Ork
Idag har jag varit hos psykologen igen. Det gick faktiskt fint och jag fick ut rätt mycket av samtalet. Det gick inte fort och vi kom den biten på väg som innebär att jag kan acceptera att jag är sjuk, att jag kan känna en ro att få och ta emot hjälp och att jag låter det få ta tid.
Min ork tar slut ganska fort och jag saknar energi. Vi har med bestämdhet beslutat att jag ska börja äta stämningshöjande medicin i kombination med samtal. Jag har samma läxa denna veckan som förra och jag ska verkligen försöka igen.
Jag ska se mig i spegeln innan onsdag nästa vecka. Hur läskigt det än må vara.
Min sjukskrivning är förlängd med en månad till. Det är lite omtumlande att vara sjuk. Det krävs rätt mycket av en trots att huvudet surrar, är som sirap och soppa... alla papper som ska fyllas i och skickas till rätt instanser, kopior, pengar...
Jag har på eget bevåg startat en mobilblogg. Det innebär att jag med enkla bilder kan visa hur jag har det de dagar jag inte orkar skriva. Jag kan med enkla medel ändå tala om för er hur jag mår.
Det går precis lika bra att ringa mig som innan så klart, men jag ska verkligen försöka ta en dag i taget, se till att jag varje dag har mig själv och mitt välbefinnande i åtanke en liten stund, se varje sak för vad den är, inte stressa.
Jag bär fortfarande rätt starkt på känslan av hopplöshet. Tänk om jag ändå hade brakat ihop för femton år sedan. Då hade jag ändå haft en större, mycket större, chans att få till det. Vad kommer alternativet att vara för mig när jag blir stark och frisk? Hur gammal är jag då? Hur ensam är jag då? Vilka vänner finns kvar? Vem orkar vänta? Kommer jag att leva som eremit tillsammans med en katt och ett akvarium? Kommer jag att få barn? Vem vill leva med mig?
Hade allt hänt för femton år sedan hade jag haft en större, mycket större, chans att få till det. Rädslan jag bär på innefattar oron över att till slutet leva ensam. Ensam i en mångfald av vänner och familj. Ensamheten är det värsta man kan bli drabbad av. Det allra värsta om man inte vill.
Orken tar slut på en microsekund och jag blir alldeles matt. Min yrsel, mitt illamående, sömnrubbningarna och attackerna är tydliga tecken på deppresion ångest.
Ångest.
Vilket fult ord.
Jag vill inte ha ångest.
Hade allt hänt för femton år sedan hade jag haft en större, mycket större, chans att få till det.
Jag är rädd.
Ann-Sofi
www.mobilblogg.nu/AnnSofi
Min ork tar slut ganska fort och jag saknar energi. Vi har med bestämdhet beslutat att jag ska börja äta stämningshöjande medicin i kombination med samtal. Jag har samma läxa denna veckan som förra och jag ska verkligen försöka igen.
Jag ska se mig i spegeln innan onsdag nästa vecka. Hur läskigt det än må vara.
Min sjukskrivning är förlängd med en månad till. Det är lite omtumlande att vara sjuk. Det krävs rätt mycket av en trots att huvudet surrar, är som sirap och soppa... alla papper som ska fyllas i och skickas till rätt instanser, kopior, pengar...
Jag har på eget bevåg startat en mobilblogg. Det innebär att jag med enkla bilder kan visa hur jag har det de dagar jag inte orkar skriva. Jag kan med enkla medel ändå tala om för er hur jag mår.
Det går precis lika bra att ringa mig som innan så klart, men jag ska verkligen försöka ta en dag i taget, se till att jag varje dag har mig själv och mitt välbefinnande i åtanke en liten stund, se varje sak för vad den är, inte stressa.
Jag bär fortfarande rätt starkt på känslan av hopplöshet. Tänk om jag ändå hade brakat ihop för femton år sedan. Då hade jag ändå haft en större, mycket större, chans att få till det. Vad kommer alternativet att vara för mig när jag blir stark och frisk? Hur gammal är jag då? Hur ensam är jag då? Vilka vänner finns kvar? Vem orkar vänta? Kommer jag att leva som eremit tillsammans med en katt och ett akvarium? Kommer jag att få barn? Vem vill leva med mig?
Hade allt hänt för femton år sedan hade jag haft en större, mycket större, chans att få till det. Rädslan jag bär på innefattar oron över att till slutet leva ensam. Ensam i en mångfald av vänner och familj. Ensamheten är det värsta man kan bli drabbad av. Det allra värsta om man inte vill.
Orken tar slut på en microsekund och jag blir alldeles matt. Min yrsel, mitt illamående, sömnrubbningarna och attackerna är tydliga tecken på deppresion ångest.
Ångest.
Vilket fult ord.
Jag vill inte ha ångest.
Hade allt hänt för femton år sedan hade jag haft en större, mycket större, chans att få till det.
Jag är rädd.
Ann-Sofi
www.mobilblogg.nu/AnnSofi
Kommentarer:
Postat av: S
Som så många andra känner man igen dig i det du skriver. Man blir ju liksom aldrig färdig med all crap som man har i bagaget men allteftersom blir det väl lite lättare. Bara man orkar att hålla i sig tills det är färdigt, för det kommer avta och dunsta efter ett tag. Helt sjukt hur ruskigt hopplöst och fruktansvärt livet kan te sig, detta trots att ingen annan ser det. Jag förvånas ibland över hur saker som förut känts omöjliga och oövervinnliga idag kännes så enkela. Jag gissar att du inte känner att saker och ting kommer lätta och bli bättre men det finns alltid en väg ut, utan att behöva lämna världen. Det tar bara ett tag att upptäcka den. Ge inte upp. Det kommer gå bra. Det är jobbigt ett tag nu bara....take it from someone who knows.
Trackback