Ann-Sofi och Andreas

Idag har jag jobbat igen. Både på sjukhuset och som assistent. Och jag var rätt matt innan jag gick till jobbet vid 16-tiden i eftermiddags, men den mattheten försvann rätt fort. Det är det där med kärlek tror jag.
Kärlek kan vara så himla mycket och jag möter den varje dag, både i mitt arbete och som familjemedlem.
I mitt jobb visar den sig som tacksamhet, glädje, en klapp på kinden eller för den delen ordet -tack! Kärlek kan vara så mycket och för mig är det så viktigt att få visa, få höra och att få ge. Älskar man vad man gör är det lätt. Det är lätt som en plätt att ge då, att visa, att tala om och att handla rätt.
När jag arbetar som sjuksköterska har jag ett övergripande ansvar för arbetet och att det görs korrekt. Och känner jag trygghet med mina kunskaper och mina arbetskamrater ges det ganska mycket utrymme att kunna uttrycka kärleken i både ord och handling. Och till både patienterna och mina kollegor.
Det handlar om ett tryggt samarbete där vi ger och tar hela tiden och talar om att det går bra, att vi gillar varandra och att vi har roligt.
I mitt arbtete som personlig assistent är det en annan typ av kärlek. Jag har inte arbetat på detta sättet förut så det är väldigt många dörrar som öppnats för mig de sista veckorna. Den jag arbetar med är helt beroende av att jag sköter mitt jobb, så klart, men det är på lite andra villkor än på sjukhuset. Där är det hon som bestämmer och jag som arbetar, men ändå gör vi allt tillsammans under en givande dialog.
Och jag har haft turen att vår personkemi fungerar. Hon uttrycker att hon längtar efter mig, att hon inte under några omständigheter vill bli av med mig, att hon räknar dagarna till nästa gång jag kommer. Vi skrattar så tårarna rinner, pratar allvar, utvecklas och löser problem.
Idag ha vi varit på rullstolsdans. Och det var en upplevelse jag önskar att alla kunde vara med om. I alla fall dela känslan jag fick i magen, hjärat och själen när vi var där. Dessa helt otroliga människor som tar livet så underbart självklart och som ändå är helt beroende av att ha assistans precis hela tiden. Det finns rullstolsburna som inte kan köra sin rullstol själv pga sitt handikapp och assistenten fixar och trixar utan att tänka på det. Som att vända, vrida och ställa stolen rätt vid olika tillfällen som vi som kan gå tar för självklart. Säg att du är i ett rum där solen skiner in och du får de lite obehagliga strålarna rätt i ögonen. Då flyttar du dig automatiskt utan att tänka på det. Det måste assistenten göra.
När de dansar är de i par om en rullstolsburen och en gående. Och de är så duktiga. De buggar, dansar vals och går parad. Det är klass på det! Inget hafsande alls. De tränar minst en gång i veckan och åker på tävlingar och uppvisningar. Och de älskar det!!!
Snacka om villkorslös kärlek. Kärlek till livet utan omsvep. Leendena avlöste varandra hela kvällen och vi ville inte gå hem. Min vårdtagare brukar inte alls dansa utan tittar mest på vid sidan av. Jag satt bredvid henne och diggade med till musiken, sjöng med i texterna och njöt av stunden. Jag fanns hos henne hela tiden och plötsligt var hon försvunnen. Det tog ett par minuter innan jag hittade henne. På dansgolvet! Idag har jag dansat rullstolsdans för första gången och jag vill göra det igen.
Det var kärlek från golv till tak och alla log.

Idag har jag dansat rullstolsdans och min matthet är borta.


Ann-Sofi the dancebabe