagar på lördagar och att vi igår gick in i v 16. Detta känns lite konstigt. Som om jag gör om samma veckor två gånger. Barnmorskan sa med ett leende att vi kommer att känna såhär hela graviditeten. Och skulle vi sedan gå över tiden så kommer dagarna att kännas superlånga!
Så idag är jag alltså i v16+1. Spännande värre alltså!
Detta hittade jag på familjelivs hemsida om v 16:
Vecka 16
Kroppen: Nu kan man ofta se att man är gravid, i alla fall om man bär tunna trikåkläder. Försök att ha lite ledigare kläder som inte klämmer åt om magen. Kanske är det till och med dags att införskaffa mammakläder. Muskulatur och skelett är nu så pass utvecklat att det vanligt att man börjar känna fosterrörelser, men det kan lika gärna dröja tills vecka 22-24 innan man känner något. Ditt hjärta pumpar 20 % mer blod än tidigare och det kommer öka upp till 50% i slutet av graviditeten.
Fostret: Fostret mäter cirka 16 cm och väger omkring 100 gram. Fingernaglar har bildats och fostret kan rynka pannan, röra ögonen och svälja. Fostret kan även ta tag i navelsträngen och börja undersöka det vattenfyllda rummet som det befinner sig i. Det omges av ungefär 1,5 liter vatten som byts ut flera gånger per dygn vilket behövs eftersom fostret kissar ungefär med 45 minuters mellanrum. Vattnet fungerar även som stötdämpare.
Nu ska jag strax åka till mitt arbete och beta av tio timmar till....
Ann-Sofi
Så idag är jag alltså i v16+1. Spännande värre alltså!
Detta hittade jag på familjelivs hemsida om v 16:
Vecka 16
Kroppen: Nu kan man ofta se att man är gravid, i alla fall om man bär tunna trikåkläder. Försök att ha lite ledigare kläder som inte klämmer åt om magen. Kanske är det till och med dags att införskaffa mammakläder. Muskulatur och skelett är nu så pass utvecklat att det vanligt att man börjar känna fosterrörelser, men det kan lika gärna dröja tills vecka 22-24 innan man känner något. Ditt hjärta pumpar 20 % mer blod än tidigare och det kommer öka upp till 50% i slutet av graviditeten.
Fostret: Fostret mäter cirka 16 cm och väger omkring 100 gram. Fingernaglar har bildats och fostret kan rynka pannan, röra ögonen och svälja. Fostret kan även ta tag i navelsträngen och börja undersöka det vattenfyllda rummet som det befinner sig i. Det omges av ungefär 1,5 liter vatten som byts ut flera gånger per dygn vilket behövs eftersom fostret kissar ungefär med 45 minuters mellanrum. Vattnet fungerar även som stötdämpare.
Nu ska jag strax åka till mitt arbete och beta av tio timmar till....
Ann-Sofi
MVC-besök
Idag var vi på vårt andra besök hos barnmorskan. Hon studsade glatt ut i väntrummet och sa -Och ni är i vecka 20 förstår jag!?!
-Näe, det är vi inte, sa vi.
Vi förklarade vad vi varit med om på ultraljudet i måndags och fortsatte diskussionen på hennes rum. Jag tackar Gud att jag mött denna ljuvliga barnmorska. Jag kunde inte haft det bättre. Hon lyssnar, kommer med konkreta förslag, peppar och förklarar när vi har frågor.
Jag berättade att jag börjat få ont i ryggen och är så orolig att det beror på min övervikt. Jag har ju aldrig haft ont i ryggen förut och detta kom så plötsligt, tyckte jag. Jag menar... trots min övervikt har jag starka ryggmuskler och har alltid varit noga med att jag ska lyfta rätt, i största möjliga mån. Det finns ju alltid undantag när det inte går att knäböja, men jag försöker verkligen tänka på att jag ska vara rädd om min rygg. Och som sagt.... Jag har aldrig haft ont tidigare.
Jag visade henne var det gör ont och hon sa att jag var ett rent skolexempel på hur foglossning visar sig. Hon hämtade en bäckenprototyp och visade var fogarna sitter och förklarade att jag pekat exakt på dessa. Även hade jag pekat ut den disk som sitter i höjd med fogarna och hon förklarade också att den blir väldigt utsatt när man är gravid.
Jag berättade också att mina arbeten är ganska tunga och att jag gör tunga lyft och går på betonggolv 10 timmar per arbetspass. Min rädsla att inte bli trodd är också stor. Att jag blir ifrågasatt huruvuda sjuk jag egentligen är. Hur ont jag egentligen har. Hur klen jag är... Oron i mig att andra ska tycka att jag är klen och gnäller är stor. Att min smärta lurar mig och att jag egentligen inte borde känna efter så mycket. "Det är väl bara att bita ihop och kämpa vidare".
Min barnmorska förklarade för mig att det inte var bra att tänka sådär och att hon skulle boka en tid hos en doktor som tog sig tid att lyssna på mig.
Mitt barn och min och min sambos hälsa är den allra viktigaste, sa hon.
Inte jobbet!
Jag ska försöka tänka på mig först och inte sälja mig till landstinget, men känslan av att jag inte är trogen min arbetsplats är stor. Det har jag blivit itutad att man ska vara. Trogen och inte svika...
Kampen mot det dåliga självförtroendet fortsätter. Gruppen börjar nästa vecka och det ska bli så skönt att komma igång med det igen och få avlasta min familj lite.
Jag har köpt stödstrumpor idag, för jag upptäckte sist jag arbetade att fötterna såg ut som fotbollar framåt morgonkulan. Inte bra alls. Så det åtgärdade jag genom att inhandla stödisar.
Vi åkte till babyproffsen och kollade på skötbord också. Inte för att det är brottom med det, men det är ganska roligt att kolla! Och söte människa vad prylar det finns. Helt onödiga och alldeles förträffligt gulliga saker. Allt ifrån specialbabyhållare i badbaljan till minigalgar för små strumpor. För att inte tala om alla Rolls Roys-barnvagnar!!!!! Hur gjorde man förr? Hur klarade man sig då? Jag är ironisk och väldigt tacksam över att jag inte är prylgalen.
Vi hittade ett par skötbord som var coola men vi avvkatar tills vidare ändå. Däremot hittade jag äntligen ett par mammabyxor. Jag har letat som en galning och inte hittat något alls. Mammakläder går bara till storlek 46 och det är på tok för litet till mig. Men nu hittade jag alltså ett par svarta raka brallor med massor med tyg fram på magen. De är de skönaste byxor jag haft och kommer att flytta in i dom tills bäbisen kommit! De var svindyra men värda varenda krona!
Jag har lyckats hitta en gnutta energi och har börjat skura badrummet. Jag blir fort trött men viljan har börjat komma tillbaka så det är bara att ta en liten bit i taget och göra det bästa man kan. Ryggen värker fort och jag får vila lite emellanåt. Men vad gör väl det? Inte nått faktiskt!
Nu är det snart läggdags. Andreas och jag arbetar om varandra denna veckan så vi får sova tillsammans först nästa vecka och då bara ett ar nätter innan det är dags igen. Schemat är verkligen kasst och det är inget vi kan göra nått åt. Då är det dags att intala sig att längtan är är bra medicin för ett förhållande hur hemskt det än månde vara.
Sömnen är under all krititk och jag har ont när jag vänder mig, kissar ofta och drömmer mardrömmar. Jag måste komma ihåg att nämna det för doktorn när jag ska dit. Jag kanske skulle göra lite anteckningar?
Ann-Sofi
-Näe, det är vi inte, sa vi.
Vi förklarade vad vi varit med om på ultraljudet i måndags och fortsatte diskussionen på hennes rum. Jag tackar Gud att jag mött denna ljuvliga barnmorska. Jag kunde inte haft det bättre. Hon lyssnar, kommer med konkreta förslag, peppar och förklarar när vi har frågor.
Jag berättade att jag börjat få ont i ryggen och är så orolig att det beror på min övervikt. Jag har ju aldrig haft ont i ryggen förut och detta kom så plötsligt, tyckte jag. Jag menar... trots min övervikt har jag starka ryggmuskler och har alltid varit noga med att jag ska lyfta rätt, i största möjliga mån. Det finns ju alltid undantag när det inte går att knäböja, men jag försöker verkligen tänka på att jag ska vara rädd om min rygg. Och som sagt.... Jag har aldrig haft ont tidigare.
Jag visade henne var det gör ont och hon sa att jag var ett rent skolexempel på hur foglossning visar sig. Hon hämtade en bäckenprototyp och visade var fogarna sitter och förklarade att jag pekat exakt på dessa. Även hade jag pekat ut den disk som sitter i höjd med fogarna och hon förklarade också att den blir väldigt utsatt när man är gravid.
Jag berättade också att mina arbeten är ganska tunga och att jag gör tunga lyft och går på betonggolv 10 timmar per arbetspass. Min rädsla att inte bli trodd är också stor. Att jag blir ifrågasatt huruvuda sjuk jag egentligen är. Hur ont jag egentligen har. Hur klen jag är... Oron i mig att andra ska tycka att jag är klen och gnäller är stor. Att min smärta lurar mig och att jag egentligen inte borde känna efter så mycket. "Det är väl bara att bita ihop och kämpa vidare".
Min barnmorska förklarade för mig att det inte var bra att tänka sådär och att hon skulle boka en tid hos en doktor som tog sig tid att lyssna på mig.
Mitt barn och min och min sambos hälsa är den allra viktigaste, sa hon.
Inte jobbet!
Jag ska försöka tänka på mig först och inte sälja mig till landstinget, men känslan av att jag inte är trogen min arbetsplats är stor. Det har jag blivit itutad att man ska vara. Trogen och inte svika...
Kampen mot det dåliga självförtroendet fortsätter. Gruppen börjar nästa vecka och det ska bli så skönt att komma igång med det igen och få avlasta min familj lite.
Jag har köpt stödstrumpor idag, för jag upptäckte sist jag arbetade att fötterna såg ut som fotbollar framåt morgonkulan. Inte bra alls. Så det åtgärdade jag genom att inhandla stödisar.
Vi åkte till babyproffsen och kollade på skötbord också. Inte för att det är brottom med det, men det är ganska roligt att kolla! Och söte människa vad prylar det finns. Helt onödiga och alldeles förträffligt gulliga saker. Allt ifrån specialbabyhållare i badbaljan till minigalgar för små strumpor. För att inte tala om alla Rolls Roys-barnvagnar!!!!! Hur gjorde man förr? Hur klarade man sig då? Jag är ironisk och väldigt tacksam över att jag inte är prylgalen.
Vi hittade ett par skötbord som var coola men vi avvkatar tills vidare ändå. Däremot hittade jag äntligen ett par mammabyxor. Jag har letat som en galning och inte hittat något alls. Mammakläder går bara till storlek 46 och det är på tok för litet till mig. Men nu hittade jag alltså ett par svarta raka brallor med massor med tyg fram på magen. De är de skönaste byxor jag haft och kommer att flytta in i dom tills bäbisen kommit! De var svindyra men värda varenda krona!
Jag har lyckats hitta en gnutta energi och har börjat skura badrummet. Jag blir fort trött men viljan har börjat komma tillbaka så det är bara att ta en liten bit i taget och göra det bästa man kan. Ryggen värker fort och jag får vila lite emellanåt. Men vad gör väl det? Inte nått faktiskt!
Nu är det snart läggdags. Andreas och jag arbetar om varandra denna veckan så vi får sova tillsammans först nästa vecka och då bara ett ar nätter innan det är dags igen. Schemat är verkligen kasst och det är inget vi kan göra nått åt. Då är det dags att intala sig att längtan är är bra medicin för ett förhållande hur hemskt det än månde vara.
Sömnen är under all krititk och jag har ont när jag vänder mig, kissar ofta och drömmer mardrömmar. Jag måste komma ihåg att nämna det för doktorn när jag ska dit. Jag kanske skulle göra lite anteckningar?
Ann-Sofi
En liten smygis
Vi var ju på ultraljud igår och hade de allra högsta förhoppningarna om att få se vårt gryn lite tydligare än sist. Jag vankade av och an i korridoren i väntan på vår tur och blev ju kissnödig på köpet så jag letade upp en toa och klämde ut de sista skvättarna innan det var dags.
När vi kommer in på salen får jag lägga mig på en brits nära ultraljudsapparaten och det finns en platt-TV upphängd på väggen så mamman och pappan tydligt kan se vad som händer!
Uppvärmd kontaktgelé hälls i stor hög på min mage och så sätter det igång. Åh vad det pirrar i magen! Snart ska vi få se bäbisen!!!!!!
Barnmorskan kladdar ut gelén och börjar leta efter bäbisen. Den syns rätt fint emellanåt men försvinner lika fort! Det vi kunde se i förbifarten var ju att det verkligen hade vuxit sedan sist och att det var ett litet gryn där inne! Hoppas vi får många fina bilder med oss hem, sa vi!
Så frågar barnmorskan om jag nyligen har kissat. Jajjamensan, sa jag! Det har jag gjort, och trodde att jag hade varit duktig. Oj då, sa barnmorskan. Det hade varit bättre om du var kissnödig, för urinblåsan som är fylld hjälper till att lyfta upp fostret så man kan se det lite bättre. Nu har fostret krupit ner i bäckenet och jag kommer inte riktigt åt att se.
Hon försökte mäta bäbisens huvudmått och lårbensmått och kom så småningom fram till att vi borde med all sanolikhet vara i v 15 + 2. Men eftersom fostret krupit iväg och gömt sig ville hon gärna att vi kom tillbaka om 3-4 veckor och gjorde ett nytt ultraljud.
Så vår lilla smygis har gjort att vi får ännu en chans att få se det inuti magen!
Jag har för övrigt rätt ont emellanåt. Ryggen är ofta öm och det molar och värker i magen. Jag har problem att vända mig om nätterna och jag kissar fortfarande ofta och mycket. Jag tänker att värken inte är farlig och att en växande livmoder inte kan gå obermärkt förbi utan måste få kännas.
Jag får den skönaste massage i ryggslutet av Andreas och det är rent himmelskt!
Nu ska jag strax ringa och boka en ny tid för ultraljud. Hoppas veckorna går fort. För jag längtar hem varje minut jag är borta.
Ikväll ska jag börja arbeta efter semestern och jag vet inte riktigt om jag är så sugen på det. Utvilad är jag då rakt inte. Det tog mig nästan tre veckor att släppa jobbet. Jag tänkte på jobbet och allt annat elände där varje dag och kunde inte för mitt liv släppa det. Bara det gjorde mig stressad och ledsen. Sista semesterveckan har det gått bättre och jag har verkligen känt mig ledig. Men det var en enda vecka det. Annars har det känts som om jag haft jobbet runt knuten hela tiden. Ingen höjdare alltså! Så ikväll är det då dags igen att ta tjuren vid hornen och börja arbeta!
Jag skulle gissa att jag går hem på havandeskapspenning lagom till första advent, men jag återkommer ju så klart när jag fått bättre besked!
Ann-Sofi
När vi kommer in på salen får jag lägga mig på en brits nära ultraljudsapparaten och det finns en platt-TV upphängd på väggen så mamman och pappan tydligt kan se vad som händer!
Uppvärmd kontaktgelé hälls i stor hög på min mage och så sätter det igång. Åh vad det pirrar i magen! Snart ska vi få se bäbisen!!!!!!
Barnmorskan kladdar ut gelén och börjar leta efter bäbisen. Den syns rätt fint emellanåt men försvinner lika fort! Det vi kunde se i förbifarten var ju att det verkligen hade vuxit sedan sist och att det var ett litet gryn där inne! Hoppas vi får många fina bilder med oss hem, sa vi!
Så frågar barnmorskan om jag nyligen har kissat. Jajjamensan, sa jag! Det har jag gjort, och trodde att jag hade varit duktig. Oj då, sa barnmorskan. Det hade varit bättre om du var kissnödig, för urinblåsan som är fylld hjälper till att lyfta upp fostret så man kan se det lite bättre. Nu har fostret krupit ner i bäckenet och jag kommer inte riktigt åt att se.
Hon försökte mäta bäbisens huvudmått och lårbensmått och kom så småningom fram till att vi borde med all sanolikhet vara i v 15 + 2. Men eftersom fostret krupit iväg och gömt sig ville hon gärna att vi kom tillbaka om 3-4 veckor och gjorde ett nytt ultraljud.
Så vår lilla smygis har gjort att vi får ännu en chans att få se det inuti magen!
Jag har för övrigt rätt ont emellanåt. Ryggen är ofta öm och det molar och värker i magen. Jag har problem att vända mig om nätterna och jag kissar fortfarande ofta och mycket. Jag tänker att värken inte är farlig och att en växande livmoder inte kan gå obermärkt förbi utan måste få kännas.
Jag får den skönaste massage i ryggslutet av Andreas och det är rent himmelskt!
Nu ska jag strax ringa och boka en ny tid för ultraljud. Hoppas veckorna går fort. För jag längtar hem varje minut jag är borta.
Ikväll ska jag börja arbeta efter semestern och jag vet inte riktigt om jag är så sugen på det. Utvilad är jag då rakt inte. Det tog mig nästan tre veckor att släppa jobbet. Jag tänkte på jobbet och allt annat elände där varje dag och kunde inte för mitt liv släppa det. Bara det gjorde mig stressad och ledsen. Sista semesterveckan har det gått bättre och jag har verkligen känt mig ledig. Men det var en enda vecka det. Annars har det känts som om jag haft jobbet runt knuten hela tiden. Ingen höjdare alltså! Så ikväll är det då dags igen att ta tjuren vid hornen och börja arbeta!
Jag skulle gissa att jag går hem på havandeskapspenning lagom till första advent, men jag återkommer ju så klart när jag fått bättre besked!
Ann-Sofi
Nytt datum på gång
I morgon ska vi alltså göra nästa ultraljud och då blir det uppe på sjukhuset på gynavdelningen och det görs utanpå magen, inte vaginalt.
Det ska bli så rackarns spännande så jag håller på att krypa ur skinnet av förväntan. Jag längtar efter att få se min lilla bäbis hjärtslag och kanske rörelser i magen. Är de där kittlingarna bäbisen eller bara vanliga tarmrörelser? Jag vet att det är i tidigaste laget att kunna känna något, men va fasen... Det är rätt roligt att drömma också!
I morgon kommer vi alltså att få ett mer specifikt förlossningsdatum, vilket jag i och för sig kanske inte lägger någon större vikt vid. Det viktigaste med det datumet är att jag kan ansöka om havandeskapspenning. De måste ha ett beräknat förlossningsdatum så de kan beräkna 60 dagar bakåt i tiden.
Jag längtar efter den dagen...
I morgon är min semester slut och jag börjar med en rivstart direkt. Jag har ju som bekant två jobb och i morgonbitti halvsju börjar jag jobba! Sen är det ett gäng nätter på sjukhuset som hägrar...
Åh vad jag längtar... Jag längtar efter hösten. Hösten med sina vackra löv, den lite bitande vinden och alla härliga dagar i skogen i jakten på svamp. Åh jag längtar efter kylan och de lite tidigare kvällarna... Det är mysigt med tända ljus och lite lokal värme i form av en filt och få sitta och prata med A en hel kväll.
Jag längtar efter hösten för då får jag snart gå hem på mammaledighet. Jag längtar efter hösten för då är det nära till advent och jul. Jag längtar till hösten för då närmar sig förlossningen med stormsteg... Åh vad jag längtar!
I morgon går jag in i v 17 enligt mig själv och i morgon eftermiddag får jag veta om jag har rätt... Så här står det på internet om v 17:
Ökad svettning är vanligt hos mamman, vilket beror på ökad blodmängd. Många kvinnor blir även täppta i näsan. Vidare kan slidan avge en ökad mängd sekret. Behovet av att kissa ofta bör ha gått över vid det här laget.
Ditt barn är 11-12cm långt från huvud till stjärt och väger ca 150g. Huvudet är visserligen stort ännu, men det börjar se mer proportionerligt ut. Ögonen är fortfarande slutna, men de har blivit större och ögonfransar och ögonbryn har blivit längre. Underhudsfett börjar lagras, det hjälper till att hålla värmen samt ger energi. På huvudet växer mer och mer hår. Alla fingrar och tår har nu fått pyttesmå naglar. Det lilla hjärtat pumpar runt ungefär 24liter blod per dygn. Barnet blir medvetet om ljud utifrån och kan reagera på dem. Bröstkorgen hävs och sjunker när det tränar sin andning. Barnet befinner sig nu i den övre delen av livmodern och väger mer än moderkakan. Utifrån sett är barnet mitt emellan blygdbenet och naveln.
Ann-Sofi
Det ska bli så rackarns spännande så jag håller på att krypa ur skinnet av förväntan. Jag längtar efter att få se min lilla bäbis hjärtslag och kanske rörelser i magen. Är de där kittlingarna bäbisen eller bara vanliga tarmrörelser? Jag vet att det är i tidigaste laget att kunna känna något, men va fasen... Det är rätt roligt att drömma också!
I morgon kommer vi alltså att få ett mer specifikt förlossningsdatum, vilket jag i och för sig kanske inte lägger någon större vikt vid. Det viktigaste med det datumet är att jag kan ansöka om havandeskapspenning. De måste ha ett beräknat förlossningsdatum så de kan beräkna 60 dagar bakåt i tiden.
Jag längtar efter den dagen...
I morgon är min semester slut och jag börjar med en rivstart direkt. Jag har ju som bekant två jobb och i morgonbitti halvsju börjar jag jobba! Sen är det ett gäng nätter på sjukhuset som hägrar...
Åh vad jag längtar... Jag längtar efter hösten. Hösten med sina vackra löv, den lite bitande vinden och alla härliga dagar i skogen i jakten på svamp. Åh jag längtar efter kylan och de lite tidigare kvällarna... Det är mysigt med tända ljus och lite lokal värme i form av en filt och få sitta och prata med A en hel kväll.
Jag längtar efter hösten för då får jag snart gå hem på mammaledighet. Jag längtar efter hösten för då är det nära till advent och jul. Jag längtar till hösten för då närmar sig förlossningen med stormsteg... Åh vad jag längtar!
I morgon går jag in i v 17 enligt mig själv och i morgon eftermiddag får jag veta om jag har rätt... Så här står det på internet om v 17:
Ökad svettning är vanligt hos mamman, vilket beror på ökad blodmängd. Många kvinnor blir även täppta i näsan. Vidare kan slidan avge en ökad mängd sekret. Behovet av att kissa ofta bör ha gått över vid det här laget.
Ditt barn är 11-12cm långt från huvud till stjärt och väger ca 150g. Huvudet är visserligen stort ännu, men det börjar se mer proportionerligt ut. Ögonen är fortfarande slutna, men de har blivit större och ögonfransar och ögonbryn har blivit längre. Underhudsfett börjar lagras, det hjälper till att hålla värmen samt ger energi. På huvudet växer mer och mer hår. Alla fingrar och tår har nu fått pyttesmå naglar. Det lilla hjärtat pumpar runt ungefär 24liter blod per dygn. Barnet blir medvetet om ljud utifrån och kan reagera på dem. Bröstkorgen hävs och sjunker när det tränar sin andning. Barnet befinner sig nu i den övre delen av livmodern och väger mer än moderkakan. Utifrån sett är barnet mitt emellan blygdbenet och naveln.
Ann-Sofi
Vecka 16
Jaha... då ska jag enligt mina egna beräkningar vara i vecka 16 idag. Jag tycker att det börjar hända saker i magen och min kropp börjar förändra sig mer tydligt. Jag har ju ingen midja att tala om och jag känner mig bara klumpig, dallrig och tjock med ständigt molande värk i magen.
Jag träffade en kollega igår som är i v 35 (tror jag). Hon är sådär underbart vacker och har en sådan rund fin mage och en helt fantastisk kropp för övrigt. Hon bär magen högt och stolt och har så söta och fina kläder som är sådär somrigt härliga. Kläderna ja. Jag har jävulska problem nu och det enda som är skönt är typ mysrallor. Jag har ett par tights som funkar, men de är svarta och just nu är det över 25 grader varmt ute så det känns inte helt aktuellt att använda de nu. Jag får väl ta en extra sväng och kolla det sista på rean.
Jag ska börja röra lite mer på mig också. Det bestämmer jag varje dag. Nästa steg är att ta på sig gympadojjorna och faktiskt ta en promenad. Jodå... nog tänker jag det alltid!
Jag drar mig för att börja arbeta igen. Vi går in i vår sista semestervecka nu och på tisdag nästa vecka börjar allvaret igen. Kommer jag att orka? Pallar min rygg med betonggolven och alla lyft? Jag hoppas verkligen det för jag vill ändå tro att jag inte har en helt klen rygg.
Så här säger internet om v 16:
Din midja börjar försvinna, och ett tips för att behålla de vanliga kläderna några veckor extra är att trä genom ett gummiband som extra ögla i knapphålet och sedan knäppa gummibandet runt knappen!
Ditt barn är 108-116mm långt mellan huvud och stjärt och väger ca 100g. Nu är barnets armar och ben färdigbildade och lederna fungerar. Skelettet hårdnar i och med att benen förkalkas och denna process kallas ossifikation. Barnet kan nu koordinera sina rörelser då nervsystemet fungerar och musklerna svarar på hjärnans signaler. Det är fullt med aktivitet i livmodern, fostret rullar runt, sparkar och gör volter. Ännu kan det vara svårt att känna rörelser då fostervattnet fungerar som en ljud- och rörelsedämpare. Omföderskor kan känna ett litet fladder runt denna vecka. Är det ditt första barn så dröjer det oftast några veckor till innan du känner att det sparkar.
Om en vecka ska vi göra ett nytt ultraljud och det ska bli så rackarns spännande!
Ann-Sofi
Jag träffade en kollega igår som är i v 35 (tror jag). Hon är sådär underbart vacker och har en sådan rund fin mage och en helt fantastisk kropp för övrigt. Hon bär magen högt och stolt och har så söta och fina kläder som är sådär somrigt härliga. Kläderna ja. Jag har jävulska problem nu och det enda som är skönt är typ mysrallor. Jag har ett par tights som funkar, men de är svarta och just nu är det över 25 grader varmt ute så det känns inte helt aktuellt att använda de nu. Jag får väl ta en extra sväng och kolla det sista på rean.
Jag ska börja röra lite mer på mig också. Det bestämmer jag varje dag. Nästa steg är att ta på sig gympadojjorna och faktiskt ta en promenad. Jodå... nog tänker jag det alltid!
Jag drar mig för att börja arbeta igen. Vi går in i vår sista semestervecka nu och på tisdag nästa vecka börjar allvaret igen. Kommer jag att orka? Pallar min rygg med betonggolven och alla lyft? Jag hoppas verkligen det för jag vill ändå tro att jag inte har en helt klen rygg.
Så här säger internet om v 16:
Din midja börjar försvinna, och ett tips för att behålla de vanliga kläderna några veckor extra är att trä genom ett gummiband som extra ögla i knapphålet och sedan knäppa gummibandet runt knappen!
Ditt barn är 108-116mm långt mellan huvud och stjärt och väger ca 100g. Nu är barnets armar och ben färdigbildade och lederna fungerar. Skelettet hårdnar i och med att benen förkalkas och denna process kallas ossifikation. Barnet kan nu koordinera sina rörelser då nervsystemet fungerar och musklerna svarar på hjärnans signaler. Det är fullt med aktivitet i livmodern, fostret rullar runt, sparkar och gör volter. Ännu kan det vara svårt att känna rörelser då fostervattnet fungerar som en ljud- och rörelsedämpare. Omföderskor kan känna ett litet fladder runt denna vecka. Är det ditt första barn så dröjer det oftast några veckor till innan du känner att det sparkar.
Om en vecka ska vi göra ett nytt ultraljud och det ska bli så rackarns spännande!
Ann-Sofi
Planeringen
Ja, vist är vi ute i god tid, men av erfarenhet vet jag att plötsligt har hälften av tiden rusat iväg och man har inte fått gjort alls det man tänkt sig. Så vi mjukstartar väl en smula redan nu.
Det är förresten rätt bra också att börja lite, lite redan nu så behöver jag inte ta bort fokus från min graviditet utan kan i lugn och ro fokusera på den först.
Datum för bröllopet är 9 augusti 2008. Mamma har lovat hjälpa oss att boka kyrka och präst.
Jag kollade lite på internet och det är ju en hel uppsjö med information. Det är ändå, trots allt, skönt att jag inte är så hysterisk i mina planer utan tror mig ändå ha rätt bra koll på hur vi drömmer och vill ha det.
Det finns bra checklistor man kan ta hjälp av och det hade jag nog tänkt göra.
För övrigt är det mesta helt lugnt.
Magen mår fint (om än en smula trög på toa emellanåt). Vi längtar som galningar efter nästa ultraljud som vi ska göra den 13 augusti. Jag lovar att lägga upp en bild då!
Vi önskar att det blir november snart så jag kan gå hem på havandeskapspenning. Andreas säger varje dag att han helst vill att jag är hemma. Hahaha... han är go han! Nog vill jag det alltid... Klart att jag helst vill vara hemma hos honom varje dag. Och om jag har lite is i magen så är det plötsligt november och dags att bli "hemmafru" innan jag blir mamma.
Så... planerna går sakta, sakta framåt och våra fjärilar i magen vill inte lägga sig! Vi är så lyckliga!
Ann-Sofi och Andreas
Det är förresten rätt bra också att börja lite, lite redan nu så behöver jag inte ta bort fokus från min graviditet utan kan i lugn och ro fokusera på den först.
Datum för bröllopet är 9 augusti 2008. Mamma har lovat hjälpa oss att boka kyrka och präst.
Jag kollade lite på internet och det är ju en hel uppsjö med information. Det är ändå, trots allt, skönt att jag inte är så hysterisk i mina planer utan tror mig ändå ha rätt bra koll på hur vi drömmer och vill ha det.
Det finns bra checklistor man kan ta hjälp av och det hade jag nog tänkt göra.
För övrigt är det mesta helt lugnt.
Magen mår fint (om än en smula trög på toa emellanåt). Vi längtar som galningar efter nästa ultraljud som vi ska göra den 13 augusti. Jag lovar att lägga upp en bild då!
Vi önskar att det blir november snart så jag kan gå hem på havandeskapspenning. Andreas säger varje dag att han helst vill att jag är hemma. Hahaha... han är go han! Nog vill jag det alltid... Klart att jag helst vill vara hemma hos honom varje dag. Och om jag har lite is i magen så är det plötsligt november och dags att bli "hemmafru" innan jag blir mamma.
Så... planerna går sakta, sakta framåt och våra fjärilar i magen vill inte lägga sig! Vi är så lyckliga!
Ann-Sofi och Andreas
Idag...
När jag kom hem tidigare idag möttes jag av rosenblad i hela trapphuset utströdda med den varsammaste hand. När jag öppnar dörren till lägenheten forsätter rosenbladen att ligga på golvet. Så vackert!
jag följde spåren in mot sovrummet och på sängen ligger det rosenblad och rosor mot det vackra vita virkade överkastet! Det är nystädat och alldeles tyst i huset och jag börjar skaka...
Andreas varken hörs eller syns till och när jag plötsligt vänder mig om står han på knä.
-Vill du gifta dig med mig? säger han och är alldeles glansig i ögonen av lycka och nervositet! Jag grät och skakade och förstod knappt vad som höll på att hända.
-JAAAAA, det vill jag gråter jag fram och kastar mig om halsen på honom!
Vi ska gifta oss, Andreas och jag!
Åh vad vi är lyckliga!
Ann-Sofi och Andreas
jag följde spåren in mot sovrummet och på sängen ligger det rosenblad och rosor mot det vackra vita virkade överkastet! Det är nystädat och alldeles tyst i huset och jag börjar skaka...
Andreas varken hörs eller syns till och när jag plötsligt vänder mig om står han på knä.
-Vill du gifta dig med mig? säger han och är alldeles glansig i ögonen av lycka och nervositet! Jag grät och skakade och förstod knappt vad som höll på att hända.
-JAAAAA, det vill jag gråter jag fram och kastar mig om halsen på honom!
Vi ska gifta oss, Andreas och jag!
Åh vad vi är lyckliga!
Ann-Sofi och Andreas