Självförtroende
Det är konstigt det där med självförtroende. Det går liksom i vågor. Jag har väl inget superkasst självförtroende, men emellanåt känns det verkligen sunkigt. Jag har lyckats tappa endel kilon sedan i somras och det borde ju ge en kick. Och det gör det emellanåt också. När kläderna blir större och större (och färre och färre också för den delen) känns det ju naturligtvis roligt. Men så kommer de där stunderna när jag liksom tänker dumma saker. Att det inte riktigt vill bli bra. Att alla andra har det bättre än jag. Att det pratas bakom ryggen på mig. Det är bara tankar, det vill jag understryka. Men det är mina tankar.
Jag har precis avslutat ett spex jag har haft superroligt med. Ett spex där jag från början inte kände någon. Både på gott och ont. De andra ( eller i alla fall de flesta) har en sådan go stämning emellan sig och självklart släppte de in mig också. Vilket underbart gäng! Jag fick vara med, spela teater, uttrycka mig och få finnas. Jag hade till och med en åsikt. Ibland kanske lite väl högt, men ingen sa att jag skulle vara tyst. När vi skildes åt efter repetitionerna kände jag ibland att jag kanske tagit i lite väl mycket. Tagit för mycket plats. Jag lovade mig själv att tagga ner lite till nästa rep-tillfälle. Jag ville bara göra ett bra jobb. Och ha roligt också för den delen. Jag är så väl medveten om att jag hörs och syns. Att jag inte rä en grå liten varelse som ställer sig i ett hörn. Kanske är det mitt sätt att överleva. Att vara så mycket att jag inte tillåter mig att känna. Känna det som finns innerst inne. Men när vi skildes åt efter repetitionerna kom de. Känslorna.
Mycket har hänt och repen och föreställningarna har varit en oas för mig. Ibland kändes det som om jag inte matchade riktigt. Eller, jo... det gjorde det. Det tar ju tid att lära känna varandra och det måste det få göra. Men ibland, eller ganska ofta, pratade jag först och tänkte sen. Inte så bra kanske...
Alla känner alla i en värld där ingen känner ingen. Är det så?
Får jag plats också?
Det togs massor med härliga bilder under repen och föreställningarna. Även på efterfesten... Det kanske var de bilderna som utlöste mitt lilla sjunk. Inga roliga bilder på mig. Tycker jag i alla fall. Högljudd och alldeles för mycket alldeles för ofta. Så känns det bland.
Men så kommer glädjen tillbaka. Inte än dock. Jag har nu avslutat spexet för den här gången. Och jag hoppas innerligt att jag får vara med igen. För hur slitigt och tufft det än är under repetitionstiden är det värt ALLT, precis ALLT när vi väl står inför publik. Nu har jag lite mer tid för mig själv. Kanske lite för mycket. Hur ska jag göra nu?
Det kanske är läge att börja skriva ett schema för varje dag? En liten uppställning på vad som ska ske. Träning på morgonen, frukost, hemmets väl och ve, familjen... inte vet jag. Jag ska försöka strukturera upp det så det passar mig.
Det är dags att jag tar hand om mig själv. Och om jag är glad blir jag vacker. Det har jag hört i alla fall. Och är jag vacker mår jag bra. Är det fel att tycka så? Varför är det så viktigt att vara vacker? Vem bestämmer det? Är det nyckeln till allt? Att jag inte känner mig vacker? För det gör jag inte.
Ett stående citat av mig själv: Jag är inte så snygg, men jag är en bra människa!
När blir man snygg? Vad är snyggt? I vilken mall ska jag trycka in mig? Måste man vara i en mall? Varför är det så ytligt? Och varför är ytlighet så viktigt?
Jag fick ett publikpris som bästa teaterapa under spexet. Publiken hade röstat på sin favorit och det blev jag. Det är mycket glädjande och roligt. Med den yttersta ödmjukhet tog jag emot min apa. Men ALLA i gruppen har jobbat lika hårt och ALLA är värd det lika mycket. Här kommer jag in i spexgruppen från ingenstans och vinner det priset. Jag vill inte ställa mig över någon annan och jag hoppas att alla känner sig delaktiga i apan! För utan alla hade det inte blivit någonting!
Jag är jätteglad att jag fått ta del av spexet och väntar med spänning på fortsättningen.
Jag tycker om er allihop!
Ann-Sofi
Jag har precis avslutat ett spex jag har haft superroligt med. Ett spex där jag från början inte kände någon. Både på gott och ont. De andra ( eller i alla fall de flesta) har en sådan go stämning emellan sig och självklart släppte de in mig också. Vilket underbart gäng! Jag fick vara med, spela teater, uttrycka mig och få finnas. Jag hade till och med en åsikt. Ibland kanske lite väl högt, men ingen sa att jag skulle vara tyst. När vi skildes åt efter repetitionerna kände jag ibland att jag kanske tagit i lite väl mycket. Tagit för mycket plats. Jag lovade mig själv att tagga ner lite till nästa rep-tillfälle. Jag ville bara göra ett bra jobb. Och ha roligt också för den delen. Jag är så väl medveten om att jag hörs och syns. Att jag inte rä en grå liten varelse som ställer sig i ett hörn. Kanske är det mitt sätt att överleva. Att vara så mycket att jag inte tillåter mig att känna. Känna det som finns innerst inne. Men när vi skildes åt efter repetitionerna kom de. Känslorna.
Mycket har hänt och repen och föreställningarna har varit en oas för mig. Ibland kändes det som om jag inte matchade riktigt. Eller, jo... det gjorde det. Det tar ju tid att lära känna varandra och det måste det få göra. Men ibland, eller ganska ofta, pratade jag först och tänkte sen. Inte så bra kanske...
Alla känner alla i en värld där ingen känner ingen. Är det så?
Får jag plats också?
Det togs massor med härliga bilder under repen och föreställningarna. Även på efterfesten... Det kanske var de bilderna som utlöste mitt lilla sjunk. Inga roliga bilder på mig. Tycker jag i alla fall. Högljudd och alldeles för mycket alldeles för ofta. Så känns det bland.
Men så kommer glädjen tillbaka. Inte än dock. Jag har nu avslutat spexet för den här gången. Och jag hoppas innerligt att jag får vara med igen. För hur slitigt och tufft det än är under repetitionstiden är det värt ALLT, precis ALLT när vi väl står inför publik. Nu har jag lite mer tid för mig själv. Kanske lite för mycket. Hur ska jag göra nu?
Det kanske är läge att börja skriva ett schema för varje dag? En liten uppställning på vad som ska ske. Träning på morgonen, frukost, hemmets väl och ve, familjen... inte vet jag. Jag ska försöka strukturera upp det så det passar mig.
Det är dags att jag tar hand om mig själv. Och om jag är glad blir jag vacker. Det har jag hört i alla fall. Och är jag vacker mår jag bra. Är det fel att tycka så? Varför är det så viktigt att vara vacker? Vem bestämmer det? Är det nyckeln till allt? Att jag inte känner mig vacker? För det gör jag inte.
Ett stående citat av mig själv: Jag är inte så snygg, men jag är en bra människa!
När blir man snygg? Vad är snyggt? I vilken mall ska jag trycka in mig? Måste man vara i en mall? Varför är det så ytligt? Och varför är ytlighet så viktigt?
Jag fick ett publikpris som bästa teaterapa under spexet. Publiken hade röstat på sin favorit och det blev jag. Det är mycket glädjande och roligt. Med den yttersta ödmjukhet tog jag emot min apa. Men ALLA i gruppen har jobbat lika hårt och ALLA är värd det lika mycket. Här kommer jag in i spexgruppen från ingenstans och vinner det priset. Jag vill inte ställa mig över någon annan och jag hoppas att alla känner sig delaktiga i apan! För utan alla hade det inte blivit någonting!
Jag är jätteglad att jag fått ta del av spexet och väntar med spänning på fortsättningen.
Jag tycker om er allihop!
Ann-Sofi
Kommentarer:
Postat av: mamma
Alla har rätt att ha sunkdagar. Men jag som har det jobb jag har tror mycket på "eget schema". Kanske jobba på beting. Så gör jag t.ex. när jag har en bra bok som bara längtar efter att bli läst. Det är väl så att nu har du så mycket oplanerad tid över att det blir svårt att fylla den. Ta vara på dig och gör det som känns bra. Ingen kan bestämma vad du skall göra det är bara du själv som har rätt att göra det. Du har ju lite roligt att se fram emot. t.ex. den 10 och den 13 dec. Och du!!! Du var värd det priset. Älskar dig.
Trackback