Ann-Sofi och Andreas

I går hade vi allra sista föreställningen på vår uppsättning av årets studentspex Florence. Vi hade den i Karlskrona, på konserthuset. Och där är det inte många som spelat. Alltså, det är en ynnest att få ha det med sig som referens i bagaget eftersom det är en både stor, dyr och rätt exlusiv lokal. Men vi fixade det. Vi avslutade med bravur, med flaggan i topp. Den bästa av alla föreställningar!!!! Det skämtas ju en hel del under föreställningen. Vi skojar, roar, skrattar, underhåller, skämtar och jobbar hårt för att göra det allra bästa. Och jag tror nog att vi lyckades igår. Eller vad säger du mamma, som var och tittade på din ylleuniforms och mustaschprydda dotter!
Och som efter varje annan föreställning vi haft skulle jag arbeta på natten. Jag fick packa mina saker, byta om, tvätta mig och rusa till bussen snabbt för att inte komma allt för sent till jobbet. Mycket tråkigt att inte kunna vara med mina teaterkompisar. Men det tror jag att de vet vid det här laget.
Jag hade tur med bussarna för jag behövde bara vänta fem minuter innan det kom en buss som körde förbi sjukhuset.
Vädret var sådär ljummet och alldeles jättebehagligt. Mycket skönt efter två timmars svettande i yllekostym.
När jag kom upp på jobbet  var allt jättelugnt och mina arbetskamrater fanns ju på plats redan.

Nu ska jag i korta drag berätta om ytterligheterna som drabbat mig det senaste dygnet. En patient på jobbet blev mycket sjuk, mycket fort i gårkväll och på 20 minuter hade hon avlidit. Vi gjorde allt vi kunde och satte in akuta åtgärder men hennes liv gick inte att rädda. Doktorn hade ringt anhöriga och sagt att hon var mycket dålig så de satt i en bil på väg till sjukhuset när hon avled. Detta i sin tur innebär att det var jag som skulle lämna dödsbudet. Av humana skäl valde jag att inte ringa honom under bilfärden utan väntade tills de hade kommit upp på avdelningen. Jag var medicinskt ansvarig för kvinnan och skulle lämna ett dödsbud till hennes son.
Jag skulle berätta för en son att hans mamma gått bort. En mamma som förvisso bodde på ett särkillt boende, men ändå var rätt så pigg och vital för övrigt innan hon ramlade och slog sig.
Detta var inte ett väntat dödsfall.
Hur säger man till en annan människa att hans mor inte lever längre? Hur förklarar jag att vi gjorde allt som stod i vår makt? Hur förklarar jag med ord så han kan förstå, rent medicinskt, varför det inte gick?
Kan man förstå?
Vi hade gjort henne fin, tvättat henne, kammat henne och bäddat fint. En orkidee och ett ljus fanns vid hennes sida och vi hade släckt ner ljuset i taket en aning.


I morse när jag kom hem rinde telefonen. Det var en av mina kollegor som hade pratat med läkaren jag hade samarbetat med under natten. Sonen hade pratat med läkaren på morgonen och ville att hon skulle hälsa till nattpersonalen att han tyckte att vi hade gjort allt så fint. Han var så nöjd med vårt proffessionella men ändå ytterst mänskliga bemötande. Vårt sätt att stötta, finnas, förklara. Hur fin vi hade gjort hans mamma. Han ville att vi skulle veta det.

Allt detta hände mig under fem timmar. Föreställningen slutade kl 21.15. Kvinnan avled 23.55.


Ann-Sofi