Ann-Sofi och Andreas

Usch vad allting är läskigt. Att åka buss eller gå och handla känns som en mardröm som jag ändå gör. Jag har bara behövt åka buss en gång ensam sedan kraschen och det gick inget vidare. Idag kom mamma ut och följde med mig så jag slapp åka ensam.
Jag har för första gången skalat av allt. Allt jag satt upp som en sköld för att inte visa vad jag egentligen känner och hur jag egentligen mår. Allt skydd är borta. Alla knep och alla ansikten har jag tagit bort. Nu är det bara nakna ensamma Jag kvar. Och att blotta sig så fullständigt är nästan omänskligt plågsamt och vansinnigt jobbigt. Det känns som om det syns utanpå och känslan av att folk jag inte känner kommer nära mig fysiskt, som faktiskt kan hända på en buss, är så obehagligt då det känns som om jag ska gå sönder vilken sekund som helst. Men har jag bara någon jag känner med mig blir han eller hon min sköld, mitt skydd mot omvärlden.
Idag har jag varit hos min terapeut för första gången. Jag har ju ändå valt att be om hjälp alldeles själv. Jag klarar inte av att resa mig upp igen på egen hand. Och min terapeut ingav mig en känsla av lugn. JAG är inte lugn, men hon är det. Och inte ett uns av stresskänsla fanns i rummet. Jag kunde väl inte riktigt redogöra för allt, och det kom inte i ordning. Mitt huvud var rätt surrigt och det var superläskigt att vara där. Men jag gjorde det. Jag fick två hemläxor till nästa vecka. Jag ska göra något för mig, för min egen skull och för mitt eget välmående, en gång om dagen. Jag har aldrig gjort det förut så jag vet inte riktigt hur det ska gå till. Men jag lovade henne att försöka i alla fall. Och den andra läxan... ojojoj... jag ska se mig i spegeln och le mot mig själv. Ett äkta leende där jag ser mig själv i ögonen och menar vad jag gör. Usch vad otäckt. Jag hatar ju mig själv. Hur ska jag kunna titta mig i spegeln och tycka om det?
Hur ska jag någonsin kunna tycka om det?
Jag tror att hjälpen jag kommer att få ger mig de verktyg jag behöver för att klara mig, men jag tror inte att jag kommer ut och ger mig själv en klapp på axeln, ser mig själv i spegeln, gör saker för mitt eget välmående och njuter av det. Jag tror att jag kommer att överleva. Det har jag redan bestämt. Men all oro jag har inuti som jag känner är befogad, alla frågor jag har om varför, all oreda alla år av neglekt har inneburit i huvudet på mig undrar jag verkligen om det går att fixa till.
Jag ska verkligen från djupet av mitt stackars hjärta ge det en chans. Jag ska verkligen försöka. Och jag vet att det kommer att ta tid. Men att se en komplett lycklig Ann-Sofi framför mig är just nu helt omöjligt.
Värdelöshet, oduglighet, ensamhet, tragiskhet är det som gjorde att allt rämnade, att allt rasade, att allt kom fram.
Jag tog ändå ett litet steg framåt idag. Usch vad det är rörigt inuti nu. Jag känner mig bakåt fast jag tog ett steg framåt. Hur kan det bli så?

Jag ska ta mina sömntabletter nu och hoppas att de hunnit verka innan midnatt. Jag ska blunda och försöka sova. Men utan tabletterna grubblar jag bara. Med hjälp av Propavan eller Atarax kan jag medicinera bort grubblerierna och slumra lite. Oftast framåt småtimmarna, men det blir ändå några timmar per natt.

I morgon är en ny dag. En lång dag. En annan dag. Och jag är helt oskyddad.


Ann-Sofi