Recension
En av Kalmarspexarna Gunnar Carlström var nere och såg premiären. Han har recenserat oss på ett forum på nätet. Jag har kopierat det till min blogg. Mest av egoistiska skäl. Här kommer hans kommentarer om vår föreställning:
En resa till Gamla Teatern i Ronneby visade sig väl värd såväl besväret som kostnaden. Redan i första scenen stiftade publiken bekantskap med de som kom att dominera scenen såväl som våra minnen av kvällen, Ann-Sofi Rosenberg och Per Borgman som major Studebaker respektive Dr Pacemaker. Övriga skådespelare hade ibland svårt att mäta sig med deras utstrålning och samspel, även om Emily Stark glänste i den ack så lilla men ack så roliga rollen som journalisten Howard Russel. Hon stod även för den mest minnesvärda sånginsatsen i föreställningen, även om det var genomgående god sångkvalitet. Lite synd att handmickar användes (jag antar att de var ett onödigt ont), man kände ibland att sångarna ville röra sig ännu mer. Sången hördes dock, vilket inte alltid är fallet på andra spex.
Ett välskrivet manus låg bakom, även om framförandet av detsamma ibland saknade den där riktiga gnistan (premiärnerver?). Annars är det lite synd på ett så bra manus att inte mer arbete lagts på framförandet.
Roligast var ändå den synnerligen äckliga operationsscenen eller när Studebaker försöker gömma undan en aningen pinsam flaska, där ljudeffekterna synnerligen väl förstärkte den komiska effekten. Synd att de var så sprakiga, bara. De ångestfyllda dödsskriken (!) försvann ibland nästan.
Slutet kom också lite plötsligt, men det kanske är en vision av livet. Jag ska inte avslöja hur det slutar, men visst händer saker ibland plötsligare än man tänkt sig.
Detta var första gången jag besökte Blekinge Kårspex, och jag måste säga att den lilla salen på Gamla Teatern skapade en intimitet jag aldrig upplevt på något annat spex jag sett, där scenerna alla varit av det större formatet.
När jag skriver detta har ni antagligen redan påbörjat er andra föreställning, så jag hoppas den går bra och önskar er lycka till på föreställningen nästa vecka.
Ann-Sofi the babe
En resa till Gamla Teatern i Ronneby visade sig väl värd såväl besväret som kostnaden. Redan i första scenen stiftade publiken bekantskap med de som kom att dominera scenen såväl som våra minnen av kvällen, Ann-Sofi Rosenberg och Per Borgman som major Studebaker respektive Dr Pacemaker. Övriga skådespelare hade ibland svårt att mäta sig med deras utstrålning och samspel, även om Emily Stark glänste i den ack så lilla men ack så roliga rollen som journalisten Howard Russel. Hon stod även för den mest minnesvärda sånginsatsen i föreställningen, även om det var genomgående god sångkvalitet. Lite synd att handmickar användes (jag antar att de var ett onödigt ont), man kände ibland att sångarna ville röra sig ännu mer. Sången hördes dock, vilket inte alltid är fallet på andra spex.
Ett välskrivet manus låg bakom, även om framförandet av detsamma ibland saknade den där riktiga gnistan (premiärnerver?). Annars är det lite synd på ett så bra manus att inte mer arbete lagts på framförandet.
Roligast var ändå den synnerligen äckliga operationsscenen eller när Studebaker försöker gömma undan en aningen pinsam flaska, där ljudeffekterna synnerligen väl förstärkte den komiska effekten. Synd att de var så sprakiga, bara. De ångestfyllda dödsskriken (!) försvann ibland nästan.
Slutet kom också lite plötsligt, men det kanske är en vision av livet. Jag ska inte avslöja hur det slutar, men visst händer saker ibland plötsligare än man tänkt sig.
Detta var första gången jag besökte Blekinge Kårspex, och jag måste säga att den lilla salen på Gamla Teatern skapade en intimitet jag aldrig upplevt på något annat spex jag sett, där scenerna alla varit av det större formatet.
När jag skriver detta har ni antagligen redan påbörjat er andra föreställning, så jag hoppas den går bra och önskar er lycka till på föreställningen nästa vecka.
Ann-Sofi the babe
Kommentarer:
Trackback