Ann-Sofi och Andreas

Usch vad allting är läskigt. Att åka buss eller gå och handla känns som en mardröm som jag ändå gör. Jag har bara behövt åka buss en gång ensam sedan kraschen och det gick inget vidare. Idag kom mamma ut och följde med mig så jag slapp åka ensam.
Jag har för första gången skalat av allt. Allt jag satt upp som en sköld för att inte visa vad jag egentligen känner och hur jag egentligen mår. Allt skydd är borta. Alla knep och alla ansikten har jag tagit bort. Nu är det bara nakna ensamma Jag kvar. Och att blotta sig så fullständigt är nästan omänskligt plågsamt och vansinnigt jobbigt. Det känns som om det syns utanpå och känslan av att folk jag inte känner kommer nära mig fysiskt, som faktiskt kan hända på en buss, är så obehagligt då det känns som om jag ska gå sönder vilken sekund som helst. Men har jag bara någon jag känner med mig blir han eller hon min sköld, mitt skydd mot omvärlden.
Idag har jag varit hos min terapeut för första gången. Jag har ju ändå valt att be om hjälp alldeles själv. Jag klarar inte av att resa mig upp igen på egen hand. Och min terapeut ingav mig en känsla av lugn. JAG är inte lugn, men hon är det. Och inte ett uns av stresskänsla fanns i rummet. Jag kunde väl inte riktigt redogöra för allt, och det kom inte i ordning. Mitt huvud var rätt surrigt och det var superläskigt att vara där. Men jag gjorde det. Jag fick två hemläxor till nästa vecka. Jag ska göra något för mig, för min egen skull och för mitt eget välmående, en gång om dagen. Jag har aldrig gjort det förut så jag vet inte riktigt hur det ska gå till. Men jag lovade henne att försöka i alla fall. Och den andra läxan... ojojoj... jag ska se mig i spegeln och le mot mig själv. Ett äkta leende där jag ser mig själv i ögonen och menar vad jag gör. Usch vad otäckt. Jag hatar ju mig själv. Hur ska jag kunna titta mig i spegeln och tycka om det?
Hur ska jag någonsin kunna tycka om det?
Jag tror att hjälpen jag kommer att få ger mig de verktyg jag behöver för att klara mig, men jag tror inte att jag kommer ut och ger mig själv en klapp på axeln, ser mig själv i spegeln, gör saker för mitt eget välmående och njuter av det. Jag tror att jag kommer att överleva. Det har jag redan bestämt. Men all oro jag har inuti som jag känner är befogad, alla frågor jag har om varför, all oreda alla år av neglekt har inneburit i huvudet på mig undrar jag verkligen om det går att fixa till.
Jag ska verkligen från djupet av mitt stackars hjärta ge det en chans. Jag ska verkligen försöka. Och jag vet att det kommer att ta tid. Men att se en komplett lycklig Ann-Sofi framför mig är just nu helt omöjligt.
Värdelöshet, oduglighet, ensamhet, tragiskhet är det som gjorde att allt rämnade, att allt rasade, att allt kom fram.
Jag tog ändå ett litet steg framåt idag. Usch vad det är rörigt inuti nu. Jag känner mig bakåt fast jag tog ett steg framåt. Hur kan det bli så?

Jag ska ta mina sömntabletter nu och hoppas att de hunnit verka innan midnatt. Jag ska blunda och försöka sova. Men utan tabletterna grubblar jag bara. Med hjälp av Propavan eller Atarax kan jag medicinera bort grubblerierna och slumra lite. Oftast framåt småtimmarna, men det blir ändå några timmar per natt.

I morgon är en ny dag. En lång dag. En annan dag. Och jag är helt oskyddad.


Ann-Sofi

Jag vaknar varje morgon efter en oftast rätt kass natt. Min nya vän Atarax fungerar ändå rätt hyffsat. Jag lägger mig kring 22 varje kväll och försöker somna innan midnatt, men har oftast lyckats runt 02-03¨.
Jag vägrar fortfarande att vända på dygnet så oavsett hur trött och förvirrad jag är på morgonen bäddar jag ihop soffan och gör natten till dag i lägenheten.
Jag vågar inte planera. Jag vågar inte bestämma saker. För jag vet ju aldrig hur jag mår en timme, ett par timmar eller en dag framåt.
Idag ska jag handla med mamma. Eller. Mamma ska handla med mig, för jag fixar inte att vara ensam i en stor läskig mataffär. Bland människor jag bara vill gömma mig för. Jag vill inte synas. Tänk om jag kunde bli genomskinlig. Fast det är jag redan. Jag känner mig genomskinlig, med en blyklump i mitten som tynger hela tiden.
Jag tar en liten, liten stund i taget och jag känner mig inte alls.
Huvudet är så fullt med funderingar, grubblerier, intryck, osagda uttryck, bilder, texter, ord och handlingar som jag inte får ihop. Minnen med alla hemska ord jag hört, all ensamhet, allt jag utsatt mig för i jakten på bekräftelse. Det bara bubblar i mig. Vet inte var jag ska börja nysta och var jag ska stanna upp. Men det är väl det jag ska få hjälp med på onsdag?
Midsommarhelgen är äntligen över. Det fungerade trots allt tack vare min familj. Min underbara familj som hjälper mig.
Deras oro över min hälsa, att jag ska bli bra och att jag ska bli lycklig.
Åh vad jag längtar till den dagen när jag kan säga att jag tycker om mig själv och att jag är lycklig.
Det har aldrig hänt.
Det är mycket som hänt för första gången de sista veckorna. Saker jag upplever, känner, säger och gör som jag aldrig har gjort, kännt eller sagt förut. Ångest till exempel. Panikattackerna.
Jag har blottat mitt innersta och visat min ensamma, ledsamma sida. Den jag levt med så många år men så effektivt dolt. Nu är den ute i ljuset och det är så läskigt. Jag kan inte hantera det och därför klarar jag inte att planera, bestämma eller fixa.
Men ensamheten blir inte mindre för att folk tänker på mig. Förstå mig rätt nu. En tanke är en tanke, men sägs den inte får jag ju aldrig veta. Det är inte så många som ringer, ännu färre som hälsar på.
Jag finns här, men orkar inte alltid ringa, söka, fråga och be om sällskap. Men jag vill gärna ha det. Sällskapet alltså.

Jag tar en liten, liten stund i taget och det är jätteläskigt. På onsdag får jag hjälp. Det ser jag fram emot.

Ann-Sofi


Till min familj: Jag valde livet tack vare er. Jag vill vara med. Det är ni som är orsaken. Jag älskar er.

Varje dag är en pers. Varje dag är ett helt äventyr. Men sällan något roligt äventyr. Jag har blivit sjukskriven en månad att börja med, jag har fått sömntabletter utskrivet och jag väntar på tid hos psykologen.
För jag klarar inte att reda ut allt längre. Jag klarar inte att vara glad trots att jag gråter inombords. Jag orkar inte hålla masken längre. Nu är jag ledsen utåt också, och det är jobbigt.
Det är jobbigt för mig och jag vet att min familj tycker att det är jobbigt. Inte för att jag gråter utan för att jag är ledsen. Förstår ni skillnaden?
Jag tar mig igenom varje dag, men jag orkar inte ta kontakt längre. Jag orkar inte ringa och fråga om någon kan komma och hålla mig sällskap. Jag orkar inte säga till att jag är ensam. Jag ÄR ensam. För första gången i mitt liv ber jag om hjälp. Och jag vill bli omhändertagen. Men jag orkar inte säga det.
Jag vill tacka för alla hälsningar, alla fina ord, mail och kommentarer.
De är värdefulla, och jag försöker ta allt till mig. Men jag måste liksom börja om från början igen. Från allra första början. Och jag måste lära mig att tycka om mig själv. Först då tror jag att alla ord kommer till sin fulla rätt.
Detta kommer att ta tid. Och det måste det få göra. Jag har stoppat ner i ryggsäcken sedan jag var 6 år gammal. Jag har sopat under mattan och ryckt på axlarna åt, precis lika länge.

Nu ber jag om hjälp att via psykolog få reda ut, prata färdigt om, lära mig hantera, accepetera. Lära mig att tycka om mig själv.
Jag har stunder då allt inte är nattsvart. Det kan vara en timme eller två, eller som idag när nästan hela dagen har varit lite ljusare. Det går i vågor och jag kan inte styra det. Inte alls.

Jag lever. Jag har valt livet. Men just nu gör livet ont långt in i själen. Hopplösheten, känslan av uppgivenhet, värdelöshet, ensamhet och oklarhet över livet är så djupt rotat i mig. Men jag lever.

Tack alla för att ni tänker på mig. Tack för allt stöd jag får. Jag måste bara få stanna upp nu och börja ta hand om mig, börja reda ut och börja läka. Det kommer att ta tid. Men jag lever.

Jag lever för jag valde livet.

Trots allt.

Ann-Sofi

Nu har det hänt. Min ryggsäck har blivit för tung. Allt jag burit på har rasat. Allt jag sopat under mattan i så många år har kommit fram. Nu orkar jag inte mer.
Alla känslor och förväntningar jag har på att roa, underhålla och vara glad. Mobbingen när jag gick i skolan. Denna fruktansvärda ensamhet som det innebär att vara ensamstående utan barn. Att hela tiden bli dissad av män.Oron att jag aldrig kommer att bli mamma. Att bli misstänksam att det finns onda tankar bakom en god gärning. Att sluta lita på...
Nu orkar jag inte mer.

Och jag vet inte när jag skriver igen. Jag har sökt hjälp och kommer att få det. Jag har sjukskrivit mig för att för första gången ta hand om mig själv, se till att jag läker innan jag gör det samma för någon annan.

Jag finns. Men inte mer än så.

Ann-Sofi

Idag har Adam döpts i Amiralitetskyrkan Ulrika Pia i Karlskrona. En jättefin högtidsdag med många barn, mycket anhöriga och gott umgänge!
Dagens outfit finns på bild här nedan. Jag kan meddela att klänningen jag har på mig idag har jag inte kunnat använda på 7 år. Sist jag hade den var på min brors bröllop den 19 juni 1999.
Jorå såatteee.....

Bilder från dopet kommer så småningom!

Nu är det fotboll som gäller. Avspark om tjugotvå minuter.

Hejja Sverige!








Ann-Sofi the fotbollsbabe

Igårkväll var det grillfest med massa gott att äta och dricka. Värdinnan och jag blev så rackarns sugna på att fortsätta, så vi åkte in till krogen. Fox närmare bestämt, där jag rev av ett par riktiga rökare i Karaoken! Jubel och applåder!!!!!!
Superroligt. Vi var väl hemma framåt 03-tiden och jag har varit duktig och varit uppe och arbetat idag redan.
Drottning igår - Drottning idag!!!!

Förresten, Anna i Schweiz.... Kan du lämna en mailadress till mig? Så ska jag skriva lite!

Nu ska jag lägga mig på soffan och plana en stund! Arbete i kväll igen.

I morgon är det Adam´s dopdag och jag ska ha en klänning på mig som jag inte kunnat ha på sju år. Jag hade den sist när brorsan och Anna gifte sig -99. Och i morgon ska jag ha den igen! Jag längtar!

Må allra bäst idag! Det ska jag göra!


Ann-Sofi the rockbabe

Jag känner mig emellanåt som en vinnare. Trots motgångar, ledsamheter, arbete och lite sömn känns det ändå som om dagens goda gärningar, oavsett storlek, spelar mycket större roll än mina egna privata små bekymmer. Jag har blivit uppring ang arbete som jag aldrig utfört i tron och hoppet om att jag klarar av det. Att min personlighet och mina erfarenheter gör att jag klarar av det. Igår träffade jag en ny vårdtagare som jag arbetade med hela dagen. En utmaning. Verkligen. Men jag gjorde det. Det blev en lång dag med nya intryck, nya människor, nya anhöriga, ny sjukdomsbild. En dag som igår gör mig tacksam och ödmjuk inför livet. Att lilla jag kan göra nytta, skillnad och spela en roll i en annan människas liv gör mig till en vinnare.
Idag är en ny dag.
Solen ska skina idag och jag är ledig hela långa dagen. Tvättstugan, dammsugaren, duschen, lite tillpiffning och en go grillkväll med underbara vänner står på schemat idag. En runda till affären blir det också eftersom jag gärna ser att jag har nått att lägga på grillen i eftermiddag.

Just det! Jag har en sån där "jag mötte Lassie"-grej också. Jag har faktiskt fikat med pappan till killen som designat  Acne-jeansen!!!!! Klockrent ju!

Jag fick ett par fina bilder av brorsan igår på mina älsklingar. Här kommer en bild på min alldeles egna slagna hjälte. Han har somnat vid matbordet med sin favvo-motorcykel i handen. Är han nått söt då????





Önskar alla en fin dag! Det ska jag ha, hade jag tänkt!


Ann-Sofi the winnerbabe

Just idag när solen skiner är det faktiskt med en liten klump i magen jag tänker på att jag bara har tre dagars semester på hela sommaren.
Jag är ju egentligen inte alls van att ha semester. Förra sommaren hade jag min första betalda semester någonsin. Jag har alltid arbetat hela somrarna förut. Det är liksom nått man får finna sig i när man bara är vikarie.
Men... alternativet i år är att jag tjänar mindre pengar och inte får det att gå runt. CSN tar en stor del av min lön varje månad bland annat. Så nu har jag valt att arbeta för att få det att gå ihop. Jag får som sagt tre dagars semester i anslutning till en helgledighet, så det blir nästan en hel vecka i alla fall.
Idag skiner solen sådär smärtstamt vackert och jag hade gärna haft lite semester.
Jag lovar att jag ska tänka tacksamt över mitt arbete de dagar de regnar. Det var bara idag jag kände ett sug efter ledighet.

Idag har jag sommar utanför fönstret.


Ann-Sofi the summerbabe

Igår hade vi så strålande väder! Jag fick lite energi, och plockade här hemma bara för att upptäcka att jag hade stängt av ljudet på min telefon och missat två samtal och ett umgånge med mina vänner. Jaja, det kommer fler gånger... men det har vi å andra sidan sagt sedan innan påsk. Gggrrrrr
I alla fall så gjorde jag mig färdig att åka till jobbet. Cykla till jobbet menar jag. I med linserna, på med den lilla jumpern och iväg. Det var ju så himla härligt väder! Jag upptäckte efter ca 200 meter att jag kommer att ha motvind HELA vägen till jobbet. Till saken hör att nästan halva vägen till jobbet går... just det: UPPFÖR!!!! Med blodsmak i munnen och ett lätt irriterat sinne entrade jag jobbet igårkväll.
Natten har varit helt okej och hade det inte varit för att jag valde att ha linserna i (bara för att jag skulle ha solglasögon på min cykelresa till och från jobbet) så var allt perfekt.
När klockan närmar sig sju i morse upptäcker jag att solen lyser endast med sin frånvaro. Det regnar och är kallt. Och jag hade bara en jumper, inte en jacka, på mig när jag cyklade igår.
Men... hem skulle jag ju så det var bara att gränsla min grymma apostlahäst och börja trampa. Nu hade ju uppförsbackarna bytts ut mot nerförsbackar... det är ju helt underbart! Så jag rullade långt, långt och lät den kalla vinden och regnet kyla ner mig riktigt ordentligt. När jag kom ut på den lite längre raksträckan började jag fundera ut nått smart att skriva i min blogg.
Åh, vad jag kom på bra saker. Om... just precis. Det har jag glömt nu.

Nu är det i alla fall eftermiddag och jag ska strax ladda för ännu en natt på jobbet. Min andra av tre. Det är fortfarande mulet och ruggigt. Men regnar det inte tar jag på mig en extra tröja och cyklar ikväll också.

Nu ska jag mysa.


Ann-Sofi the smartbabe

igår hade vi spexfest. Då skulle det redovisas vem publiken hade valt som årets teaterapa av skådisarna. I höstas när vi satte upp Stunsiga Brunnen vann jag. Jag tog emot den något generad men ytterst ödmjuk och tacksam. Det är lite konstigt det där. Att det lätt kan ses som en tävling skådisarna emellan. Och jag tror att om man informerar mycket kring det så fungerar det bra. Detta var alldeles nytt för mig i höstas och jag viste knappt hur jag skulle reagera. Men självklart är det ju jätteroligt att publiken tycker om vad jag gör. Att det uppskattas, allt arbete jag lägger ner! Men ALLA lägger ner lika mycket arbete. ALLA kämpar lika hårt! Jag försöker säga det till alla, men jag är å andra sidan ingen överman som ska tala om hur det ska vara. Jag är ju en i gänget på samma villkor som alla.
Igår hade vi alltså redovisning för årets teaterapa som framröstats under vår uppsättning av Florence. Publiken fick varsin lapp att skriva ner ett av skådisarnas namn som de tyckte hade gjort bra ifrån sig.
igår vann jag igen.
Jag är så tacksam att jag får vara med i spexet. Att alla låter mig få vara som jag är. Att jag får spela teater och sjunga tillsammans med alla de andra. Tack hela spexet för att ni finns och för att jag får vara med.


Ann-Sofi the monkeybabe