Ann-Sofi och Andreas

Jag ville egentligen skriva en massa. Jag vill berätta varje dag hur jag har det, men skillnaden från dag till dag är inte så stor.
Allt går så sakta och jag försöker verkligen tänka. Tänka på att se MIG, göra saker för MIG, utmana MIG och MINA känslor, MINA rädslor, MIN ångest. Och samtidigt som jag gör detta ska jag gå vardagen att gå ihop. Jag ska försöka utöka min värld, se mig, se andra, ta in, lära, uträtta, förnya, bli stark...
Och under tiden ska jag se MIG!
Det går inte.
Jag försöker så jag får huvudvärk ibland. Jag är så trött på kvällarna och känslorna inuti gör mig förvirrad. För ena stunden förstår jag knappt vad jag gör här. Här på jorden. Vad syftet med att jag finns är. Och i nästa stund vill jag så mycket. Jag vill börja jobba, träna, se, växa... I ena stunden är jag redan återställd. I tanken.
Men så kommer den där saken, det där ordet, den där bilden eller det där uteblivna, den där tomheten... Då kommer det som en tsunamivåg och sköljer över mig, tar ner mig på jorden, ser till att jag inte rusar iväg i huvudet, gör allt till en gegga igen och jag är åter lika förvirrad, ledsen, ensam och smärtfylld.

Jag tappar tråden ofta. I samtalet försvinner tanken och det blir alldeles tomt. jag glömmer bort vad jag ska säga, vad som är sagt och vad hela samtalet handlar om. Det är jobbigt om smärtsamt påminnande att jag inte är kry. Att jag är långt ifrån återställd.

Helvete.

Jag vill inte vara här. Jag vill inte vara ledsen, ensam, ful, svag och klen. Jag vill vara stark, vacker, trygg och glad.

Jag längtar dit. Men jag vet inte hur jag ska ta mig fram. Jag vet inte hur lång tid det tar. Jag vet inte hur det kommer att vara. Jag vet inte vem JAG kommer att vara då. Då när jag blir bra igen. Men jag längtar ändå. Här. Här hemma i min egen trygghet, där väggarna är mitt skydd, mitt skal, kan jag drömma. Drömma och längta för en liten liten stund. Jag försöker varje dag göra min lilla värld större. Jag försöker utmana mig själv, pressa mig lite till att göra saker som jag egentligen inte vågar.

Jag är så rädd att jag ska få en ångestattack när jag är ute bland folk. Jag vet inte alltid hur jag ska göra om jag stöter på problem eller om något inte riktigt vill gå min väg. Jag har inga skydd, ingen humor, inga skratt, inga vapen att ta till längre. Jag vet inte hur JAG ska lösa problem, hur JAG ska prata med folk jag stöter på, hur JAG ska bete mig.
Det är sånt som skrämmer mig och det är sånt jag utmanar. Jag gick på stan för första gången sedan kraschen, för ett par dagar sedan. Jag klarade det, men var helt slut när jag kom hem. Jag njöt inte. Det var inte roligt. Men jag gjorde det. Nu vet jag att jag inte kommer att dö om jag gör det igen. Nu vet jag hur jag kan fokusera, ta djupa andetag, gå åt sidan eller till och med gå där ifrån om något skulle bli obehagligt.

Jag längtar. Jag vill inte vara här. Jag vill inte må så här. Men jag vet inte vad jag ska göra för att ta mig fram.

Jag längtar och jag försöker. Detta är en dag som alla andra numer.


Ann-Sofi