Ann-Sofi och Andreas

Jag äter ju numer uppåt-medicin. Jag gillar det ordet bättre än antidepp...
Det tar tre-fyra veckor innan koncentrationen är uppe i rätt nivå så man börjar känna av verkan.
Biverkan av medicinen är bland annat illamående och matsug (konstig kombination, jag vet... men det stämmer faktiskt).
Och en av alla mina orostankar är just den med vikten. Hur ska jag låta bli att gå upp i vikt igen? Hur ska jag klara av att hålla det jag lyckats gå ner? Hur ska jag klara av att banta igen?
Jag hade en tanke när jag började äta medicinen och det var att i takt med att jag blir lite ljusare i tanken skulle energin och längtan efter morgonpromenaderna öka. Jag skulle kämpa emot suget, alltid ha frukt tillgängligt. Likaså smaksatt sodavatten och lightsaft.
Jag har inte alls kommit speciellt långt i mina positiva tankar om mig själv. Att tycka om mig själv. Det är fortfarande en stor kamp att göra något för min egen skull, för att jag ska må bra, för att mitt välbefinnande är det viktigaste.
Det är aktiva tankar innan, under och efter en handling där jag sätter mig själv i centrum. Det går inte alls per automatik.
Och tankarna om att göra det för andras skull hamnar oftast och lättast först. Jag har alltid tänkt så...
Därav oron för min övervikt. Hur ska jag någonsin kunna vara attraktiv, kvinnlig, vacker... om jag är en tjockis? Hur ska någon någonsin vilja ta i mig, krama mig, säga att jag är fin om jag ser ut som en valross.... För det är så jag känner mig. Ful, äcklig, klen, dum och klantig.
Medicinens inverkan ska få mig ljusare i sinnet och därmed lättare kunna ta in, formatera om, se MIG, tänka gott, göra gott, handla gott, må gott....
Jag är i början av allt.
Och ändå, trots oron för min vikt bland annat, känner jag att det går lättare. Jag har lättare till skratt. Min humor börjar komma tillbaka. Och jag skojjar för att jag är glad. Inte för att skaffa poäng och bli accepterad och godkänd. Det är jag redan. För det är med min familj jag skojjar och skämtar. Det är i den trygga lilla världen jag kan skratta.
Jag längtar...
Jag längtar efter att utöka, ta ett steg till, inte vara orolig, inte känna mig dum, ful, otäck. Inte känna mig ensam...
Medicinens inverkan på mig är bara i början. Och tillsammans med min uppåt-medicin och samtalen måste det förändras. Det bara måste det.
Jag känner ibland att jag mår bättre om jag är upptagen. Är det bra eller dåligt? Att jag inte tänker så mycket om jag har något att göra. Idag till exempel har jag grovarbetat på landet. Hela dagen har vi arbetat, grävt, skyfflat och svettats. Varmt och eländigt har det varit men jag har varit upptagen med att handgripligen göra något.
Nu är jag hemma, ensam, har inte så mycket att göra och då kommer tankarna igen...
Men trots allt så känner jag att medicinen börjar verka.
Jag ser lite ljus. Men det är lång väg kvar.

Ann-Sofi