Ann-Sofi och Andreas

Idag har jag tränat på SATS. Det gick faktiskt inget vidare. Min goa brorsa och en av hans kollegor var med och tränade. Och med den pratkvarnen till lillebror så blir det inte mycket gjort, kan jag berätta. Vi drog en repa på löparbandet faktiskt, lite situps, biceps, triceps men sen tog det slut. I alla fall för min del... jag känner att jag gör mest nytta i promenadspåret. Med musiken tätt intill.

Och detta mina vänner, kallar jag framsteg. För er som inte känner mig sen tidigare kan jag berätta att jag HATADE att promenera. Det fanns inget värre på jorden och jag gjorde allt för att slippa. Jag är simmare från början och har cyklat många, många mil i mina dar. Men jag har aldrig tyckt om att promenera.

Till nu.

Jag tror kanske att jag till viss mån fortfarande inte är så himla taggat att ut och promenera om jag har sällskap. Det låter kanske lite dumt, men jag ska vara ärlig och säga att största orsaken till att jag gör det är för att få ha musik i öronen. Att få helt släppa den sociala biten för ett litet ögonblick och bara njuta. Inte prata med någon. Få flåsa så mycket jag vill. Ta allt i min egen takt utan att visa hänsyn. Och har jag min musik med mig hör jag ju inte vad den jag har med mig pratar om. Och inte blir jag speciellt trevlig om jag inte hör och svarar heller.

Jag har ett ytterst socialt arbete som sjuksköterska och ska vara till lags på jobbet. Det är ganska gött att få vara egoist ibland också. Framför allt när det ger resultat.

Så även på det planet har jag gjort framsteg. Jag har varit en människa som ställt mig själv i sista rummet och låtit alla gå före. Jag har sagt JA till allt och inte haft en tanke på hur jag själv mår i hela alltet.

Jag är fortfarande ödmjuk och hjälpsam, men jag försöker också ta lite större plats i sammanhanget. Nån skrev i sin blogg om KASAM; känsla av sammanhang. Den finns på många plan, denna KASAM. Både det personliga planet, det proffessionella, det sociala i umgänget. Man får inte glömma bort sig själv i allt man tar sig för. Och faktiskt så är det även så att känslan av sammanhang finns där även om man hjälper någon annan. Men jag tror att det är mycket träning bakom, som gör att man kan göra de mest tuffa sakerna, tiderna och upplevelserna och vända de till något meningsfullt och positivt. Att se ljust på saker. Och se ljust på sig själv.

Det gör jag nu. Jag ser ljust på mig själv. Jag gör framsteg både fysiskt och mentalt. Och mitt syfte med att finnas tror jag grundar sig i att jag ska sprida detta vidare. Att prata om hur man vänder tråkigheter till något bra. Att hitta styrkan att ta sig vidare. Motgång föder medgång.

TACK för musiken, som ger mig den styrkan, orken, lusten och glädjen att fortsätta kämpa.


Ann-Sofi the framstegsbabe