Ann-Sofi och Andreas

Idag har varit en sån där ruggig, mysig dag där jag hade velat ha någon hos mig. Men inget har blivit riktigt som jag tänkt idag.
Jag hade tvättstugan på morgonen och satte klockan på 06.50 vilket är okristligt tidigt för mig. Jag kommer sällan till ro före midnatt och är uppe minst två, tre gånger varje natt. Så all sömn är välkommen trots att det inte blir så mycket.
Tvättstugan gick undan och allt blev rent och är vikt snyggt in i garderoben igen.
Mamma ringde och ville ha min hjälp när hon skulle handla idag, så jag duschade och gjorde mig lite i ordning för att ta mig till affären där vi skulle mötas. Det regnade småspik vid tillfället men det gjorde inte så mycket. Men mamma tyckte inte att jag behövde ut i regnet och fara så hon sa att hon fixade affären själv.
Så då satt jag här och började fundera vad jag skulle göra resten av dagen.
Jag har i alla fall dammsugit och cyklat och handlat kaffe, lämnat kläder till insamling och ätit en macka med kalvsylta och rödbetor på.
Jag hade stora problem i affären, då jag var ruskigt godissugen. Eller egentligen är det fett jag vill ha. Som typ ost eller chips...
Men jag handlade inte hem något utan stod som vinnare i den kampen. 1-0 till mig.
Men nu sitter jag här och har ätit och har ingenting för mig.
Jag messade en väninna och frågade om hon ville dricka ett glas vin med mig, men hon har inte hört av sig. Min andra bästis är bortrest och min bror och hans familj är inte heller hemma.

Idag är det ensamt. Så där ofrivilligt och smärtsamt ensamt.

Mamma och pappa är på konsert i en kyrka och frågade om jag ville följa med. Men jag tackade konstigt nog nej till det.
Det är här hemma jag vill ha sällskap. Jag är så trött på att alltid flytta på mig för att slippa vara ensam. Det är så sällan någon är här. Och när det väl händer är jag nervös att jag inte ska vara en bra värdinna och jag känner mig inte så avslappnad som jag kanske vill. Det beror ju i och för sig lite på vem som är här.
Men som sagt... i nio fall av tio är det jag som får dra iväg till någon om jag vill ha sällskap. Idag vill jag inte iväg. Jag vill vara hemma och hade gärna haft någon att prata med här.

Och det är inte heller alltid så lätt att ringa och fråga För får jag ett nej gång efter annan från alla möjliga håll så låter jag hellre bli. Det kanske låter motsägelsefullt. Att jag låter bli att söka kontakt och sitter hemma själv när ensamheten är så smärtsam. Men det är så det är. Det är inte så värst många som ringer och vill ses. Många har träffat mig en gång i sommar och jag förstår ju att alla har annat att fokusera på som typ familj och arbete. Men jag får ändå en känsla av att jag är jobbig nu. Att det blir för tungt för andra att lyssna på mig, se på mig och vara med mig. Jag är inte rolig längre, jag drar inga skämt, bjuder inte på mig själv till bristningsgränsen, ställer inte upp i tid och otid, är inte alltid PÅ....
Jag är depprimerad, ensam och ledsen. Och jag förstår att det är jobbigt att ha omkring sig.
När jag är med barnen går det lättare. De får mig liksom ljus i sinnet för stunden och jag känner mig avslappnad. De är så underbara och det är ju tack vare dem jag lever. Det är ju på grund av dem jag valde denna tuffa, krångliga, svåra och brokiga väg.

Idag är det fredag och jag är rätt ensam.

På söndag kommer AK. Det ser jag verkligen fram emot.


Ann-Sofi