Ann-Sofi och Andreas

Nu är 2005 slut. Nu vill jag bara blicka framåt!
2005 var ett mycket innehållsrikt år och jag har blivit mer mån om mig, hur jag mår, vad jag vill, mina egna mål, syftet med mitt liv, mina vänner, min familj.
Min födelsedag va jättefin. Jag hade alla mina fina vänner omkring mig. Varmt och trångt blev det på mina 42 kvm, men som det så klämkäckt heter - finns det hjärterum, finns det stjärterum!
Tack alla för en fin födelsedag!

Sen var det dags för julen! Denna välsignade jul. Jag arbetade natten till julafton och natten till juldagen. Och faktum är att det gör ingenting! Det känns faktiskt bra att kunna finnas för någon annan nätter som de. När ensamheten gärna tränger sig på lite extra och patienterna inte kan vara hemma hos de sina. Att dessutom ha underbara arbetskamrater som förgyller varje arbetspass är en ren ynnest!
Tack för att ni finns!
Vi firade vår jul på juldagen. Så har vi gjort de senaste åren. Familjen ses, vi äter och dricker gott, njuter av att få finnas för varandra och har det bara supermysigt!

Nyår. Ja, jag jobbade natten till nyårsafton. Och sprallig som jag så lätt blir, hade jag lite svårt att vila färdigt innan jag studsade in i duschen, gjorde mig fin med tiara, glitter och sidenkjol. Det snöade ute, var alldeles vitt, kallt och nyårsmysigt!
Jag var bjuden på en fest hos några kompisar en mil utanför stan. Jag såg verkligen fram emot det!
Tyvärr gick det inte riktigt som jag tänkt!
Så fort jag hoppar ur bilen tappar jag min mobiltelefon i en snödriva. Detta upptäcker jag en stund senare så den har hunnit bli blöt och kall. Jag hittade den och den fungerade! Vilken tur! Men... vart hade mina goa fårskinnsvantar tagit vägen? Eller den ena i alla fall. Attan också... nu har jag tappat min ena favoritvante. Typiskt!
Ut och leta i snön en stund... men icke. Äsch, jag går väl in igen tänkte jag, tog ett steg upp på trappan, trampar på min sidenkjol och river upp en lång reva i tyget. Men ååhhhh.... är inte detta ganska typiskt mig???
Ja, inte kunde jag gå hem, ännu mindre åka. Så det var bara att se glad ut!
En timme senare blir jag nerbäddad i värdparets sängar. Har jag fått jordens migrän eller????? Svullen i halva ansiktet, ytterst ljus- och ljudkänslig, illamående och helt groggy fick jag lägga mig...
Inte hade jag nån dejt heller. Fast det var kanske lika bra det.
Med tiaran lite på sniskan och med en fasansfull huvudvärk skålade jag in det nya året tillsammans med barnfamiljerna jag firade med.
Men egentligen... strunt samma. Det blev ett nytt år ändå! Jag finns här. Är tacksam över livet. Älskar min familj och mina vänner!

Jag lever!


Gott Nytt År!


Ann-Sofi the one and only!