Ann-Sofi och Andreas

Det händer mycket varje dag och jag vet inte riktigt var jag ska börja. Det gäller inte bara hur jag ska börja skriva här om allt utan även hur jag, rent praktiskt, ska ta tag i allt. Det gäller papper, räkningar, pengar (eller snarare bristen på dem), möten, tider, vänner, familj, arbetskamrater och inte minst kärleken Andreas.
Jag vill verkligen få allt att gå ihop och jag vill samtidigt vara kvar i nuet. Jag önskar att dygnet hade fler timmar. Eller kanske är det en lögn. Jag önskar att jag hade mer energi. Viljan finns där. Det gör den verkligen. Men så är det det där sista steget som gör att man genomför, handlar och slutför saker. Det kan vara allt från att gå ut med soporna eller putsa fönster till att få ihop räkningar, betalningar, matinköp och ändå kunna betala en bussbiljett.
Det är rätt tråkigt att pengar styr så mycket. Att pengar har sådan makt över en. Tyvärr är det inte så mycket jag kan göra åt det mer än att försöka pussla och få ihop det. Tack mamma för bidragen du ger. De är så värdefulla.

I morgon åker jag och Andreas till Stockholm för att hälsa på hans familj. Det har blivit dags för presentationen av flickvännen. Jag ser verkligen fram emot att träffa hans familj och jag vet att jag är välkommen med öppen famn.

Mitt sätt att komunicera har förändrats en aning, tror jag. Jag pratar på ett annat sätt och jag måste tänka mer innan jag pratar. Jag vill inte trampa i klaveret och säga saker jag ångrar, jag vill vara tydlig i det jag menar utan att låta grinig eller arg. Jag tänker mer i hur jag uttrycker mig och ändå blir det tokigt ibland. Problemet som uppstår är att jag i dagsläget bär med mig ångesten, eller känslan av dumdristighet jag skapat i och med att jag sagt saker jag inte menar, eller när orden kommer ut på ett sätt som inte stämmer överrens med tanken. Den känslan arbetar jag med ofta och vill så mycket det bara går, tänka mig för och prata efter att jag tänkt igenom vad jag ska säga.

Dagarna rinner på och jag vet inte riktigt var jag ska börja. Jag vill få till det, liksom. Jag vill inte försumma någon, inte lova för mycket, inte tacka nej till för mycket och ändå behålla känslan av att mitt eget jag finns med i bilden. Jag vill inte försumma någon utan att för den delen köra över mig själv. En balansgång som många klarar utan att tänka men för mig krävs det en hel del. Jag måste fortfarande aktivt tänka på mitt eget värde i varje handling jag utför, i varje tanke jag har och i allt tar mig för. Det går inte per automatik.

Jag var ju och undersökte mina bröst härom dagen och doktorn kunde inte hitta några diekta knölar, men kunde å andra sidan känna vad jag kände; att ena bröstet känns hårdare än det andra. Remiss för mammografi är skickad men eftersom det inte kändes några uppenbara knölar är det ingen akutremiss utan jag får snällt ställa mig i kö med de andra. Det gör mig ingenting. Det viktigaste är att jag inte går hemma och undrar utan att göra något åt det. Nu är remissen skickad och bara det är lugnande.

Jag har även i dag en massa "borden". Tvättstugan är bokad och i full gång och jag hade tänkt tvätta fönstren mellan tvättarna men jag får liksom inte till det idag. Jag ska lämna en nyckel till min bror så han kan titta till Maja när jag är i Stockholm. Jag borde handla och packa lite också eftersom vi åker kl 07 i morgonbitti.

Nog skrivet för tillfället. Jag ska ner i tvättstugan och ta upp den rena torra tvätten strax.

På återseende!

Ann-Sofi