En vecka har gått
... sedan jag var hos psykologen första gången. Jag fick i läxa att gör något för min egen skull varje dag. Att ha mig själv och mitt välbefinnande i åtanke när jag gör något. Den andra läxan var att spegla mig, se på mig själv och le.
Jag har klarat den ena läxan. I alla fall lite grand. Jag var, med hjälp av min bror, hos optikern och kollade på nya bågar. Jag tog med mig hem sex par som jag provade och kände på hemma. Det lustiga i allt var att jag hade lite problem att spegla mig. När jag gjorde det såg jag liksom bara ögonen. Inte hela mig. Jag vågade inte titta riktigt ordentligt. Jag såg skillnaden på de olika bågarna och hittade till slut ett par jag trivdes bra med. Känslan av att göra något för mig var lite konstig och annorlunda. Det är nästan fem år sedan jag köpte nya glasögon sist och skillnaden mellan då och nu var att jag denna gången faktiskt hade känslan i magen att jag gör det för min skull, att JAG ska trivas i bågarna och att jag INTE gör det för att få bekräftelse från någon annan. Och ändå lyckades jag inte se HELA mig i spegeln. Med "hela" menar jag liksom inifrån och ut. Det har jag inte vågat. Jag vågar inte stå till och spegla mig utan att ha något annat syfte än att se mig.
Så den ena läxan har jag gjort. Inte varje dag, men jag har i alla fall haft mitt eget välbefinnande i tanken en gång denna veckan.
Jag har fått ett par rejäla "attacker" denna veckan. Ibland känner jag mig rätt stabil i sinnet och tycker att jag ska klara av dagen bra. Men minsta lilla sak kan utlösa känslorna och jag kan inte alls styra mig.
Jag stod på en stege och viste plötsligt inte hur jag skulle ta mig ner och paniken bara flödade över. Jag blev så rädd och började hyperventilera och gråta. Jag hade, tack och lov, min familj runt omkring mig som kunde hjälpa mig ner och när jag väl var nere på backen igen kom allt över mig. Gråten, illamåendet, yrseln, tankarna... Att jag stunden innan hade känt mig så stabil i sinnet var plöstligt som bortblåst.
Tankarna om att jag är så instabil blir så påtagliga och nästan kännbara utanpå när det blir sådär.
Det är då jag blir så rädd att vistas bland folk. Att behöva vara social. Rädslan att min sårbarhet syns. Att attackerna plötsligt ska utlösas av minsta lilla grej.
Jag har på en liten privat brygga tagit mitt första dopp i havet idag. Mamma var med mig. Bryggan tillhör samfäldhetsföreningen där mamma och pappa bygger sommarstuga. En liten oas mitt i ingenstans där jag kan fly. Grubblerierna, attackerna, illamåendet, yrseln och gråten finns alltid med mig. Jag tvingar inte fram dem men där, på landet, domnar jag liksom bort en liten stund. Jag kan få depp där också, men jag har mamma och pappa nära som kan stryka mig på kinden, krama mig och tala om att de finns, att de skyddar mig och att jag kan känna trygghet där.
I mitt hem känner jag mig också trygg. Där kan jag dra för mina gardiner, sätta på den lilla bordsfläkten och få vara skyddad. Mina väggar blir mitt skal. Det är skönt.
Jag längtar faktiskt efter att utöka mitt territorium. Jag vågar inte nu, och jag vet att det kommer att ta tid och jag vet att det kommer att öka. Men mitt i min lilla trygghet här hemma kan jag till och med våga mig på att känna iver. En iver över att komma framåt. Jag vet bara inte hur. Jag vågar inte ännu. Inte ensam.
I morgon ska jag till psykologen igen. Jag vet inte om jag ska skriva ner på ett papper vad jag vill ha sagt i morgon eller om jag ska låta det ske bara. Om jag ska se vart mötet bär mig utan att vara förberedd. Jag vet inte ännu, för jag har inte gjort det förut. Vi har ju inte avtalat att jag ska skriva ner, så förmodligen så struntar jag i det. Jag kanske kan ta upp med henne i morgon att jag tänkte så här idag. Ja, inte vet jag... det är ju fortfarande med skräckblandad förtjusning jag går dit. Jag ska försöka. Det lovar jag. Det lovar jag verkligen.
Tack alla för hälsningar, mail, telefonsamtal och blommor. Jag tar emot det med värme och ödmjukhet. Jag är lite dålig på att visa det nu bara. Men jag blir varm inuti. Det vill jag att ni ska veta. Tack för att ni finns.
Det gör jag också.
Ann-Sofi
Jag har klarat den ena läxan. I alla fall lite grand. Jag var, med hjälp av min bror, hos optikern och kollade på nya bågar. Jag tog med mig hem sex par som jag provade och kände på hemma. Det lustiga i allt var att jag hade lite problem att spegla mig. När jag gjorde det såg jag liksom bara ögonen. Inte hela mig. Jag vågade inte titta riktigt ordentligt. Jag såg skillnaden på de olika bågarna och hittade till slut ett par jag trivdes bra med. Känslan av att göra något för mig var lite konstig och annorlunda. Det är nästan fem år sedan jag köpte nya glasögon sist och skillnaden mellan då och nu var att jag denna gången faktiskt hade känslan i magen att jag gör det för min skull, att JAG ska trivas i bågarna och att jag INTE gör det för att få bekräftelse från någon annan. Och ändå lyckades jag inte se HELA mig i spegeln. Med "hela" menar jag liksom inifrån och ut. Det har jag inte vågat. Jag vågar inte stå till och spegla mig utan att ha något annat syfte än att se mig.
Så den ena läxan har jag gjort. Inte varje dag, men jag har i alla fall haft mitt eget välbefinnande i tanken en gång denna veckan.
Jag har fått ett par rejäla "attacker" denna veckan. Ibland känner jag mig rätt stabil i sinnet och tycker att jag ska klara av dagen bra. Men minsta lilla sak kan utlösa känslorna och jag kan inte alls styra mig.
Jag stod på en stege och viste plötsligt inte hur jag skulle ta mig ner och paniken bara flödade över. Jag blev så rädd och började hyperventilera och gråta. Jag hade, tack och lov, min familj runt omkring mig som kunde hjälpa mig ner och när jag väl var nere på backen igen kom allt över mig. Gråten, illamåendet, yrseln, tankarna... Att jag stunden innan hade känt mig så stabil i sinnet var plöstligt som bortblåst.
Tankarna om att jag är så instabil blir så påtagliga och nästan kännbara utanpå när det blir sådär.
Det är då jag blir så rädd att vistas bland folk. Att behöva vara social. Rädslan att min sårbarhet syns. Att attackerna plötsligt ska utlösas av minsta lilla grej.
Jag har på en liten privat brygga tagit mitt första dopp i havet idag. Mamma var med mig. Bryggan tillhör samfäldhetsföreningen där mamma och pappa bygger sommarstuga. En liten oas mitt i ingenstans där jag kan fly. Grubblerierna, attackerna, illamåendet, yrseln och gråten finns alltid med mig. Jag tvingar inte fram dem men där, på landet, domnar jag liksom bort en liten stund. Jag kan få depp där också, men jag har mamma och pappa nära som kan stryka mig på kinden, krama mig och tala om att de finns, att de skyddar mig och att jag kan känna trygghet där.
I mitt hem känner jag mig också trygg. Där kan jag dra för mina gardiner, sätta på den lilla bordsfläkten och få vara skyddad. Mina väggar blir mitt skal. Det är skönt.
Jag längtar faktiskt efter att utöka mitt territorium. Jag vågar inte nu, och jag vet att det kommer att ta tid och jag vet att det kommer att öka. Men mitt i min lilla trygghet här hemma kan jag till och med våga mig på att känna iver. En iver över att komma framåt. Jag vet bara inte hur. Jag vågar inte ännu. Inte ensam.
I morgon ska jag till psykologen igen. Jag vet inte om jag ska skriva ner på ett papper vad jag vill ha sagt i morgon eller om jag ska låta det ske bara. Om jag ska se vart mötet bär mig utan att vara förberedd. Jag vet inte ännu, för jag har inte gjort det förut. Vi har ju inte avtalat att jag ska skriva ner, så förmodligen så struntar jag i det. Jag kanske kan ta upp med henne i morgon att jag tänkte så här idag. Ja, inte vet jag... det är ju fortfarande med skräckblandad förtjusning jag går dit. Jag ska försöka. Det lovar jag. Det lovar jag verkligen.
Tack alla för hälsningar, mail, telefonsamtal och blommor. Jag tar emot det med värme och ödmjukhet. Jag är lite dålig på att visa det nu bara. Men jag blir varm inuti. Det vill jag att ni ska veta. Tack för att ni finns.
Det gör jag också.
Ann-Sofi
Kommentarer:
Postat av: mamma o pappa
Vi älskar Dig så oändligt mycket. Vi finns för Dig 24 timmar om dygnet.
Postat av: Cinus
Kramar
Trackback