Ann-Sofi och Andreas

Föreställningen genomfördes helt okej igår. Bortsett från endel missöden som ingen kunde hjälpa med rasande rekvisita så klarade vi det. JAG klarade det. Jag kände mig helt okej både före, under och efter själva föreställningen trots att jag var rätt nervös innan. Men det var en skön nervositet som jag kände igen från tidigare föreställningar där jag varit nervös innan och sedan gjort bra ifrån mig.
Så var det igår också.
Och efteråt skulle allt packas ihop och flyttas till förrådet igen. Alla hjälptes åt och jag stannade också kvar och drog mitt strå till stacken.
När allt var klart var tanken att vi skulle gå ner till Rotundan. Det är studentkårens tillhåll i Karlskrona och alla nollorna, phaddrarna och andra studenter var där och festade. Jag hade blivit tillfrågad att följa med men jag vart lite osäker från början. Men efter föreställningen hade jag ingen klump i magen. Jag kände ingen som helt ångest. Jag ville verkligen följa med. Så det gjorde jag.
Väl där kändes det rätt okej men ändå lite läskigt. Hur ska jag bete mig nu? Jag vågar inte gå runt för mycket. Jag stod still på ett ställe och hade kamrater omkring mig. Det var faktiskt inte så farligt.
Men allt efter att tiden gick så kände jag mig mer och mer vilsen. Jag hade inget att prata om, inget att göra, liksom.
Jag bara stod där i en hörna och kände mig så felplacerad, så ensam, så uttittad. Jag tänkte på hur jag hade gjort innan jag blev sjuk. Förmodligen hade jag studsat runt till musiken, hängt i baren, flirtat, pratat och festat. Det var ytterst främmande för mig att göra så nu. Att den personen jag är nu skulle flirta???!!! Det finns ju inte på världskartan.
jag kände mig dummare, fulare, ensammare för varje minut och ångestattacken var ett faktum.
Yrseln var grövre än någonsin tidigare och jag var tvungen att hålla mig i väggen för att kunna stå upp över huvudtaget.
Mina vänner såg att allt inte stod rätt till och såg till att hjälpa mig ut ur lokalen. När jag skulle hämta min väska i garderoben kom tårarna...
Jag kämpade emot allt jag kunde för att inte skrika ut min ångest bland alla människorna. Jag kämpade allt jag kunde för att ta mig ut på gatan.
Väl där rasar jag ihop på marken i en stor hög.
Känslorna inuti snurrade bara runt. Jag hatar att känna ångest. Jag känner mig svag som blottar min sjukdom på det sättet.

Jag fick sedan hjälp in i en taxi som körde hem mig.

Jag hade tagit i för mycket. Jag hade töjt på mina gränser mer än vad jag klarar av. Jag trodde att mina småsteg upp ur det mörka var småsteg som var permaneta. Känslan av att om jag hade klarat att ta dom så hade jag för alltid tagit ett steg upp.
Jag trodde inte att jag kunde få bakslag, ramla ner ett par pinnhål, känna mig sämre.
Jag trodde verkligen att allt jag gjorde var förbättrande. Att hur mycket jag än töjde på gränserna så var det bara bra. Det var nödvändigt för min läkning. Det var så jag trodde att det var.

Men så är det inte.

Jag måste hitta en balans där jag pressar mig lagom hårt. "Lagom"... detta svenska, fantastiska ord.
Och att pressa sig lagom hårt är nästan omöjligt att veta vad det är. 

Min terapeut säger att jag ska försöka se detta bakslag som ett verktyg, en känska, ett minne att ta till och att tänka på när jag känner mig vilsen. Att jag ska tänka på att inte pressa mig FÖR hårt igen. Att försöka hitta den där balansen i kampen om att bli frisk.
Jag trodde i min enfald att jag hade kommit längre i min rehab-plan än vad jag uppenbarligen har gjort.

Nu vill jag inte, vågar inte, kan inte...

Tanken på att utöka min trygga vardag och värld känns främmande nu. Nu mår jag illa, är yr, känner mig ledsen och ensam, svag, ful, äcklig och dum.

Ett rejält bakslag har drabbat mig. Och jag som trodde att jag var på väg tillbaks till jobbet.

Helvete också....


Ann-Sofi