Ann-Sofi och Andreas

Jag har varit hos optikern idag. När bussen anlände i centrum tog jag med bestämda steg och hypnotiserande blick på gatans stenar promenaden från busshållplatsen till optikern. Jag var en liten stund tidig och fick sitta ner och vänta. Jag kände plötsligt hur pulsen ökade, oron kom krypande, rädslan att få en attack blev större och blicken kunde inte fokucera.
Jag vart livrädd. Men jag tvingade mycket aktivt bort känslorna och gick inuti mig en stund, tänkte att jag MÅSTE klara detta och att det inte är så långt till busshållplatsen hem sedan.
Synundersökningen gick bra och synen har, som förväntat, försämrats endel sedan mitt senaste glasögoninköp för 5 år sedan.
Jag ska hämta ut mina nya bågar den 27 juli. Knappt 2500 kr kommer det att kosta.
När jag stod vid busshållplatsen och väntade på att åka hem kände jag mig ganska suddig inuti men ändå beslutsam. Jättekonstigt.
Jag hade ju egentligen bestämt att jag skulle köpa en bikini också, men inte själv. Det var jag ju nu. Skulle jag fixa att gå in på Kappahl och handla ensam utan sällskap?
Pulsen ökade direkt vid blotta tanken. Men beslutsamheten tog överhand och med samma hypnotiserande blick i marken gick jag in i affären.
Jag hittade en bikini, och kände mig rätt okej. Jag vågade till och med titta på kläder och hittade ett par shorts och två linnen som jag också köpte.
Nu var jag så svettig och ångtestattacken kändes nära. Jag skyndade mig ut ur gallerian och ställde mig mot en vägg lite i skymundan så jag kunde pusta ut.
Nu är jag hemma och är helt slut. Jag är nöjd med vad jag åstadkommit idag. Men huvudet är helt segt, jag är yr och illamående.
Jag ville få ner i skrift vad jag kände och upplevde idag innan jag glömmer bort det. För det är också en del i mitt tillstånd. Jag glömmer bort saker. Minnet är lika suddigt som resten av tankarna.

Det är skönt att vara hemma igen där jag får gömma mig, skydda mig och pusta ut. För det är precis vad jag gör. Bokstavligen. Jag pustar ut. Dels för att lätta illamåendet, andas ut min ångest, rensa huvudet och hämta kraft. Kraft att reda ut resten av dagen.

Detta kommer att ta tid. Men just nu tillåter jag det. Jag är tillfreds med att jag är sjuk, tar emot hjälp och låter det få ta tid. Trots tillfälliga tankar om iver och längtan.

Idag har jag bestigit ett berg och jag överlevde.

Ann-Sofi