Ann-Sofi och Andreas

Jag vaknar varje morgon efter en oftast rätt kass natt. Min nya vän Atarax fungerar ändå rätt hyffsat. Jag lägger mig kring 22 varje kväll och försöker somna innan midnatt, men har oftast lyckats runt 02-03¨.
Jag vägrar fortfarande att vända på dygnet så oavsett hur trött och förvirrad jag är på morgonen bäddar jag ihop soffan och gör natten till dag i lägenheten.
Jag vågar inte planera. Jag vågar inte bestämma saker. För jag vet ju aldrig hur jag mår en timme, ett par timmar eller en dag framåt.
Idag ska jag handla med mamma. Eller. Mamma ska handla med mig, för jag fixar inte att vara ensam i en stor läskig mataffär. Bland människor jag bara vill gömma mig för. Jag vill inte synas. Tänk om jag kunde bli genomskinlig. Fast det är jag redan. Jag känner mig genomskinlig, med en blyklump i mitten som tynger hela tiden.
Jag tar en liten, liten stund i taget och jag känner mig inte alls.
Huvudet är så fullt med funderingar, grubblerier, intryck, osagda uttryck, bilder, texter, ord och handlingar som jag inte får ihop. Minnen med alla hemska ord jag hört, all ensamhet, allt jag utsatt mig för i jakten på bekräftelse. Det bara bubblar i mig. Vet inte var jag ska börja nysta och var jag ska stanna upp. Men det är väl det jag ska få hjälp med på onsdag?
Midsommarhelgen är äntligen över. Det fungerade trots allt tack vare min familj. Min underbara familj som hjälper mig.
Deras oro över min hälsa, att jag ska bli bra och att jag ska bli lycklig.
Åh vad jag längtar till den dagen när jag kan säga att jag tycker om mig själv och att jag är lycklig.
Det har aldrig hänt.
Det är mycket som hänt för första gången de sista veckorna. Saker jag upplever, känner, säger och gör som jag aldrig har gjort, kännt eller sagt förut. Ångest till exempel. Panikattackerna.
Jag har blottat mitt innersta och visat min ensamma, ledsamma sida. Den jag levt med så många år men så effektivt dolt. Nu är den ute i ljuset och det är så läskigt. Jag kan inte hantera det och därför klarar jag inte att planera, bestämma eller fixa.
Men ensamheten blir inte mindre för att folk tänker på mig. Förstå mig rätt nu. En tanke är en tanke, men sägs den inte får jag ju aldrig veta. Det är inte så många som ringer, ännu färre som hälsar på.
Jag finns här, men orkar inte alltid ringa, söka, fråga och be om sällskap. Men jag vill gärna ha det. Sällskapet alltså.

Jag tar en liten, liten stund i taget och det är jätteläskigt. På onsdag får jag hjälp. Det ser jag fram emot.

Ann-Sofi


Till min familj: Jag valde livet tack vare er. Jag vill vara med. Det är ni som är orsaken. Jag älskar er.