Usch
Usch.
Jag känner inte att jag duger. Ibland, när jag är glad kan jag känna mig nöjd. Nöjd på så sätt att det är skönt att jag är glad. Att jag inte är nedstämd. Jag känner inte att JAG duger. Jag är inte nöjd med MIG. Bara att jag tagit ett steg fram och upp ur deppressionen.
Allt är så rörigt, och jag känner mig så osäker. Osäker på hur jag ska bete mig, vara och säga. Till min familj och mina närmaste kan jag slappna av, då det känner till allt och föstår om jag rör ihop det eller tappar tråden. Men nu när jag klarar av att åka buss och handla själv finns oron hela tiden där. Oron att jag inte ska reda ut saker, att jag ska få en ångestattack, att inte ha någon att luta sig mot, osäkerheten över mitt beteende.
Usch.
Ibland känner jag att det går för fort och ibland kan jag inte skynda fort nog. Samtidigt vet jag ju att jag måste låta det ta tid. Att hitta sig själv för första gången i sitt liv är inte gjort i en handvändning. Det vet jag.
Men som jag beskrivit innan är min iver och längtan rätt stor. Kanske, kanske grundar det sig i en inre stress. Stress över att inte bli frisk fort nog. Att jag hinner bli för gammal. För gammal för att hinna med allt jag missat. För gammal för att börja om.
Usch.
Jag vill ändå fortsätta denna dagen som den började. Rätt energirik. Jag vill fortsätta känna mig nöjd med att jag är uppe och igång. Jag vill vara igång resten av dagen.
Usch vilken röra.
Ann-Sofi
Du skrev
"Att jag hinner bli för gammal. För gammal för att hinna med allt jag missat. För gammal för att börja om."
Där känner jag igen mig, den känslan känner jag ofta och det gör mig superstressad.
Egentligen skulle jag skrivit något uppmuntande till dig men nu fick du in mig på mitt funderande om mitt liv..är jag nöjd eller vad mer vill jag hinna med innan jag blir för gammal...ÄH, bry dig inte om mitt ältande..
kramar
Hej du,
Slumpade in på din blogg.
Så du har ångest?
Välkommen i klubben! Tjo! Det har ganska många.
Och grattis. Bra att du har ångest. Då händer det grejer.
En del av detta har du väl redan tänkt antar jag, men här är i alla fall vad jag kan dela med mig av:
När man är deprimerad hjälper inga råd eller tips. När man har ångest törstar man efter råd och tips. Så läs detta när du har ångest ;)
1. Ångest och depression är samma sak. Två sidor av samma mynt. Fast olika uttryckt. Men det myntet har många fler sidor. Det finns oerhörda krafter i dig. Till skillnad mot människor som aldrig upplevt ångestattacker har du snubblat över den kraften.
2. Kommer ångesten med en väldig kraft? Får du svindel och hjärtklappning? Den kraften kommer inifrån. Den måste ju komma ut på nåt sätt. (Och den kraften kan användas på fler sätt än att svettas och vara rädd.)
3. Kämpa inte emot ångesten. Den är ett sätt för din själ (ditt inre, ditt jag...) att tala om nåt för dig.
4. Det finns en motsättning i dig. Och du vet ju vad det är. Ja just det är det. Sluta ignorera det. Konfrontera det. Lyssna.
5. Oj, läbbigt. Hoppas du inte slutade läsa. Först ett konkret tips:
* Låt ångesten "skölja över dig" så märker du att det inte händer nåt. Kämpa inte emot alltså. det är lönlöst och leder bara till mer ångest. Ditt inre kommer att fortsätta banka på dörren tills du öppnar. Du kommer inte undan. No way. Man kan medicinera bort det, döva det. Men det håller inte i längden. Så kallade depressionshämmande (Cipramil, någon?) dövar bara. De botar inte. (Alkohol funkar också...i några timmar...men sen blir det ännu värre)
Så låt det komma bara. (Ja, man tror man ska dö, men det gör man alltså inte.) Funkar bäst när man ligger i sängen och kan koncentrera sig. (Funkar sämre i kön på apoteket...tyvärr svårt att välja tidpunkt för ångest men du fattar vad jag menar.)
Efter ett tag går det lättare. Rädslan minskar. Ångest är ju till stor del att vara rädd för att vara rädd. Låt det komma bara. Säg "ok, kom igen bara".
* Du är en (1) individ. Idag lever ca 4 miljarder individer på jorden. Genom historien har det levt tusentals miljarder människor. Tror du verkligen att ditt problem är unikt? Att du är så speciell att bara du har det såhär? Kom igen.
* Och ändå är du unik. För du är älskad för att du är du. Alltid. Jag lovar. Vad du än gör och hur du än mår är du alltid älskad. Den kärleken är total och omfamnar dig helt. Som tur är är den också väääääldigt tålmodig. Den väntar på dig med ett snett leende. Och innerst inne vet du det.
* och så en brasklapp: Du ensamn har det fullständiga ansvaret för hur du mår och för hur du betraktar världen. Dina beslut är bara dina. Du kan inte skylla på nån. Bara du kan göra nåt. Låter hårt, men så är det.
6. Konfrontation då: Det kan ta några år. Och nej, men måste inte gå i terapi, eller dra in hela släkten. Man kan göra det för sig själv. I alla fall börja där tills något annat känns rätt. Gör inget som inte känns rätt mot dig själv. Men var för den skull inte bekväm.
8. Till syvende och sist: vad är egentligen viktigt?
Lästips: "Att välja lycka" av Kaj Pollack. Många praktiska tips i den.
Lycka till
och
Panta Rei