Oron över känslorna
Det är en del i all min oro. Det syns inte utanpå hur jobbigt jag har det, och jag bryr mig fortfarande alldeles för mycket om vad andra säger, vad andra tycker och vad andra tänker om mig. Jag undrar hur folk ser på min krasch, min sjukskrivning, tiden det tar för mig att bli hel, min återhämtningsteknik, att jag visar mig bland folk...
Jag oroar mig hela tiden för vad andra tänker. Varför är det så?
Jag längtar så förfärligt efter att kunna jobba igen. Jag vill så mycket hela tiden, men möter motstånd jag inte reder ut. Jag försöker och jag vill. Ibland vågar jag inte, men gör det ändå och då är en attack ett faktum.
Jag tror att detta forum: bloggen, är ett sätt för mig att kunna förmedla mitt inre, mina tankar och min sjukdom så att andra kan förstå eller i alla fall försöka förstå.
Jag känner ibland att jag skulle kunna börja jobba rätt omgående. Den känslan kommer när jag är som starkast, när jag mår som bäst. Oftast varar den inte så länge, då jag tänker på oron och utsattheten att få en ångestattack igen. Att minnet sviker mig, min yrsel som bara blir värre och värre.
Jag vill inte bli bortglömd på jobbet. Tänk om jag inte klarar av att komma tillbaka ännu. Jag har ett vikariat som sträcker sig till början av januari. Jag känner en press att jag måste bli frisk innan dess eftersom jag kanske inte får förlängt om jag fortfarande är sjukskriven. jag har absolut inga belägg för det jag skriver utan det är bara vad jag känner och tänker på.
Efter sammabrottet i onsdags har jag dragit mig tillbaka igen. Jag pressar inte lika hårt och jag utsätter mig inte för prövning i lika stor utstäckning.
Min vikt är ett annat dilemma. Jag har börjat gå upp i vikt igen och jag ser bara ett dallrigt fettberg när jag speglar mig. Jag kan inte för mitt liv se att det som finns där framför mig skulle vara nått fint och bra. Hur ska någon någonsin kunna ta i mig? Hur ska någon någonsin tycka om det? Och hur ska jag kunna förmedla trygghet och stabilitet när jag hatar vad jag ser? Och hur ska jag klara av att göra nått åt min kropp? Hur ska jag göra? Jag far illa av att bara tänka på hur det går utför med min vikt och ändå klarar jag inte att göra nått åt det.
Det är inte så att jag vräker i mig mat. Egentligen är det tvärt om. Jag äter slarvigt och lite. Och fel.
Oron över vad andra ska säga när de ser mig... att jag är ett fetto igen.
Hur ska jag kunna orka sluta tänka på vad andra tänker och endast fokucera på mig och min läkning.
Faan att det inte syns utanpå hur jobbigt allt är.
Jag försöker fortfarande att göra mina hemläxor som är desamma allt sedan starten hos terapeuten. Jag försöker göra saker för mig, för min egen skull och för mitt eget välbefinnande. Jag försöker verkligen. Det kan vara allt från ett fotbad, titta på en film, cykla en runda, ta en lång dusch, ha manikyr eller rent av sova en stund. Jag försöker verkligen att se att jag är värd det. Jag försöker tänka att jag har ett syfte med att finnas, att det är bra att jag lever. Jag försöker verkligen.
Och jag måste klara av det innan jag klarar av att börja jobba. Jag måste se att jag är bra för livet, för barnen, för min familj... och för mig. När jag kan värdesätta mitt eget liv kan jag värdesätta andras. Och det är det min utbildning syftar till. Att arbeta som sjuksköterska är att se behovet av att andra är värdefulla, att ge allt för andras liv, att hjälpa att läka, smärtstilla och finnas som stöd. Men innan jag klarar det måste jag tycka att JAG är värdefull. Och det gör jag inte nu. Inte ännu.
Förstår ni vad jag skriver? Förstår ni vad jag försöker förklara?
jag är orolig över mina känslor jag har. Vad andra tänker och hur lite jag ser i mig själv.
Kan ni förstå? Är det vettigt att jag har så lätt för att skriva ner vad jag tänker på och ändå inte ändra mitt sätt att tänka?
Varför kan jag inte sluta oroa mig för vad andra tycker och tänker?
Skit också....
Ann-Sofi
Angående känslorna av misstro och att det inte syns utanpå så vet jag EXAKT hur du känner dig. Jag är, varje dag, i den situationen. Vad kan jag säga mer än att du lär dig hantera det, med tiden. Det har under hela tiden inte handlat om vad andra tycker. Andra människor som har varit i din situation vet hur man känner sig. Hur du känner dig. Folk som dömmer har ingen jävla aning om hur det är att sitta i din bubbla, i din värld. Tänk på det så går det lite lättare med dom känslorna. Och som med allt det andra så tar det tid.
Att du är rädd att du kanske inte får vara kvar på din anställning kan jag förstå. Men vad som är viktigare är att du finner vägen tillbaka till dig. Och att oroa sig för ditt jobb kommer bara att göra saken svårare. Se istället att du har din utbildning som ingen kan ta i från dig. Med din kärlek och glädje till jobbet och din brinnande vilja att hjälpa andra människor så kommer det inte att vara något problem för dig att i så fall hitta ett nytt jobb som sjuksköterska.
Jag älskar dig syster!
Du är min hjältinna och du är starkare än vad du tror!
// Lillebror Oe