Ann-Sofi och Andreas

Ett lugn börjar infinna sig och jag har hittat en ro i kroppen jag saknat så länge. Jag har haft en kortare paus från arbete och har unnat mig små vardagslyxiga saker, som att sova, sola, göra fint, duscha och piffa till mig. Har träffat barnen och fått min abstinens stillad där också.
En kompis från Sundsvall har varit på besök och det är en bra bit över ett år sedan vi sågs sist. Jättekul att ses igen.
Jag ska arbeta i helgen igen, men det är inget jag känner någon oro, klump i magen eller matthet över. Jag känner mig i fin form faktiskt.
Det blir arbete ikväll mellan 16-22, i morgon mellan 08-12 och sedan natten på sjukhuset. Söndagen går åt till att sova.
Jag ska skriva ett tal också. jag ska gå med i Rebeckaorden på måndag och vi har reception då. Jag har blivit ombedd att hålla recepiendernas tal och det gör jag så gärna. Ska be mamma om formaliteterna bara så ska jag nog få till det.
På tal om mamma. Tack älskade älskade mamma för allt ekonomiskt stöd, bidrag och stöttning nu när det är så tufft för mig. Dina ord och dina handlingar är så värdefulla och jag vet inte hur jag ska kunna tacka, visa eller vad jag ska säga för att du ska förstå hur mycket det betyder.
Jag kan inte ha en bättre mamma. Trots dina krämpor, smärtor och elände finns du, stöttar du och hjälper till allt du orkar. Trots att ni bygger lillstugan nu och tiden känns knapp finns du alltid till hands när jag behöver. Du och pappa är världens finaste. Tack för att ni är mina föräldrar. Tack för att ni älskar mig så villkorslöst. Tack för att jag får vara er dotter. Tack för att ni finns. Jag älskar er.


Ann-Sofi the weekendbabe

Här kommer en uppdatering om min blommande aloevera. Den har skjutit i höjden så den har fått flytta ner ett par pinnhål i min blomställning. den är nog goda 1 meter hög nu. Jättehäftigt!!!!!!!!!!!!!!






Ann-Sofi the flowerbabe

Idag har jag jobbat igen. Både på sjukhuset och som assistent. Och jag var rätt matt innan jag gick till jobbet vid 16-tiden i eftermiddags, men den mattheten försvann rätt fort. Det är det där med kärlek tror jag.
Kärlek kan vara så himla mycket och jag möter den varje dag, både i mitt arbete och som familjemedlem.
I mitt jobb visar den sig som tacksamhet, glädje, en klapp på kinden eller för den delen ordet -tack! Kärlek kan vara så mycket och för mig är det så viktigt att få visa, få höra och att få ge. Älskar man vad man gör är det lätt. Det är lätt som en plätt att ge då, att visa, att tala om och att handla rätt.
När jag arbetar som sjuksköterska har jag ett övergripande ansvar för arbetet och att det görs korrekt. Och känner jag trygghet med mina kunskaper och mina arbetskamrater ges det ganska mycket utrymme att kunna uttrycka kärleken i både ord och handling. Och till både patienterna och mina kollegor.
Det handlar om ett tryggt samarbete där vi ger och tar hela tiden och talar om att det går bra, att vi gillar varandra och att vi har roligt.
I mitt arbtete som personlig assistent är det en annan typ av kärlek. Jag har inte arbetat på detta sättet förut så det är väldigt många dörrar som öppnats för mig de sista veckorna. Den jag arbetar med är helt beroende av att jag sköter mitt jobb, så klart, men det är på lite andra villkor än på sjukhuset. Där är det hon som bestämmer och jag som arbetar, men ändå gör vi allt tillsammans under en givande dialog.
Och jag har haft turen att vår personkemi fungerar. Hon uttrycker att hon längtar efter mig, att hon inte under några omständigheter vill bli av med mig, att hon räknar dagarna till nästa gång jag kommer. Vi skrattar så tårarna rinner, pratar allvar, utvecklas och löser problem.
Idag ha vi varit på rullstolsdans. Och det var en upplevelse jag önskar att alla kunde vara med om. I alla fall dela känslan jag fick i magen, hjärat och själen när vi var där. Dessa helt otroliga människor som tar livet så underbart självklart och som ändå är helt beroende av att ha assistans precis hela tiden. Det finns rullstolsburna som inte kan köra sin rullstol själv pga sitt handikapp och assistenten fixar och trixar utan att tänka på det. Som att vända, vrida och ställa stolen rätt vid olika tillfällen som vi som kan gå tar för självklart. Säg att du är i ett rum där solen skiner in och du får de lite obehagliga strålarna rätt i ögonen. Då flyttar du dig automatiskt utan att tänka på det. Det måste assistenten göra.
När de dansar är de i par om en rullstolsburen och en gående. Och de är så duktiga. De buggar, dansar vals och går parad. Det är klass på det! Inget hafsande alls. De tränar minst en gång i veckan och åker på tävlingar och uppvisningar. Och de älskar det!!!
Snacka om villkorslös kärlek. Kärlek till livet utan omsvep. Leendena avlöste varandra hela kvällen och vi ville inte gå hem. Min vårdtagare brukar inte alls dansa utan tittar mest på vid sidan av. Jag satt bredvid henne och diggade med till musiken, sjöng med i texterna och njöt av stunden. Jag fanns hos henne hela tiden och plötsligt var hon försvunnen. Det tog ett par minuter innan jag hittade henne. På dansgolvet! Idag har jag dansat rullstolsdans för första gången och jag vill göra det igen.
Det var kärlek från golv till tak och alla log.

Idag har jag dansat rullstolsdans och min matthet är borta.


Ann-Sofi the dancebabe

Idag har jag varit igång sedan kvart i sex. Arbete mellan halv sju och åtta med lagon tunga lyft, rätt mycket spring och inget sittande alls.
När det arbetspasset var över gick jag raka vägen hem, bar ner den tunga tvättkorgen i källaren,kastade in en maskin tvätt och gick upp i lägenheten igen för att börja städa.
Dammsugaren har gått varm och soffan har fått sig en rejä genomkörare eftersom Maja har en benägenhet att håra nått jävulskt trots att jag kammar henne rätt ofta. Det är "bra" hår som lägger sig på soffan. De borrar sig inte in i tyget liksom utan lägger sig mer ovanpå, vilket i sin tur gör att de är rätt lätta att få bort. Men det krävs att jag gör det rätt ofta. Egentligen varje dag. Övriga möbler samt badrum fick sig en duvning också innan det var dags för golven. Dammsugning och våttorkning gjorde susen. Egentligen hade jag velat bona dom för de är inte ett dugg fina. Matta och eländiga, men rena i alla fall.
Jag har hunnit med en vända till jobbet och haft ubildning i dag. Och inte tog jag bussen inte. Åh nej. Här trampades i motvind å det grövsta. Fasen att det ska blåsa så förbannat i denna stan. Och jag gav mig inte. Backarna innan jag är framme på jobbet är riktiga mördarbackar och jag trampade uppför varenda en UTAN att stanna en endaste gång. Med blodsmak i munnen och svett i pannan satt jag och vilade en kvart (eftersom jag i vanlig ordning trampar som om det brann någonstans) innan det var dags.
Fikapausen bestod av kakor och kaffe, men the Babe intog bara två koppar svart kaffe UTAN kaka. Nu har jag trampat hem, nerför alla de jobbiga backarna och med vinden i ryggen. Härligt! Lite betalt ska man väl ha för sitt slit.
Inatt ska jag arbeta på sjukhuset. Och jag ska cykla ikväll igen. Precis samma väg. Det som är så bra med just den vägen är att det jobbigaste är TILL jobbet och det lättaste på väg hem igen. Så i morgonbitti kan jag susa ner för alla goa backar med vinden innanför hjälmen och de stackars hårtestarna som sticker fram fladdrandes i nacken...
Jag har äntligen fått tillbaka lite av fettbrännargnistan från i somras. Hoppas det håller i sig.

Nu ska jag vila en liten stund.


Ann-Sofi the burningbabe

Jag gjorde det! Jag tog mig igenom helgen. Med bravur dessutom. Det har gått alldeles utmärkt att arbeta och trots endel läpphängade från min sida har det gått högt över förväntan. Min vårdtagare har varit på ett strålande humör och vi har skrattat så tårarna har sprutat emellanåt.
Allt har gått jättefint och just nu finns det inga "men"....
Jag ska tvätta lite sängkläder som inte blev tvättade sist och sedan är det möte på jobbet innan jag ska arbeta inatt. I morgon får jag sova. Sova i en renbäddad och nydammsugen säng. DET är vardagslyx!

Idag har jag namnsdag.


Ann-Sofi the babe

Allt är lungt. Mycket lugnt. Solen skiner och jag ska strax gå till jobbet. Idag känns det bättre.


Ann-Sofi the söndagsbabe

Jag känner mig helt tom i huvudet. Telefonen är alldeles tyst och jag har en massa måsten över mig. Ingenting händer. Jag har haft antydan till migrän hela dagen och jag jobbade mellan 08 och 12 idag. Försökte sova bort huvudvärken men det gick inget vidare. Om en timme ska jag börja jobba igen. Och egentligen borde jag gå och kasta tidningar, panta flaskor, dammsuga, bädda rent, diska, byta köksduk, dammtorka, skura badrummet... jag varken vill eller orkar. Usch vad jag känner mig hängig idag. Men det är inte fysiskt. Tror jag inte i alla fall. Jag känner mig varken febrig eller öm i huden. Bara helt tom.
Det är så värdelöst när jag har såna här dagar. Det går i vågor det där tycker jag och sista tiden har de ploppat upp ganska ofta.
Jag har taskigt med flis, tasktigt med tid, tasktigt med sömn... jag är trött hela tiden och längtar efter energi. Energi som gör att jag får mycket gjort på kort tid, både på jobbet och hemma.
Jag hoppas att jag får ett litet andrum snart. Varför gnäller jag förresten? Och varför skriver jag ner det så alla andra kan läsa? Vad hjälper det? Det ger mig varken mer tid eller mer pengar. Och inte mer sömn heller för den delen.
När huvudet inte är tomt tänker jag mycket kring sommaren. Att jag inte ska ha någon semester alls i sommar. Att jag ska arbeta på dagen som jag inte gjort på över två år och inte får någon som helst introduktion, att jag är ensam, att jag behöver banta, att jag redan har bantat och knappt har några sommarkläder som passar, att allt jag jobbar nu betalar sig inte förrän efter midsommar...

Var är tankarna som handlar om att jag faktiskt har två fina kjolar och en klänning, att jag klarar mig precis, att jag har friheten att göra vad jag vill, att jag har en fin familj, att mina vänner finns...

Hade jag varit i någon annans kläder i närheten av mig själv nu hade jag blivit rätt matt av allt gnällande. Det är ju jag som brukar säga till folk att de ska rycka upp sig, se saker positivt och inte nattsvart.

Jisses vad jag håller på...


/A

Ann-Sofi the truebabe

Nu börjar luften gå ur mig. Och ändå känner jag att jag borde vara tacksam. Tacksam över att jag har arbete. Att någon behöver mig. Men när jag ändå känner att jag inte orkar eller vill får jag så dåligt samvete. Egentligen är det där rätt ytligt, för när jag väl är hemkommen, som ikväll till exempel, känns det ju rätt så skönt ändå att jag gjort nytta en dag till.
Men den sista månaden har tagit på krafterna. Alla sena repetitoner, nattarbete, kvällsumgänge, dagjobb, möten, städ, tvätt, hus och hem börjar kännas nu.
Ikväll känner jag mig som en urvriden disktrasa. Och jag ska arbeta hela helgen. Ikväll är jag trött, men jag ville ändå vara uppe en liten stund och känna att jag får vara med mig själv i vaket tillstånd en liten, liten stund. Är det knasigt? Borde jag egentligen inte bara dundra ner i bingen och sova sju kvart i timmen för att orka med morgondagen. Klockan ringer 07.00 för mer arbete.

Jag vet att jag bör känna tacksamhet, glädje och sprudlande arbetslust men idag gör jag inte det. Och jag känner nästan att jag måste fråga om det är okej att känna så. Är det det?

Jag oroar mig i onödan för jag vet att jag i morgon kommer att känna mig bra för att jag utför ett arbete där någon annan uppskattar det jag gör. Där någon annan behöver mig, är glad att det är just jag som finns och att jag gör ett bra arbete. Jag vet det.

Jag är bara lite trött idag.


Ann-Sofi the shining babe

Vill bara slå ett slag för en helt underbar blogg. Jag har länkat till den och den heter "tjuvlyssnat". Det är folk som skickat in vad de hört på tunnelbanan, bussen, stan, torget eller någon annan offentlig plats. Behöver du dra på smilbanden rekomenderar jag den sidan å det grövsta!!!!!


Keep on shining!


Ann-Sofi the smilebabe

Jag cyklade till jobbet igår kväll och cyklade hem i morse. Grejjen är att jag alltid cyklar som om det brann någonstans så det går oftast mycket fortare att nå målet än jag beräknar från början. Detta ledde till att jag satt utanför akuten (där jag går in för att nå mitt omklädningsrum) och vilade mig i över 20 minuter innan det var dags att byta om. Det är ju härligt i sig och backarna trampade jag uppför... varenda en!
I morse när jag cyklade hem drog jag på lite extra. Mest för att det är ganska skönt och för att jag gillar när det fläktar i ansiktet. När jag hade en knapp kilometer kvar kom det lite duggregn. Ett sånt där stilla, tyst duggregn som är ljummet mot huden. Det gjorde ingenting! Cykelhjälmen satt som en smäck och jag kände mig inte alls obekväm. Jag har inte cyklat en centimeter utan hjälmen sedan jag köpte den! Det är jag rätt stolt över faktiskt, med tanke på ångesten jag hade strax innan den inhandlades. Ett jävla i-landsproblem är det ju... så det har jag verkligen arbetat bort!!! Det känns bra att ha hjälm!
Rumpan mår alldeles utmärkt idag och jag ska cykla till jobbet ikväll igen! Hettan på huden har lagt sig och jag tror inte det var så allvarligt som det kändes igår.
Jag fick dessutom veta i morse att jag får förlängt till hösten. Men under lite andra förutsättningar. Jag ska börja jobba 85% på natten till hösten vilket innebär nästan 5000 kr mer netto i lönekuvertet varje månad. Som det känns nu så var det det avgörande som gjorde att jag tackade ja till en förlängning. Hade jag blivit tillfrågad om att fortsätta på 65% hade jag noga övervägt att inte fortsätta utan leta mig ett annat arbete. Pengarna styr så vansinnigt och jag varken kan eller har råd att tänka annorlunda. Det känns som om det äntligen är på väg att vända. Det känns inte i kuvertet än på en månad men det gör inget. Bara jag vet att det sker en förändring till det bättre, och det vet jag ju nu!


Må allra bäst alla bloggers!


Ann-Sofi the bikebabe

Ja, inte blev det städat inte. Jag blev uppringd av min svägerska som ville fika och självklart vill jag det! Ett tillfälle att säga NEJ till städningen och JA till utomhusumgänge! Jag fick ju dessutom träffa barnen.
Så jag har varit ute i solen nu. Å det grövsta kan jag väl tillägga. Shit vad solen tar...
Tack och lov har jag hittat en lägenhet som är sval. Bara fönster åt norr så solen når aldrig in i lägenheten. Detta ger mer än ett plus... man ser inte lika tydligt hur skitiga fönster jag har heller...

Mina vänner dammråttorna finns kvar och har på nått lustigt sätt lyckats föröka sig kraftigt under den stunden jag inte varit hemma. Det kan vara så. Eller har jag fått solsting. Jag skiter i vilket nu. Jag mår som en prinsessa. Inatt är det arbete som gäller och jag ska cykla till och från jobbet. Måste kolla så jag har batterier i min MP3-spelare. För cykla utan musik gör jag icke! Det kommer att gå som en dans, det är jag säker på.

Nu har jag dragit för gardinerna och ska vila en stund.

Det svider på armarna...


Ann-Sofi the summerbabe

Ja, då var jag "ledig" ända till ikväll när jag ska ut och lufta min cykelhjälm. Då drar jag till sjukhuset för en natt på jobbet. Jag råkade få läsk i min mobiltelefon igår och den fick frispel och la av. Det kan jag kanske förstå, för vem hade velat forsätta jobba med en påse socker i kontoret? Jaha, vad gör jag nu då? Ingen telefon och abstinensen är total. Jag har ju ingen fast telefon i hemmet utan använder mig bara av min mobiltelefon så jag viste inte hur jag skulle nå någon som kunde tänkas ha en mobil till låns. Detta löste sig dock till det allra bästa! Brorsan var fortfarande vaken halv elva i gårkväll och lovade att han skulle försöka leta upp en gammal mobil jag kunde låna. Underbart!
I morse när jag vaknade försökte jag ändå fixa telefonen men det gick inget vidare. Jag har ju jobbat nu på morgonen och klockan ringde halv sex. Jag studsade inte ur sängen direkt.
När jag kom hem från jobbet verkade faktiskt telefonen fungera så jag behövde inte brorsans hjälp. Tack ändå lillebror för besväret!
Nu återstår en hel hög med bekymmer för dagen. Solen skiner som attan ute och ska så göra resten av dagen. Dammråttorna förökar sig mer än vad jag vill här inne och jag känner mig tvingad att städa, vattna blommorna, fixa, trixa och dona... Ska jag strunta i mina nya husdjur och sätta mig i solen och bli kompis med Rudolf, eller ska jag stanna inne och göra fint här hemma?
Jag får väl dra lott om det.


Ann-Sofi the ilandsbabe

Det är så mycket jag vill. Jag vill kunna mer, veta mer, vara mer, finnas mer, göra mer...
Ibland känns det som om jag inte får till det alls. Jag vill kunna svara rätt på alla frågor, jag vill kunna säga och göra rätt utan att bli tillrättavisad. Jag vill aldrig ha nått ogjort eller att någon känner att jag inte gjort rätt för mig.
Jag vill kunna mer saker. Till exempel om datorer, Internet, hemsidor, ladda upp hit och ladda ner dit. Bränna, kopiera, fixa och trixa. Jag är moderator på Daniels forum och det ställs ibland tekniska frågor om hemsidan, forumet, bilder, musik och annat. Där är jag helt ute och cyklar om jag skulle ge mig in i att försöka svara på de frågorna. Och jag känner att jag borde kunna svara eftersom jag är moderator. Jag vet ju att Anna, som också är moderator och en helt ljuvlig ängel, fixar de svaren. Men jag vill också...

Jag vill kunna allt på jobbet. Även om jag vet att man aldrig blir fullärd som sjuksköterska. Jag vill kunna ge bra svar på alla frågor, jag vill kunna alla rutinerna, arbeta så det underlättar för mina kollegor, ge av mig själv, lära mig att ta emot med tacksamhet i större utsträckning. Nu har jag ju två arbeten och det ena är mer rutinstyrt än det andra. I det ena arbetet är jag ensam utan kollegor att rådfråga. I det andra arbetet är fler beroende av att jag gör vad jag ska. Det ena arbetet kräver att jag kan alla rutiner in i minsta detalj för att allt ska flyta och vi ska slippa förseningar, irritation och slarv. Det andra arbetet kräver att jag är en kunnig sjuksköterska som tar egna inititativ och samtidigt följer avdelningens rutiner. Båda jobben kräver en glad Ann-Sofi som alltid är på G...
Jag vill så mycket och ibland känner jag att det inte riktigt flyter.

Det finns ju också dagar (vilka egentligen är kraftigt överrepresenterade) då allt är helt okej. Men det är väl så med det mesta. Att de tillfällen, dagar eller stunder som inte är på topp tar överhand och påverkar en mer än vad man tror. Idag är en sådan dag. Det är inget som riktigt går min väg och låter allt flyta på.


Jag vill också....


Ann-Sofi the wannabebabe

I går hade vi allra sista föreställningen på vår uppsättning av årets studentspex Florence. Vi hade den i Karlskrona, på konserthuset. Och där är det inte många som spelat. Alltså, det är en ynnest att få ha det med sig som referens i bagaget eftersom det är en både stor, dyr och rätt exlusiv lokal. Men vi fixade det. Vi avslutade med bravur, med flaggan i topp. Den bästa av alla föreställningar!!!! Det skämtas ju en hel del under föreställningen. Vi skojar, roar, skrattar, underhåller, skämtar och jobbar hårt för att göra det allra bästa. Och jag tror nog att vi lyckades igår. Eller vad säger du mamma, som var och tittade på din ylleuniforms och mustaschprydda dotter!
Och som efter varje annan föreställning vi haft skulle jag arbeta på natten. Jag fick packa mina saker, byta om, tvätta mig och rusa till bussen snabbt för att inte komma allt för sent till jobbet. Mycket tråkigt att inte kunna vara med mina teaterkompisar. Men det tror jag att de vet vid det här laget.
Jag hade tur med bussarna för jag behövde bara vänta fem minuter innan det kom en buss som körde förbi sjukhuset.
Vädret var sådär ljummet och alldeles jättebehagligt. Mycket skönt efter två timmars svettande i yllekostym.
När jag kom upp på jobbet  var allt jättelugnt och mina arbetskamrater fanns ju på plats redan.

Nu ska jag i korta drag berätta om ytterligheterna som drabbat mig det senaste dygnet. En patient på jobbet blev mycket sjuk, mycket fort i gårkväll och på 20 minuter hade hon avlidit. Vi gjorde allt vi kunde och satte in akuta åtgärder men hennes liv gick inte att rädda. Doktorn hade ringt anhöriga och sagt att hon var mycket dålig så de satt i en bil på väg till sjukhuset när hon avled. Detta i sin tur innebär att det var jag som skulle lämna dödsbudet. Av humana skäl valde jag att inte ringa honom under bilfärden utan väntade tills de hade kommit upp på avdelningen. Jag var medicinskt ansvarig för kvinnan och skulle lämna ett dödsbud till hennes son.
Jag skulle berätta för en son att hans mamma gått bort. En mamma som förvisso bodde på ett särkillt boende, men ändå var rätt så pigg och vital för övrigt innan hon ramlade och slog sig.
Detta var inte ett väntat dödsfall.
Hur säger man till en annan människa att hans mor inte lever längre? Hur förklarar jag att vi gjorde allt som stod i vår makt? Hur förklarar jag med ord så han kan förstå, rent medicinskt, varför det inte gick?
Kan man förstå?
Vi hade gjort henne fin, tvättat henne, kammat henne och bäddat fint. En orkidee och ett ljus fanns vid hennes sida och vi hade släckt ner ljuset i taket en aning.


I morse när jag kom hem rinde telefonen. Det var en av mina kollegor som hade pratat med läkaren jag hade samarbetat med under natten. Sonen hade pratat med läkaren på morgonen och ville att hon skulle hälsa till nattpersonalen att han tyckte att vi hade gjort allt så fint. Han var så nöjd med vårt proffessionella men ändå ytterst mänskliga bemötande. Vårt sätt att stötta, finnas, förklara. Hur fin vi hade gjort hans mamma. Han ville att vi skulle veta det.

Allt detta hände mig under fem timmar. Föreställningen slutade kl 21.15. Kvinnan avled 23.55.


Ann-Sofi

Suddig, men ack så grann...

Jo, det är precis så kag känner mig. En kjol för 75 kronor och aftonen sitter som en smäck. Min älskade läkarkollega har inbjudit mig till umgänge denna afton och jag tackar stillsamt -JA!
jag vet att det är fult att ljuga, men jag gör det rätt snyggt. Eller hur!
Jag menar... Stillsam är väl det sista jag är!
Jag ska upp i ottan i  morgon. Det är jag väl medveten om och jag kommer att sköta mig. Jag ville bara med en något suddig bild visa hur jag tänker välkomna våren!

Ann-Sofi the springbabe

Nu kommer våren och snart sommaren med stormsteg. Uteserveringarna ploppar upp som svampar ur jorden och det är kärlek i luften överallt. Jag känner att min kropp vill ha mer energi. JAG vill ha mer energi. Jag vill bli överöst med energi från vänner, okända, nya, gamla, glada... Jag saknar tiden då det var så enkelt att ringa någon, säga att vi ses om en timme, hitta på roliga saker som att dricka en pava vin, eller bara vatten för den delen. Umgås utan förbehåll.
De spontana grillfesterna. De spontana samtalen. De spontana och lite plötsliga festerna. Är jag för gammal för att känna att jag vill ha den där energin igen?
Jag försöker hålla mig upptagen, arbetar så mycket jag kan, fixar och donar. Men tankarna finns där ändå. Som ikväll till exempel. Hade jag varit ledig en afton som denna när solen skiner och det nästan är 15 grader varmt ute, hade jag satt på mig de finaste ögonen och de glansigaste läpparna, jeans och solbrillor och önskat att någon annan hade tid.
Då hade jag handlat nått gott att äta och dricka. Tagit mig dit min vän vill eller för den delen bjudit hem hit. Då hade jag satt oss i kvällsolen med vårt vin, våra samtal och våra hemlisar. Jag vill träffa folk när det är så här vackert. Jag vill bli kär. Men ikväll går det inte. Jag är snart på väg till mitt arbete och ska vara där till i morgonbitti.
Jag kommer inte att ha någon semester i sommar, vilket jag faktiskt sörjer en aning. Jag vet att jag kommer att tjäna pengar istället. Men vad är det i jämförelse mot ett spontant telefonsamtal där jag får veta att att jag är saknad, efterlängtad och väntad på? Idag känner jag så i alla fall. Jag vet att det känns annorlunda när lönen kommer i slutet på juli. Men just nu känns det väldigt långt borta.
Det är kärlek i luften en dag som denna, när solek skiner och det nästan är 15 grader varmt ute trots att klockan nästan är 19.30. Jag vill ta del av den kärleken. Jag vill ha den energin.
Är jag tokig som inte vill släppa taget om det spontana, härliga, underbara, tacksamma och vackra som våren och sommaren innebär?

Jag vill ha energi och jag vill bli kär!


Ann-Sofi the lovebabe

Klockan är strax efter sex på morgonen och jag känner mig rätt ensam om att vara vaken nu. Kan det bero på att jag så sällan stiger upp så här tidigt annars?
Jag har börjat ett nytt jobb. Jag har inte blivit av med det andra, men jag har ett till så att säga. Dels arbetar jag som sjuksköterska på ortopeden och dels har jag nu skaffat mig ett arbete till som personlig assistent åt en handikappad tjej.
Jag har inte arbetat som personlig assistent förut och jag måste säga att det är vansinnigt givande. Det är inga problem alls att ta sig ur sängen för att börja arbeta halv sju. Nu har jag ju fördelen att bo löjligt nära min vårdtagare. Ska vi säga 75 meter? Hon bor i nästa hus bara.
Att kunna ge så mycket, och ändå behålla både hennes och min integritet, är så givande. Jag får ut så himla mycket och jag känner att jag skulle kunna skriva musik om det nästan.
Ibland känns det som ren poesi när hon säger till mig att hon känner sig lugn som en filbunke i mitt sällskap. Att hon känner sig lugn i bröstet för jag känns så trygg. Hon upplever mig som stabil, trygg, säker och kunnig. Jag blir stolt som en tupp när jag hör det och säger samtidigt att det är ju på grund av henne som det går så här lätt.
Så där sitter vi och ger varandra beröm. Det gör väl inget?
Nu ska jag arbeta en liten stund. Egenltigen bara en och en halv timme nu på morgonen. För klockan åtta kommer hennes buss som tar henne till sitt jobb.
Hon är rullstolsburen pga ett ryggmärgsbrock och har ganska mycket speciella rutiner om morgonarna. Så det gäller för assistent Ann-Sofi att lära sig de rätt så fort. Men det funkar fint det där.

På lördag har vi sista förställningen och det är med blandade känslor jag säger hejdå till teatergänget. Nu dröjer det ju ett helt år innan vi ses igen. Men samtidigt har det varit så vansinnigt intensivt den sista månaden så jag (och alla de andra också för den delen) behöver en paus nu.

Jag får fortfarande fjärilar i magen när jag tänker på att Daniel snart kommer ut med en ny platta. Alla konserterna, alla nya coola bilder, alla intervjuer...

Idag är en fin dag!






Ann-Sofi the greatbabe