Ann-Sofi och Andreas

Jag gick till arbetet i morse trots den där klumpen i magen och endast en timmes sömn inatt. Jag gjorde det och det får väl ändå ses som ett tecken på styrka hos mig. Jag gick dit och fick tala om att det är sjuksköterskesysslor jag ska arbetsträna och inte undersköterskearbete. Det är vad jag har fått talat om för mig i alla fall.
Jag gick runt och delade ut morgonmedicinerna så jag fick lite träning på tabletter, sprutor och dokumentering. Det gick faktiskt helt okej. Så som vanligt har jag kanske förstorat upp mina känslor en aning, trots att jag faktiskt känner mig rätt obekväm. Jag överlever ju och för varje arbetstillfälle kommer jag en dag närmare mina nattkollegor. Jag vill verkligen försöka. Jag vill verkligen känna att jag både vill och kan arbeta vilken tid på dygnet som helst, men jag känner inte så.

Min svaghet är väl att jag sitter här och skriver istället för att prata om det. Här hemma känner jag mig trygg och kan få ner i skrift vad jag tänker på. Jag blir lätt en aning vimsig när jag ska prata så jag blandar ihop och glömmer bort, så det blir inget innehålle av värde. Här kan jag däremot läsa, sudda, skriva om, tänka och få till det. Jag bearbetar orden både i huvudet när jag tänker, med händerna när jag skriver och med ögonen när jag läser. Jag får tänka mycket och jag tycker att allt blir klarare än om jag hade försökt prata. Framförallt på jobbet.

Alla har väl svagheter och styrkor. Det finns väl inga felfria människor. Alla kan väl misslyckas emellanåt. Men varför gör jag små små bekymmer till stora stora problem? Varför tar jag på mig allt och tror att allt är mitt fel om det inte går vägen eller blir bra, vad det än nu månde vara?
Jag har massor kvar att arbeta med och jag är ändå på god väg på nått sätt. Andreas stöttar mig 24/7 och finns alltid i mina tankar. Vi har så mycket att se fram emot tillsammans och vi kan inte längta mer än vad vi gör till allt vi har framför oss.

Andreas ger mig styrkan och orken att fortsätta även i mina svagaste stunder.


Meningen med livet ter sig så klar och tydlig.


Ann-Sofi