Ann-Sofi och Andreas

Idag har jag tränat på SATS. Det gick faktiskt inget vidare. Min goa brorsa och en av hans kollegor var med och tränade. Och med den pratkvarnen till lillebror så blir det inte mycket gjort, kan jag berätta. Vi drog en repa på löparbandet faktiskt, lite situps, biceps, triceps men sen tog det slut. I alla fall för min del... jag känner att jag gör mest nytta i promenadspåret. Med musiken tätt intill.

Och detta mina vänner, kallar jag framsteg. För er som inte känner mig sen tidigare kan jag berätta att jag HATADE att promenera. Det fanns inget värre på jorden och jag gjorde allt för att slippa. Jag är simmare från början och har cyklat många, många mil i mina dar. Men jag har aldrig tyckt om att promenera.

Till nu.

Jag tror kanske att jag till viss mån fortfarande inte är så himla taggat att ut och promenera om jag har sällskap. Det låter kanske lite dumt, men jag ska vara ärlig och säga att största orsaken till att jag gör det är för att få ha musik i öronen. Att få helt släppa den sociala biten för ett litet ögonblick och bara njuta. Inte prata med någon. Få flåsa så mycket jag vill. Ta allt i min egen takt utan att visa hänsyn. Och har jag min musik med mig hör jag ju inte vad den jag har med mig pratar om. Och inte blir jag speciellt trevlig om jag inte hör och svarar heller.

Jag har ett ytterst socialt arbete som sjuksköterska och ska vara till lags på jobbet. Det är ganska gött att få vara egoist ibland också. Framför allt när det ger resultat.

Så även på det planet har jag gjort framsteg. Jag har varit en människa som ställt mig själv i sista rummet och låtit alla gå före. Jag har sagt JA till allt och inte haft en tanke på hur jag själv mår i hela alltet.

Jag är fortfarande ödmjuk och hjälpsam, men jag försöker också ta lite större plats i sammanhanget. Nån skrev i sin blogg om KASAM; känsla av sammanhang. Den finns på många plan, denna KASAM. Både det personliga planet, det proffessionella, det sociala i umgänget. Man får inte glömma bort sig själv i allt man tar sig för. Och faktiskt så är det även så att känslan av sammanhang finns där även om man hjälper någon annan. Men jag tror att det är mycket träning bakom, som gör att man kan göra de mest tuffa sakerna, tiderna och upplevelserna och vända de till något meningsfullt och positivt. Att se ljust på saker. Och se ljust på sig själv.

Det gör jag nu. Jag ser ljust på mig själv. Jag gör framsteg både fysiskt och mentalt. Och mitt syfte med att finnas tror jag grundar sig i att jag ska sprida detta vidare. Att prata om hur man vänder tråkigheter till något bra. Att hitta styrkan att ta sig vidare. Motgång föder medgång.

TACK för musiken, som ger mig den styrkan, orken, lusten och glädjen att fortsätta kämpa.


Ann-Sofi the framstegsbabe

Jag var på Viktis idag, precis som jag sa igår. Och mycket riktigt... jag hade på känn att det hade hänt saker.

Jag har gått ner 1.9 kg till sedan förra veckan och har totalt tappat 11.8 kg sedan midsommar!!!


Så, detta firade jag med att köpa mig ett par nya joggingskor, modell dyr... Men för att undvika benhinneinflammationer, hälsporrar och annat skit som jag har en benägehet att skaffa mig, så fick det bli ett par dyra Asics.


Mycket nöjd med mitt inköp. Så nu ska jag ut och powerwalka med min MP3-spelare!!!



Jag kan inte säga det för många gånger...


Faaan vad jag e bra!!!


Ann-Sofi the viktisqueen!!!

Nu har jag vaknat efter den tredje natten på jobbet. Inga jättelugna nätter, men helt okej. Det underlättar väldeliga om primärjouren är stabil och vänlig. Det underlättar väldeliga att jag har så grymma arbertskamrater som gör att även de tuffaste tiderna går att jobba sig igenom utan att man bryter ihop. När man står inför jättesvåra beslut och inte har så många att rådfråga betyder det så himla mycket att ni finns, älskade arbetskamrater. Utan er stannar vården! Tack för att ni finns.



Vibbar, ja. Det finns många vibbar just nu. I alla fall runt omkring mig.


För det första har jag en vibb om att jag har gått ner ytterligare i vikt och funderar starkt på att väga mig i morgon trots att jag gjort rutin av att bara väga mig varannan vecka. Det hade varit en god kick att få se vågen visa lägre siffror igen. Inte för att jag behöver kicken i syftet att orka fortsätta. Nejdå, jag är taggad till tänderna. There´s no danger on the roof!!!! Så, det blir nog en hundring i utgift i morgon igen.


För det andra har jag vibbar kring mina utbildningstankar. Jag har ju funderat på att läsa vidare till operationssjuksköterska (oj vilket långt ord). Kollade runt på nätet härom dagen med syfte att hitta ett universitet eller en högskola som startar en utbildning i januari där ansökningstiden går ut i oktober. Men icke! Inte en enda av de skolorna jag hittade, hade någon op-utbildning som börjar då. Alla startar nu eller nästa höst. Vilket innebär att jag har börjat fundera. Fundera på syftet med att jag inte ska börja plugga i januari.
Finns det nån hake? Är det han där uppe som styr nu igen? Varför ska jag inte plugga än? Vad är syftet med det? Jag får nog fundera lite mer på det. Som sagt, jag har mina vibbar... men de behåller jag för mig själv ett tag till. Blir det som jag tror så meddelar jag mig.


Nu ska jag ut och promenera. Jag har äntligen köpt mig en MP3-spelare!!! Så nu har jag jättemycket bra musik på samma ställe och behöver inte hålla i någon portabel CD-spelare, inte. Detta känns kanonbra!


I´ll be back!


Ann-Sofi the vibb