Ann-Sofi och Andreas

Klockan är 00.42 och jag har precis kommit hem. Jag tog tjuren vid hornen och åkte och hälsade på på mitt arbete. Jag är nattsjuksköterska och har arbetat på natten i nästan tre år. Min trygghet finns där, mina bästa minnen finns där, mina goa kollegor finns där. Därför ville jag att mitt första besök på jobbet skulle bli så tryggt som möjligt varför jag valde att hälsa på nattetid.
Jag trodde faktiskt att det skulle vara jobbigare än det var.
Resan dit är ett kapitel för sig, där jag blev lite utsatt på bussen av fulla ungdomar som skrattade åt mig, viskade om mig och retade mig. De satt bakom mig och blåste i mitt hår så saliven skvätte, skrattade åt det och viskade glåpord... Så kändes det i alla fall. Jag har så svårt att rycka på axlarna åt sånt. De hade kanske gjort lika dant om någon annan satt där, men nu var det jag som gjorde det och därmed jag som blev utsatt.
Det ösregnade och mitt passerkort är utgånget så jag kunde inte ta genvägen genom garaget utan fick gå runt hela sjukhuset för att komma fram till en dörr där de kunde öppna för mig. Dyngsur steg jag in och såg skylten på min avdelning.
Det kändes helt okej faktiskt.
Väl inne på avdelningen fick jag känslan av att inte ha varit därifrån på hela sommaren. Sommaren känns som ett osynligt vakuum som inte finns, som jag inte varit i, som inte har hänt mig. Så kändes det.
Med försiktig ödmjukhet välkomnade mina kollegor mig och fixade en jättefin fikavagn.
Det kändes liksom skönt att det allra första intrycket var positivt. Eller i alla fall inte negativt. För det går inte att göra om. Det första intrycket är alltid det första intrycket.
Vi pratade jättemycket och jag försökte ånyå förklara hur det känns, vad jag går igenom, hur mina tankar går och hur jag ser på framtiden.
Framtiden ja.
Det planeras stora förändringar på avdelningen som jag fick ta lite del av inatt. De förklarade för mig vad som planeras inför våren med stora schemaändringar.
Då hände nått.
Den där ivern som jag beskrivit innan att jag upplever när allt känns bra hade infunnit sig även denna natt. När känslan blev så skön från första stund fick jag ett sting av tankar att det kanske inte är så långt kvar tills jag reder ut att börja jobba. Men när diskussionen om de stora förändringarna kom på tal gick ivern itu. Då brast det. Inte så det syntes på utsidan, men det kändes så krafigt på insidan. Trycket i bröstet, oron i huden, flackande blick och oklara tankar.
Fan vad långt det är kvar. Jag kände mig plötsligt så usel. Så låg. Så sjuk.
De har det så tryggt på jobbet med ett fint samarbete, trevliga kollegor och ett riktigt liv. Jag är långt ifrån där ännu och jag tror att det är viktigt att jag upptäcker det själv, i tid, så jag kan arbeta aktivt med det framöver. Det var en tröskel jag inte redde ut att gå över. Inte ännu.

Tack fina, underbara kollegor för en bra stund, trots allt. Tack för att ni hjälpte mig att få ett första bra intryck. Nu går det en aning lättare på onsdag. Då ska jag till jobbet igen, fast denna gång på dagen.
Det kommer att bli en helt annan historia som jag berättar om då.

Nu är det mitt i natten och jag ska försöka varva ner och sova.

Godnatt och tack igen S, S och A för det ni gjorde för mig inatt. Det är ovärdeligt.


Ann-Sofi