Till min familj, mina vänner och arbetskamrater
För lite drygt en vecka sedan dubblade jag min ordinerade dos antidepp medicin från 10mg till 20mg/dag.
Det gjordes efter ordination från överläkaren på avdelningen dit jag går. Jag har börjat känna en liten förändring i huvudet och medicinerna hjälper mig fint i mitt arbete att komma tillbaka.
Varje dag är fortfarande en kamp och jag kämpar för min överlevnad hela tiden. Men melankolin som låg som ett oväder och mullrade inuti hela tiden har liksom bedarrat lite. Det är inte lika tungt i bröstet och sjunken blir inte lika djupa. Jag har hittat små knep att ta till när jag blir utsatt, känner oro, inte vet hur jag ska hantera en situation, blir pressad eller känner stress. Jag vet hur jag kan lösa det utan ångestattack. Jag försöker hitta en balansgång där jag kan klara av att finnas i vardagen, vara social UTAN att ta på mig mina skydd, mina skal eller gömma mig bakom fasader som inte är JAG. Det är ytterst ansträngande och jag är ofta helt slut på kvällarna.
Min psykolog säger att jag pressar mig nästan onödigt hårt i kampen att bli bra igen. Jag tillåter mig inte att ta det lugnt. Alltså... Jag ser till att inte stessa fysiskt. Det är jag noga med. Men inuti känns den där ivern och längtan efter sundhet, friskhet, trygghet, lugn och ro som gör att jag vill testa mig, utsätta mig för prövning, töja på gränserna för vad jag klarar av. Det blir en inre stress på något sätt.
Detta kommer att ta tid. Det förstår jag nu och jag kan äntligen acceptera det. Jag har äntligen sagt till mig själv att det är okej att vara här. Här där jag är nu. Det är okej att inte klara allt.
Det allra värsta... det som är det allra jobbigaste och som kommer att ta allra längst tid att rätta till är min syn på mig själv. Jag klarar fortfarande inte att spegla mig. Jag kan inte se mig själv i helkroppsformat och acceptera vad jag ser. Jag hatar mig. Hela mig. Jag har så svårt att förstå hur jag ska klara av att känna ro med MIG, med hur JAG är. Jag längtar tills jag klarar av att sköta mitt arbete. Jag längtar tills jag reder ut att vara social fullt ut. Jag längtar tills jag kan klara av att leva. Men jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna älska mig själv. Hur jag ska kunna känna ro, tillit och trygghet med mig själv. Jag förstår det inte.
Gruppterapin kommer att komma igång i slutet av augusti eller början av september och jag ser fram emot det. Jag tror att den kan hjälpa mig mycket.
Det finns många, många steg kvar att ta för mig. Det jag inte klarat ännu och som jag önskar att jag klarar snart är att till exempel hälsa på på mitt arbete.
Jag skulle vilja klara av att gå avslappnat på stan och fika någonstans.
Jag vill, utan att tänka efter och förbereda mig, kunna tacka ja till inbjundningar.
Jag vill kunna glädjas fullt ut åt andras lycka utan att känna avund eller svartsjuka.
Jag vill orka mer. Både fysiskt och mentalt.
Mina mediciner ger mig ökat matsug och jag kämpar, ovanpå allt det andra, med min övervikt. Jag har en tanke att i takt med att jag blir lite ljusare i sinnet kunna orka gå på promenader och träna lite mer och äta lite sundare.
Nästa steg är att göra det för min skull. Att lära mig att tänka att motionen och kosten är för mitt eget välbefinnande och inte för att bli sedd, uppskattad, accepterad och få komplimanger av andra.
Jag måste lära mig att sätta mig själv allra först i allt, eller i alla fall det mesta, jag tar mig för.
Det är många, många steg kvar men allt känns faktiskt lite ljusare. Det är inte nattsvart längre och jag är så långt ifrån suicidbenägen som någon kan vara.
Tänk att det bara är två månader sedan jag tyckte att jag bara hade ett alternativ. Att jag vill avsluta allt.
Det känns ändå skönt att till och med jag kan se förändringen.
Tack kära arbetskamrater för den fina blomman. Så här ser den ut.
Tack min familj för att ni finns. Det är på grund av er jag lever.
Tack mina bästisar för ert stöd. Ni betyder så mycket.
Ann-Sofi
Vilka glädjande ord du förmedlar. Det känns underbart. Vi älskar Dig
Känns skönt att höra att allt inte längre är fullt så nattsvart för dig och att du har accepterat att det tar lång tid att tillfriskna, det är en en stor och viktig framgång. Stor kram till dig!!!!
Älskade syster!
Du anar inte glädjen jag känner när du förmedlar denna nya lilla förbättringen. Att bara snudda vid tanken på hur du mådde för ett par månader sedan gör att mitt hjärta gråter. Du vet vad jag sa och kände på midsommardagen. Jag känner likadant idag.
Vad skulle jag göra utan dig?
We share a bond that only we have!
Jag älskar dig syster!
// Lillebror
Skönt att höra att det går framåt!
Kram
Ballen
Det känns så skönt att läsa att du tar små steg åt rätt håll. Så skönt... :-)
Kramisar.
Det kändes härligt att läs din blogg denna gången. Jag är glad att du är på väg åt rätt håll :-)
*Kramar*
Verkligen härligt att du ser/känner förbättringen själv, då blir det lättare att kämpa vidare. Det tror jag. Jag tänker fortfarande på dig ofta! Kram!!!
Toppen att du mår lite bättre! Ser fortfarande fram emot att ses en dag då du mår bra igen tjejen! Kramiz från Hjo