Ann-Sofi och Andreas

Ner 2.1 kg till.

Total viktminskning 15.4 kg.


Ann-Sofi the best!

Så är det då fredag igen. Härliga Fredag! Jag var inne och gästspelade på jobbet en enkelnatt vilket är ganska gott faktiskt! Man jobbar en natt, ger allt, och går hem och sover gott några timmar... sen är man fit for fight igen! Eller?

Jo, det tycker jag nog! Fast så hågad att ta tag i det jag borde göra är jag inte. STÄDA! Jag får besök i morgon. Min personliga sylist ;-) kommer hit och ska hjälpa mig att shoppa lite nya kläder... ni vet den där gåpåochavbåtenoutfiten och disco/nattclubsspelningsoutfiten! Och bootsen!

Men idag är det fredag och jag har en himla massa borden som hänger över mig. Och jag sitter väl här just i skrivande stund och låtsas att de inte finns! Är jag ensam om det? Jag gillar inte att städa, men Inga verkar inte göra sitt jobb riktigt så jag får väl ta henne i örat och ta tag i det själv... så småningom. Bara det är gjort till i morgon förmiddag. För då kommer Anna...

Idag är jag lite ensam. Så känns det i alla fall. Om jag tar tag i mina städprojekt så behöver jag inte tänka så mycket på det där. Och spelar jättehög musik!! Det är faan alltid räddaren i nöden. Musiken!

Min granne under mig är hörselskadad ( dock inte av min stereo) så hon hör inte så noga om jag spelar lite högt ett tag. Vi bor ju överst i en vindsvåning, så jag spelar väl för fåglarna och Gud också! ;-)

Nu blev jag visst lite taggad att sätta igång!

Städa, städa varje fredag och så varje jul. Det tycker jag är kul!


Ann-Sofi the weekend firare!!!!

Idag blev inte riktigt som jag tänkt mig. Jag belv väckt halv sju i morse av att telefonen ringde. Det var från polisen.
Yrvaken och sketrädd att nått hade hänt Per fick jag frågan om jag ägde en vit saab. -Ja, det gör jag sa jag.
-Kan du flytta den. Det är hantverkare som skulle behöva komma fram där din bil står. Till saken hör att jag hade parkerat alldeles lagligt, så först förstod jag inte vad hon menade...
Sagt och gjort. Jag gick ner och flyttade bilen. Sen var det ju inte lönt att lägga sig igen.

Ah, jag tar väl min stora runda nu innan frukost, tänkte jag. Den rundan är ca 5 km lång och jag traskar runt den på en timme ungefär. Vädret var klockrent. Mulet och vindstilla. På med kepsen, solbrillorna, MP3´n och mina grymma gympadojjor.

Efter en timme var jag faktiskt ganska mör i benen. Väl hemma njöt jag av min frukost och gjorde ett inlägg i min blogg om fler I-landsprobelm.

Då ringer telefonen och det är min väninna Anna som undrar jag vill följa med ut och gå. -Självklart!!!

Kan du handla lite på vägen, så gör vi en god kycklingsallad när vi kommer tillbaka? Japp, klart jag gör det.

Upp till Bökegöl, där hon bor. En snabb kopp kaffe sen bar det ut i skogen med två barnvagnar och två stora hundar. Allt går om man bara vill! Och här gick det undan vill jag lova. Vi avverkade nästan 5 km till. Nu var jag trött i benen. Och jättevarm! Men mycket nöjd!!!

Kycklingsalladen smakade himmelskt och jag har haft en gosig eftermiddag med hundar och barn!

Nu kan jag nog lägga mig på sofflocket med gott samvete en liten stund...

Jag vaknade ju trots allt av att telefonen ringde...


Ann-Sofi the golden skoägare!!!!

Jag ska ju åka på en partykryssning i oktober. Alltså, Daniel ska spela på Cinderella och jag och mina forumvänner ska unna oss en mini-lyxweekend.
Nu är det ett gäng problem som måste lösas innan, dock.

Jag har tappat så mycket i vikt att jag inte har så värst mycket kläder som passar längre. Faan vad jobbigt!

Och när jag börjar tänka på det blir jag alldeles matt. Jag måste hitta en gåpåochavbåtenoutfit och en disco/nattclubsspelningsoutfit.

Eventuellt, och så säger jag eventuellt, kan jag tänka mig att OM jag hittar ett par justa jeans kan jag kanske kunna ha dom både som gåpåochavbåtenbralla och disco/nattclubsspelningsbralla. Men då ska de vara jävulskt snygga.

Så nu måste jag gå på stan och leta kläder. Och hur många bra klädaffärer har vi i denna stan då? Inte speciellet många. Vi har bara två stora gallerior med klädbutiker i centrum. Det är ju ingenting, ju!!!

Så var det det här med hytten. Den är bara på 29 kvm. Förstår de inte att vi är tre tjejer med GANSKA mycket packning... HUR ska vi få plats??? Och hur många speglar finns det där? Ska vi spela poker om spegeln eller?

Förresten, är det täckning på mobilen på havet? Det hoppas jag verkligen att det är. Hur ska jag annars kunna SMS:a och MMS:a???

Jag måste köpa ett större minneskort till min jättedyra digitalkamera. Jag ska filma lite på båten (man kan det med den) och då får det inte plats så många bilder på samma minneskort.  Så jag får helt enkelt köpa ett större kort och ta med mig min laptop så att jag kan föra över bilderna på plats för att det ska funka.
 
Bara jag inte glömmer USB-kabeln...

Jag blir så trött...

Hur ska jag hinna allt?

Jag har stora problem. Verkligen stora problem...



Ann-Sofi the planmaker

Var äntligen och vägde mig idag. Det har gått några veckor sedan sist. Av många olika anledningar har det inte blivit av förrän idag.

Jag kan meddela att jag har gått ner 1.5 kg till. Total viktminskning sedan midsommar: 13.3 kg


Ja, jag säger det igen!


Faaaaan vad jag är bra!



Ann-Sofi the queen of the world!!!

Jag var och träffade de andra skådespelarna i gruppen i går och det var jättekul! Vi hade en text-genomgång och läste lite från manus. Jag blev tilldelad en av de större rollerna vilket gör mig väldans glad.
Det är kår-spexet i Blekinge som sätter upp en föreställning med premiär i början av november. Nu jäfrans gäller det att plugga text.

Det ska bli jättekul! Tack för denna möjligheten!

Jag måste träna på min musikläxa också. Två Monica Zetterlund-låtar har jag i läxa till nästa fredag. Och så börjar min foto-kurs snart.

Det är fullt upp på Pantarholmen, vill jag lova. Men roligt är det!!!


Ann-Sofi the dramababe

jaa, flickor och pojkar... nu sitter jag här lite på lyset och ensam mitt i natta...

Jag har haft en underbar kväll. Mina chattvänner är grymma.... respect!!! Min makeup blev sketabra ikväll och jag lyckades, med lite övertalning, ha jeans och t-shirt på mig på krogen. Tänk vad 12 kilo kan göra för självförtroendet.
Jag gled in på min favoritkrog och välkomnades med öppna armar precis som vanligt! Tack Micke, Henke, Jenny och provanställd... Det känns faan grymt att bli emottagen så... Ja, Micke jag vet... men jag måste ändå säga det... Ditt hjärta och din själ sitter på precis rätta stället! Du ger och tar, rakryggad med värme låter du dina gäster känna sig välkomna! Tack för det! Jag hade sketatrevligt i barhörnan! Och spriten var lika go´ som vanligt!!!
Dagens I-landsproblem= att behöva stå i kö i baren för att tala om vad man önskar köpa, trots att bartendern redan vet vad man tänker beställa.
Det problemet har inte jag!!! Är det positivt eller negativt???? Jag vette tusan, men roligt är det!!!! Och värmande, trots allt! Jag känner mig verkligen som en grym stammis, för de låter mig hållas, få vara den jag är, skojja, festa, dansa och skratta hela natten UTAN att jag blir tillsagd.... Klart att de säger till om jag överskrider gränser och regler, men det gör jag sällan. Jag tror (och hoppas) att jag är som många önskar vara... Fri, glad, lagom onykter, tacksam, normal och jävligt partysugen!!! Och det är precis det alla på min älsklingskrog Nivå låter mig få vara... UTAN omsvep...

Tack goa ni!


Jag har haft en lagom kväll... Per är inte hemma och kan dela allt roligt med mig, och då lämnar jag stället i saknaden av Per. Vi matchar varandra så himla bra, och jag hade önskat såå att du kunde vara med ikväll, hjärtat!

Åh vad jag längtar efter dig!

Ikväll har jag unnat mig... denna kväll/natt är en enda stor parentes ifrån allt vad kost, motion och nyttigheter heter!!! Jag har unnat mig alkohol, skräpmat och känner ingen större ågren....(än).

Vi får väl se i morrn och jag drar dubbla rundan.... som sagt vi får väl se...



Jag vill ändå avsluta med att säga tack, Micke, Henke och alla andra som gör det så lätt att känna sig omtyckt.

Partydrottningen need some sleep!!!!


Ann.Sofi the partyqueen!!!!

Ja, tänk att det finns så olika syn på vår lyxmat. För mig finns det tre måltider jag längtar lite extra till.

För det första är det surströmmingen. Denna fantastiska fisk som är rena gourmet-maten för mig. Med lök och mandelpotatis kan jag till och med sluta prata för en stund. Så är det ofta när mamma och jag äter...
Då har vi inte tid att prata, vi bara njuter av maten. Vi brukar äta 3-4 gånger om året, så där lagom ofta för att man ska hinna längta ordentligt utan att för den delen glömma hur det smakar! Men i år har det bara blivit en gång (än så länge).








Så har vi det när vi äter bakad potatis också. Där vet vi också, mamma och jag, precis hur vi vill ha det. Svart och Röd stedbitsrom, finhackad rödlök, lätt creme fraiche, vitlökssmör, flingsalt. Vad har jag missat mamma? Räkor?
Man tar det man allra mest tycker om. Och är vi inne i en "hålla igen" period tar vi bort vitlökssmöret och pressar i vitlöken icreme fraichen istället. Och så äter vi, njuter och är tysta... haha... vilka galenpannor! Men gott är det!

Och den tredje måltiden, som jag faktiskt lyckats vara med på två gånger i år är kräftskivan!!  Denna ljuvliga mat. Åh, jag längtar redan till nästa gång vi ska äta kräftor.
Ikväll har jag inget för mig förresten. Ska jag ha en egen liten kräftskiva kanske?

Jag ville med detta inlägget mest slå ett slag för vår fantastiska matkultur som faktiskt inte kostar skjortan heller. Billig och helt underbar mat!


Nu ska jag dricka mitt morgonkaffe och fundera vidare på kräftorna...


Ann-Sofi the gourmetbabe

Jo, så är det nog. Idag har det hänt en massa roliga saker som gjort att jag tänkt på annat. Jag ringde en gammal vän som jag inte umgåtts med på många år. Vi ses på jobbet ibland, men då finns det sällan tid att prata. Så jag gjorde som jag tänkt så länge. Jag ringde. Vi satt och pratade i sensommarsolen ett tag och det var väldigt trevligt.

Vist är det skönt att göra de där sakerna man säger till sig själv så ofta att man borde göra. Ringa den eller den, posta det där brevet, fixa det eller det...

Idag var en sån dag för mig. Jag ringde som sagt min gamla kompis. Sen tog jag tag i ett par andra samtal jag inte fått för mig att ringa förut. Jag har anmält mig till en fotokurs. Min nya hobby! Åh vad det ska bli roligt.

Jag ser verkligen fram emot att lära mig mer om fotografering!

Och helt plötsligt ringer min telefon. Det var från vår musikaffär i stan. Boken jag beställt hade kommit. En sångbok innehållande endast musik som Monica Zetterlund sjungit. Vi har pratat om det, min sångpedagog och jag, att vi ska ta tag i den sortens musik. Det ska också bli jättekul!

Ja, sen hade jag fått ett tips av en kollega om en sångkväll i slutet på september. De söker musiker och sångare till den sista kvällen och hon tyckte att jag skulle ringa. Sagt och gjort. Jag har ringt flera gånger idag, men har inte fått svar. Jag får försöka i morgon igen.


Och roligast av allt - Min väninna ringde och sa att hon fått en dotter! Igår kväll vid åttatiden kom hon till världen, det lilla livet. En flicka som vägde ca 3500 gram och var 54 cm lång.
Henne har jag träffat ikväll! Vilken lycka att få hålla i ett nyfött barn. Helt bedårande varje gång. Nu har jag haft förmånen att träffa många nyfödda eftersom alla våra vänner har barn och vi har funnits i bekantskapskretsen hela tiden. Så bäbisar har jag burit på förr och det är lika fantastiskt varje gång!

Grattis Åsa och Roger!


I morgon ska jag lämna blod. Jag kan passa på att slå ett slag för det. Man räddar liv genom blodgivning. Det ser jag på jobbet varje gång jag arbetar.

Så om ni går och funderar på att bli blodgivare... gå dit, skaffa information och gör nytta! Det är samtidigt en jättefin hälsokontroll av ditt eget blod varje gång du lämnar en påse. Och man känner sig lika nyttig efter varje tappning.

Bli blodgivare!


Ann-Sofi the blooddoner

Mitt lilla "15 seconds of fame" visades på ett sätt jag inte hade räknat med.  De klippte ihop sekunderna väldigt konstigt. När de säger att jag inte har nån pop-potential och det är en bild på mig som ler som aldrig förr  - det är från två olika tillfällen, till exempel. Och när jag säger "tack" och går ut har de precis sagt - Vi vill ändå tacka dig för att du sprider så mycket glädje och kärlek. Men inte fasen visades det på det sättet.
Jag sa så mycket och kände så mycket i mitt hjärta och min själ när jag var där, som absolut inte kom fram i TV.
Till och med min sånginsats tyckte jag vart bättre i verkligheten än hur jag upplevde det ikväll. Jag sjöng ju rent förfärligt falskt på sina ställen.
Kraven jag ställer på mig själv är skyhöga, jag vet det, och det är väl självklart att jag åkte dit i förhoppningen att Peter skulle säga
- Faan, Ann-Sofi, du imponerar. Dig vill jag se i Stockholm.
Självklart hade jag hoppats på det. Men jag kanske måste inse fakta också. JAG är ingen artist. Kommer nog aldrig att bli en. Och det kanske är dags att jag försöker hålla allt på en nivå där jag slipper få gråtattacker, bli ledsen, sågad och ifrågasatt. Jag ska kanske hålla det på en hobbynivå där jag sjunger för att jag tycker det är kul, men inte tänker satsa hårdare på det.
Och det är väl som en väninna sa till mig i telefon... jag har gått och burit på detta sedan i våras och inte vetat HUR de skulle visa mig. Allt släppte nyss och jag vart jätteledsen.


Tack alla ni för fantastiska ord. Är jag värd det? Jag måste komma ner på jorden och inse fakta. Jag är bra på att skoja, vara allvarlig, stötta, älska, finnas, prata.

Men jag är ingen popartist.


Det är nog så att det är vid dessa tillfällena som mitt naggade sjävlförtroende lyser igenom. Alla tror att jag är den starkaste, men emellanåt är jag en 10årig mobbad flicka som är rädd för allt...men ändå vill försöka för att bli accepterad... och jag vet att det är via motgångar som medgång föds. Det har jag verkligen fått erfara den hårda vägen, dock inte med musiken då...


Men jag måste ändå jobba på att köpa situationen direkt och försöka utgå från den i min väg framåt. Sluta analysera så jävla mycket.

Era ord väger oerhört tungt och jag tar till mig allt ni säger. Ingen röstcoach i världen kan säga nått viktigare än det ni säger mig.


Det låter nog som om jag pratar emot mig själv, med tanke på tidigare inlägg i bloggen. Jag är medveten om det. Men i skrivande stund är det faktiskt lite förvirrat.



Så...  jag lovar att jag ska ta nya, friska tag men ändå hålla mig på mattan framöver...



Ann-Sofi

Mitt i allt som kan kännas förtvivlat i ögonblicket så händer det. Har ni varit med om det? Det räcker med så lite, så lite...

Ett ord, en bild eller en hälsning. Så känns det mycket bättre med en gång.


Det är viktigt är att det händer. Eller hur??!!! Tänk er själva att ni känner er lite halvhängiga och helt plötsligt händer nått ni absolut inte hade räknat med. Absolut inte...

Energin vet liksom inga gränser...


Per är i Nigeria och vet inte riktigt när han kommer hem. Det känns som om varje dag segar sig fram och det är en evighet till jag får kramas igen. Hemresedatum är satt till den 20:e september, men mycket kan hända innan dess.

Så jag försöker hitta de där små ögonblicken varjde dag som gör att det går lite lättare. Och idag fann jag ett sådant.

Ett glädjerus som förmodligen kommer att finnas en bra tid framöver... Det behöver inte handla om några stora saker för att man ska bli tillfredsställd. Det är tanken som räknas.

Tänk att ni till exempel får en bukett blommor ni inte hade räknat med. Eller ett telefonsamtal från någon ni inte pratat med på länge. Eller ett vykort.


Glädjerus är min drog. Mitt sätt att bli speedad och bubbla av lycka. Jag är glad varje dag, men ibland pirrar det till lite extra.

Idag är en sån dag.


Ann-Sofi the glädjerusbabe

Hur lång tid krävs det för att få distans till saker man upplevt?  Som detta med IDOL till exempel. Jag har fått så mycket mail, hälsningar och annat... och jag har inte ens sjungit i TV än. Det kommer att visas på tisdag. Och JAG vet ju hur det går... det vet förresten de allra flesta andra också. I alla fall de som läst min blogg. Det går som sagt inget vidare. Och hur kommer folk att reagera? Jag har en stark känsla och jag vet att jag är älskad ändå, det är inte det. Det är kanske JAG som måste skaffa mig mer kärlek till mig själv, ge mig själv en chans och ge mig själv lite kred.

Hur skaffar man sig den distansen jag ändå tror att det krävs för att kunna se mer objektivt på sina upplevelser och händelser i livet?

Jag behöver distans för att kunna bedöma mig själv. Det är jag nog inte kapabel att göra i nuet mitt i händelsen. Som när man framför, eller säger nått. Så tänker jag alltid -vad sa jag egentligen? Hur lät det? Hur uppfattades det?

Kanske analyseras det lite för mycket också. Jag kanske bara ska låta det flöda och ske, allt runt omrking mig. Men då kanske jag tappar kontrollen. Är det viktigt att ha kontroll då? Ja, jag tror det. Till en viss gräns.
Kontroll är hälsosamt om man använder det rätt, tror jag. Och om man har kontroll krävs det nog mindre distans till händelser och upplevelser för att det ska bli hanterbart.


Men där är jag inte än. Det är nått jag måste jobba med. Acceptera nuet, skeendet, upplevelserna under kontrollerade former utan större analys. Då behövs ingen större distans för att kunna fortsätta.


Ann-Sofi the distanslady

... jo då, det var mig ni såg på TV igår ;)

Känns väldigt konstigt, men också himla häftigt!!! Vi får väl se hur mycket de sänder på tisdag av min nuna...



Ann-Sofi the IDOL ;)